Väghinder

på grund af åtskilliga broars omläggning inträffa på nedanståerde ställenföljande dagar:
måndagen 31 Oktober å vägen mellan Hejde och Guldrupe socknar, då i stället kan begagnas vägen genom Väte socken;
fredagen 4 November å vägen emellan Harqvie gård i Björke och Atlingbo socken, då vägen i stället kan tagas genom Roma, Halla, Viklau och Väte socknar fill Atlingbo;
måndagen 7 November å vägen mellan Glästäde och Banna gårdar i Lärbro socken, då i stället kan begagnas vägen genom Helvi socken;
tisdagen 8 November å vägen emellan Barshage i Othem och Kumla i Lärbro socken, i stället för hvilken väg kan tagas vägen till Glästäde och derifrån till Kumla; och
torsdagen 10 November å vägen från Långome i Othem socken till Slitehamn, då i stället kan begagnas vägen genom Boge socken.

Gotlands Allehanda.
Fredagen 28 Oktober 1887.
N:r 86.

Rättegångs- och Polissaker.

Våldet vid Södra porten 10 September förevar ånyo i dag men måste ytterligare uppskjulas, enär den skadade K. E. Johansson ej ännu är så återstäld att man kan bestämma om han för framtiden kommer att lida något men af våldet. Af målsägarens ombud inlemnades skriftlig fordran om ersättning med 2 kronor för dag Under don tid käranden varit oförmögen till arbete, 150 kronor för sveda och\”värk samt 1,000 krovors skadestånd, om han för framtiden finge men af våldet.

Krafmålet mellan hemmansägaren J. Pet tersson i Väte och urmakaren G. Forsberg angående det af den senare utlemnade, Pettersson tillhöriga uret, som denne dock ej bekommit, förevar i dag ånyo. Svarandens ombud styrkte med hr Forsbergs böcker att uret utlemnats, hvilket också intygades af två vittnen, urmakeriarbetarne Henrik Falk och Andreas Norrby, af hvilka den förre gett detutlemnas åt en 15 till 16-årig dränggosse. Käranden å sin sida framdrog som vittnen hemmansägaren Johan Henrikson, Gullarfve i Väte och ogifta Anna Friström, hvilka vid besök hos Forsberg tillsamman med Pettersson vid olika tillfällen hört Forsberg säga att han lemnat uret till pastor Kahls bud hvarjämte Fridström hört honom säga att det skett utan sedel, som ban annars plägade affordra, men som herr Forsberg ej ansåg sig kunna göra, enär han ej kunde hysa misstroende mot pastor Kahl. — Målet öfverlemnades till rådhusrätten, hvavid käranden yrkade i ersättning för sitt ur 35 kronor samt 10 kr. för hvarje inställelsedagar i målet.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 17 Oktober 1887.
N:r 83.

Dödsfall Carl Wilhelm Geselius

Carl Wilhelm Geselius född i Väte den 28 December 1853, afled stilla i Stockholm den 8 Oktober 1887. saknad af fader och syskon.

Honom hade lifvet att bjuda
ringa glädje,
desto mera smärta
från vaggan intill grafven.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 10 Oktober 1887.
N:r 81.

Folkmusiken på Gotland.

