Gotlands fornvänner

sammanträdde i onsdags. Dervid omvaldes den afgående styrelsen eller: landssekret. Hambræns, ordf., lektor Höjer, sekret., hr Harald Gustafsson, skattm., samt lektor M. Klistberg och d:r J. Kahl.
Revisorer blefvo lektor Fagerholm och ingeviör Varfvinge.
Rörande sällskapets ekonomi meddelades att årets inkomster utgjort kr. 1,382:25 och utgifterna kr. 1,330: 27. Härigenom hade skulderna minskats till kr. 11,213: 62 och tillgångarne ökats till kr. 27,569: 47.
Lektor Klintberg tillkännagaf att föreningen från konsul Kinbergs sterbhus i gåfva fått mottaga omkring 100 olika nummer af för fornsalen värdefulla saker. Tillika meddelades att en del kyrkliga föremål, tillhörande Hörsne, Silte, Träkumla, Vall, Bro, Vestergarn, Sanda och Eskelhem, och som förnt förvarats bland lärverkets samlingar nu med tillstånd af ägarne öfverflyttats till fornsalen.
En del personer föreslogos slutligen till inval i förningen.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 23 December 1892
N:r 198

En storm

hvars lika i stycka vi icke upplefvat sedan 17 Febr. 1882 har rasat här i natt. Rodan i går afton började det friska ifrån sydvest och blåsten tilltog allt mer, så att den under natten blef fuilt orkanlik. Den drog sig så små ningom öfver till vestlig för att på morgonen blifva vest nordvest.
Nere i hamnen pröfvade stormea riktigt sia kraft. Ångaren »Maria», som låg under vågbrytaren för att intaga sista återstoden af sin maltlast, hade icke blifvit nog säkert förtöjd för ett slikt oväder, otsn slet aktertrossarne. Ängsligt ljöd fartygets ånghvissla i natten för att påkalla hjelp. Man lyckades emellertid få ångaren fast igen, utan att den taglt någon skada.
En Smålandsskonare, »Adolf», kapten K. P, Nilsson, som låg förtöjd utmed några andra i viaterlag ligganda fartyg, slet sig också lös, men kom ifrån affiren med en mindre skrapa i stäfvea. Ötriga fartyg hade, dess bättre, intet mena af stormen. »Tjelvar», som ligger ute i yttre hamnen, bräckta dock en af sina förtöjningsringar. En laxbåt och ett par mindre segelbåtar gingo på land.
Uppe i staden tjöt stormen genom gatorna och åtskilliga krossade fönsteruators och nedslungade takpannor vittna om dess framfart. De hus som lågo mest utsatta för orkanen, kunde man, när den rasada värst vid 3 tiden på morgonen, bokstafligen känna skaka på sina grundvalar.
Naturligtvis uppstodo, mest i staden, en mängd kontakter på telefonledningarna.
Linierna till Klintehamn, Vestergarn och och Barlingbo afbeötos, Den sistnämda är dock nu lagad.
Att »Klintehamn», som annars skulle ha intraffat här i morgse, under sådana förhållandea icke kunde väntas, var naturligt. Kl. 6 tiden i går afton passerade han Dalarö, redan då sålunda något försenad, antagligen af storm. Sedan har ingenting hörts af ångaren. Det troligaste torde väl vara, att han ej kunnat trotsa den rasande stormen utan sökt skydd i skärgården.
Stormen har fortfarit äfven i dag ehuru dess styrka något aftagit. Den visar tendenser att öfvergå allt mer på nordlig. Hafvet är ännu förfärligt upprördt.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 19 December 1892
N:r 196

Rättegångs- och polissaker.

Södra häradsrätten.
(Tredje sammanträdet med höstetinget; ordförande notarien Fåhrens). Ärekränkning.
P. Lydahl, Mannegårda i Lye, yrkade ansvar å Tina Vestberg, Lye, för att denna skulle hafva i socknen utspridt det rykte, att Lydahls hustra på en torgdag i Hemse tillgripit ett par kardor. Svaranden nekade, och målet uppsköts till andra dagen af vårtingets första sammanträde, då svaranden vid 15 kronors vite skall vara tillstädes.
— Vi har förut omnämt, att arb. Karl Nilsson, Nygårds i Vesterhejde, instämt arb.
Lars Andersson dersammastädes, för att denne skulle beskylt Nilsson att ha stulit ett par fläskskinkor. Tre vittnen berättade, att en dag i Augusti Andersson kommit till Nilssons bostad, hvarvid Nilsson kallat vittnena att vara närvarande vid samtalet. Dervid hade Nilsson bedt Andersson »stå för hvad han sagt, ty nu bar jag vittnen här», hvarpå A. svarat: »tjufvar vilja alltid ha bevis». Andersson tillade också, att han aldrig beskylt Nilssou att ha tagit några fläskskinkor, men väl hade han förlorat ett par »bojstar», som han ryktesvis hört skulle fionas dernere, Samtalet slutade med att Andersson önskade att »den onde måtte ta hans mage, som ätit upp mitt fläsk».
Käranden yrkade, att sv. måtte ålläggas fria sig med ed, om han kunde. Rätten afger yttrande å första dagen af nästa sammanträde.

I krafmålet O. R. Pettersson Liffride i Stånga, mot L. N. Lagergren, Gumbalde, för hvilket vi förut redogjort, hördes i dag på kärandesidan 4 vittnen, som skulle styrka, att svaranden medgifvit de omstämda krafven. Käranden öfverlemnade derpå målet med yrkande att svaranden skulle åläggas att, om han det gitte, fria sig med ed.

Förmyndareredovisning. Som vi förut nämt hade husbonden E. O. Norrby Rosarfve i Vall irstämt T. Lindal i Roma med yrkande att denne måtte åläggas inkomma med fullständig redovisning för förmynderskap et för Norrbys hustru. Käranden öfverlemnade i dag målet, anmärkande, att de förmyndarehandlingar han sedan sista rättegångstillfället sett icke varit i original och ej heller posterna specificerade. Svaranden framlemnade en af käranden underskrifven handling, hvilken skulle bevisa, att kär. mottagit full redovisning. — Utslag faller vid tingets slut.

Anna Bokström i Klinte hade instämt Jakob Hägg för utfående af barnuppfostringsbidrag. Käranden infann sig icke i dag, hvarför han för upprysförenummelse dömdes att böta 1 krona. Målet uppsköts till nästa sammanträde.

Värdshusidkaren Milhrer i Hemse erkände genom ombud, att han utskänkt maltdrycker äfven åt icke spisande gäster, men anmärkte, att han drifvit rörelsen i annans namn.
Utslag vid tingets slut.

