Etikett: Väte

Norra häradsrätten.
Med dömdes Detlof Thomasson från Hägvaldsi Vänge att fria sig från beskyllningen att ha 25 Juni 1889 tilldelat hustru Katarina Lyander från Kyrkljufves i nämda socken ett slag samt att han icke derefter gripit hustru Lyander i näsan och ruskat henne, Svaranden hänvisades till själasörjaren.

För öfverdådig framfart hade länsman Boberg instämt arbetaren Nils Thomasson från Hägvalls i Vänge. På grund af hvad i målet förekommit ålades svaranden af rätten edgång och hänvisades till själasörjaren.

För våld hade länsman Håkansson instämt drängarne Ernst Broström från Hanes i Endre och August Björklund från Lillfole i Fole.
Genom egen bekännelse erkände Björklund att han 11 Okt. 1889 kl. 11 eller 12 på natten å allmänna landsvägen, då arbetaren Elof Östergren från Stora Hellvi i Fole på fråga af Broström hvilken flicka han hade i sällskap, genmält att det ej anginge honom, sprungit fram och med ena handen tilldelat Östergren ett slag i nacken, samt sedan Broström misshandlat Östergren, med en blykula å sin käpp tilldelat Östergren slag öfver ryggen och hutvudet så att blodvite uppstått och Östergren fallit omkull, samt erkände Broström att han lindrigt slagit Östergren öfver ryggen med en käpp. Dessutom hade Broström stött omkull en äreport som var rest öfver landsvägen genom Fole socken, så att deraf uppstått väghinder. Rätten dömde Björklund till en månads fängelse samt Broström att böta för sina båda förseelser tillhopa 50 kronor.

För våld och hemfridsbrott hade dels länsman Håkansson instämt landtbrukaren Adolf Malmros från Medebys i Martebo och enkan Maria Laura Bingström från Qvie i samma socker, dels Maria Laura Bingström Malmros för våld, dels Malmros Maria Laura Bingström för ärekränkning.
Då tillförlitlig utredning saknas derom att den af Adolf Malmros 13 November 1889 föröfvade och erkända misshandeln mot Maria Laura Bingström ägt rum å allmän väg, kunde åklagarens i denna del af målet förda talan icke upptagas till pröfning. Men som Malmros erkänt att han, sedan Maria Laura Bingström genom oqvädinsord retat honom till vrede, förutnämda dag tilldelat Maria Bingström en örfil å hvardera kinden samt med flata handen slagit henne å näsan, så att blodvite uppkommit, dels ock Maria Bingström vidgått, att hon af öfverilning kallat Malmros för »fyllfä» och »fyllhund» samt haft flere smädliga yttranden, dömde rätten Malmros för misshandel hvaraf ingen skada följt att böta 25 kronor samt Maria Laura Bingström för sina smädliga yttranden att böta likaledes 25 kronor.
Beträffande åklagarens och Malmros yrkanden om anevar å Maria Bingström för hemfridsbrott fann rätten, att hennes yttrande till Melmros att icke vilja aflägsna sig från det Malmros tillhöriga området, förrän hon sjelf ville, icke kunna anses för hemfridsbrott, hvadan åtalet härom ogillades.

För olofligt tillgrepp bade länsman Håkansson, efter angifvelse af enkan Maria Nordberg från Bjera i Roma, instämt drängarne Hjalmar Olofsson och Oskar Jakobsson i Björke samt enkan Nordberg samma drängar för skadegörelse.
Ehuru svarandena erkänt att de natten till 1 Sept. 1889 begifvit sig till målsägarens bostad vid Bjers för att tillegna sig päron ur hennes trädgård, samt att, sedan de ingått i den icke inhägnade trädgården, Hjalmar Olofsson stigit upp i päronträdet för att skaka ned päron och Oskar Jakobsson stannat vid trädet för att uppsamla frukten, likväl icke emot Hj. Olofssons och Oskar Jakobssons enständiga nekande ådagalagts att de tillgripit några päron, kunde åtalet för olofligt tillgrepp icke bifallas; men som Hj. Olofsson vidgått att han stigit upp i päronträdet och vid skakningen brutit af toppen, dömdes han att ersätta skadan med 5 kronor och böta 25 kronor för uppsåtlig skadegörelse.

