Ett oväder af större häftighet och mera våldsam kraft än det, som i måndags afton drog fram öfver Visby och större delen af det öfriga Gotland samt för öfrigt på många ställen af fastlandet, ha vi ej på mycket länge sett motstycke till här.
Det var i all sin intensiva våldsamhet ett skådespel af praktfullaste slag.
Hela måndagen utmärkte sig — åtminstone i Visby — för en tung, tryckande luft och värmen var på middagen rätt besvärande. Man kände bokstafligen på sig att det var åska i luften. På e. m. började moln att sticka upp här och där vid horisonten och man beredde sig på att få en uppfriskande regnskur.
Men molnen höllo sig dock tills vid sjueller åttatiden nere vid synranden, då de emellertid hastigt började att höja sina hotande väggar upp mot zenit. Samtidigt kommo allt häftigare och häftigare kvafva vindstötar, och vid åttatiden började de första blixtarne att fräsa vid den sydvestra synraden ute öfver hafvet. Ovädret började med
en orkanlik vindstöt
af våldsam häftighet och luften fyldes af dam och grus från gator och vägar. Strax därpå bröt åskvädret ut. Blixtar utan tal korsade luften i alla riktningar —- hela himlen var som ett eldhaf. Åskknallarne följde tätt på hvarandra och allt var som ett enda kaos. Genast efter de första knallarna började regnet att största från himlen, Här kan man med sanning säga, att »himlens fönster öppnade sig» och ur dem flödade i väldiga skurar slagregnet. Också voro snart rännstenarne alldeles öfverfulla och de i nedre delarne af staden belägna
gatorna öfversvämmades
af den från stadens öfre del kommande vattufloden. På Mellangatan vid tvättrännan stod vattnet efter en kort stunds regnande öfver en fot högt. På Strandgatan var förhållandet på flera ställen enahanda. I hörnet af Häst- och Mellangatorna, utanför det nya apoteket, hade man under måndagen fullbordat en ny kloaktrumma med bro öfver samt en rännsten af cement. När regnet sedan kom, sopade det i sin våldsamma fart utför Hästgatsbacken bort såväl trumman som rännstenen, och de på ömse sidor om den förra uppsatta stenblocken med en storlek af en fot i fyrkant och styft två tum tjocka, vräktes omkull af störtfloden. I tisdags morgse funno de som arbetat med rännstenen icke mera än en stor hög af grus och cement kvar af den på måndagskvällen färdigbygda rännstenen.
Nere vid hamnen var samma syn att se: högar af sand och sten hade af vattnet samlats där nere, och under hela tisdagen hade man arbete med att bortforsla desamma.
Och det var ej nog med att regnet bortförde allt löst på gator och torg. Från flera hus bortrycktes tegelpannorna och slogos i gatan.
Vår referent, som under det ovädret rasade som häftigast befann sig ute i staden för att göra iakttagolsér, var vid ett tillfälle nära att träffas af från ett tak nedstörtande tegelpannor.
Under dessa sina promenader i det häftiga ovädret, hörde han plötsligt från en närgränsande gata några förskräckta
barnröster ropa på hjälp.
Han skyndade dit och fann två små ensamma parflar, två flickor, hvilka varit ute å östra byrummet för att »titta på negrerna», stå hjälplösa och förskrämda midt på gatan i det hällande regnet.
De lugnade sig snart någorlunda och befunnos bo alldeles i närheten af den plats där de stodo.
De voro icke de enda besökarne af föreställningarna ute å byrummet, som af ovädret bragtes i förlägenhet och bryderi.
Å cirkus Lindberg voro vid tiden för föreställningens början rätt många människor församlade. Allt gick sin gilla gång, ända tills den våldsamma vindstöten kom. Men då blef det oro bland publiken. Tältet vaggade som ett skepp i våldsam storm och hotade att hvilket ögonblick som hälst störta omkull öfver publiken. Genom öppningarna i tältet lyste de blåhvita blixtarna in och lamporna slocknade. När så äfven hästarne i cirkusstallet började att bli oroliga och betjäningen äfven visade att de fruktade det värsta, kunde publiken icke längre styras. Man reste sig allmänt från sina platser och rusade mot dörren och
panik var nära att uppstå
vid utgången från tältet. Direktören sökte lugna publiken, men de häftiga blixtarne, dundret och regnets susande bade uppskrämt alla. En del kvinnor gräto och ett par svimmade. Barn, som äfven till stort antal infunnit sig, ställde äfven till ej liten oreda genom sin rädsla, och allt såg rätt hotande ut. Men som väl var, lyckades den rådiga betjäningen att afstyra faran, och allt var omen stund lugnt igen. Föreställningen blef emellertid instäld för kvällen.
Vilse i mörkret.
En del rätt komiska äfventyr inträffade under den villervalla som litet hvarstädes uppstod med anledning af ovädret. Så berättas oss, huru två unga damer, soln öfverraskades af regnet och åskan i det rådande mörkret och under förskräckelsen togo miste om vägen och gingo åt motsatt håll samt kommo långt åt norr i stället för att — som de skolat — komma till trakten af Skeppsbron.