Myrkriget i Stänga. I det flere gånger förut handlagda målet mellan häradshöfding W. Cramér i Visby för Stånga kommun och L, N. Lagergren i Stånga, angående öfverlemnande till kommunen af 10 tunnland myrjord, som L. skulle för sex år sedan köpt å auktion för kommunens räkning, men sedan låtit lagfara i eget namn och sedan behållit, hördes nu 6 vittnen. Mot 2 af dessa framstälde svarandeombudet jäfsanmärkning, på den grund att de kunde såsom hemmansägare inom Stånga vänta nytta eller skada af måtlets utgång. Jäfsanmärkningen lemnades utan afseende mot hvilket af sv. anmäldes missnöje. Två vittnen intygade, att Lagergren fått af medlemmar inom Stånga kommun i uppdrag att köpa de 10 tunnlanden för bränntorfsberedning. Hr Olof Kudsen i Linde och hemmansägaren Sandqvist sade att priset å myrmarken ställer sig mycket högre än de 25 kr, för tunnland, som L. betalt. Knudsen hade flere gånger gjort anbud att köpa lotter i Stånga myr för 75 kr. tunnlandet. Oskar Pettersson, som hållit auktionen å den exproprierade jorden, upplyste att L. vid auktionen sagt sig handla å kommunens vägnar, hvarvid Pettersson frågade, huruvida L. hade något stämmoprotokollsutdrag på detta. I saknad häraf hade P. skrifvit Lagergren såsom köpare. Svaranden bestred på det bestämdaste att något sådant uppdrag gifvits honom, eller att han fått pengar till köpet. Svaranden invände dessutom, att myrmark då stod i mycket lägre värde än nu. Käranden yrkade att svaranden, om han ej kunde dömas skyldig öfverlemna jorden, skulle åläggas till kommunen betala ett skadestånd af 50 kr. för tunnland. Yrkandet bestredsafsvaranden. — Utslag afkunnas vid tingets slut.

Jordatvist. Uppskjutna målet mellan Olof Isenberg, Hemse, och Aug. Melin derstädes, angående öfverlemnandet af en del af s. k. Tingsåker under Likmide hemman behandlades. Svaranden inlemnade ett intyg från hr O. T. Lagergren från Visby att sämjodelning ägt rum, enär hemmanet synbarligen varit deladt mellan Olof Lagergren och Lars Lagergren, hvilket äfven syntes deraf att vid försäljning af den del af Tingsåker, å hvilken posthuset är uppfördt, Olof Lsgergren åbeberopat allenast fastebrefvet af 1846 oaktadt ban då var ägare af båda hemmansdelarne, hvaraf skulle framgå att Olof Lagergren ansåge, att den frånsålda delen tillhörde den hemmansdel han bekom med sin hustru. Svaranden anförde att hela den del af Tingsåker, som tillhört O. Lagergren, varit bortsåld redan förr än kär. köpte hemmansdelen, hvadan han bestred kärandens rätt att föra talan. Kär. bestred sv:s invändningar; han hade genom landtmätares bevis ådagalagdt, att jorden ännu är odelad. Ettauktionsprotokoll upplästes, hvaraf framgick, att 1/28 mtl. Likvide såldes med undantag af norra delen af Tingsåker med åbygnaden. — Sv. erhöll uppskof till andra dagen af vårtingets första sammantrde för att få postex.-ped. O. T. Lagergren hörd på ed.

I skuldsedelmålet mellan alli, åklagaren och Karl Karlsson, Mafrids i Vestergarn, hördes 4 vittnen. De berättade, att f. nämdemannen Engström före sin afresa till Amerika sålde Mafrids för att göra sig qvitt sina skulder; dervid hade ingenting nämts om de omstående skuldsedlarne. Svaranden bestred att något afseende måtte fästas vid vittnesberättelserna och vidföll sina förut gjorda påståenden. Målet öfverlemnades från båda sidor. Utslag afkunnas vid tingets slut.

Norra häradsrätten.
(Alleqvia 31 Oktober).
Tilénska målen. I målet mellan Olof Olofsson, Nybingels, Gothem, och kyrkoherde G. H. Tilén, ang. ärekränkning, hördes vid detta tillfälle flere vittnen å svarandesidan samt två å kärandesidan.
De senare, drängen Karl Petter Svensson och pigan Emma Olsson, förut tjenande vid Nybingels och som varit inkallade för kyrkorådet 5 sistlidne Juli intygade, att kyrkoherde Tilén om Olof Olofsson yttrat, att han vore en dålig husbonde, som brukat ett osedligt och okyskt lif i flere år, så att han ej kunde begära bättre af sina tjenare, att han ej vore värd bära byxor, utan kjol, att han vore sämre än en mindre vetande menniska, m. fl. för käranden generande uttryck.
Detsamma vittnade äfven Emma Olsson, men kyrkoherde Tilén bestred vittnesmålen.
Af kyrkoherdens många vittnen tillät domstolen en del ej att få höras, enär de icke varit närvarande vid kyrkorådssammanträdet i fråga och således icke hade kunnat höra de ärekränkande orden, utan skulle vittna om andra saker, som ej hade något direkt sammanhang med målet. De som fingo höras hade vittnat redan vid första rättegångstillfället, näml. Per Cederblad, Jöns Nilsson, Oskar Andersson och Tomas Danielson, hvilka ej hade annat att tillägga eller ändra i sina förut aflagda vittnesmål än att kyrkohorde Tilén icke påstått att, utan frågat om Nybingelska huset varit ett grälaktigt hus. Mot Cederblad ville Tilén höra vittnen på att han icke varit i kyrkan, sedan han blef pastor i församlingen, att han ej vore en varm lutheran o. s. v., hvilket emellertid rätten afslog.
För att ytterligare höra kyrkvärden Jakob Jakobsson, som var sjuk, erhöll kyrkoherde Tilén . uppskof till första rättegångsdagen af fjerde sammanträdet.
— I kyrkoherde Tiléns mål mot samme Olof Olofsson angående ansvar för hot hördes nu som vittne vid förra rättegångstillfället jäfvade fröken Mina Lindgren från Upsala, hvilken berättade, att hon sett Olofsson knyta handon flere gånger framför Tiléns ansigte och hört honom med hög röst sagt att om han inte läte bli att kalla tjenarne vid Nybingels inför kyrkorådet, skulle han anmäla Tilén för biskopen. Vittnet hade trott, att Olofsson skulle slå pastorn, allt i öfyerensstämmelse med förut aflagda vittnesmål.
I detta mål, som öfverlemnades å båda sidor, yrkade kyrkoherde Tilén ansvar å Olofsson för det han med hot sökt tvinga embetsman till embetsåtgärd, ochför hemfridsbrott eller enligt 10 kap. 1 § jämfördt med 3 kap. 1 §, 25 kap. 16 § och 11 kap. 10 § strafflagen, hvarvid han som försvårande omständighet ville anföra, att hotet varit öfverlagdt, enär svaranden blott för den skull begifvit sig ifrån sitt hem, hvarför han yrkade högsta böter och i kostnadsersättning, förutom de dryga vittneslönerna, som vid detta tillfälle gingo till omkring 100 kronor, 232 kronor. Svaranden bestred yrkandena och de höga rättegångskostnaderna.
Yttrande vid slutsammanträdet.
— I målet mellan Tilén och Olofsson för beskyllning af bruten embetsed hördes kyrkovärden Jöns Nilsson, som uppfattat Olofssons yttrande till kyrkoherden så: »pastorn får inte säga något, för då har pastorn brutit sin embetsed». Detta hade han upprepat 2 gånger.
Uppskof beviljades för hörande af kyrkovärden Jakob Jakobsson.