För barnuppfostringshjelp hade Amanda Elisabet Palmgren från Varplösa i Björke instämt drängen Johan Karlström från Stenstu. Svaranden ålades att med ed fria sig från faderskapet till kärandens 7 Jani 1889 framfödda flickebarn. Han hänvisades till själasörjaren.
— I samma syfte hade pigan Maria Olsson från Hangvar instämt drängen Frans Lundgren från Hallvards i Vesterhejde. Då ej tillräckliga bevis förebragts, kunde hennes talan ej bifallas.

För olaga maltdrycksförsäljning hade instämts hemmansägaren Anders Petter Andersson från Lilla Bjers i Stenkyrka. Som svaranden aflagt ådömd värjemålsed, kunde han ej till ansvar fällas och ogillades svarandens i målet gjorda yrkanden.

Med yrkande om ansvar för stöld hade länsman Smedberg instämt hemmansägaren Johan Teodor Karlsson fråo Vinor å Fårön. Som svaranden erkänt att han under Oktober månad 1887 från A. P. Nilssons vid Lilla Hoburga å Fårö skogsmark tagit och och till sig hemfört 4 lass hopsamlad topp- och grenved, värda 25 öre lasset och Karlsson icke visat att han vore dertill berättigad, förklarade häradsrätten, som fann anklagelsen att Karlsson skulle från bemmansägaren N. Brobäck vid Broskogs tagit 1 kast floved icke vara styrkt, Karlsson vara saker till stöld. — Men gom i målet upplysts, att Karlsson, som i Dec, 1887 från ångaren »York City» olofligen tillegnat sig en trumma af väf, af häradsrätten 31 Dec. 1888 dömts för stöld till straffarbete i 6 månader samt ett års vanfräjd samt k. m:t at nåd nedsatt straffet till 100 kronors böter, hvilka erlagts, och då Karlsson, som sålunda nu blifvit öfvertygad att förut ha föröfvat stöld, skall som hade han på en gång blifvit för båda brotten lagförd samt det ansvar som i sådant fall skolat ådömas Karlsson icke bort sättas högre än det genom häradsrätten 31 Dec. 1888 ådömda, fann häradsrätten ytterligare ansvar för nu åtalade ej kunna Karlsson ådömas.

Södra häradsrätten.
Om ansvar för olaga huggande af ved hade till senaste sammanträdet bemmansägaren Johan Eliasson, Petarive i Garda, instämt arbetaren Johan Nyman dersammastädes.
I målet hördes tre vittnen. Johan Söderström berättade, att han visste, det svaranden haft lof att hugga en liten tall och en liten björk. Din björk, svaranden huggit, hade bestått af två stammar utgående från samma rot. Äfven hade vittnet iakttagit tvåstubbar efter huggna tallar, men han visste dock ej bestämdt, om Nyman varit dep, som huggit träden. Inför vittnet hade svaranden erkänt, att han huggit en tall och en björk utöfver hvad han haft lof till.
L. P. Hansson hade för svarandens räkning forslat hem 2 tallar, värda minst 1 krona stycket.
Petter Pettersson nade hvarken sett eller hört talas om att svaranden huggit något utöfver det lofgifna.
Käranden vidhöll sitt ansvarsyrkande, hvilket af svaranden bestreds. — Utslag afkunnas första rättegångsdagen af femte sammanträdet.

Om barnuppfostringshjelp till ett 25 Juli 1889 framfödt flickebarn hade Jen Olivia Olsson i När instämt drängen Edvard Lindgren derstädes. Svaranden nekade för faderskapet. Två vittnen, statkarlen Jakob Jakobsson, Sindarfve i Hemse, och drängen Leonard Olofsson från Burs intygade att parterna haft umgänge med hvarandra. — Utslag afkunnas nästa rättegångssammanträde.

