Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Västergarns socken ligger på Gotlands västkust.
Gårdsnamn: Ammor, Annexen, Hamngården, Lauritse, Mafrids Lilla, Mafrids Stora, Snauvalds o Bilbos, Stelor o Kramplösatomt, Öninge o Lymans, Callanders tomt, Övide.
af svenska folkskolans vänner har i dag hållits sitt årsmöte härstädes. En fråga om folkskolans uppgift med härsya till den utilistiska och socialdemokratiska rörelsen har sakrikt inledts af skoll. Pettersson, Vestergarn. I öfrigt hi ytterligare två frågor stått på programmet.
På middagen har dr Henrik Berg hållit ett föredrag om helsovårdsläran i skolorna, för hvilket föredrag vi i morgon lemna redogörelse.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 5 Augusti 1892
N:r 118
har i dag öppnats härstädes med predikan i folkskolesalen af kyrkoherde Olofsson i Levide, som dervid till text bade valt 2 Kor. 4: 6—7 hvarvid han utvecklade ämnet »Gud såsom den sanna upplysvingens ljus».
Kl. 1/2 12 tog sedan sjelfva mötet sin början. Å bestyrelsens vägnar helsade skoll. Dahlström i Follingbo de talrikt församlade mötesdeltagarne välkomna, hvarp& till ordförande att leda förhandlingarne utsågs biskop von Schéele, hvilken härpk höll ett kort inledningstal hvari han vidrörde den ej oberättigade klagan, som hos skollärarekåren höjts på ökad lön och ökådt erkännande för sitt arbete. Och detta kraf fick större betydelse genom att samfäldt uttalas, men vore dock af underordnad betydelse. Vigtigare vore att kåren visade sig känna det ansvar, som ligger på kåren och att den anda, som derinom verkar, är sådan, att den kan göra kåren förtjent af hvad den fordrar, För sin del ansåg talaren att kåren på ett aktningsvärdt sätt lagt i dagen dessa egenskaper. Måtte Gotlands lärarekår fortgå på denna väg. I samma mån som menniskan bestämdes af höga ideer, blefve hennes verksamhet större. Kärleken till Gud, till fosterlan:det och till medmenniskorna, till. barnen, till sanniogen och naturen voro oeftergifliga vilkor för ett framgångsrikt arbete i upplysningens tjenst. Måtte Herren gifva oss alla denna kärlek i rikt mått.
Härpå valdes till mötets v. ordförande kyrkoherdarne Uddin och Odin, till sekreterare skollärarne Gardell i Lye och Andersson i Tofta med skoll. Pettersson i Vestergarn till ersättare.
Företogs härefter till behandling den första på mötesprogrammet stående frågan: »Huru böra frukterna af svenska folksk.lans 50-åriga verksamhet rättvis ligen bedömas?»
Frågan inleddes af folkskollärare Fredin, Linde, hvilken till en början betonade att folkskolans frukter ej borde vara endast de bibringade kunskaperna, utan i främsta rummet en uppfostran i anda och sanning till gudsfruktan, tukt och rena seder. Under skolans första årtionde hade jordmånen varit hård att bearbeta, skörden derför ej heller stor. Nu vore det bättre. Men då folkskolan endast skötte sådden och sällan hade tillfälle att följa växten till fruktens mognad, kunde denna förderfyas at mångt och mycket, hvartill skolan ej vore skulden. Såge man på hur vårt folk i vår tid vore beskaffadt, måste medgifvas, att på såväl timligt som andligt område det vore bättre stäldt än för 50 år sedan och det torde kunna sägar, att den enskilde nu bättre än då fyller sin plats isamhället. Detta hade folkskolan stor del i och derför borde dess frukter bedömas såsom välsignelsebringande. — Skollärare Pettersson, Vestergarn, framhöll att folkskolan ej alltid haft så goda krafter att förfoga öfver samt att lärarekåren länge nog saknat det anseende den behöfde för att kunna föra sitt arbete till ett godt resultat. Nu började såväl i det ena som det andra fallet bättre förhållanden inträda. I betraktande af arbetets, arbetsmännens och arbetsmaterialets art kunde med fog folkskolans frukter betraktas såsom goda, om ockeå ej lysande. — Folkskoleinspektören Uddin ville rättvisligen erkän a, att folkskolan