I barnuppfostringsmålet mellan pigan Matilda Vessman å Fårösund och drängen Johan Eriksson, Stora Gåsemora, dömdes ett vittne som ej infunnit sig, Kristoffer Olofsson, att utgifva försutet vite med kr. 1: 50 samt ålades vid 20 kronor vite att iakttaga inställelse vid tinget 16 Januari 1893, då målet ånyo förekommer.

Ärekränkningsmålet mellan muraren Sven Johan Johansson i Visby och arbetaren Lars Jakobsson i Sjonhem anmäldes för rätten förlikt.

Utslag. Enkefru Agnes von Corswant å Stafva i Barlingbo dömdes i det förut refererade målet angående försummad vinterväghållning till edgång, som skall fullgöras vid vårtingets första sammanträde.
— Drängen Johannes Pettersson, Granskogs i Dalhem dömdes för misshandel att böta 15 kronor samt att ersätta målsägaren med 3 kr.
— Barnuppfostringsbidrag med 50 kr. om året dömdes drängen Johan Lindqvist, Lina i Hörsne, att utgifva till Augusta Rosvall, Risungs i Rute, och drängen Oskar Olofsson, Sleis i Boge, till Mina Pettersson, Klinte i Boge, med 40 kronor årligen.
— Ett årslångt mål har pågått mellan förre ägaren af Malms i Hellvi, f. löjtnanten E. Björkman, kärande, och inspektoren Herman Nyberg, Viflings, svarande, angående skadestånd, hvarvid Nyberg sedan genstämt Björkman. . Målet, som varit ytterst inveckladt har hufvudsakligen rört sig om, att Nyberg såsom inspektor å Malms skulle gått öfver sin befogenhet i flere afseenden, hvarför Björkman yrkat skadestånd. Målet har nuaf häradsrätten utställts till vidräkning mellan parterna och till vidräkningsmän har rätten utsett kapten E. Westöö och t. f. länsman A. Jakobsson. Uppskof till vårtingets första sammanträde.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 2 November 1892
N:r 169

Väghinder.

I anseende till broomläggningar aflysas nedan nämda vägstycken från begagnande härefter angifna dagar i nästkommande November månad, nämligen:
onsdagen 2 vägen från Hallfreda i Follingbo till Endregårda i Endre socken, då i stället vägen från Stafva i Barlingbo till Endregårda kan begagnas;
torsdagen 3 landsvägen från Hagvards I Follingbo till Visby, då i stället vägarne från Hallfreda eller Stafva till Eadre kyrka och vidare till Visby kan begagnas;
sistnämde dag landsvägen från Niome i Stenkyrka till Nygranne i Lummelunda.
I stället kan tagas vägen förbi Stenkyrka kyrka till Mos och vidare vägen genom Martebo;
fredagen 4 allmänna vägen genom Martebo, i stället för hvilken kan begagnas prestvägen från Tingstäde till Stenkyrka ut till landsvägen derstädes;
sistnämda dag vägen genom Akebäck, då i stället kan begagnas qviorna från Vällarfve i Roma till Suderbys i Akebäck; och samma dag vägen trån s. k.
»Boge kors» till Slite. I stället kan tagas vägen förbi Boge kyrka till Kliats i Othem och vidare landsvägen till Slite;
måndagen 31 Oktober: vägen från Vitlingg i Helvi till St. Olofsholm;
tisdagen 1 November: vägen emellan Takstens och Storungs i Lärbro, då i stället vägen förbi Lärbro kyrka kan användas;
samma dag: vägen från Vinor & Fårö till Alfva å Fårö;
onsdagen 2 November: vägen från Barläst till Vägume i Lärbro samt landsvägen förbi Pafvalds gård, i samma socken, då i stället vägen förbi Lärbro och Helvi kyrkor kan begagnas;
torsdagen 3 November: kommunikationsvägen frå Laxarfve i Boge till landsvägen genom samma socken, då vägen öfver Slite kan begagnas;
måndagen 7 November: kommunikationsvägen från Kappelshamn åt Lärbro, då i stället vägen förbi Austers i Hangvar genom Tingstäde kan begagnas;
från och med måndagen 31 Oktober till och med lördagen 5 November: landsvägen från Tejoungs i Hangvar till Kappelshamn, å hvilken 2:re broar komma att omläggas; kunnande vägfarande under dessa dagar taga vägen genom Hall socken;
31 Oktober vägen mellan Boge korsgata och Gothem; 1 November vägen mellan Hallegårda och Broa i Halla; samma dag vägen mellan Buttle och Vänge kyrka, till Båtvaldavik; 2 November vägen mellan Kräklingbo och Östergarn; samma dag vägen mellan Ala och Kräklingbo; 3 No vember vägen mellan Viklau kyrka och Olleips gård samt 4 November vägen mellan Ala och Sjorhem,
tisdagen 1 en bro å vägen mellan Ste: lor gård och handlanden O.- H. Nymans bostad i Vestergarn;
onsdagen, torsdagen och fredagen 2, 3 och 4 s. k. Båtikebro i Eskelhem &å vägen I närheten söder om Båtike gård;
lördagen 5 en bro å vägen emellan Lilla Ambos och Jufves i Väte socken; och måndagen 7 en bro å vägen emellan Buters och Enbjenne i Hogrän socken.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 28 Oktober 1892
N:r 166

Polhem

afgick i morgse kl. 7 till Vestergarn för att lasta spanmål.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 21 September 1892
N:r 145

Till en extra provinsialläkare

i Klintehamn med tjenstgöringsdistrikt inom Klinte, Fröjel, Hejde, Väte, Sanda, Mästerby och Vestergarns socknar har medicinalstyrelsen hos k. m:t tillstyrkt beviljande af ett årligt statsbidrag på 1,000 kr intill 1896 års slut.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 21 September 1892
N:r 145

Till pröfningsnämden,

som sammanträder härstäder nästa måndag, ha i laga tid inkommit besvär öfver taxeringsnämdens beskattning från nedannämde personer: Karl Fogelberg, Mickels i Hablingbo (ang. fastighetstaxering) samt K. F. Ekvall, J. A. Nyström, A. P. Svensson, Hanna Nilsson, dr. K. E. Lénström, häradsh. A. Dömle, grossh. Molander för tullinspektör Lagerheims sterbhus och för skonert Konfidentias rederi, J. Lundmark, alla i Visby, Karl Vallin, Runne i Sanda, Lars Jacobsson, Mickels i Hablingbo J. Larsson Endregårda (för beskattning i Visby), K. F. Gullberg, Vesterhejde, kontraktsprosten G. E. Alfvegren Ejsta, K. E. Björkegren, Vestergarn, J. Cedergren, Hulte i Hemse, K. U. F. Engström, Garda, H. von Horn Fleringe, och J. N. Smith öfver R. Lindströms taxering i Hangvar samtliga dessa rörande inkomstbeskattning.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 12 September 1892
N:r 140

Rättegångs- och polissaker.