För skogsåverkan hade hemmansägaren Nils Jakobsson i Bara instämt arrendatorerna af sitt hemman Karl Bomqvist och dennes son Nils Fransson.
Enligt arrendekontraktet skulle svarandena ha rätt att årligen afverka 8 kastar ved. Nu skulle de ha betydligt öfverskridit detta år 1888. De nekade.
Tre vittnen hördes. Arbetaron J. Björkander, Nygårds, kunde ej gifva någon upplysning om hur mycket skog svarandena huggit. Timmer hade de icke sålt, men väl huggit och användt till reparationer å gården, hvartill de, enligt kontraktet, voro berättigade.
Oskar Pettersson, Bjerby, berättade, att svaranden på våren 1888 af vittnet köpt 4 sågstockar för sanmimanlagdt 8 kronor. Frausson hade sedan af vittnet begärt intyg på att han af honom köpt »skog», men vittnet hade, oaktadt uppmaningar härtill, blott gifvit qvitto på erhållen liqvid för 4 stockar. Vittnet hade dessutom sett svarandena köra timmer och ved från det hållet, ler kärandens skog är belägen, utan att han vetat, om svarandena der ägde någon rätt till afverkninog. Den väg de kört sina lass hade varit den, som i allmänhet endast begagnas af hemmansägarne i Bara.
Mjölnaren Lars Nygren, Isume i Väte, framträdde för att aflägga sitt vittnesmål ien mindre normal sinnesstämning, utan att dock allmänna åklagaren ansåg sig kunna yrka ansvar å honom härför. Målet uppsköts till 5:e sammanträdet och ålades Nygren vid vite att då infiona sig nykter.
— Samma Nils Jakobsson hade äfven iett annat mål instämt Karl Bomqvist den yngre, enär han skulle från kärandens ägor utan att äga rättighet härtill, ha bortfört flere kastar ved. Svaranden nekade och yrkade ansvar å käranden för obefogad rättegång, hvilket denne bestred. Ett vittne Johan Björkander hade intet att upplysa i saken, och uppsköts målet för nya vittnons hörande till andra rättegångsdagen af femte sammanträdet.

Våldet mot förre handlanden Johan Bokström i Hemse 30 Sept. i fjor var nu ånyo före. Svarande var hemmansägaren Olof Nilsson, Ringome i Alfva, hvilken framstälde ansvarsyrkande å Bokström för olaga rättegång, hvilket bestreds.
Hördes ånyo förut hörda vittnena arbetaren Anders Andersson i Rone och konduktören Nilsson. Andersson bade ej sett att Bokström fått stryk. Men han hade vid ett tillfälle, 2 September, hört svaranden vid uppgörelsen af en. revers hos Johan Bokström yttra: »han har narrat mig, den förb. rackarn, och det skall han få fullt för». Detta erkände Olof Nilsson, men nekade fortfarande till att ha slagit Bokström.
Konduktör Nilsson hade ej heller sett hvem som slagit Bokström och ej heller sett Nilsson utanför B:s trappa samma afton våldet mot B. skedde. Bokström yrkade att vittnet måtte hänvisas till själasörjaren för att erhålla Re lysning om edens vigt och betydelse, hvilket yrkande rätten emellertid afslog.
Åklagaren öfverlemnade målet, likaså svaranden, men målsägaren Bokström begärde och erhöll uppskof till femte sammanträdet för att få som vittne hörd en lumpsamlare Böklund, hvilken hittills ej kunnat anträffas med stämning.
— Samme Johan Bokström hade instämt samme Olof Nilsson med yrkande om ansvar för det Nilsson dels från Bokström stulit en revers å 25 kr. 78 öre, dels dervid begått hemfridsbrott hos honom samt slagit honom.
Nilsson berättade, att han vid ett tillfälle vid en uppgörelse blifvit skyldig Bokström 10 kronor, hvarå han fått skrifva reverg, å hvilken summan dock ej fa-s antecknad, utan hade B. sedan ditskrifvit densamma med 25 kr. 78 öre, dervid medräknande en ytterligare skuld, hvari han påstått svaranden häfta till honom, Vid ett annat tillfälle, då Nilsson betalat de 10 kronorna hade han tagit tillbaka reversen, och bestred nu till alla delar målsägarens påståenden. Angående saken vittnade kakelugnsmakaren Albert Berg i Hemse, att han varit inne bos Bokström vid ett tillfälle då äfven svaranden varit der och talat med B. om någon skuld, Nilsson hade dervid framtagit en 10-krona och Bokström framlagt å skrifbordet på kontoret en reversbok. Då Bokström aflägsnat sig för att tala enskildt med vittnet, hade svaranden ur boken uttagit sin revers, sägande, att då den nu vore betalt vore den hans. Bokström hade då blifvit uppbragt, kallat Nilsson tjuf samt sagt sig skola telefonera efter länsmannen, som skulle häkta Nileson innan qvällen. Häraf hade dock ej blifvit något. Nilsson hade åter ute i boden bjudit Bokström 10-kronan, gom denne vägrat mottaga; dervid hade Nilsson uppbragt hållit fram den mot Bokström och dervid med handen rört vid hans bröst, men icke slagit honom och ej heller hade vittnet uppfattat saken som om Nilsson velat begå något som helst våld mot Bokström.
Vittnena Karl Olofsson och Petter Johansson, hvilka varit tillstädes vid samma tillfälle, aflade berättelser alldeles öfverensstämmande med den förestående.
Bokström yrkade ansvar å Olof Nilsson för stöld och våld. Utslag afkunnas första rättegångsdagen af femte sammanträdet.

