Som vi på sin tid omtalade, hade Visby Skyttegille hos stadsfullmäktige anhållit att få åt sig till skjutbana upplåten. på tio års tid platsen norr om Sankt Göran mellan f. d. Stenbergska åkern och åt galgbörget till. Ansökningen bade af hr Gustaf Pettersson upptagits såsom egen motion.
Drätselkammaren, som haft att yttra sig häröfver, hade visserligen icke funnit den så alldeles lämplig att ej fara kunde uppstå genom skjutning derstädes, men då den i allt vore tryggare än den gamla skjutbanan utanför öster och då hälscvårdsnämden, med hänsyn till epidemisjukbusets närbelägenhet, ej haft något att anmärka mot platsen, tillstyrkte kammaren ansökningen, med vilkor att nödiga försiktighetsmått vidtoges och att skjutningen ägde rum endast på af magistraten förut kungjorda dagar.
Då ärendet i går afton föredrogs hos fullmäktige uppstod derom-en ganska intressant öfverläggning.
Herr Sörensson hade sina gifna betäukligligheter mot förslaget och anhöll att få protestera till den kraft och verkan det hafva kunde. Man bygde gerna sjukhus så att de skulle vara fredade, Denna synpunkt tycktes man här vilja släppa. Banan komme att ligga endast 18) meter från epidemisjukhuset, som helt visst blefve besväradt af skjutningarna. Hälsovårdsnämden hade företagit några skjutförsök, på hvilka den ansett sig känna grunda eu motsatt uppfattning, men talaren ansåg dessa försök alldeles för ofullständiga för att vara tillfyllestgörande som bevisningsgrund. Han hade själf från anuat håll erfarenbet af hur irriterande en skjutbanas närhet vore för en frisk person, så mycket mer då för sjuklingar. Dessutom vore det troligt att ett nytt länslasarett komme att ligga i dessa trakter, och just kring Sankt Göran skulle dess konvalescenter få sin promenadplats. Detta vore ytterligare ett skäl mot platsens upplåtande för det bsgärda änmålet. Äfven ur turistsynpunkt kunde betänkligheter hysas, då just Galgberget och kringliggande platser voro af våra resande synnerligen omtyckta till utflykter. Han yrkade af dessa skäl afslag på framställningen.
Borgmästare Een medgaf gerna de påpekade olägenheterna, framför allt med tanke på det blifvande lasarettet, men ville icke medgifva att man från epidemisjukbuset besvärades af skottljuden; det hade de företagna försöken ådagalagt. Emellertid vore den nuvarande skjutbanan vida farligare.
Hr Jeurling delade drätselkammärenes tvekan och hyste den i än högre grad: Hvad vore Visby skyttegille? En samling af-ett 50-tal personer, hade det uppgifvits, som med statsunderstöd öfrva sig i vapnens bruk till fosterlandets försvar. Kommunen hade icke som sådan några skyldigheter mot gillet. Det vore deszutom hjärulöst att utsätta febersjuka stack.re för att ligga och pinas af skottsalvor. Iustämde för öfrigt med hr Sörensou och yrkade afslag ur synpunkterna att staden icke ade någon skyldighet härvidlag, att framställningens bifallande vore:en hårdhet mot de sjuka och att staten själf borde draga försorg om att skaffa bana åt skyttarne.
Herr Sellergren: Den nuvarande banan vore för kort för de reglementerade skjutningarna. Den föreslagna, såsom liggande i en sänka, vore som skapad för ändamålet. Fara kunde uppstå endast genom grof vårdslöshet, och sådan förekom ej vid skjutningarna. Det nya lasarettet finge man nog ej se på tio år, så icke var det värdt att försöka mota med det. För att få anslag af staten till skjutbanas underhåll måste gillet ha mark upplåten på 10 år; derför hade framställningen gjorts. Protesterade emot att icke staden hade med saken att skaffa. Tvärtom vore det kommunens skyldighet att hjälpa staten, som kostat så mycket på skytterörelsen. Man skule få svårt att finna annan plats. Största olägenheten vore nog allmänhetens blifvande rädsla, men faran] med den nuvarande skjutbanan vore vida farligare. Der kunde förlupna kulor gå öfver muren, och de sjuka i östra stadsdelen vore mycket värre utsatta för att störas än någonsin de på epidemisjukhuset kunde bli. Men nu skulle dessa skäl fram, gubevars. Det vore nog bra att tänka på turisterna, men man hade väl ingen skyldighet att lemva a sig åt dem allt hvad man hade; yrkade ifall.
Hr Sylvan redogjorde för de företagna skjutförsöken, af hvilka framgått att skotten ej vid epidemisjukhuset hörts mer än när man viker ibop ett ark papper. Annat vore det med den gamla banan, från hvilken skotten hördes än in på Adelsgatan. Då emellertid så många betänkligheter rests mot förslaget, ville talaren nedlägga sin röst.
Efter ytterligare några repliker mellan berrar Sörensson, Sellergren och Jeurling, hvarvid’den sistnämde påpekade, att hr Sellergrén tycktes sväfva i okunnighet om gränserna för stådssamhällenas skyldigheter, hemstälde hr Carlstedt att ärendet måtte åter förvisas till drätselkammaren till förnyad behandling för att om möjligt finna en lämpligare plats än den föreslagna.
Efter votering blef också detta stadsfullmäktiges beslut med 17 röster mot 7, som gåfvos afslag.
Vid denna frågans utgång hemstälde hr Bokström, att drätselkammaren måtte taga i öfvervägande huruvida ej i alla händelser skjutbanan utanför öster borde tagas bort. Under diskussionen hade från sakkunnigt håll upplysts, att derifrån kulor kunde gå öfver muren, att de sjuka i Öster stördes, att skotten hördes ända in på adelsgatan o. s. v. Dessutom ginge der numera förbi en järnväg. Allt talade för banans olämpliga läge. Kronan ägde redan en skjutbana, som borde kunna tillfredställa alla rimliga behof.
Stadsfullmäktige biföllo hvad hr Bokström sålunda föreslagit.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 14 April 1897
N:r 58