Norra häradsrätten.
(Hösttingets första sammanträde å Alleqvia i Endre 5—6 Sept.)
Djurplågerimålet mot hemmansägaren Gardell Boters i Anga, var vid detta tilltälle åter före. Ett vittne, Arvid Martell, infann sig icke, hvadan åklagaran begärde och erhöll uppskof med målet.

Barnaföda. Pigan Maria Elisabet Österdahl, Gannarfve i Hall, hade instämt husbonden Alfred Bjersander, Austers med yrkande om 75 kronor årligen till 15-års åldern för ett af henne 31 Mars i år födt barn, hvartill Bjersander vore fader. Denne nekade och hade genstämt Österdahl för beskyllning som ginge på heder och ära, Som han emellertid icke, såsom han blifvit ålagd, iakttagit personlig inställelse dömdes Bjersander att utgifva försutet vite med 20 kronor samt förständigades vid 50 kronors: vite att vid nästa rättegångstillfälle — företa dagen af andra sammanträdet — komma tillstädes, — I samma syfte som här ofvan nämts i fråga om ett 24 Dec, 1891 födt barn hade pigan Selma Johansson, Smiss i Sjonhem, instämt maskinisten Karl Magnus Juhansson, Tuale i Ganthem. Tre vittnen hördes, af hvilka det ena, arb. Fredr. Jako.sson från Ala, hade för svaranden mycket besvärande omständigheter att meddela, Uppskof till första dagen af tredje sammanträder.
— Äfven Helena Matilda Andersson, Gerungs i Rute, hade instämt Gustaf Oskar Pettersson, Vatlings i Fole. Parterna infunno sig ej.
— Med fria sig från att vara fader till ett af Anna Angusta Rosvall, Risungs i Rute födt barn, skulle vid detta sammanträde drängen Johan Lindqvist, Lina i Hörsne. Han hade ej infunnit sig. Då ej upplyst vore om svaranden besvärat sig ötver den ådömda elgången, sku!le härom bevis infirskaffis och ville rätten meddela yttrande vid tredje sammanträdet.

Ett högvigtigt mål. Bonden Anders Petter Andersson, Lilla Bjers i Stenkyrka hade instämt skräddaren Johan Carlsson, Tune och enkan Sjösten med yrkande om skadestånd af hvem det bäst gälda gitte för det Carlesoa vedhuggit några björkar, som svarandena ansett stå på af enkan Sjösten sedan gammalt arrenderad mark, då deremot käranden påstod att de stått på hans mark, Icke mindre än 8 vittnen hördes i målet. Svarandena begärde och erhöllo uppskof till tredje sammanträdet för att visa värdet af de nedhuggna björkarae, som kärandea värdsrat till 64 kronor, samt för att ådagalägga, att enkan Sjösten verkligen halt rätt att nedhugga dem.

För förfallolös utevaro från tingssammanträder dömdes K. H. Anderssov, Kams i Lummelunda, J; N. Badin och Maria Budia, Kyrkljufves i Vänge, att böta hvar och en 5 kronor.

För olaga ölutskänkning hade kronolänsman Boberg instämt husbonden Olof Johansson, hvilken förestod Magnuse skjutsstation i Gothem. Svaranden, som icke hade rätt att skänka ut öl åt andra än vägfarande, genmälde å stämningen att han såsom vägfarande ansett hvar och en som vore berättigad att taga skjuts. Dock bestred han att sådant ägt rum på sön- eller helgdag. För att styrka detta, erhöll åklagaren uppskof.

Såsom kronoombud hade länsman Boberg instämt Erik Petter Olsson, Hammars i Kräklingbo, angående rätt till släketägt, Saken rörde sig derom, att, ehuru Hammars vid laga skifte fått sig tillskiftad jord från Tjengvide länsmansboställe icke derå befintlig släketägt medföljt, utan fortfarande skulle tillhöra Tjengvide, hvilket ock var den uppfattning af saken, som t. f. förste landtmätaren i en lemnad utredning visade sig äga. Kronoombudet yrkade, att svaranden dels skulle ergätta den släke, som han sålunda ondandragit länsmansbostället, räknadt under preskriptionstid, dels mot skälig ersättning lemna väg till dyan och plats för släkeps uppläggande. Svarande bastred käromålet. Uppskof erhölls till andra sammanträdet för utredning.

Misshandel. Åklagaren hade instämtj drängen Johannes Pettersson för våld mot Oskar Jacobsson, båda vid Granskogs i Dalhem, Målsägaren berättade: En dag hade han och avaranden gått på en åker och plöjt. Svaranden hade då velat tvioga Jacubsson att använda en oduglig plog, och då han vägrat detta, med storändan af ett jernskodt piskskaft tilldelat honom ett slig öfver venstra ögat, så att detta svullvat till och blodvite uppstått. Målsägaren hade genast gått hem och tvättat blodet af sig samt derefter gå:t till Kräklingbo och för länsmannen anmält missbandelv. Han hade haft men af den i 14 dagar.
Svaranden deremot hade följande att förmäla: Vid den omnämda plöjoingen hade han, som körde med bästar, en liten stålplog, då deremot Jakobsson, som hade oxar, af dessa en »unger stäut», en tung plog. Pettersson, som sade sig ha yttrat att det var »djäurplaugerei» att låta oxarne gå med den tunga plogen, hade då föreslagit ett byte, då hästarne bättre orkade med den tyngre plogen. Då Pettersson böjt sig ned föratt byta om plogarne, hade Jakobsson dängt honom i hufvadet så att två blåa svullnader uppkommit, af hvilka ban haft men i 14 dagar. Han hade då gifvit Jakobsson ett slag med sin piska, som dock icke var jernskodd, utan bade Jakobsson sjelf med fiograrne »krattat upp» såret för att få det stort. Målsägaren begärde 25 kronor för sveda och värk, men svaranden ansåg ej det hela värdt mera än 3 kronor. Åklagaren yrkade ansvar för misshandel. Utslag vid tredje sammanträdet.

Oskar Nyström, Helvigs i Fole, hade instämt landtbrukaren Karl Larsson, Bondarfve, med yrkande att utfå 2,500 kr. i skadestånd derför att svaranden som blifvit utsedd till syssloman för det under exekutiv försäljning liggande 1/4 ma tal Lilla Helvigs, hindrat käranden att sköta egendomen, hvadan förlust för honom uppstått. Svaranden bestred; uppskof till första rättegångsdagen af andra sammanträdet.