ej ensam hade heder af framåtskridandet. Dertill hade samverkat kyrkans större lifaktighet, den kristliga lekmannaverksamheten, spridningar af goda böcker och tidningar. Dock hade skolan varit en alldeles nödvändig faktor. Orättvist vore det att påstå, att den burit äfven onda frukter. Man förbisåg då, att källorna till tidens lyten ej äro folkskolan. Sådana voro deremot den dåliga, upproriska tidsandar, dåliga böcker och tidningar, dåliga hem och splittrade religiösa förhållanden. Kunskapens träd vore alltid på godt och ondt. Skrifkonsten vore förträfflig och finge ej fördömas derför att man tack vare densamma kande fabricera falska växlar. Folkskolans frukter med hänsyn till själsförmögenheterna vore, att folkets förstående blifvit uppodladt, omdömet sundare och skarpare, iakttagelseförmågan större, lika så färdigheten att uttrycka sina tankar. Den sedliga känslan bade blifvit ömtåligare; stöld bedrefves oj så ofta nu som förr, processystnaden hade aftagit. Med hänsyn tillkroppen hade skolan haft det goda med sig, att man blifvit renligare, börjat förstå värdet af den friska luften, Nu hade man ej längre fönstren i stugorna tillspikade, Nu brukade man sin jord bättre än förr, hade bättre redskap, bygde bättre hus. Råheten i sederna hade ock försvunnit, snperiet, oförskämdheten voro betydligt förminskade. Att folkskolan kunnat bära sådana frukter, berodde derpå att den hvilat på kristlig grund. Utan kristendom skulle folket fostras till barbari. — Folkskoleinspektör Odin ansåg, att folkskolan under sin 50-åriga verksamhet gått stadigt fram mot sitt mål: kristlig uppfostran och duglig medborgarlik uppfostran, isynnerhet sedan kompetensfordringarne på lärarne blifvit skärpta och seminariekursen satts till 4 år. Som ett stort steg framåt kan man också nämna inrättandet af ökadt antal småskolor, hvilket i så hög grad underlättar folkskolans arbete, samt slöjden, som sedan 1877 införts i skolorna.
— Biskopen sammanfattade i ett kort anförande den förda diskussionen. Han ansåg, att i det hela hade folkskolan utvecklats, det vill säga gått framåt i anslutning till det föregående, det måste tacksamt medgifvas. Och ser man på den andliga delen af folkskolans arbete, nämligen undervisning, organisation och föredöme, så kan man ej neka att bjertat fylles med tacksamhet. Men vänder man blicken till den kroppsliga delen af utvecklingen, så återstår ännu mycket att önska. Slöjden och gymnastiken har ej kommit till sin rätt. Dessutom bör vid betraktandet af folkskolans resultat ej glömmas att förberedandet till skolan är utomordentligt vigtigt. Det goda kan med många medel af hyfsning förbättras, det onda förmildras.
Andra frågan: »Då strafflagen så tillämpas, alt den kommer i strid med folkskolestadgan och gällande skolregle menten rörande kroppsagan i skolan, hvad har då lärarekåren att inför detta faktum iakttaga?» inleddes af kyrkoherden Uddin. Han ansåg att man kunde fordra, att folkskolestadgan och strafflagen skulle öfverensstämma, då de gifvits af samma myndighet. Att så icke alltid är förhållandet ha vi sett af tidningarna i ett par notiser, den ena från Gotland, der en lärare för aga af en gosse, af hvilken aga ringare skada följt, dömts att böta bortåt 70 kr., den andra från Kalmar, der en lärare för en ännu mindre förseelse i angifna riktning fick böta 20 kr. Men skall förvildningen bland de unga stäfjas, då får läraren ha något friare händer och ej utsättas för möjligheten att för en småsak dragas iuför domstol och man skall ej skatta åt den dåliga tidsandan, som vill att slynglar och kanaljer skola gå fria.
Att lagen låter tolka sig olika synes af ett domsmål i Norrland nu i dagarne, der en lärarinna af öfverrätterna frikänts för en förseelse lika stor som den, för hvilken de ofvanstående fått sota.
Innan diskussionen började belyste biskopen värmare ett par af referentens yttranden.