Nere vid strandpromenaden råkade en ung förlofvad dam att taga miste på sin fästman och en annan herre som befann sig i närheten och att en god stund promenera, stödd på den främmandes arm, innan misstaget upptäcktes.
»En promenad i världsrymden»
gjordes i måndags afton å Tromholtföreläsningen. Och i sanning fingo ej de i »promenaden» deltagande trefligt sällskap. Under det föreläsaren i tanken förde sin publik genom rymden från stjärna till stjärna och salen, såsom alltid vid förevisning af scioptikonbilder, var kolmörk, ljungade för de närvarandes ögon den ena klara flamman efter den andra från rymden genom salen. Det hela var af obeskriflig prakt och bidrog till att höja stämningen under färden genom stjärnornas gyllene rike.
Men från poesien till prosan igen.
Den bärifrån till Stockholm i måndags afton afgående båten
ångf. Visby
fick en allt annat än treflig resa. Då den lade ut härifrån var vädret ännu vackert och hafvet låg lugnt och stilla. Men då ovädret kom, voro snart de lättrörda böljorna i full verksamhet, vräkande sig med skum och dån mot stranden.
Ångaren Tjelvar, som var på resa hit ned från Stockholm, måste lägga sig för ankar innanför Landsort och bida ovädrets öfvergång, samt hitkom först vid 9-tiden i tisdags morgse.
Ovädret, hur häftigt det än var, rasade dock ej synnerligen länge. Det kom som sagdt, från sydvest och drog sig hastigt bort igen åt nordost. Öfver Visby och närgränsande platser gick ovädret mera på sidan, hvadan verkningarna af det samma ej blefvo så våldsamma som det kunnat blifva om det gått mera i zenit.
El. half 10 e. m, var ovädret öfver. Regnet forfor dock att falla, fastän långt mindre våldsamt än förut, till kl. 12 på natten. Men då klarnade det åtet upp. En frisk, svalkande vind drog fram genom rymden. Hela naturen andades lättare, sedan elementons raseri var stilladt. Allt blef så friskt, så skönt och stilla. Träden reste åter sina under ovädret böjda kronor, och blommor och gräs rätade på sig. Från fästet, där åskmolnen nyss jagat hvarandra i vild fart, strålade åter sommarens blåa färg och här och där lyste en stjärna.
En skönare – syn kan man knappast tänka sig. Borta vid horisonten stodo molnens jättar, gråa och hotfulla på vakt. Ur deras ögon sprungo ffammande blixtar och deras rytande hördes doft från fjärran. Men längre upp på firmamentet gingo stjärnornas glittrande skaror ’sin lugna gång och från en brusten sky kastade månen sin klara strimma ned öfver den fridfulla nejden — fridfull efter elementens våldsamma raseri.
På landsbygden
åstadkom ovädret naturligtvis en del skada å de platser, där säden ännu stod ute.
Några olyckor af svårare beskaffenhet inträffade dock ej, enligt hvad vi försport.
Från Hemse, Burgsvik, Klintehamn, Slite och Fårösund m, fl. platser meddela våra korrespondenter, att ovädret varit synnerligen våldsamt, ehuru snart öfvergående. Hvete och råg voro lyckligtvis allmänt inbergade, men på en del platser låg kornet på slag och åtskillig skada på detsamma gjordes nog.
Från ett håll — från Tofta — meddelas oss, att åskan slog ned och antände ett boningshus.
Det var ett enkan Johanna Pettersson, Ansarfve i Tofta, tillhörigt boningshus, beläget i s. k. Allehageskog. Huset nedbrann och de innevaranda, bemälda Johanna P. och åldrige undantagsmannen J. Stenbom, måste nakna genom fönstret skynda ut för att rädda sig, då de sågo dörringången stå i lågor. Huset nedbraun helt och hållet, och de fattiga människorna fingo ej rädda något af sina tillhörigheter. Den sjuklige mannen lade sig i ladugården, och kvinnan skyndade oklädd till grannar vid Norrgårda för att söka skydd och hjälp.
Från Burgsvik meddelas, att åskvädret tett sig hemskt storartadt.
Ett par skjutsar därifrån på väg till Burgsvik, med hvardera en häckhö, voro illa däran En åskstråle gick dem nämligen så nära, att tre af de på lassen befintliga karlarne bedöfvades, under det den fjärde karlen kände likt en duktig örfil, men dock behöll medvetandet och kunde nappa tag i tömmarne, som körsvennen släppte. Vid den andra skjutsen bedöfvades bägge karlarne så att hästarne sprungo i diket, därvid den ena hästen så illa skadade sig, att han troligen blifver obrukbar till arbete under sommaren. Äfven den ene karlen erhöll flera kontusioner på kroppen då han föll mot en stengärdesgård. Karlarne repade sig svart efter bedöfningen.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 18 Augusti 1897
N:r 127