En svarande, som medger. Samme kärande som i förra målet hade instämt hemmansägarne Lars Nordström, Lilla Råby i Hejdeby, och E. H. Fagerlund med yrkande att hvem bäst gälda gitte måtte till honom utbetala en summa af 3,257 kr. på grund af en köpeskillingsrevers, som, efter det han köpt 1/4 mantal Lilla Helvigs af Fagerlund, befannits häfta vid egendomen. Nordström hade i sin ordning sålt hemmanet till Fagerlund, men då det utröntes, att hen ej hade med saken att skaffa, skildes han från målst. Fagerlund påstod att han underrättat Nyström om köpeskillingsreversen vid köpet, hvilket bestreds af käranden.
— Nå medger Fagerlund att betala den omstämda summan?
— Jo, naturligtvis betalar jag bvad jag är skyldig.
— Jaså, vill Fagerlund verkligen betala köpeskillingsreversen ?
— Ja, det kommer inte på fråga.
— Såå? Då skrifver jag i protokollet att Fagerlund medger att betala 3,257 kronor?
— Ja, för all del;
(Nordströms -rättegångsbiträde hviskar: »Förstår inte Fagerlund, att häradsböfdingen frågar, om ni vill betala till Nyström?»)
Fagerlund: Jaså, nej för tusan, det vill jag visst inte;
Hans bestridande togs nu till protokollet och domaren frågade:
— Nå, hvad säger Fagerlund vidare?
— Ja, 25 kronor från Garda och hit kan väl inte vara för mycket.
Emellertid uppsköts målet till första dagen af tredje sammanträdet för vidare bevisning.

Gothemsmålen. Husbonden Oiof Olofsson, Nybingers i Gothem, hade instämt kyrkoherde G. H. Tilén derstädes med yrkande om ansvar för ärckränkping. Som konsistorieombud var förordnad kyrkoherde Friberg i Källunge. Stämningen innehöll, att svaranden inför kyrkorådet, der äfven andra personer voro närvarande, sagt att Oiofsson vore en dålig husbonde, act på grund af bans dåliga ex:mpel man ej kunde begära bättre af hans tjenstfolk, att han lefvat ett osedligt lif i fira år, att han ej vore värd att bära byxor, att han vore sämre än en mindre vetande menniska, att Olofssons hus i flere år varit ett otuktshus m. m.
Svaranden förklarade, att detta vore osanDing hvart enda ord, hvilket kunde bevisas med kyrkorådets justerade protokoll.
Kärandeombudet, sakföraren Stenmark, anmärkte: Ja nog har det förts underliga protokoll i Guthem, men så galet vore det nog ändå inte, att sådant som stämningen innehöll finge inflyta.
För att inkalla vittnen uppsköts målet till första dagen af andra sammanträdet.
— Kyrkoherde Tilén å sin sida hade instämt Olof Olofsson för det denne med hot i ord och åtbörder velat tvinga honom tilländriug af mot bonom beslutad kyrkorådsåtgärd.
Kyrkoherde T. berättade: Den 2 Juli på morgonen hade han mött O.ofsson i närheten af prestgården i upprördt tillstånd. Han hade då frågat:
— Vill Olofsson mig något?
— Jo, det kan hända det. Vill ni ta tillbaka det der kyrkorådsboslutet.
— Det beror ej på mig utan på kyrkorådet.
Under det de sedan följts åt till prestgården hade Olofsson upprepat sin anhållan häftigt och knutit näfven tätt intill kyrkoherdens ansigte.
— År ni ej nykter? — hade kyrkoherden frågat, hvilket uppretat Olvfss,n än mer. Då ban sagt sig ssola processa med kyrkoherden, hade denre yttrat:
— Det kan bli ganska dyrt.
— Det har jag råd till,
— Den råheten skall jag föreöka ta bort.
— Det duger pastorn ej till.
lär hade Olofsson varit så ursinnig, att kyrkoserdea befarat handgripligheter, derest ej skolläraren i detsamma kommit till. På grund af allt detta gjorde kyrkoherden mot svaranden olvannämda yrkanden.
Svarandeombudst, det samma som i förra målet, förklarade kyrkoherdens framställning i allt väsentligt vara falsk. Olofsson hade visaerligen varit upprörd, men ej hotat, och hade endast bedt, att kyrkoherden måtte borttaga hans namn från en kallelse, som kommit två hang tj-nare till del att inställa sig för kyrkorådet på grund af osediigt lefverne. O.ofsson hade aldrig, såsom pastor i skrifvelse sagt, angifvit tjenarne härför. Svaranden yrkade ansvar för obefogad rättegång. Uppskof till andra sammanträdet första dagen tör bevisning.
— Likaledes hade kyrkoherde Tilé i instämt samme Olofsson för beskyllning mot honom i sittande kyrkoråd att ha brutit sin embetsed. Då de omnämda tjenarne kommit för kyrkorådet, bade Olofsson nekat att ha angifvit dem samt yttrat: »Om jag sagt något eller inte gör det samma, ty pastorn bar i alla fall brutit sin embatsed».
Svaranden förklarade: Om Olofssons yttrande varit sådant hade han varit straffvärd.
Men förhållandet var ett annat. När käranden först kommit till Gothem, hade förhåll ndet varit mycket vänskapligt mellan honom och O:ofsson. Denne hade då i förtroende mellan fyra ögon sagt mycket åt kyrkoherden, som denne sedan, när förhållandet blef spändt dem emellav, bragt till offentligheten. Olofsson hade ansett sina yttranden fälda under tystnadens helgd, och hans mening med yttrendet inför kyrkorådet hade varit, att pastor Tilén svikit detta förtroende.
Kyrkoherde Tilén bestred denna uppfattning. Uppskof för vittneus hörande beviljades till första rättegångsdagen af andra sammanträdet.

För ärekränkning, bestående deri, att svaranden skulle beskylt honom för att ha förorsakat den eldsvåda, som i Mars månad timade vid Sojvide i Sjonhem, hade muraren S. Johansson i Visby instämt arbetaren Lars Jakobsson Åkarfve i Sjonhem. Denne nekade, Uppskof för bevisning till nästa sammanträdes första dag.

Södra häradsrätten.
(Höstetingets första sammanträde vid Skogs i Levide 5—6 Sept).
Ärekränkning. Karl Nilsson, Nygårds i Vesterhejde, hade instämt Lars Andersson för att denna skulle en dag förliden månad beskylt honom att ha stulit två fläskskinkor. I skadeersättning ville han ha 100 kronor. Svaranden nekade och yrkade å sin sida ersättning för sin ioställelse med 15 kr, Målet uppsköts på kärandens begäran till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

Utfående af en fordran på omkring 230 kr. yrkade nämdeman O. R. Pettersson, Liffride i Stånga, af L. N. Lagergren, Gumbalde, Svaranden företedde qvitto å 202 kr, af det omstämda beloppet. Kär. ville ej neka för namnteckningen, men visste säkert att han aldrig fått några pengar. Förattstyrka detta fick han uppskof till andra dagen af 3:e sammanträdet.