Derefter begärdes ordet först af skoll. L. W. Andersson i Tofta, som ville, för att nå got skydda läraren, göra skolrådets besök i skolan obligatoriska, eller rättare att rådet helt enkelt gjorde sin plikt. Man får icke vara för len. Det heter: böj vidjan medan bon är grön, så blir hon både fager och skön, — F. skoll. L. N. Enderberg tackade inledaren för hans utmärkta anförande och ville att alla lärare skulle skaffa sig en afskrift deraf. Han blott ville i st. f. inledarens käpp använda riset, såsom mera verksamt. — Skoll. Hartman instämde och ville att man skulle laga, att tidningarne intogo inledarens anförande, — Notarien Max Wedburg gaf mötet pågra upplysningar i fråga om tolkningen at lagens yttranden i denna fråga.
Skoll. Herlitz i Halla ansåg att man bör låta agan följa så omedelbart efter förseelsen som möjligt och ej vänta tills man kunnat få ihop skolrådet. Hj heller delade han inledadarens uppfattning att afstraffningen aldrig bör appliceras på barnets hufvud, ty ett kraftigt slag på kinden är stundom af stor verkan. — Inspektör Uddin replikerade ett par af da föregående talarne. — Skoll. Bäckström, Tingstäde: Det är nog lärarens moraliska rätt att betala, om han t. ex. agar så, att sjukdom deraf blifvit följden, ty vanligen är det så, att de varartigaste barnen äro de fattigaste. — Skoll. L. W. Andersson, instämde med skoll. Herlitz att agan är nödvändig, men skiljde sig från honom deruti, att han ansåg, det agan ieke bör ske snart. Lärarens sinne uppröres stundom af barnens tredska, han blir vred. Har han då att göra förberedelser till straffet, så hinner han dervid lugna sig. Ett slag på kinden är dessutom aldrig lämpligt. Bättre då rottingen. — Kyrkoh. Olofsson ansåg att skolrådet aldrig kunde handla på annat sätt än se till att skolstadgan följes. Skolläraren bör laga så, att han ej kommer i strid med straftlagen. Läraren får ej vara för het, han får förat lugna sig. Barnen böra dessutom agas hemma och ej vänjas att strax efter agan springa hem och tala om det.
Skoll. Stengård, Klinte, höll före, att det ej blott var de fattigare barnen som voro ostyriga, utan låge adamsnaturen lika pa hos alla. Ansåg att kroppsaga är nödvändig, då det endast sällan händer, att läraren här en så öfverlägsen personlighet att ej aga behöfves — skoll. Gardell, Lye: nog bshöfs det att läraren har i sin hand ett aktivt medel att göra sig åtlydd. Han borde ilagen skyddas för att t. ex. blifva förolämpad af oförståndiga föräldrar, då han varit nödsakad att straffa deras barn. Föreslog att mötet ville anmoda någon riksdagsman väcka motion vid riksdagen om lag till skydd för läraren mot föräldrarne. — Skoll. Herlitz utvecklade närmare sitt föregående anförande, som han faun blifvit i någon grad missförstådt.
Inspektor Uddin påpekade att reglementet innehölle bestämmelser om att vissa förberedande åtgärder måste företagas, innan kroppsagan får gifvas. Detta ansåge han vore en brist i lagstiftningen och borde ändras.
Likaledes borde lagen förbjuda föräldrar att komma upp i skolan och inför alla lärjungarne förebrå läraren en aga. Kunde ej öfverensstämma med hr Olofsson i att barnen borde tiga med hvad som försiggår i skolan, I stället skulle man önska- att barnen omtalade allt, som försigginge i skolan och att föräldrarne ville så sympatisera med skolan, att då ett barn fått aga i skolan, det äfven skulle få sig en afbasning hemma.
— Skoll. Qviberg, Garda, Sjelfva kärnpunkten i frågan är ännu icke vidrörd, nämligen hur långt man enligt Igen får gå. Skulle önska att någon sakkunnig person nu ville gifva de närvarande upplysning om denna sak, så att ej frågans behandling lemnar lärarne ävnu mera tveksamma än förut, — Skolföreståndaren Ljungberg ville mot en föregående talares yttrande invända, att skolan ej bör gå för långt in på hemmets område, ty då förrycker man hemmets verk, Läraren bör ej åläggas att öfvervaka barnet då det icke till.
hör skolan, t. ex. under ferierna; då han ej kan öfva någon kontrol!, bör han heller ej bestraffa. Instämde med herr Herlitz att straffen bör följa så fort som möjligt, ty allt, som har utseende af juridisk procedur, försvagar barnets ambition.
