Etikett: Västerhejde

En åttioårings minnen.
Äldre gotlänningar ha säkerligen ännu prinsessan Eugénie i gott minne, även om de icke varit i tillfälle att se henne annat än \”på avstånd\”, då hon tillbringade somrarna här på Gotland. Och hennes minne skall fortleva, ty \”gärningarna följa henne efter\”. Här dock icke meningen att orda om vad denna ädla furstinna uträttat i människokärlekens tjänst, utan vår lilla erinran om henne är kort och gott föranledd av att vi lyckats spåra upp en Västerhejdebo, som har personliga hågkomster av \”prinsessan på Fridhem\” och som till sina vackraste och heligaste barndomsminnen helt visst räknar de stunder, då hon som en ung flicksnärta fick \”sitta modell\” för prinsessan, vilken som bekant även var en högt begåvad konstnärinna.
I en liten trevlig stuga invid landsvägen ett stenkast från Nygårdsallén i Västerhejde bor fru Josefina Östergren. Den dag vi gjorde henne ett besök, var hon visserligen lite krasslig och låg till sängs, varför visiten var mindre läglig. Trodde vi. Men då den rara gumman erfor vårt ärende och hörde prinsessan Eugénies namn nämnas lyste hon upp och hennes ögon strålade. Hennes huvudvärk tycktes som bortblåst. Blotta namnet Eugénie var som medicin, föreföll det intervjuaren. Fru Östergren fyller i morgon 80 år, och dessa rader tillägnas henne med anledning av födelsedagen.

Om jag minns prinsessan!
Jo, henne glömmer jag inte så lätt. Jag bodde ju som barn nära Fridhem och var där så fort jag kom åt, sprang ärenden åt prinsessan och satt modell åt henne, då hon modellerade. Åttioåringens vackra drag ha fått ett föryngrat skimmer över sig. Hon måste sätta sig upp i sängen. En kudde bakom ryggen. Så där, ja. Och så rättar hon till huvudschaletten ett tag. Samtalet är snart i full gång. Då vi hört talas om att den lilla flickan i den bekanta älskliga skulpturgruppen \”Kan du inte tala ?\” skulle vara ingen mindre än just fru Östergren i barnaåren, framkasta vi frågan, huruvida denna vår förmodan är riktig. Fru Östergren tittar på en tavla av gruppen, som va ha med oss.
Nej, säger hon efter ett ögonblicks begrundan, det är inte jag.
Så alldeles tvärsäker låter hon dock inte.
Nog tycker jag mig känna igen fröken Adéle Rudenschölds hund, men det var ju så länge se\’n….
Alldeles omöjligt är det väl inte att flickan är fru Östergren, vidhålla vi, men hon ruskar åter på huvudet.
Prinsessan modellerade dock av mig många gånger, det gjorde hon och det var högtidsstunder för en barnunge som jag att få sitta modell för prinsessan, ska jag säga, rar och snäll som hon var, fortsätter fru Östergren. Jag fick en krona för var gång, och det var pengar på den tiden, det. En hel krona! Ja, det var många slantar jag fick mottaga ur hennes hand.
När jag skulle \”sitta modell\” kom fröken Rudenschöld, som var prinsessans hovfröken, och klädde mig i ett stort vitt linne, som föll i stora veck kring mig. Och så satt jag som en bildstod, medan prinsessan \”måkte med leran\”. När jag steg upp efter en sådan där \”sittning\” var det nästan så jag var lite stelbent – men vad det var roligt och vad stolt jag kände mig inför andra barn! Att prinsessan tyckte särskilt mycket om mig, det förstod jag, ty alltid var det jag som blev tillkallad. Av mina jämnåriga lekkamrater från den tiden tror jag att det ondast finns en kvar i livet. Hur väl minns jag inte, när traktens folk kom och skulle \”titta\” på prinsessan. De höllo sig på vördnadsfullt avstånd, förstås, men voro glada över att få se en skymt av henne då och då. När de vid ett tillfälle fick se att jag fick \”sockerspån\” – ett slags dåtidens slickepinne – av prinsessan undrade de: \”Va i jevigä tejd är de för ban?\” Måntro jag kände mig smått högfärdig.

