har i dag gjort oss äran af ett besök. Det var en till 130 själar, män, kvinnor och barn, uppgående skara mer eller mindre mörk- eller gulbrunhyade individer som med ångaren Carolus i dag anländt hit på resa till Stockholm och som i små troppar genomströfvat staden till icke liten fängnad för den nyfikna delen af dess innevånare.
Sällskapet utgöres af en del negrer — äkta »knollerboddar» med väldiga tjocka läppar och svarta i synen som — ja som negrer; vidare af några japanskor — förmodligen skönheter enligt sitt hemlands smak men i våra ögon rysansvärdt fula att åse; slutligen finnas där några javaneser och några individer med utprägladt kirgisiska drag. Huruvida dessa senare voro verkliga kirgiser, kunde vi ej utröna vid vårt besök ombord på Carolus, ty vår språkkunskap sträcker sig ej så långt som till kännedom om detta barbariska språk.
Det var en syn att se dessa individer, där de krälade om hvarandra på och under däck som myror på en trädstubbe. Svarta, gula, grå och bruna ansikten stucko fram hvart man såg — hela luften fyldes af deras obegripliga språks surrande och hackande; än Jlät det som när en ekorre sitter och smackar i en trädtopp, än som då man häller en tunna potatis i en tom lår — ja liknelserna äro dratiska, men man kommer med dem sanningen närmast.
En massa harnungar bade de äfven med sig — på den varan lodo de ingen brist Dessa liknade i många fall våra inhemska Visbyplantor — de voro illmariga, bråkiga, en del kinkiga och lifvade för att hänvga läpp mera än de,sin härkomst likmätigt, alltid göra och alla voro de otvättade, snuskiga och balfnakna.
En liten kvinna som såg ut att vara omkring 14 år kom släpandes med en liten gulbrun — grinolle på ryggen och hade alla möda i världen att hålla honon tyst. Vi trodde, att flickan varden unge gentlemannens »stora syster»; men vi upplystes om, att det var hans mamma. Stackars liten — mamma!
Voro barnen smutsiga och ohyfsade, så voro föräldrarne det än mera. De sågo alla ut som vandrande soplårar. Hela båten var fyld af en olidlig stank från dessa ohyfsade individer; och deras sedvänjor voro allt utom aptitliga. En del höll just på att äta, när vi voro ombord. Hvilka »bordsseder», om man får använda det ordet här! Med sina bara orena fingrar höggo de in på den feta köttmaten, sleto och beto som djur Det var rent vämjeligt att åse — åtminstone sågo vi en del mödrar, ja t. o. m. pappor — kyssa sina »babies» midt på den flottiga munnen med sina egna minst lika flottiga, tjocka läppar.
Ett fint herrskap, Och dessa skola nu efter en sex månaders sejour i Wien, hvarifrån de komma, uppträda i Stockholm på industripatatset »i sitt hemlands seder och bruk», som det heter på affischspråket.
Men ha de inga vackrare seder än dem vi sågo, då få Stockholmarne nog snart sitt lystmäte på dem.
Ty det fingo vi efter endast en kvarts timmes vistelse bland dem.
Resan till Stockholm fortsättes härifrån i afton med Carolus.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 29 Oktober 1897
N:r 168