Kyrkoherde Odin sammanfattade det sagda, och apgaf som sin åsigt att icke skolrådet bör meddela agan och ej heller bör den gifvas ioför de andra barnen. Den bör gifvas af läraren enskildt, men alla barnen böra derom ha vetskap; och agan bör ske så fort läraren känner sig så lugn att han kan straffa i kärlek. Ty det är vår rätt, ja, vår plikt att aga de felande barnen om vi än skola möta motstånd och trakasserier öfverallt, blifva dragna för domstol eller hvad som helst. (Allmänt rop af: instämmer!) Och så länge öfverrätt så ofta upphäfver hvad underrätt dömt kunna vi ha rätt att utan Sveriges domarekår uttala oss såsom vi i dag gjort. — Skydd mot vredgade föräldrar har läraren nog, men dertill fordras skäl och bevis, här som alltid.
Mötet beslöt att låta den förda diskussionen utgöra svar på frågan.
Mötet är talrikt besökt. Omkring ett 100-tal af lärarekåren och presterna deltaga. Gemensam middag intages kl. 3—5.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Augusti 1892
N:r 117
inkom hit i lördags afton från Vestergarn samt afgick i går middag till Stockholm.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 4 Juli 1892
N:r 100
hade i måndags afton ett kort sammanträde, hvarvid meddelades styrelsen ansvarsfrihet för det gångna årets förvaltning. Från Träkumla, Hörsne, Eskelhem, Sanda och Vestergarns församlingar hade föreningen fått tillstånd att till fornsalen öfverflytta de. medeltidssaker från sagda församlingars kyrkor, som funnos deponerade i läroverksmuseet.
Fornsalens öppnande bestämdes tillsöndagen 20 dennes.
Bland nybeter i fornsalen kunna vi nämna en i allsin prakt smyckad gotlandsbrud.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Juni 1892
N:r 90
Södra häradsrätten.
Oloflig vinförsäljning. Kronolänsman E. Eneman åtalade handl. J. V. Jakobsson i Garda för att hafva under de två sista åren till afhämtning försålt vin i mindre qvantitet än 10 liter, ehuru han dertill saknat rättighet. Svaranden erkände genom ombud. Utslag afkunnas vid tingets slut 15 Juli.
Handl. Oskar Jakobsson i Garda hade instämts af länsman E. Eneman för olaga utdelning af spirituösa drycker — punsch och konjak — i öppen salubod. Åtalet afsåg de båda sistförflutna åren. Svaranden genmälde i inlemnad skrift att han endast en gång bjudit en person, »som han trodde inte begagnade något sådant», på litet punsch, och detta hade skett i dörren mellan boden och kontoret. Nog kunde det hända att han sedan en eller annan gång på kontoret bjudit en bekant ett glas, men hade han ej trott detta vara lagbrott. Det hade skett i okunnighet. Åklagaren begärde och erhöll uppskof till andra rättegångsdagen af höstingets första sammanträde för att styrka anklsgelsen.
Bedrägligt förfarande. Kronolänsman Svallingsson yrkade på angifvelse af f. nämdeman Engström ansvar enligt 22 kap. 1 paragrafen strafflagen å hemmansäg. Karl Karlsson, Mafrids i Vestergarn, för bedrägligt förfarande, Angifvaren var personligen tillstädes, svaranden företräddes af sakförare C. E. Björkegren, Vestergarn. Anvgifvaren uppgaf, att han blifvit lagsökt och tvingad att betala två reverser å hvardera 50 kronor, hvilka innehafvaren, G. Bolin, Mafrids, erhållit af svaranden. Reverserna voro visserligen försedda med Engströms namn, men saknade borgen och vittnesunderskrifter och hade aldrig utgifvits såsom skuldförbindelser; de voro i sjelva verket endast skuldsedelsformulär, som Engström i oförstånd undertecknat med sitt namn, Han antog att de genom något misstag kommit i Karlssons ägo på samma gång som en mängd andra papper, åtkomsthandlingarne till Ragnvalds i Tofta, hvilken egendom Engström vid tiden för reversernas tillkomst, 1884, sålt till svaranden. — Svaranden bestred på det lifligaste att han på oärligt sätt kommit i besittning af de omstämda papperen; käranden visste allt för väl genom hvilka transaktioner de kommit i hans hand. I stället för vittnens namn voro de försedda med utställarens sigill. Han yrkade ansvar för falsk angifvelse och ville ha 200 kr. i skadeersättning. Målsägaren yrkade att hr Björkegren skulle frånträda sitt ombudskap, enär han vid målets fortsatta handläggning ärnade påkalla honom som vittne. Engström ville till sist ha hörda en tre, fyra vittnen, »som inte visste att han var skyldig någon menniska något». Åklagaren yrkade uppskof och att svaranden skulle ålägges personlig inställelse.