Jordstvist. August Andersson, Mickels i Silte, ville att Lars Larsson, Snovalde, skulle till honom ötverlemna en jordlapp, hvartill A. tror sig ha bättre rätt. Svaranden genmälte, att den omtvistade lotten befunnit sig i Larssons och dessförinnan i fars och farfars oqvalda ägo sedan storskiftet 1814, då den tilldelades hemmanet såsom vederlag för annan jord. Utslag afkunnas vid tredje sammanträdet,

Olof Olofsson hade instämt Alf. Lundqvist, Hemse, för att få 96:50 för en ko, som L. köpt på en aukt. Svaranden hade uttagit genstämning å O. för att denne sålt kon under uppgift att hon snart skulle kalfva, hvilket dock ej blef sf. Han hade måst sälja kon för 65 kr. och ville nu ha skilvaden jämte åtskilligt i rättegångskostnader.

Johan Ansin, Tofta, hade instämts för det han skjutit en rapphöna på förbjuden tid. Ansin erkände.

Bråkig hade en dag i somras K. P. Jönsson varit å lägerplatsen Visborgs slätt, hvarför han instämts af länsman Svallingsson. Han erkände.

För olaga ölutskänkning hade kronolänsman J. A. Lindström åtalat handelsbiträdet Oskar Rakazinsky. Han försvarade sig med att han ej kunde veta hvart de ölköpande kunderna gingo för att förtära varen. Så ofta han sett dem stanna inom lägenheten hade han kört af dem. Nekade för öfrigt för anklagelsen.
Uppskof för vidare bevisning.

Barnaföda. Anna Bokström, Klinte, yrkade att af Jakob Hägg, Loggarfve i samma socken, årligen tills barnet fylt 15 år eller kan sig sjelft försörja utfå 96 kr. årligen i underhåll för att 22 Juni d. å. födt fickebarn. Svaranden nekade till faderskepet. Uppskof för bevisning förebringande.

För olaga ölutskänkning hade kronolänsman Lindström instämt värdshusidkaren i Hemse Louis Münrer och värdshusidkerskan i Burgsvik Fredrique Krokstedt, Den förre nekade för förseelsen, hvadan målet uppsköts till andra sammanträdet för vittnens anskaffande. Den senare, som har rättighet att utskänka maltdrycker åt spisande gäster, medgaf att hon låtit äfven andra gästar få maltdrycker. Utslag afkunnas å första dagen af nästa sammanträde.

Återgång af köp. Det af oss förut omnämda målet mellan Stånga kommun och L. N. Lagergren, Gumbalde i Stånga, angående öfverlemnandet af 10 tunnland myrjord, afsöndrade från Stånga annex, hvilken jord Lagergren skulle ha köpt å kommunens vägnar och efter uppdrag af kommunalstämman, men sedan vägrat att lemna kommunen och la farit den i eget namn, behandlades vid detta sammanträde. Kärandeombudet företedde åtskilliga intyg, af hvilka framgick, att Lagergren på stämma 1886 verkligen fått ett sådant uppdrag, ehuru blott muntligt. Svaranden nekade härtill, alldenstund ingenting härom finnes i något stämmoprotokoll. Målet uppsköts på båda parternas begäran till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

I målet för olaga utskänkning af maltdrycker och vin mot Josefina Österberg, Klintehamn och Fr. Kahl, Ljugarn, förut af oss omnämda, afkunnas utslag vid nästa sammanträde.

I hundskattemålet mellan T. V. Hellerström och Olof Malmros hördes 3 vittnen, som skulle intyga, att H. under året haft 2 hundar. Utslag afkunnas vid tredje sammanträdet.

Oskar Jakobsson, Garda, erkände skriftligen att ban gjort sig skyldig till olaga utdelning af punsch och konjak. Utslag aftunnas v.d nästa sammanträde,

För underlåten väghållning var arrendatorn af Vestergernsholm K. O. H. Karlsson instämd af kronolänsman Svallingson. Förseelsen skulle bestått deri, att Karlsson efter starkt snöfall 13 mars i år ej skottat upp vägen, utan hade fjerdingsmannen i distriktet måst låta andra personer verkställa arbetet. Vittnen intygade att vägen 14 Mars varit igensnöad och ofarbar. Utslag afkunnas vid tredja sammanträdet.

Ansvar för bedrägligt förfarande hade på angifvelse af f. nämdemannen Engström yrkats af kronolänsman Svallingson å Karl Karlsson, Mafrida i Vestergarn, för hvilket mål vi förut redogjort. Protokoll öfver hållet polisförhör hos Karlsson uppl stes, hvaraf framgick att K. sagt sig förlorat de båda reverserna och ej vetat hvar de befannit sig tills han fått höra att grannen G. Bolin innehade dem. Tre vittnen hördes nu och skulle intyga att Karlsson innehaft reverserna tills kort före Bolins lagsökning på grund af samma. Emellertid visste de ingenting om den saken. Käranden begärde uppskof för inkallandet af af flera vittnen, hvilket bestreds af svaranden. Beslut afkunnas å första dagen af nästa sammanträde.

I länsman Svallingsons mål mot Jonas Nilsson, Nasume i Tofta, för forslande af rapphöns under förbjuden tid, hördes ett vittne, som visserligen meilhaft till staden en Nilsson tillhörig korg, men ej vetat hvad gom fans deri. Åklagaren yrkade att svaranden måtte åläggas mel ed fria sig från åtalet om han gitte. U:slag vid tredje sammanträdet.

Ärekränkningsmålen mellan Alfr. Pettersson, Kyrklasse i Atlingbo och hustru Annu Söderberg samt muraren Job. Fagerström, flere gånger behandlade, anmäldes i dag förlikta.

I afverkningsmålet mot Karl och Job. Karlsson, Qvie i Löjsta, förekom ingenting nytt. Karl Karlsson var personligen närvarande och sade sig endast på kyrkoherdens anmodan ha användt en del stubbar till tjärvränning. Ett par vittnen hördes. Utelag vid tredja sammanträdet.

Erhard Larsson var i dag närvaranda att svara på anklagelsen att ha misshandlat en Johan Pettersson å Burgsvik. Han nekade för alltihop. Utslag vid tredjesammanträdet.

Julia Procopé i Hemse erkände sig ha olofligt utskänkt maltdrycker. Utslag vid nästa sammanträde.

