Intet »kallprat» i dag.
I dag får skämtet hvila — en stunds allvar är också ibland hälsosam, icke minst för den som skall vara rolig på beställning. Och när man står inför förgängelsens stora makter och bäfvar för deras majestät, då känner icke ens den mest skämtlystne någon vidare lust att »dra på smilbandet»… Och om en förgängelsens seger är det jag i dag vill tala.
Känner du, läsare, namnet på den mannen, som sjöng:
»Ensam är jag likt hedens ljung, blommar ensam och vissnar ung. Ack, låt mig lefva en liten tid och då likt blomman i dalens frid och räkna dagarnes fröjd och kval man glömma dävarnes tel.»
Det är om den mannen jag i dag vill skrifva — om Zacharias Topelius, siaren och sagotäljaren från Suomis land, hvilkens domnade hand ej längre rör lyraas strängar, om honom som nu gått att lyssna till klarare sånger och renare toner. . .
Han har en gång, en flyktig sommar, dvalts inom sagostaden Visbys gråa murar och där njutit sitt otium och gladt sig åt murgrönans fägring på muren och åt vågornas lek vid kalkklippans fot.
Från denna tid har jag några små minnen af och om Finlands. tlskiigaste författare — kanske det skulle intressera mina läsare att höra några af dem.
Har tillbragte T. sin tid här?
Han njöt sitt otium, sade jag, och detta i fallaste utsträckning. Hans hälsa och kroppskrafter voro ganska svaga, den sommaren — det var 1896 — och han dvaldes därför mest inne i sin kammare, rökande och stundom läsande — en och annan gång skrifvande.
En besökande skymtade så en gång på hans bord ett blad, där orden. Till sagoprinsessan Visby» stodo skrifoa med Topelii distinkta, tydliga stil … Blef det en dikt — blef det en gaga? . . . Snart nog utkomma väl hans samlade skrifter i tryck, och då få vi väl se . . .
I sitt umgänge var T., såsom man kan förstå, älskvärdbeten själf. En liten besynnerlighet hade han dock — han gaf sig aldrig i samtal om ämnen, som rörde sig om djupare saker. En person, som en gåvg den nämda sommaren ville inleda ett religionsfiiosofiskt samtal med honom, misslyckades totalt. Han hade nu sin egen tro i dessa stycken — ville ha den oskärad men ville ej heller såra andras måhända motsatta åsikter.
När dagen var varm och lugn företog T. en stunds promenad utåt stranden, då alltid i sällskap med sin dotter, fröken Toini Topelius, hvilken med den ömma:te kärlek vårdade sin gamle fader. De, som hade tillfälle att se lifvet i T:s sommarhem här p nära håll, säga, att fröken T. pysslade med >gamlingen», som han helt familjärt kallades, som om han varit ett litet barn. Så stängde hon ofta vägen till »gamlingens» rum för de många, många, som kanske ibland allt för ogrannlaga. trängde på för att få autografer af den frejdade diktaren, Några lyckades dock att få dylika, och de förvara dem naturligtvis som dyrbara skatter. Autograferna blefvo oftast mycket korta — en eller två rader och namnet därunder. Jag har af ett par af dessa lyckliga fått afskrifter af hvad T. skref i deras minnesböcker. Till en ung dam i vår stad skref han sålunda:
»Att vara ung, det är att hoppas allt — att vara gammal är att mer ej hoppas.»
Och en annan fick följande enkla rader: »En våg från Finland till Visbys stränder sin glada hälsning till — — sänder.»
Nu går Nå vågen tillbaka till Finlande kust och hviskar den unga tärnans saknad vid den älsklige »gamlingens» graf…
Topelius var ibland rätt språksam och munter samt tröttades ej lätt af sällskapet, hur stort det än var, Särskildt var han glad i de ungas, i barnens krets — och skulle han i vara det, han, barnens skald … Barnen i len familj, där han under sin vistelse här bodde, gömma i sitt minne många högtidsstunder i farbror Topelii sällskap.
Särskildt berätta de med förtjusning om en ntflykt till Snäckgärdet, hvari »gamlingen» deltog. Där tog snart glädjen öfver att vara i barnens krets ut sin rätt, och rätt hvad det var såg man Topelias midt i barnaskaran i färd med att lära pysarne en alldeles ny, af honom själf uppfannen lek.