Rätten resolverade efter enskild öfverläggniog att målet uppskjutes till andra rättegångsdagen af första sammanträdet med hösttinget och att svaranden då skulle vid 25 kronors vite iakttaga personlig inställelse.
Svarandeombudet anmälde häröfver missnöje.
För underlåtenhet att skotta bort snön på ett vägstycke inom Vesterhejde socken var arrendatorn af Vestergarnsholm C. O. H. Karlsson instämd af kronolänsman Svallingson på angifvelse af fjerdingsmannen i distriktet. Förseelsen skulle ha skett 12 Mars. Svaranden genmälte, att han genom domänstyrelsens resolution blifvit arrendator af Vester garnsholm först 12 mars och att han dessförinnan ej kunde åläggas någon väghållnings skyldighet. Åklagaren påstod att svaranden under hela vintern innehaft egendomen och der verkstält arbeten, ehuru det formliga tillträdet skedde 14 Mars. Svaranden bestred alla kärandens yrkanden och begärde 30 kr. för sin inställelse. Målet uppsköts på kärandens begäran till första sammanträdet af nästa ting.
I barnuppfostringsmålet mellan Maria Pettersson, Sanda, och Johan Lyberg, Vestergarn, öfverlemnade käranden målet och yrkade att sv. skulle åläggas edgång. Svaranden har, som vi förut nämt, afrest till Amerika.
Testamentsklander. Lars Wahlqvist, Vestergarn, m. fl. yrkade upphäfvande af ett af snickaren Georg Sandelin i Vestergarn gjordt muntligt testamente, hvarigenom tillfallit P. Sellin och hans hustru en sparbanksbok på omkring 600 kronor. Klandret skedde på den grund, att muntligt testamente gäller endast ifall testator haft så liten tid på sig, att skriftligt testamente ej hunnit upprättas. Här hade en tid af ett och ett halft år förflutit mellan det muntliga testamentet och Sandelins hastig inträffande död (han blef nämligen vådaskjuten). Testamentet hade förut bevakats vid rätten, hvarvid ena vittnet C. Cedergren, hördes personligen; det andra, hustru Helena Kristina Cedergren hade på grund af sjukdom afgifvit skriftligt vittnesmål. Detta sistnämda vittnesmål godkändes först af käranden, men sedan han fått reda på att qvinnan aflidit återtog han sitt godkännande. Svarandena bestredo klandret emedan den aflidnes önskan genom vittnena var bevisad och man ej hade något skäl antaga att han sedermera ändrat beslut. Atthan ej lemnat skriftligt affattadt testamente kunde förklaras deraf; att han ej trodde sitt slut så nära.
Utslag afkunnas 15 juli.
Jordatvist. Vi ha förut nämt, att handl. Viktor Hansén på Burgsvik instämt enkan Bina Danielsson samt Johan Pettersson och hans hustru, Strands i Öja, Pettersson i egenskap af förmyndare för enkan Danielssons son, med yrkande att de skulle dömas skyldige afträda en lägenhet afsöndrad från Bobbenarfve i Öja. De nuvarande ägarne hade fått den i egenskap af sterbhusdelägare efter Jakob Öjedal, Mårtens, som i sin ordning bekommit den genom byte med en viss Cnasseur i Visby vid århundradets början. Käranden yrkade idag att få målet afgjordt på anförda skäl, men svaranden begärde uppskof för att styrka, det nära nog urminnes häfd finnes å lägenheten. Uppskof beviljades till andra dagen af första sammanträdet med höstetinget.