Hvad brefskrifvaren från Fardhem sagt i nr 76 om folkmusiken är träffande och nästan sig likt hvart helst man kommer, Hur annorlunda blott för tretti, fyrti år sedan, särdeles under höbergningen i den stilla sommarqvällen,. Hvart man då lyssnade, hörde man glada, rena, klangfulla toner, än menniskoröster, blandade med fågelsång, än fiolen vid någon munter polska eller vals.
Den kände musikälskaren, aflidne komministern Olof Laurin, — han, som kunde sjunga, spela fiol, jaga, spela boll, allt så hjertans väl, — yttrade en gång under den tiden han var vice pastor i Atlingbo: »Jag gick tidigt ut en sommarmorgon och fick höra en ovanlig fruntimmersröst åt Väte-hållet. Hvilken röst, hvilket omfång, hvilken styrka, hvilken renhet! Det var en mjölkflicka från Lillambos, som gick till betningen med sittspann på armen och sin sticksöm i handen. Hon var full af lifvets rena poesi, hon hade lust att sjunga, lefva, arbeta».
Om nämde O. Laurin må här tillåtas anföra följade: han var anmodad af vederbörande kyrkoherde förrätta en »veckopredikning» i V. kyrka. Jag var anmodad att vara kantor för dagen, Men på »nummerlappen» jag erhållit af pastorn stodo ej antecknade mer än två psalmer. Jag var för rädd att gå in i sakristian och fråga honom om den mellersta psalmen var glömd. Jag sjöng den första till slut. Och den andra?… Då träder L. sjelf ut, ställer sig under triumfbågen och sjunger solo. Triumfera fick han; församlingen fick beundra. Gubben hade ej misstagit sig såsom jag först trodde: han ville blott ha ett af sina stora nöjen. Och det var hans stora nöje att komma i V. kyrka och — sjunga. Här kunde han få använda sin röst.
Dessutom plägade han med melankoliskt allvar efter gudstjenstens slut omtala, att det var hans farfar, som låg begrafven söder om altaret.
Men jag tar mig äfven friheten nämna några ord om en af de för sin musik beryktade »groddakarlarne»: gubben Anders Godman, som, sedan stugan derhemma blef trång, slagit sina bopålar ned å ett litet hemman vid Allvans i Rute och der trifdes och mådde godt. Och hur skulle han annat! Han bodde så idylliskt skönt och ingenting fattades af Guds välsignelse: ner under bergplatån i en vacker och bördig trädgårdstäppa, som visserligen icke var försedd med engelska gångstigar, men der var lummigt och grönt och svalt utanför bostaden, och det var husgudar innanför: renligt, fridfullt och ordningsfullt.
Der;trifdes gammaldags lefvande gudsfruktan, der bodde kristendomens ande i kunskapen och ej torr, sjuklig kristendoms-kunskap, såsom nu här och hvar finnes.
Jag skulle ju tala om gubbens musik. Kunde han något? Om han kunde! Låt då gubben ännu i våra tankar få gå upp på bergkrönet strax bredvid, medtagande sin fiol och sin klarinett. De voro hans älsklingsegendomar. Vi andra stanna vid bergets fot och höra på.
Ja, nu kommer det konstiga i beskrifeingen. Det kan jag icke. Endast den, som känt det trolska, nej, det himmelska i verklig musik, han fattar äfven det, som är utan ord till noterna. Och kunde gubben Anders någon. not till sin musik? Aldrig en. Han spelte oftast »utantill», liksom skogvaktaren gjorde för sin »pogablärra» på sin »Rebecka».
Nu hade gubben en son. Den tänkte han få till spelman. Det lyckades icke. Han var bra, men han blef blott en stilla och redbar jordbrukare och dertill fiskare af ypperligaste sort. Så hade han en sonson. Anders hette han också. På honom hoppades gubben allt i musik- och bokväg. Det senare gick nog bra af stapeln, men det förra var ohjelpligt, ehuru farfar tidigt skaffade honom en liten fiol. Han blef en hurtig och nykter skeppare, lät syster sin stanna hemma på gården; han hade lust för musik när andra utförde den, men kunde det icke sjelf.
Då han för omkring tfjugu år sedan en vacker söndag på sommaren besökte mig, frågade jag honom: Nå, Anders, kan du på strängaspel? »Nej, jag kan litet dragspel». Då tänkte jag: det var skada att Godmännernas folkmusik skulle så söart dö ut. Den plär ärfvas.
»Jag kommer med helsning från farfar sade unge Anders vidare — det är slut med hans musik. Han är död.» Jag visste det redan förut. Ett par af mina och gubbens vänner skrefvo strax till mig derom och jag hade knutit hvita duken om halsen såsom vi iliivet hade öfverenskommit vid skilsmessan, Visserligen lefver ännu »Florsen»; men snart får väl äfven han höra på harpotoner.
Och sedan? Sedan känner jag inga fler af den sorten. —
Är icke Gotlands natur nu lika fager och intagaude som förr? Visserligen är det tarfligt somligstädes, men der har det kanske aldrig varit bättre. Visserligen är skogens drottning, den högresta, vördnadsbjudande eken, der orren numera sällan kan spela från topp, fallen för sköflarens yxa; men icke har det så alldeles glesnat för allt, som ger intryck, skapar lif. Gå t. ex. ett litet stycke öster om Stymnäs gård i Sproge, der Mästermyr slutar med sin norra del. Der finnes ett näs emellan nämda och den närliggande, odlade Mellingsmyr i Ejsta. Vid först nämda myrkant, med träsket i perspertiv, kan man få se det härliga, det storartade. Der växer ännu fredad och vårdad ekskog, träd raka som ljus, om ock ej rätt så höga som kyrktorn. Och der finnes mer: alar, med en växtlighet som förvånar, klädda som majstänger, så snart de vederbörligen tuktas; i annat fall se de så stripiga ut och bladen blifva så små, Det fattas oss insjöar på vårt lilla, kära Gotland, men vi omgitvas ju af hafvet. Äricke vår jord bördig nog? En gotlandsson skref i somras från det rika Skåne, »Sveriges kornbod», att gotlandsjorden är lika bördig som i detta landskap, men att det ännu är mycket att göra på vår ö, innan det kan bli hvad det borde och kunde vara. Gotländingen är flitig och arbetssam, men han, äfven han, behöfver se sig omkring hur de gå tillväga annorstädes, tillämpa det som är klokt, men derför icke bemöda sig om att nedrifva eller hånskratta åt allt hvad förr varit har.

