i går e. m. var talrikt besökt af nykterhetevänner och andra intresserade samt tog sin början med nykterhetsföredrag af domkyrkoadjunkten M. Hanner, hvilken med kraft och värme betonade, att genom kristendomens allt omskapande kraft allena full frihet vinnes från dryckenskapsbegärets välde och slafveri.
Efter föredragets slut samlades åhörarena i sakristian till diskussion öfver trenne af Svenska nykterhetssällskapet utsända frågor. Biskopen ledde diskussionen och inledde frågorna.
Första frågan var: »Hvilka äro de faror, hvarför våra nykterhetsföreningar företrädesvis hafva att taga sig till vara?»
I sitt inledande anförande framhöll biskopeu trenne faror. Den första faran vore den, att nykterhetsföreningarna så att säga lägga roten för grundt och ej gå till djupet, stanna vid synpunkter af nog så stor men dock underordnad betydelse. Den andra faran voreatt nykterhetsvännerna ofta sloge öfver till ensidighet och ytlighet. I sin ifver att bekämpa dryckenskapen förlora de otta blicken för audra större laster, hvilka, om ej så omedelbart fördärfvande som rusdrycksmissbruket, dock tarfva att motarbetas lika energisktsom dryckenskapen. Den tredje faran ansåg biskopen ligga däri, att man genom ett allt för intensivt föreningslif satt: familjens och kyrkans stora betydelse i nykterhetsarbetet å sido. Detta vore en stor fara. Föreningar äro endast hjälpmedel i tider då familj och kyrka ej förmå göra hvad de skola. Föreningarna böra därför arbeta mot det målet att själfva blifva allt mer och mer obehöfliga och söka att återföra mnykterhetsarbetet till familj och kyrka.
Någon diskussion öfver frågan uppstod ej, utan var man allmänt ense om, att hr biskopen i sitt inledningsföredrag uttalat allt hvad i frågan vore aut säga.
Andra frågan var: »Behöfves verkligen ett nytt stridssätt vid nykterhetssakens bedrifvande, och hvari skulle det bestå?»
Hr biskopen upplyste inledningsvis, att frågan föranledts däraf, att en af världsgodtemplarordens ledande män i Sverige vid ett möte i höstas framkastat påståendet, att ett nytt stridssätt vore alldeles nödvändigt, om nykterhetsarbetet ej skulle förfelas. Biskopen delade denne mans åsikter och ansåg, att det ändrade stridssättet borde bestå däri, att abs olutister och s. k. moderatister erkände hvarandra såsom nykterhetsvänner, ej motarbetade utan i stället tolererade hyarandra.
Detta var äfven de i diskusionen uppträdandes gemensamma åsikt. Allvarligt betonades vikten af ett på ömsesidig aktning grundadt nykterhetsarbete och enighet mellan i vissa pukter olika tänkande men dook till samma mål stäfvande korporationer at nykterhetsvänner.
Den tredje och sista frågan: »År anklagelsen för växande dryckenskap hos Sveriges kvinnor särskildt med hänsyn till Gotland berättigad? besvarades med nej. En och annan mörk punkt framhölls visserligen, såsom att unga kvinnor vid de årliga s. k. stortorgdagarne, hvilka skarpt klandrades och utdömdes af alla talare, deltogo i de unge männens öldrickande. Men som regel kunde sägas att dryckenskapen bland Gotlands kvinnor ingalunda vore i tilltagande.
Härpå afslöts mötet med bön och psalmsång. Det utmärkte sig för en anda af högaktning och förståelse mellan oliktänkande i nykterhetsfrågan, som hittills föga gjort sig gällande i vår stad, och en önskan uttalades, att dylika möten, hvilka skulle komma satt leda till ett fruktbärande samarbete mellan olika nykterhetsfraktioner i samhället, oftare än hittills måtte anordnas.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 7 Mars 1898
N:r 37