eller
Ett förargligt misstag.
Följande roliga händelse tilldrog sig för ett par dagar sedan här i Visby och berättas pu litet hvarstädes vid borgerliga kafferep och filantropiska symöten.
I ett hus vid Adelsgatan dog häromdagen en gammal kvinna helt hastigt. Hon var ensam hemma, då döden kom, och därför måste läkareundersökning hållas, innan dödsattest kunde utfärdas och begrafning hållas.
Bud sändes till d:r X., hvilken lofvade att infinna sig i dödshuset kl. 3 på e. m. Hustrun i den familj, där den döde bott, hade åtskilliga bestyr för begrafningen att uträtta i staden, och hon bad sin man, som var ledig från arbetet på eftermiddagen, att stanna hemma och taga emot doktorn. Mannen gjorde så, och han lade sig, trött af förmiddagens arbete, att hvila på soffan i sitt rum.
Nu må här omtalas, att mannen väntade besök af en bonde, med hvilken han hade några affärer att uträtta i staden. Och äfven bonden skulle komma på e. m.
Allt nog. Vår man låg på sin soffa och dåsade, samt började så småningom famnas af Morfei armar och glida in i drömmarnas värld, där det hvarken fanns doktorer, döda kärringar eller bönder.
Men vid det han så låg, bankade det på dörren. Han gläntade på ena ögonlocket och mumlade: — Stig in.
Dörren öppnades, och in trädde en person, hvilken på äkta gotlandsdialekt hälsade: »God dag!» — God dag! — svarade den halfsofvande. — Sätt dej på en stol. Jag har inte tid med dej nu.
— Så. inte det.
— Nej, jag väntar doktorn. Han skulle komma hit och se på kärringen, som dog för oss i går.
Nu öppnade den sömnige mannen åter ena ögonlocket och såg på klockan.
— Kors bevare mig — mumlade han.
— Klockan är öfver fyra, och doktorn är inte här än. Det är då ett förbaskadt söl.
— Hur så? — sporde den nykomne.
— Jo, han skulle vara här kl. 3,vet jag, och här har jag legat och väntat i en hel timmas tid.
— Men han har väl fått förbinder af annat sjukbesök.
— Det angår mig. inte — mumlade den sömnige, och slog igen ögonen igen.
— Han ska vara bestämd han också, fast han är doktor.
— Det angår mig inte — mumlade den sömnige, och slog igen ögonen igen.
— Han ska vara bestämd ban också, fast han är doktor.
— Men om han fått förhinder, så är det ju oresonligt…
— Öresonligt? Sa du oresonligt? — brusade den sömnige upp. Och nu fick han upp båda ögonen och sprang upp midt på golfvet.
Men där blef han stående och kallfånade en lång stund. Han hade trott, att det var bonden som kommit in till honom. Men i stället satt en för honom obekant person på stolen och såg honom småskrattande i ansiktet.
— Hva …hva…Hvem är herrn? …
Jag trodde det var Jacob Olsson, jag…
— Jaså; ja, då trodde ni galet då.
— Men hvem är herrn, då?
— Jag är doktorn, som ni väntat så länge på. Hvar är liket?
Tablå!
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 2 Februari 1898
N:r 18