Gotlands Allehanda.
Fredagen 30 September 1887.
N:r 78.

Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
Smuggleri. Tullkontrollör Hagström hade instämt kaptenen och styrmannen å skonerten Feliv K. O. Gardell och K. Östman med yrkande om ansvar å dem för olofligt införande å tullpliktigt gods. Vid fartygets bitkomst 9 dennes från Köbenhavn upptäcktes vid invisitationen af tullbetjeningen två sockertoppar, och ett fat spirituosa, undangömda under seglen, samt en sockertopp och ett fat spirituosa, dolda i styrmannens hytt. Dessa varor voro ej upptagna å märkrullan, Åklagaren ansåg att svarandena haft för afsigt att insmuggla varorna, helst kaptenen tillfrågats vid visitationen om något ytterligare vore att upptaga å märkrullan; vidare voro varorna undangömda. Tullbeloppet för de beslagtagna varorna uppgår till 22 kronor 31 öre.
Gardell sade sig ej hafva tänkt att smuggla varorna i land utan hade ämnat ha dem ombord som skeppsproviant. (Härvid anmärkte rättens ordförande, att svaranden som gammal skeppare bort veta att äfven skeppsproviant skall upptågas i märkrullan, samt åklagaren att bland den i märkrullan upptagna provianten äfven förekom socker).
Brådska hade orsakat försummelsen att anmäla varorna.
Styrmannen hade ej heller tänkt att smuggla utan hade ämnat begagna varorna för eget behof i sitt hus. Hade han blifvit tillfrågad, skulle han hafva uppgifvit varorna.
Utslag afkunnas nästa måndag.

För våld och fylleri var arbetare Ferdinand Svensson åtalad, Han erkände att han sparkat arbetare Oskar Stendal. Svensson uppförde sig på ett högligen oskickligt sätt inför rätten; på yrkande af åklagaren fäldes han att härför böta trettio kronor. Målet uppsköts.

För våld och oqvädinsord mot bagare Broström samt för fylleri vid två olika tillfällen var arbetara Karl Hemström instämd; Han erkände delvis våldet samt fullständigt fylleriförseelserna, Efter att bafva hotat Broström med åtal för att B. i sin butik till H. sålt öl, som förtärts på stället, afstod B. från ansvarsyrkandet samt fordrade endast ersättning med fyra kronor för den rock, H. sönderrifvit, hvilket H. medgaf att betala.

I krafmålet, förut omvämdt, mellan bemmansägare J. Pettersson, Mölner i Väte, och urmakare Forsberg inlemnade svarandens ombud notarien Bachér en skrift, hvari nämdes att svaranden i Januari 1885 mottagit uret till reparation, hvarvid mottagningssedel lemnats; att nästa Juni en pojke, som uppgaf sig vara sänd af pastor Kahl, infunnit sig och utfått uret mot mottagningssedeln, hvilket svaranden kunde styrka.
Käranden bestred svaromålet och sade sig kunna styrka, att mottagssedeln blifvit sönderrifven i hans hem.
På kärandens begäran uppsköts målet till 17 instundande Oktober.

Tio fyllerimål mot sex personer handlades i dag inför rådhusrätten.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 26 September 1887.
N:r 77.

Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
Tullmål. Skepparen N. Henriksson från Simrishamn, förande jakten Alma om 22,s ton, bar af tullkontrollören instämts, emedan han vid ankomst till Ronehamn med last af 396 säckar gödvingsämnen från Kastrup företedde en märkrulla, som saknade påteckning af svensk konsul, Svaranden erkände genom ombud förseelsen, orsakad af okunnighet om denna föreskrift; någon svensk konsul funnes dessutom ej i Kastrup. Åklagaren invände, att svaranden väl borde veta att Kastrup på ön Amager hörde under närliggande Köbenhavnpskonsulat, samt yrkade ansvar å svaranden för att han haft ofullständig märkrulla. Utslag afkupnas nästa måndag.

För djurplågeri, lemnande af häst utan tillsyn å allmän plats samt för fylleri är, såsom förut nämts, arbetare Enok Stenström vid Broväg åtalad. Vittnen styrkte i dag åtalet. Svaranden dömdes för de sistnämda föresgelserna till femton kronors böter; något ansvar för djurplågeri kunde mot hans nekande ej ådömas.

För oljud, fylleri och förargelseväckande beteende vid Skeppsbron är arbetaren Karl Petter Adolf Andersson åtalad, hvarom närmare förut nämts. Åtalet styrktes i dag af vittnen. Andersson dömdes till tjugufem kronors böter.

Krafmål. Hemmansägare J. Pettersson, Mölner i Väte, hade instämt urmakare Forsberg med yrkande att F. måtte åläggas antingen återlemna till svaranden ett år 1885 till lagning inlemnadt silfvercylinderur eller också utbetala urets värde med 35 kronor. Ett framstädlt yrkande om ansvar för förskingring af anförtrodt gods återtog käranden på uppmaning af rättens ordförande.
Enligt kärandens uppgift hade det af svaranden utfärdade qvittot å urets mottagande på något sätt förstörts, hvilket på anmälan antecknats af Forsberg. En tid derefter, då uret skulle afhämtas af ägaren, uppgaf Forsberg, att kyrkoherde E. Kahl eller någon hans tjenare erhållit det. Enligt företedt intyg från Kahl hade han ej mottagit uret eller haft någon kännedom om det.
Svaranden anhöll genom ombud om 14 dagars uppskof för svaromåls afgifvande, hvilket bifölls af rätten.

Södra häradsrätten.
Med för stöld häktade pigan Josefina Elisabet Bogström hölls i lördags ransakning å länsfängelset.
Hon erkände att hon vid olika tillfällen innevarande år från sin husbonde handlande Malkan i Gröttlingbo tillgripit en sockertopp, bomullsgarn, fyra säckar, en käffekanna, 2 spilkummar och ett par skålpund bomull, hvilket allt värderades till 20 kronor 29 öre. Det stulna hade hon inlemnat på ett par ställen i Gröttlingbo och hos arbetare Niklas Olsson i Hemse, med hvilken hon enligt sin uppgift skulle gifta sig. Hon bad ångerfullt om förlåtelse för sitt brott.
Hennes dom lydde på fyra månaders straffarbete och ett års vanfräjd.
Qvinnan är född 1849 i Hejde. Hon har aldrig gått i folkskola men kan dock läsa innantill. Sedan hon fylde tio år, har hon varit i tjenst på åtta olika ställen på södra Gotland.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 12 September 1887.
N:r 73.

Gotländska folklekar.

