Etikett: Visby

Själfmördaren sköt sig med dynamit.
I måndags afton vid 10-tiden begick en 76-årig stenhuggare vid namn Frans Stillman och boende i huset nr 88 Norra Murgatan själfmord på ett mycket hemskt och på vår ort dess bättre hittills nästan okändt sätt. Den ohyggliga handlingen tillgick så, att S. medelst en i munnen instucken dynamitpatron med knallhatt, hvilken han genom en kort stubintråd antände, förpassade sig själf ur lifvet.
Stillman, som var född 9 Sept. 1829: Visby, efterlemnar hustru och fem barn, af hvilka endast det yngsta, sonen Knut, ännu vistas i hemmet. Denne son var det, som först upp täckte fadrens hemska gerning och som underrättade polisen om förhållandet.
Samtidigt med det att polis eftersändes, tillkallades äfven närmast boende läkare, d:r H. Krook, hvilken genast infann sig och verkstälde i närvaro af två anlända polismän s. k. yttre besigtning, hvarvid konstaterades, att döden följt omedelbart.
Denna upprörande historia har en icke mindre sorglig

förhistoria,
handlande om hur af en duktig och ordentlig arbetare blifvit en oförbätterlig drinkare, en skräck för barn och maka.
Stillman, som i sitt yrke var en rätt skicklig och duglig arbetare, hade en gång varit en mycket skötsam man som hade god förtjänst. Men under årens lopp blef flaskan honom kärare än arbetet, och han vårdslösade sitt hem och sitt arbete. Sin mesta tid tillbragte han på krogen, och när han då kom rusig hem, måste hustru och barn rymma fältet och söka tillflykt hos grannarne. Ty S, som i nyktert tillstånd var en fredsam;och resonlig människa, blef, då han fått något sprit i sig, alldeles vild och hotade alla med hugg och slag.
Under årens lopp blef han allt mer och mer svårmodig och började under de senare åren att då och då framkomma med antydningar om, att han skulle förkorta sitt lif.
Han synes dock aldrig ha gjort försök att sätta dessa hotelser i verket förr än för en vecka sedan, eller närmare bestämdt i torsdags f. v. Då hade han gått och supit hela dagen, och i fyllan och villan begett sig utanför staden för att

kasta sig ned från Galgberget.
Han stod redan färdig att taga språnget, då han af någon anledning hindrades i sitt förehafvande och vände åter in till staden. Här fortfor han att supa de följande dagarne, men var dock rätt fredlig.
På måndagsmorgon begaf sig Stillman ut på arbete i det s. k. norra stenbrottet utanför Norderport. Något arbete synes han dock icke ha tagit sig före men väl inmundigaten del bränvin. En korg med mat till frukost stod ännu på middagen orörd inne i en verktygskur. Fram på förmiddagen begaf han sig inåt staden och besökte krogen. Han träffade då bl. a. sin hustru.
— Är du inte ute i brottet? — sporde hon.
— Nej, man behöfver väl hvila sig ibland.
— Nå, skall du inte gå dit mer i dag då?
— Jo, jag ska bara ha ett par supar först.
— Skall jag komma ut med middag till dig då, frågade hustrun.
— Ja, gör det — svarade han och gick.
När så hustrun på middagen kom ut med mat, låg Stillman och sof i redskapskuren.
Hen tilltalade honom flere gånger utan att han svarade, men till sist reste han på sig och frågade:
— Hvad vill du, käring?
— Jag är här med mat åt dig. Vill du inte ha den.
— Jo, sätt dig här — tillade han vänligt och ville hafva hustrun in till sig i kuren.
Men hon nekade, ty hon såg att hans vilda humör icke var lugat, och hans beteende för öfrigt var misssänkt, Han försökte dock flera gånger att locka hustrun in i kuren.
Af hvad som sedan hände tyckes framgå, att han haft i tankarne att

mörda hustrun,
endast han kunnat få henne in i kuren Men då detta icke lyckades, passade han på att, då hustrun vände sig om, kasta en glasflaska med våldsam fart i ryggen på henne. Då hon nu började att springa för att undgå vidare misshandel, förföljde och upphann han henne samt försökte att med hårda slag i hufvudet få henne medvetslös. Detta lyckades ej heller utan hon började ropa på hjälp, hvarvid han släppte henne och hon genom en skyndsam flykt undkom honom.
Detta var hustruns sista sammanträffande med honom. Nä, hon därnäst såg honom var han död. Hans bestämda uppsåt synes emellertid hafva varit att låta såväl hustrum som sonen Knut följa sig i döden, såsom längre fram skall visas.
Under dagens lopp visade sig S. flera gånger i grannskapet af sitt hem. Sonen hade t. ex. sett, att han varit inne på krogen 6 gånger under dagens lopp. På kvällen kom han åter åt hemmet och gick oroligt fram och tillbaka på gatan.
Hustran: var då inne hos uppsyningsmannen Norgren. Ty hon vågade ej bli i hemmet af fruktan för att mannen skulle hemkomma och fortsätta sin misshandel mot henne, Hou hade därför fått löfte af Norgrens att få ligga hos dem öfver natten, och sonen likaså.
Fru Norgren var emellertid ute på gatan och talade vid Stillman och förehöll honom, hur elak han var mot hustrun. Därtill svarade han först intet. Men sedermera yttrade han:

»Hvarken hon eller Knut ska se nästa dags ljus».
Knut var emellertid borta på annat håll i staden och hemkom först då klockan slagit tio. Han gick då in gårdsvägen, ty han skulle upp på ett vindsrum. Men då det var tyst och lugnt inne, beslöt han sig för attse efter, om ingen var hemma. Han gick därför in genom köket och in i rummet. Då såg han fadren ligga i sängen och då han visste, att denne var öfverlastad, gick han ut i köket efter ett ljus för att se efter om fadern sof. Men när han då inkom i rummet, mötte honom

en hemsk syn
Baklänges i sängen med händerna sträckta vid sidorna låg fadren, badande i sitt blod. En stank af krutrök slog emot honom och han ryggade tillbaka. Kring väggarne och på gardinerna satt lefradt blod, golfvet var öfverstänkt med blod och köttrasor och på andra sidan rummet lågo de utskjutna tänderna i en pöl at blod.
Förfärad skyndade sonen ut och slog på hos Norgren. N. själt öppnade i den tanken, att Knut ville in för att få bli där öfver natten.
— Norgren, Norgren, skynda sig och kom ut! — ropade då Knut. Såg
— Hvad står på? — sporde Norgen.
— Jo, gubben ligger död därinne i sängen. Han har skjutit sig.
— Du är galen, pojke! — säger Norgren. Det kan inte vara möjligt.
Han klädde i alla fall hastigt på sig och skyndade in i Stillmans rum, där han fick bekräftelse på Knuts ord.
Det första som nu gjordes var att tillkalla läkare och polis, såsom förut är sagdt.
Om själfmördarens förhållande till sitt hem ha vi härofvan talat. Han lemnade litet eller intet i hemmet af sin förtjänst — då han förtjänade något — och det var sonen som fick hålla hemmet uppe. Denne synes vara en präktig, skötsam yngling och hustrunmodren är äfven — enligt allas utsago — en duktig kvinna, som aldrig lemnat sin man utan omvårdnad, trots hans hårdhet mot henne.
Om hennes ordning och flit vittnar också allt i det torftiga men soygga och ordentligt hållna hemmet.
Det kan måhända intressera läsaren att få en interiör af

själfmördarens hem.
Till förtydligande af denna och af beskrifningen om själfmordet, meddela vi här en plan af rummet, där själfmordet skedde, efter en skiss, som vår referent tog då han var på besök därstädes.

Bokstafven a i teckningens nedre venstra hörn betecknar ingången till rummet från gatan; b är ingången från köket — den väg Knut kom då kan upptäckte fadern c och d betecknar fönstren på rummet.
Möbleringen är enkel men snygg. Siffran 1 betecknar sängen, där S. låg, då han sköt sig; vid sängens fot står en lavoar (6) och därnedan i hörnet är en kakelugn. På andra sidan af rummet står en träsoffa (2), och 3 och 5 beteckna en snygg byrå och en skänk. Vid soffan var det tänderna och en del köttstycken lågo, i en pöl af blod. På bordet (4) lågo en del tidningar, samt en bibel och psalmbok. Golfvet var belagdt med snygga mattor, väggarne prydda med taflor och allt hade en prägel af ordning och tref nad. Intet skvallrade om, att här bodde en drinkare och familjetyrann.

Öfriga upplysningar.
Innanför det till venster om »själfmordsrummet» — om vi få kalla det så — belägna köket, ligger ett litet rum, hvilket bebos af en öfver 80-årig, sinnessjuk kvinna, hvilken egentligen äger huset. Fru Stillman har tagit den gamla i sin vård och skall hon, enligt skriftlig förbindelse, en gång vid den gamlas död öfvertaga huset som sin egendom. Af hvad man ur hennes osammanhängande tal kan förstå, tyckes hon ej ha hört när dynamitknallhatten exploderade, Dörren till den gamlas rum hade hustrun S. låst innan hon gick in till Norgrens, samt tagit nyckeln med sig.
Icke heller hade någon af grannarne — såsom t. ex. Norgrens, hvilka bo vägg om vägg med Stillmans — hört något ljud från rummet.
Smällen hade väl också, såsom den vanligen är vid aflossande af dynamitskott, varit ganska dof och likpande en duns som när något tungt föremål faller till golfvet.
Ur rommet, där själfmordet skedde, flyttades Stillman på tisdags morgon ut i vedboden, dar han f. n. ligger. Det är hemskt att taga denna

själfmördarens bår
i betraktande. På en med ett hvitt lakan öfverhöljd gammal dörr ligger han, ännu delvis iklädd sina arbetskläder. Händerna äro krampaktigt knutna, och de halföppna brustna ögonen stirra kallt och förfärligt mot den inträdande.
Ansigtet är förskräckligt vanstäldt.
Hela nedrekäken är bortsliten, tänderna borta och tungan afsliten och nedfallen i svalget. Såret eller såren äro af krutröken från stubintråden kolsvarta och på hans kläder sitta stora fläckar af lefradt blod och nu mera fasttorkade köttstycken.
Utanför boden hänga de sängkläder, som fannos i sängen, då händelsen skedde — äfven de neddränkta af bld.
Stadsfiskalen hölli går på f. m. undersökning på stället och så fort alla formaliteter äro ordnade, kommer den olycklige själfmördaren att föras till grafven.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 September 1897
N:r 143