Att kuona en lek som man lärt af Zacharias Topelius själf — det är något att vara stolt öfver, men högst få äro vål de barn som kunna skryta därmed.
Leken tröttade dock den gamle, och anfådd men med en nästan ungdomlig glöd i sina gamla, milda ögon och med små, små rosor på de åldriga kinderna satte han sig att hvila på en sten, medan leken fortgick glammande och yster . . .
Barnen togo märke på stenen och gåfvo den namnet »Topelii sten» . . .
Vi minnas litet hvar, att T. under sin vistelse här ett par gånger fick mottaga bevis på såväl ungas som gamlas aktning och kärlek. Att detta gladde honom, försäkra de, som voro i närmare umgänge med honom.
Men eljest var han yttorst tillbakadragen, ja rent al rädd för offentliga ovationer. Hans yttranden om dylikt pekade på, att han ansåg sig själf vara för obetydlig och för ovärdig att mottaga dylika byllningar.
— Hvarför skall man burra och jubla för mig. Icke har jag gjort något märkvärdigt, icke — sado han med älskvärd blygsamhet.
Under sin vistelse här hade han en gammal trotjänarinna med sig. Denna tyckes emellertid ha varit föga granlaga — rent af en sula »knopsig» mot den gamle. Så berät tar man följande från vistelsen här:
T. roade sig ibland — och rätt ofta för öfrigt — om kvällarne med att lägga patience och ville vatorligtvis ej sluta förr än han fått spelet att gå ut. Hände det så, att tjänarinnan hade aftontéet färdigt och T. ej genast infann sig vid bordet, då blef hon strax vid misshumör:
— Kan inte gamlingen låta det vara nu då? — guatade hon.
— Strax, strax… nu kommer jag — och så fortsatte han igen med sin patience.
DÅ tog hon humör på allvar:
— Fy, hvad »fulingen» är odräglig. Skall han låta téet kallna då — fnyste hon.
»Falingen» var också ett af T:s »smeknamn», fastän föga vackert.
Topelius reste härifrån i början af September 1896. Om sin resa har han i ett bref till sitt värdfolk här skrifvit bl. a. följande:
— — — »Vi lämnade Visby d. 4 Sept. på aftonen, hade en stilla natt på hafvet, fördröjdes på morgonen 4 timmar af sjötjocka och anlände den 5:te kl. 12 middag välbehållna till Stockholm. Här voro folkskolebarnen oss tillmöte med blågula fanor i solskenet. Vi dröjde 4 dagar i Stockholm. om gifna af gamla och nya vänner, och afreste d. 8 Sept. kl. 11 på kvällen med »Nordkusten», anlände, likaledes i stilla väder, d. 9 till Åbo, den 10.de till Helsingfors och ändtligen d. 11 Sept. på aftonen till vår ensliga ndde 2 mil öster om Helsingfors — vid samma haf, som sköljer Visbys stränder. Så stilla och argenämt gick denna resa — — —.
Hon: förlätter vidarö:
»Hemma var allt godt, eburn ensligt, sedan barn och barnbarn lämnat udden för skolornas början. Jag och min dotter känna oss märkbart styrkta af kanpanjen i Visby, som efterlämnat en glad hågkomst.
Höstloften kävdes kulnare redan i Stockholm och har här varit ostadigt med omväxlande regn och vackra Septemberdagar. — — Nu återstår blott en varm hälsning till hela familjen i vår trefliga sommarbostad, barnen icke förgätna, från Anua och Valdemar, ända till Torsten. Må de fortfarande göra sina föräldrar glädjet
Och nu önskar jag — — en frisk och god höst med mycken hemtrefnad vid barnens efterlängtade jul».
Ja, så skref den gamle på sitt älskliga, enkla sätt om resan från Visby i stilla sensommarnatt och om hemkomsten till den ensliga udden…
Nu har han seglat öfver långt lugnare böljor, där ioga töcken hindrade färden, och un har han landat på den strand, dit hans längtans hvita segel så ofta under jordlifvets dagar styrde i drömmens och diktens stund.
Men Svea och Aura stå och begråta den älsklige som gått dit bort, hvarifrån ingen återvänder …
På hang, den bortgågne älsklige sångarens graf, vill jag lägga dessa enkla rader som en aktningens och sakvadens gärd…
Gösta Ryd.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 18 Mars 1898
N:r 43