(Intryck vid deras första åskådande.)
»Ni bör ovilkorligen gå dit ut till södra byrummet och se på pärkspelet i dag», sade man till mig. »Det är något för Gotland så egendomligt, att Ni aldrig kan göra Eren föreställning derom, förrän Ni sett det med egna ögon. Det är den årligen förekommande täflingen mellan »våg» från olika socknar, och tillställningen får på samma gång något af en folkfests karaktär.»
Nåväl, jag begaf mig tidigt på eftermiddagen ut till valplatsen för den intressanta idrotten. Jag behöfde ej gå vilse: svenska flaggor, svajande från högalstänger, visade mig snart stället. Fästande Visby bollklubbs märke med det blå bandet i knapphålet, steg jag innanför inhägnaden. Den vidsträckta platsen vimlade af folk, än i grupper än spridda om hvarandra. En herre i blågul jokeymössa kommer artigt emot mig och erbjuder sig att visa mig omkring. Här och der varseblir jag en hop unge män, alla i skjortärmarne, somliga istrumpfötterna och som i en viss regelbunden »spridd ordning» synas röra sig fram och tillbaka. Och emellan dem flyger då och då i högre eller lägre lyror en brunaktig boll. Man spelar pärk.
För att få någon riktig uppfattning af spelet föreslår min ledsagare att jag skall följa två täflande partier till slutet. »Här ha Vi t. ex. »Idrottsklubben och Mästerbyborna»; de anses för de styfvaste. Se blott på deras pärkkarlar, d. v. s. anförare», förklarar han.
Jag stannar och söker följa de olika skiftningarna i spelet. Beskrifva det behöfver jag ej, ty mina läsare känna det väl. Men min beundran kan jag ej underlåta att uttrycka öfver den vighet, smidighet och styrka, som utvecklades på båda sidor. Och hvad som föreföll egendomligt var att se äldre, nästan gråskäggiga män deltaga i den uppfriskande leken.
Spelet var ändligen slut. Båda partien hade fått »vunnet». Mästerbyborna hade afgått med seger i första instansen. Men nu beror det på »frispelet», upplyser min meddelare. »Det segrande partiet har rätt att välja en lek, som måste upptagas af de besegrade».
Mästerbyborna gingo afsides och öfverlade. Om en stund skickade de fram sin pärkkarl, som tillkännagaf att de valt »fingerkrok». Nu går segern »Idrottsföreningen» ur händerna sade jag — det var ej meningen att witza —, men mot landtbornas härdade och seniga fingrar, ansåg jag studenternas och läskarlarnes ej kunna mäta sig.
»Fram med er nu då!» ropade emellertid en starkt bygd student.
Mästerbybornas pärkkarl kom fram, satte sig på marken och sträckte fram högra armen, »Ska\’ vi sitta? Nej, vi ska\’ naturligtvis dra öfver axeln.» »Vi bruka så hemma hos oss.» »Hvem tusan kan hålla stången mot Ilva era knep derute på landet.» Allmänt skratt af de kringstående åskådarne.
Men Mästerbybon har rätt att välja och han sitter qvar. Motståndaren måste foga sig. Man tar spjärn mot hvarandras fötter, spottar på fingrarne, fattar tag och i ett nu ligger Mästerbybon rak lång på marken. Han hade blifvit besegrad. Ännu tre andra besegras af Idrottsföreningen — och partien stå jämt. Idrottsföreningen väljer nu till frispel kappspringning, och äfven der afgår den segrande.
Dagens täflingar äro slutade för dessa och rockarne tagas på.
Men ännu är man i fullt arbete på andra håll; pärkbollarne flyga högt iluften, varpstenarne singla fram mot målet, här drar man hank, här hoppar man kråka. Allt är lif och rörelse, alla äro glada och muntra som det anstår friska och sunda menniskor.
Jag vandrar på måfå rundt kring täflingsplatsen för att se på folklifvet. Det är sig så der tämligen lika öfver allt.
Plötsligt uppfånogar mitt öra några ord: …. »till det rum, der masken icke dör och elden icke utsläckes». Mina ögon vändas åt det håll, hvarifrån orden kommit, och jag ser ou uppe i ett stenrös en skara samlad, som lysnar till en predikant, hvilken i salvelsefulla fraser ordar om menniskornas ondska, om den rätta till flykten, om hvad som väntar syndens trälar-och Guds barn.
Det gör ett egendomligt intryck detta. Midt ibland allt det friska, midt ibland friska hafsvindar, friska viljor och friska sinnen, allt detta osunda, som gör själen sjuk. Men så är det ofta här ilifvet.
Längre bort — hvad nu? Befinner vi oss på den glada Djurgårdsslätten? Man skulle nästan tro det, om ej omgifningarna sade annat. Men här är samma lif, öl och bakelseförsäljande gummor, snattrande qvinnor och skroderande karlar Militärerna med sina »flammor» fattas ej heller, och nu uppfångar också mitt öra de välkända tonerna af
»Säg, vill du väl blifva min maka!»
sjungen af en skrikande röst, ackompanjerad af det ädla instrumentet. Det var en »blind Kalle», som till allmän förnöjelse sjöng sina smäktande visor. gDet blir afton allt mer och mer, skuggorna sänka sig kyliga. Uppe vid prisdomarbordet ha prisen redan utdelats, punschbålarne tömts. Dagen är slutad, och så småningom blir valplatsen öde och tom.
Prisen 10 kr. voro äfven för i år skänkta af sällskapet D. B. V. och utdelades vid 1/2 7 tiden af hr Schenholm, enligt följande prislista, i hvilken de vinnande vågen sättas först och med lutande stil:

Utom dessa pris utdelades följande extra pris å 5 kr. åt notarien R. Wahlstedt, Aug. Pettersson i Mästerby, Olsson i Alfva och N. Hägg, Hakuse i Björke.
I ett kort tal tackade prisutdelaren alla dem, som deltagit i den tilländagångna täflingen, och hoppades att om denna också vore den sista som Visby bollklubb kunde anordna, kärleken till de gamla gotländske lekarne dock icke skulle slappas. Vidare höjdes ett lefve och tvåfaldigt hurra för sällskapet D. B. V. och jägmästare Herlitz föreslog en skål för Visby bollklubb.
Under hela tiden man var samlade kring bålarne, utfördes fosterländska sånger af några valda röster.
Täflingarne, som gynnades af det härligaste väder, hade ej lockat så mycket folk, som föregående år. Med extratåg hade anländt endast 600 personer, mot omkr. 1000 ifjor: Dock torde minst 1,500 personer varit tillstädes på stridsplatsen.
Anordningarne voro goda och ändamålsenliga. Såsom marskalkar tjenstgjorde hrr L. P. Eriksson, John Andersson, J. Eklund och Ödin.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 12 September 1887.
N:r 73.

Dödsfall Elisabeth Geselius

Elisabeth Geselius, född i Väte den 13 September 1855, afled stilla å Gotlands Sjukhem den 3 Augusti 1887 saknad af fader och syskon.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 5 September 1887.
N:r 71.

Sjöförklaring

aflades i dag inför rådhusrätten af befälhafvaren å Roslags skonaren Augusta Margreta, kapten August Andersson, hvilket fartyg i torsdags strandade strax söder om Visby.
Fartyget afseglade i barlast 3 dennes från Bollsta vid Ångermanelfven och kom 10 dennes på e.m. i sigte af Stenkyrkebuk, då under den rådande stormen och mörkret kaptenen ej ansåg sig böra angöra Visby. Storseglet refvades och Visby kom i sigte kl. 6,30 f.m. följande dag. Strax derefter hissades lotsflagg. En lotsbåt kom ut från Visby mot fartyget, & hvilket man brassade back för att invänta lotsarne, hvilkas båt dock höll för långt undan och ingick åter i hamnen. Kaptenen sökte då utan hjelp att inkomma i hamnen men drefs söderut mot land, hvarför två ankare kastades. Af den svåra stormen rycktes dock ankarne loss och fartyget kastades upp på refvet.
Skonaren, från hvilken proviant och en del inventarier bergats i lördags, har nu vräkts flere fot närmare mot land och har ena sidan fullständigt inbräckt.
— Befälhafvaren å i Väte, Roslagen, hemmahörande skonerten Fritiof, kapten J. Jansson, aflade likaledes i dag sjöförklariog, af hvilken framgick, att fartyget 29 sistl, Juli med last af sparrar afgått från Pite till Lybeck. Gotska Sandön kom i sigte 8 dennes, då fall storm med regnbyar. och hög sjö rådde. Följande dag, då ännu svårare väder inträffade, började fartyget att läcka, hvarför man beslöt söka nödhamn på Gotlands östra kust. Klockan 10 f.m. inkom fartyget efter att två timmar förut erhållit lots till Stornungs med sex fots vatten i rummet.
I förgår började lussning af lasten, hvar efter fartyget skall undergå besigtning. Det antages att det varder kondemneradt.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 15 Augusti 1887.
N:r 65.

Från landsbygden.