Misshandel. I uppskjutna målet mot Joh. Löfgren, Tass i Hejde, om misshandel mot hustru hördes ett vittne, som till en del sett Löfgrens våldsamheter. Åklagaren yrkade ansvar å L. för våld mot hustrun och en annan qvinna samt för hemfridsbrott vid Medebys.
Utslag vid nästa sammanträde.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 September 1892
N:r 137

Gotlands lokalförening

af svenska folkskolans vänner har i dag hållits sitt årsmöte härstädes. En fråga om folkskolans uppgift med härsya till den utilistiska och socialdemokratiska rörelsen har sakrikt inledts af skoll. Pettersson, Vestergarn. I öfrigt hi ytterligare två frågor stått på programmet.
På middagen har dr Henrik Berg hållit ett föredrag om helsovårdsläran i skolorna, för hvilket föredrag vi i morgon lemna redogörelse.

Visby stifts skolläraremöte

har i dag öppnats härstädes med predikan i folkskolesalen af kyrkoherde Olofsson i Levide, som dervid till text bade valt 2 Kor. 4: 6—7 hvarvid han utvecklade ämnet »Gud såsom den sanna upplysvingens ljus».
Kl. 1/2 12 tog sedan sjelfva mötet sin början. Å bestyrelsens vägnar helsade skoll. Dahlström i Follingbo de talrikt församlade mötesdeltagarne välkomna, hvarp& till ordförande att leda förhandlingarne utsågs biskop von Schéele, hvilken härpk höll ett kort inledningstal hvari han vidrörde den ej oberättigade klagan, som hos skollärarekåren höjts på ökad lön och ökådt erkännande för sitt arbete. Och detta kraf fick större betydelse genom att samfäldt uttalas, men vore dock af underordnad betydelse. Vigtigare vore att kåren visade sig känna det ansvar, som ligger på kåren och att den anda, som derinom verkar, är sådan, att den kan göra kåren förtjent af hvad den fordrar, För sin del ansåg talaren att kåren på ett aktningsvärdt sätt lagt i dagen dessa egenskaper. Måtte Gotlands lärarekår fortgå på denna väg. I samma mån som menniskan bestämdes af höga ideer, blefve hennes verksamhet större. Kärleken till Gud, till fosterlan:det och till medmenniskorna, till. barnen, till sanniogen och naturen voro oeftergifliga vilkor för ett framgångsrikt arbete i upplysningens tjenst. Måtte Herren gifva oss alla denna kärlek i rikt mått.
Härpå valdes till mötets v. ordförande kyrkoherdarne Uddin och Odin, till sekreterare skollärarne Gardell i Lye och Andersson i Tofta med skoll. Pettersson i Vestergarn till ersättare.
Företogs härefter till behandling den första på mötesprogrammet stående frågan: »Huru böra frukterna af svenska folksk.lans 50-åriga verksamhet rättvis ligen bedömas?»
Frågan inleddes af folkskollärare Fredin, Linde, hvilken till en början betonade att folkskolans frukter ej borde vara endast de bibringade kunskaperna, utan i främsta rummet en uppfostran i anda och sanning till gudsfruktan, tukt och rena seder. Under skolans första årtionde hade jordmånen varit hård att bearbeta, skörden derför ej heller stor. Nu vore det bättre. Men då folkskolan endast skötte sådden och sällan hade tillfälle att följa växten till fruktens mognad, kunde denna förderfyas at mångt och mycket, hvartill skolan ej vore skulden. Såge man på hur vårt folk i vår tid vore beskaffadt, måste medgifvas, att på såväl timligt som andligt område det vore bättre stäldt än för 50 år sedan och det torde kunna sägar, att den enskilde nu bättre än då fyller sin plats isamhället. Detta hade folkskolan stor del i och derför borde dess frukter bedömas såsom välsignelsebringande. — Skollärare Pettersson, Vestergarn, framhöll att folkskolan ej alltid haft så goda krafter att förfoga öfver samt att lärarekåren länge nog saknat det anseende den behöfde för att kunna föra sitt arbete till ett godt resultat. Nu började såväl i det ena som det andra fallet bättre förhållanden inträda. I betraktande af arbetets, arbetsmännens och arbetsmaterialets art kunde med fog folkskolans frukter betraktas såsom goda, om ockeå ej lysande. — Folkskoleinspektören Uddin ville rättvisligen erkän a, att folkskolan ej ensam hade heder af framåtskridandet. Dertill hade samverkat kyrkans större lifaktighet, den kristliga lekmannaverksamheten, spridningar af goda böcker och tidningar. Dock hade skolan varit en alldeles nödvändig faktor. Orättvist vore det att påstå, att den burit äfven onda frukter. Man förbisåg då, att källorna till tidens lyten ej äro folkskolan. Sådana voro deremot den dåliga, upproriska tidsandar, dåliga böcker och tidningar, dåliga hem och splittrade religiösa förhållanden. Kunskapens träd vore alltid på godt och ondt. Skrifkonsten vore förträfflig och finge ej fördömas derför att man tack vare densamma kande fabricera falska växlar. Folkskolans frukter med hänsyn till själsförmögenheterna vore, att folkets förstående blifvit uppodladt, omdömet sundare och skarpare, iakttagelseförmågan större, lika så färdigheten att uttrycka sina tankar. Den sedliga känslan bade blifvit ömtåligare; stöld bedrefves oj så ofta nu som förr, processystnaden hade aftagit. Med hänsyn tillkroppen hade skolan haft det goda med sig, att man blifvit renligare, börjat förstå värdet af den friska luften, Nu hade man ej längre fönstren i stugorna tillspikade, Nu brukade man sin jord bättre än förr, hade bättre redskap, bygde bättre hus. Råheten i sederna hade ock försvunnit, snperiet, oförskämdheten voro betydligt förminskade. Att folkskolan kunnat bära sådana frukter, berodde derpå att den hvilat på kristlig grund. Utan kristendom skulle folket fostras till barbari. — Folkskoleinspektör Odin ansåg, att folkskolan under sin 50-åriga verksamhet gått stadigt fram mot sitt mål: kristlig uppfostran och duglig medborgarlik uppfostran, isynnerhet sedan kompetensfordringarne på lärarne blifvit skärpta och seminariekursen satts till 4 år. Som ett stort steg framåt kan man också nämna inrättandet af ökadt antal småskolor, hvilket i så hög grad underlättar folkskolans arbete, samt slöjden, som sedan 1877 införts i skolorna.
— Biskopen sammanfattade i ett kort anförande den förda diskussionen. Han ansåg, att i det hela hade folkskolan utvecklats, det vill säga gått framåt i anslutning till det föregående, det måste tacksamt medgifvas. Och ser man på den andliga delen af folkskolans arbete, nämligen undervisning, organisation och föredöme, så kan man ej neka att bjertat fylles med tacksamhet. Men vänder man blicken till den kroppsliga delen af utvecklingen, så återstår ännu mycket att önska. Slöjden och gymnastiken har ej kommit till sin rätt. Dessutom bör vid betraktandet af folkskolans resultat ej glömmas att förberedandet till skolan är utomordentligt vigtigt. Det goda kan med många medel af hyfsning förbättras, det onda förmildras.