För våld och hemgång voro af länsman Lindström instämda bröderna Karl och Albert Darling från Burgsvik.
De hade en afton, enligt hvad polisförhöret gaf vid handen, öfverfallit arbetaren Karl Johansson och kusken Söderberg med hugg och slag &å allmänna landsvägen samt kastat sten och sparkat på angifvarnes dörrar. Svarandena nekade; emellertid erkände de, att de varit så öfverlastade att de ej hade något redigt minne af hvad de företagit sig. Dock påstod Albert Darling bestämdt att han först blitvit öfverfallen af Johansson. Vid polisförhöret hade angifvelsen styrkts af vittnena Albin Johansson, Oskar Pettersson och Anders Samsioe. Åklagaren öfverlemnade målet, men svarandena ville ha uppskof för vittnens inkallande. — Beslut meddelas första rättegångsdagen af 5:e sammanträdet.

För ärekränkning hade landtbrukaren T. V. Hellerström, Skogs, såsom förut är omtaladt, instämt postmästare M. A. Löfgren, Klintehamn.
Som vittne i saken hördes fru Sofia Schyl, Klintehamn, hvilken berättade att svaranden vid ett tillfälle i hennes hem, då hennes man och en tredje person voro närvarande, på tal om en hästaffår, käranden gjort, kallat honom »hästskojare».
Ingeniör V. Schyl berättade, att han en morgon kommit ned till svaranden, som ombesörjer utdelning af såväl extra som ordinarie post å Klintehamn, hvarvid svaranden berättade, att käranden för hr V. Wöhlers räkning afslutat ett hästköp i södret, hvarvid så tillgått a:t käranden förplägat säljaren så rundligt, att han försålt sin häst till underpris. Svaranden hade tillika yttrat att »nog vora det snygt gjort af en fastländing alltid; hade det varit en gotländing skulle han ej alls ha undrat derpå.» Svaranden hade också uttryckt sin förvåning öfver att käranden kunnat låna sig till slikt. Sin hustrus vittnesmål kunde han ej bestyrka, enär han väl hört hästhandeln vara på tal vid det af henne omnämda tillfället, men föga intresserad derför hade han ej lyssnat till hvad som sades.
Målet öfverlemnades och utslag afkunnas första rättegångsdagen af nästa sammanträde.

Zigenaren Johan Dimitri var af länsmännen Svallingsson och Lindström instämd för olaga bedrifvande af näringsfång. Som ingen nu visste, hvar svaranden fans, afstodo åklagarne från målens fullföljande.

En skogsbagge hade kapten Hj. Bolin å Suderbys köpt af handl. Oskar Bokström för 65 kronor. Då han, envligt Bokströms påstående, ej kunnat förmås att betala hästen, hade Bokström utverkat stämning å Bolin.
Svaranden genmälde härå i en skrift, att han mycket riktigt köpt en skogsbagge at käranden, hvilken uppgitvit att hästen vore inkörd samt med ed bekräftat detta. Svaranden ville nu ej bestrida att hästen före köpet varit körd, men att baggen ej blifvit inkörd, derpå vore den sjelf ett lefvande bevis. Så hade den en viss benägenhet för att gå bakåt i stället för framåt, samt visade en högst obehaglig lust att lägga sig till ro i dikena etc. Under sådana förhållanden hade svaranden sändt åter hästen, hvilken Bokström ej mottagit. Ej heller ville denne taga erbjudna 50 kronor för densamma.
Målet uppsköts emellertid till första dagen af nästa sammanträde.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 12 Mars 1890
N:r 39