Klintehamn, 30 Juli.
Agronomen- Kihlberg
höll i närvaro af landshöfding Poignant inför ett sextiotal åhörare föredrag i Ejsta skolhus 28 Juli.
Sedan landshöfdingen tillkännagifvit ändamålet med mötet, näml. att rådgöra med jordbrukarne om deras angelägenheter, och hr Kihlberg närmare utvecklat sina kända åsigter om hvad Gotlands jordbrukare hafva att iakttaga, öfvergick föreläsaren till jordbrukarnes räddningsplanka: anläggande af ett ångmejeri i hvarje socken eller pastorat.
Landshöfdingen, agronomen och församlingens kyrkoherde hade på f. m. tillsammans tagit trakten i närmare skärskådande och funnit att eft mejeri för Ejsta och Sproge, anlagdt på gränsen af nämda socknar vid vestra landsvägen, vore alldeles tillräckligt. Herr Kihlberg nämde att utsigt vore för handen, att smör, beredt efter den s. k. ismetoden, inlagdt i lufttäta bleckdosor, liksom anjovis, med fördel kunde sändas på Spanien, derjordbruket i långa tider legat i lägervall, öh der säljas för 2 till 3 kr. skålp. Spaniorerna hafva numera fått bättre smak på smör än sin förr så mycket begagnade olja. Den egentliga afsättningsorten skulle blifva England, der för svenska statens räkning är anstäldt ett ombud, som tillhandagår vid försäljningen af mejerialster.
Landshöfdingen inlade månget uppmuntrande ord till de tillstädesvarande jordbruktarne, hvaraf en del Ejstabor yttrade betänkligheter med afseende på foderodling, ty de naturliga ängarne här hatva ej särdeles stor ytvidd och voro ej af så gifvande beskaffenhet; och då en stor del af deras jord för närvarande låge under laga skifte, hvilket, med afseende å rättegång, ej så snart torde komma att vinna laga kraft, förordade hr Kihlberg, uppå framställning, användandet af grön råg, som borde afbergas i början af Juni månad, eller då axen voro allmänt utkomna, men ej så sent att blomningen redan inträdt eller försiggått, då stänglarne redan blifvit trädartade och förlorat sin närande kraft.
Efter slutad föreläsning och sedan hemmansägaren Mårten Stenström, Botreips, erbjudit ett halft tunnland jord för mejeriets bygnadsplan, skreds till aktieteckning, men för dagen upphans ej mer än fyratiotvå aktiar. De, som hade tecknat, öfverenskommo likväl avt söka verka derhän att efterhand vinna andra för saken intresserade, men för dagen icke närvarande personer, så att full teckniovgt minst 100 aktier å 50 kr., måtte uppnås.

Dagen derefter,
Sankt Olofsdagev, reste länets höfding från Kronvall ut på St. Karlsö, hvarest en nämd, utsedd inför Södra häradsrätten, var samlad för att bestämma afgäld m. m. för den jord, som för all framtid blifvit afsöndrad för fyrbåkens och fyrbetjeningens rakning. Nämden afslöt sina förhandlingar vid Bopparfve först på qvällen. Det var ett lif och en rörelse på Karlsö den dagen! Man såg läkare, prester, militärer, artister, jordbrukare, här och hvar i bergsrefvorna, beskådande de allvarliga och öfverraskande bergpartierna. Man saknade icke heller svalkande skugga på den mjuka mossan under de oftast lodräta klippväggarne i närheten af Norderhamn, hvilka stundom äro beklädda med murgröna; ej heller svalkande vatten ur de friska källorna. Färden gynnades af det härligaste väder, och en lätt bris underlättade hemfärden, som ifrån Stora Karlsö till Kronvall icke tarfvade längre tid än 50 minuter.

Stora Karlsö
är nu mera såld af de många gamla intressenterna (med undantag at en enda, som gifvit ett bleklagdt nej) att afträdas i nästa Nov. till jagtbolaget, som äfven är betänkt att försköna ön med plantering af lärkträd. Köpeskillingen bar i år i allmänhet utgått efter 16,000 kr.; taxeringsvärdet är 10,000 kr. Sjelfva själen i förteaget tyckes vara den verksamme godsägaren Willy Wöhler på Klintebys, Några får blifva således från 1 Nov. icke synliga på ön, men deremot så mycket mera af vildt: hare och sjöfågel. Ett stenhuggeri kan möjligtvis komma till ståni derute. Ett sådant var påbörjadt för omkring 20 år tillbaka, men arbetarne funno för godt att, ägarne oåtsporde, nedslagta får, hvarför de först nämde naturligtvis blefvo hastigt och lustigt utdrifne ur paradiset. Det är icke alldeles osannolikt att stenhuggeri under medeltiden bedrifvits derute. Sägnerna veta förtälja att Gotlandskyrkorna fått sitt materiel derifrån, och bland andra den stora och sköna kyrkan i Väte, helt och hållet bygd af huggen och tuktad kalksten, hafvande murar med upphöjda afbildningar: på södra sidan föreställande en vildsvinsjagt och på norra sidan den babyloniska skökan.
En fackman från Stockholm har under sommaren tagit prof såväl af Karlsöstenen som från en, och annan Gotlandskyrkas, Det vore af intresse få veta om likhet förefinnes eller ej.
Slutligen torde ett tidsenligt badhus icke komma att saknas på den vilda, intagande klippan i hafvet, klippan med sin friska sjöluft, hvilken inom kort borde allmänt blifva en behaglig vallfartsort för resande från både när och fjärran.