Andra frågan: »Då strafflagen så tillämpas, alt den kommer i strid med folkskolestadgan och gällande skolregle menten rörande kroppsagan i skolan, hvad har då lärarekåren att inför detta faktum iakttaga?» inleddes af kyrkoherden Uddin. Han ansåg att man kunde fordra, att folkskolestadgan och strafflagen skulle öfverensstämma, då de gifvits af samma myndighet. Att så icke alltid är förhållandet ha vi sett af tidningarna i ett par notiser, den ena från Gotland, der en lärare för aga af en gosse, af hvilken aga ringare skada följt, dömts att böta bortåt 70 kr., den andra från Kalmar, der en lärare för en ännu mindre förseelse i angifna riktning fick böta 20 kr. Men skall förvildningen bland de unga stäfjas, då får läraren ha något friare händer och ej utsättas för möjligheten att för en småsak dragas iuför domstol och man skall ej skatta åt den dåliga tidsandan, som vill att slynglar och kanaljer skola gå fria.
Att lagen låter tolka sig olika synes af ett domsmål i Norrland nu i dagarne, der en lärarinna af öfverrätterna frikänts för en förseelse lika stor som den, för hvilken de ofvanstående fått sota.
Innan diskussionen började belyste biskopen värmare ett par af referentens yttranden.
Derefter begärdes ordet först af skoll. L. W. Andersson i Tofta, som ville, för att nå got skydda läraren, göra skolrådets besök i skolan obligatoriska, eller rättare att rådet helt enkelt gjorde sin plikt. Man får icke vara för len. Det heter: böj vidjan medan bon är grön, så blir hon både fager och skön, — F. skoll. L. N. Enderberg tackade inledaren för hans utmärkta anförande och ville att alla lärare skulle skaffa sig en afskrift deraf. Han blott ville i st. f. inledarens käpp använda riset, såsom mera verksamt. — Skoll. Hartman instämde och ville att man skulle laga, att tidningarne intogo inledarens anförande, — Notarien Max Wedburg gaf mötet pågra upplysningar i fråga om tolkningen at lagens yttranden i denna fråga.
Skoll. Herlitz i Halla ansåg att man bör låta agan följa så omedelbart efter förseelsen som möjligt och ej vänta tills man kunnat få ihop skolrådet. Hj heller delade han inledadarens uppfattning att afstraffningen aldrig bör appliceras på barnets hufvud, ty ett kraftigt slag på kinden är stundom af stor verkan. — Inspektör Uddin replikerade ett par af da föregående talarne. — Skoll. Bäckström, Tingstäde: Det är nog lärarens moraliska rätt att betala, om han t. ex. agar så, att sjukdom deraf blifvit följden, ty vanligen är det så, att de varartigaste barnen äro de fattigaste. — Skoll. L. W. Andersson, instämde med skoll. Herlitz att agan är nödvändig, men skiljde sig från honom deruti, att han ansåg, det agan ieke bör ske snart. Lärarens sinne uppröres stundom af barnens tredska, han blir vred. Har han då att göra förberedelser till straffet, så hinner han dervid lugna sig. Ett slag på kinden är dessutom aldrig lämpligt. Bättre då rottingen. — Kyrkoh. Olofsson ansåg att skolrådet aldrig kunde handla på annat sätt än se till att skolstadgan följes. Skolläraren bör laga så, att han ej kommer i strid med straftlagen. Läraren får ej vara för het, han får förat lugna sig. Barnen böra dessutom agas hemma och ej vänjas att strax efter agan springa hem och tala om det.
Skoll. Stengård, Klinte, höll före, att det ej blott var de fattigare barnen som voro ostyriga, utan låge adamsnaturen lika pa hos alla. Ansåg att kroppsaga är nödvändig, då det endast sällan händer, att läraren här en så öfverlägsen personlighet att ej aga behöfves — skoll. Gardell, Lye: nog bshöfs det att läraren har i sin hand ett aktivt medel att göra sig åtlydd. Han borde ilagen skyddas för att t. ex. blifva förolämpad af oförståndiga föräldrar, då han varit nödsakad att straffa deras barn. Föreslog att mötet ville anmoda någon riksdagsman väcka motion vid riksdagen om lag till skydd för läraren mot föräldrarne. — Skoll. Herlitz utvecklade närmare sitt föregående anförande, som han faun blifvit i någon grad missförstådt.
Inspektor Uddin påpekade att reglementet innehölle bestämmelser om att vissa förberedande åtgärder måste företagas, innan kroppsagan får gifvas. Detta ansåge han vore en brist i lagstiftningen och borde ändras.
Likaledes borde lagen förbjuda föräldrar att komma upp i skolan och inför alla lärjungarne förebrå läraren en aga. Kunde ej öfverensstämma med hr Olofsson i att barnen borde tiga med hvad som försiggår i skolan, I stället skulle man önska- att barnen omtalade allt, som försigginge i skolan och att föräldrarne ville så sympatisera med skolan, att då ett barn fått aga i skolan, det äfven skulle få sig en afbasning hemma.
— Skoll. Qviberg, Garda, Sjelfva kärnpunkten i frågan är ännu icke vidrörd, nämligen hur långt man enligt Igen får gå. Skulle önska att någon sakkunnig person nu ville gifva de närvarande upplysning om denna sak, så att ej frågans behandling lemnar lärarne ävnu mera tveksamma än förut, — Skolföreståndaren Ljungberg ville mot en föregående talares yttrande invända, att skolan ej bör gå för långt in på hemmets område, ty då förrycker man hemmets verk, Läraren bör ej åläggas att öfvervaka barnet då det icke till.
hör skolan, t. ex. under ferierna; då han ej kan öfva någon kontrol!, bör han heller ej bestraffa. Instämde med herr Herlitz att straffen bör följa så fort som möjligt, ty allt, som har utseende af juridisk procedur, försvagar barnets ambition.
Kyrkoherde Odin sammanfattade det sagda, och apgaf som sin åsigt att icke skolrådet bör meddela agan och ej heller bör den gifvas ioför de andra barnen. Den bör gifvas af läraren enskildt, men alla barnen böra derom ha vetskap; och agan bör ske så fort läraren känner sig så lugn att han kan straffa i kärlek. Ty det är vår rätt, ja, vår plikt att aga de felande barnen om vi än skola möta motstånd och trakasserier öfverallt, blifva dragna för domstol eller hvad som helst. (Allmänt rop af: instämmer!) Och så länge öfverrätt så ofta upphäfver hvad underrätt dömt kunna vi ha rätt att utan Sveriges domarekår uttala oss såsom vi i dag gjort. — Skydd mot vredgade föräldrar har läraren nog, men dertill fordras skäl och bevis, här som alltid.
Mötet beslöt att låta den förda diskussionen utgöra svar på frågan.
Mötet är talrikt besökt. Omkring ett 100-tal af lärarekåren och presterna deltaga. Gemensam middag intages kl. 3—5.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Augusti 1892
N:r 117