Givmild och hjärtegod.
Hon har talat sig varm, fru Östergren, men hon gläds tydligen över att få berätta minnen från Fridhem.
Tänk vad gott hon gjorde, prinsessan Eugénie. Barnhemmet vid Buske fiskeläge inrättade hon ju bl. a. och underhöll det med sina egna pengar, vilket minsann inte kostade så lite. Då kostade det ingenting för barnen då nej. Där voro femton flickor och femton pojkar i 15-årsåldern. På midsommarafton fick alla \”buskeboar\”, som vi brukade kalla dem, komma ner till Fridhem och fick förplägnad, mat och gotter. Och så lektes det, och prinsessan själv var den gladaste bland de glada barnen, då hon ännu var så pass kry att hon orkade \”rasa\” med oss. På julafton, då hon var i Stockholm, hade hon inte glömt bort sina skyddslingar i Västerhejde. Då samlades barnen i skolan, där det på samlades barnen i skolan, där det på prinsessans bekostnad bjöds på gröt och annat gott. Gröten koktes i brygghuset, förresten. Ja, det var då, det. Och Västerhejdeskolan hade aldrig examen förrän prinsessan kom till Fridhem framåt somrarna. På höstarna, när hon reste till Stockholm, minns jag att \”buskeboar\” fingo 3 kr. var samt klänningstyger o. s. v. Vad hon var givmild och hjärtegod och vad vi avgudade henne!

Prinsessan kom med smörgåsar.
När jag blev några år äldre, jag var väl omkr. 20 år eller så, arbetade jag i trädgården på Fridhem, och från den tiden minns jag, att prinsessan brukade komma till oss trädgårdsfolk med smörgåsar, när vi hade vår middag kl. 12. Hon tänkte på allt och alla. Vidare minns jag, att ibland om söndagarna en präst hämtades till Fridhem, där då hölla predikan. Allt det där står för mig som om det varit i går. Jag minns, att prinsessan alltid satt och åt sin måltid ensam på glasverandan och att hon skulle ha morötter, som kokats i socker…

Hur var det med hennes hälsa?
Första tiden var hon så frisk som någon av oss, tyckte vi. Hon lekte ju med barnen och verkade outtröttlig. Men hennes sista somrar på Fridhem märkte vi, hur hon föll av mer och mer.
Och det blev en sorg, må jag säga, då budet nådde oss här i Västerhejde, att prinsessan gått bort. Jag fick höra det då jag gick ett ärende till Nygårds. Min första tanke var att gå till barnhemmet och tala om det för lärarinnan, fröken Engbom.
Vad säger du, utbrast hon, är prinsessan död. Bekräftelsen kom strax därefter i ett telegram till barnhemmet. Vilken uppståndelse det blev. Barnen gräto högljutt i alla vrår, ja de voro alldeles förtvivlade, rent ut sagt. Jag glömmer aldrig sån\’t sorgebud. Vi sörjde henne som en mor. Hon hade ju varit som en ängel mot oss, slutar fru Östergren.

\”Som et glimt…\”
Detta var alltså några små minnesbilder av prinsessan Eugénie på Fridhem. Våren 1889 fick denna ädla kvinnogestalt sluta sina dagar, 59 år gammal. Det var vistelsen på Fridhem, anlagt 1861 av prinsessan, i det milda Gotlandsklimatet som stärkte henne. \”Hade inte prinsessan Eugénie haft Fridhem, så hade hon långt tidigare varit förlorad för de sina\”, anmärker Ellen Hagen bl. a. i sin levnadsteckning av Eugénie. För en yngre generation gutar kan det vara av intresse att ha fått till livs en liten bild av Fridhems forna härskarinna och få en erinran om vad hon betytt som människa. Det har ju sitt särskilda värde då dessa hågkomster väckts till liv av en, som i sin barndom själv varit i nära beröring med prinsessan.
Långt mer än ett halvsekel har förflutit sedan den lilla flickan satt modellför prinsessan Eugénie. Nog är det ett kärt minne för åttioåringen i Västerhejde i ålderns höst, kärt ej minst med tanke på att Oscar I:s dotter var ej blott en prinsessa utan också en välgörarinna, om vilken, som även Ellen Hagen erinrar i sin bok, en norsk skald gav följande uttryck:
\”Som ett Haab om Himmelfreden som et glimt fra Herligheden dvaeled hun blandt os paa jord.\” Webe

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 21 december 1937
N:r 296