Etikett: Visby

af Sveriges allmänna folkskollärareförening hade i går sitt ordinarie höstmöte i härvarande folkskolebus. Ett 30-tal medlemmar närvoro.
Mötet började kl. 10 f. m. med bön och sång, ivarefter skoll. P. S. Hartman i Endre bhöll en lektion i kristendom. Efter lektionen följde en stunds kritik, hvarpå, och sedan kaffe gemensamt intagits, till disskussion upptogs frågan om sångindervisningen i folkskolan.
Inledare var skolförest. O. N. Ljungbere: Visby.
Ivledningsvis vidrörde talaren spörsmålet, burnvida det kande anses berättigadt, att undervisningen i sång upptagits i folkskolans läroplan. Och härpå svarade inl. obetingadt ja. Visst bör det sjungas i folkskolan; ty sången höjer och förädlar känslan och löser de band som finnas mellan det sköna och osköna. Det är därför ej heller underligt att Luther, han som så öfrigt arbetade äfven för en bättre skolundervisning, så krattigt betonade det nödvändiga i att ungdomens ledare och lärare kunde sjunga. Och viktigt är det. Människolifvet och sången böra sarmman. Vid ioträdet i lifvet hälsas människan af sång, af vaggvisans naiva toner — vid utträdet ur lifvet ljuder sången, den dystra likpsalmen vid henues graf. — Sången är lika gammal som människoslägtet. Allt ifrån sin första utvecklingstid till våra dagar har mävniskan sjungit.
Ur vokal- eller röstmusiken (sånugen) har sedermera instrumentalmusiken framgått. Och under tidernas lopp ha instrummenten för musiks utförande allt mer utvecklajs, men på samma gång har människan fått benägenhet att så att säga mekanisera den lefvande kraften. Lagen om arbetets fördelving har gjort sig gällande äfven på detta område. Men det har icke varit till sångens fördel. 1 våra dagar är det sällsyut att få höra sång af audra än sådana, som åtaga sig att sjunga för betalning eller för att vinna ära och och rykte. Publiken har öfverlemnat åt några tå att sjunga, för att slippa anstränga sig själf. Detta är något, hvaråt man ingalunda kan glädja sig. Det är en utväxt som kultaren fått.
Men om det så är, då böra de, som fått på sin lott att leda den kulturella utvecklingen, gripa in mot det onda och abnorma och lära de unga i våra dagar att utöfva och älska sången.
Kommer så den frågan: »Hur mycket skall man i folkskolan lära barnen att sjunga?» På denna fråga svarade inl. med att hänvisa till normalplanen för undervisuingen i folkskolan, enär han ansåg, att denna plan ger en mycket måttfull anvisning i detta stycke Och mera än hvad denna plan antyder torde man knappast medhinna på den allt förkorta tid, som för sångundervisuingen är anslagen Härefter kom inl. in på frågan om sättet att lära baruen sjunga. Härvid framhöll tal.
den s. k. Chevémetoden i förening med notskriften såsom särdeles lämplig och egnad att gifva barnen kuaskap i tonträffning. Sedan tal. något utvecklat denna medtod och frambållit desas förtjänster, afslutade hau sitt inledningsföredrag med den önskan att lärare. kåren med mera kraft än hittills måtte arbeta på att lära ungdomen älska sången.
I den härpå följande diskussionen deltogo, hrr Hartman, Gerdén, Elfner, Danielsson, Ljungberg, Visby, Cronqvist och Hallenborg samt fröknarna Welander och Hallin. I allmänhet tycktes man vara, för siffermetoden vid sångundervisningen, ehuru man allmänt erkände att kunskap om nottecknen i våra dagar vore en nödvändigbet.
Diskussionen fick utgöra svar på frågan.
Till kretsens ordförande omvaldes skoll. P. J. Gerdén och till sekreterare skoll. E. Sundell, Visby.
Nästa möte hålles i Vesterhejde 2 Juni 1898

Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 September 1897
N:r 148