Friska inbyggare
måtte det väl finnas i Sproge socken, hvars folknummer vid förra årsskiftet uppgick till 360, men hvarest ingen aflidit sedan 11 Mars sistlidet år tills nu för en vecka sedau, då en äldre qvinna afled.

Kornåkrarnas
snart blifvande guldax lofva sina ägare äfven i år en riklig belöning för deras möda och arbete. Således vackert korn i fjor och likaså i år. Det lär höra till sällsyntheterna, att två på hvarandra följande år gifva rika kornskördar. De öfriga sädesslagen, isynnerhet hvetet, hvaraf bär endast litet kan odlas, stå mycket vackra på åkern. Bergningsvädret för såväl det odlade höet som det på de naturliga ägarne har varit ganska gynsamt, och mycket af ängshöet står icke nu under bar himmel. Måtte bergningsvädret blifva lika gynsamt för säden! Värmen är nu nästan tropisk och rotfrukterna behöfva åter mera regn.

Vamlingbo, 28 Juli.
Årets höslåtter
är nu nära nog afslutad härstädes, och har skörden varit någorlunda god om mau undantager en del af de ettåriga klöfver- ooh timotejvallarne, som på de festa ställen varit mycket klena, troligtvis deraf att stark torka rådde förlidet år. Apropå torkan kan sägas att vattenbrist börjar råda på flere ställen i trakten, så att flere måste forsla vatten till både folk och kreatur. Om ej regn snart inträffar, torde det vara fara värdt att åtminstone potatisen deraf kommer att lida väsendtlig skada. — Värmen har somliga dagar varit ganska tryckande, ända till 25 gr. cels. och deröfver, hvilket äfven i sin mån bidrager till att påskynda rågskörden, som pu är alldeles hvitnad på de flesta åkerfälten.
Strömmingsfisket fortfar att vara särdeles givande, både på östra och vestra kusten och har nu priset å denna vara nedgått till 25 öre valen.

Dryg dagspenning.
Under det engelska ångaren »Nicosian» stod på grund å Hoburgs ref var en hemmansägare behjelplig med lossandet af stendkolslasten (den ende anbetare från land) i något öfver ett dygn. Han erhöll för detta arbete icke mindre än 1 pund sterling (ungefär lika med 18 kr. i svenskt mynt), hvilket kan sägas vara ganska hederlig betalning.

Ett olycksfall
å en tjur timade häromdagen vid Tuna gård i Vamlingbo. Ett ungsto som gick på bete i sällskap med tjuren tog sig nämligen det orådet före att under häftigt springande förfölja denne, tills han omsider stördade till marken och dog. Som djuret ej var försäkradt drabbades ägaren här af en ganska känbar förlust, alldenstund det måste nedgräfvas.
Åter en påminnelse ati försäkra kreaturen.

Rådjuren
ha ov äfven förirrat sig ut i sjelfva södret. Då häromdagen en person från Hamra färdades vägen åt Öja, varseblef hau ett dylikt djur (antagligen en bock) helt lugnt spatsera brevid landsvägen i diket; men då vår man var på ett kort afstånd, fann den sällsynte gästen för godt att hoppa öfver närmaste gärdesgård- och med snabb fart begifva sig till skogs. Ett par dagar derefter, då en qvinna från samma socken var sysselsatt i en åker med ränsning af potatis, varseblef hon ett dylikt djur (efter beskrifning troligen en rådjurshona) i sakta mak hoppa in i ett strax bredvid varande kornland. Qvinnan, som ej kuude begripa hvad det var för ett otyg som befaun sig i åkern, fattade dock mod och affärdade detsamma medels stojande och hyssjande, då det kilade rakt undan. Hemkommen berättade hon för sina grannqvinnor den egendomliga synen, då en s. k. klok gumma» helt naivt förklarade att hin håle sjelf i bockskepnad visat sig för henne i åkern. Naturligtvis blefvo de sedermera upplysta om de stora misstaget af andra klokare personer.

Gotlands Allehanda
Måndagen 1 Augusti 1887
N:r 61.