Misshandelsmålet mot Gustaf Östman, Tjengdarfve i Träkumla, förevar ånyo. Svaranden hade till rättegångsbiträde utsett Lars Jakobsson, Mårtens i Garda. Denne blef emellertid — figurligt taladt — »vägd på ena våg och befunnen för lättan», ty han stod sjelf tilltalad för misshandel. Båda par erna öfverlemnade målet, svaranden vidhållande sitt bestridande. Utslag 15 juli.
Oredlig hästhandel. Grälet om hästkraken emellan Petter Persson, Vesterväte i Väte, och Jakob Hjorter, Grogarns i Gammalgarn, för hvilket vi förut redogjort, anmäldes förlikt.
Kriget mot skyttarne i Tofta. Kronolänsman Svallingsson yrkade ansvar å f. hemmansägaren Petter Persson, Nasume i Tofta, för oloflig rapphönsjagt under de två sista åren. Svaranden nekade. Åklagaren erhöll uppskof till höstetingets fjerde sammanträde för att få som vittne hörd en sjöman, som för närvarande är ute och seglar.
— Samme åklagares mål mot Jonas Nilsson, Nasume i Tofta, förevar ånyo. Denne är anklagad för att under förbjuden tid hafva innehaft och forslat rapphöns. Svarandennekade ilsket; det var »nagg och afund» alltihop. Ett vittne hördes, som berättade, att en dag i vintras svaranden fått åka med vi tnet till Visby, hvarvid han omtilat, att han med en annan skjuts till staden hade sändt en korg innehållande fåglar. På fråga hvad sorts fåglar det var, hade han svarat rapphöns. Svaranden bestred vittne-målet. Han hade nog sändt fåglar till Visby den dagen, men inga rapphöns — gamla vanliga bondhöns. Å svaranden, som hade mycket svårt att hålla sig lugn, yrkades af åklagaren ansvar för oskickligt beteende inför rätta.
Uppskof till andra dagen af nästa sammanträde.
Skogshygge. I målet mellan J. Olsson, Kyrkby Etelhem, m. fl. och P. Pettersson, Smiss i Garda, m. fl., om olofligt hygge af undantagsträd, hvarom vi förut bsrättat, yrkade käranden, att edgång måtte svaranden ådömas, derest ej bevisniogen fioge anse full. Utslag afkunnas 15 Juli.
Ärekränkning. Alfred Petterssons, Kyrklasse i Atlingbo, uppskjutna mål mot hustru Anna Söderberg, Väte, behandlades. Stämningen innehöll, som bekant, att 9. skulle om käranden utspridt rykte, att denoe stått i brottsligt förhållande till en sin piga och bebållit henne i tjensten för att brottet fortsätta. Svarauden företräddes äiven denna gång af samme skarpsinniga ombud som förra gången. På kärandesidan hördes ett vittne, Nils Vestergren, Väte, som berättade en hårresande historia: »I höstas när jag arbetade hos Alfred Pettersson med slåttern, skulle vi en dag sofva middag och lade oss på logen. Men när jag höll på att somna, då kommer Anna Söderberg krypande bort till mig och tar mig i foten och säger: »Kom skall du få se något roligt», Jag sparkade till käri gen, förstås, men sen tyckte jag det kunde vara roligt få veta hvad det var, så jag gick dit. Och då fick jag se Alfred Pettersson stå kapprak i båset med tröjan på armen och — ta sig en pris snus». Både rätt och menighet funno historien dråplig, och kärandeombudet begärde betänksamt uppskof för att få tag i styfvare vittnen, Målet kommer för igen andra dagen af nästa sammanträde.
Samme kärande hade stämt muraren Joh. Fagerström, Väte, för ärekränkning. I detta mål hördes samma vittne som i det föregående, och berättelsen vardt ungefär lika upplysande.
Äfven här uppskof.
Misshandel. I dag var Lars Jakobsson, Mårtens i Garda, tillstädes att svara för misshandel, Han nekade för att ha slagit sin far trettondedagen. Hålet i pannan Hade väl gubben fått när han ramlat iku!l någon gång Inte hade svaranden varit full vid det omstämde tillfället heller. Han ville ha 50 krose för sin inställelse. Utslag afkunnas 15 Juli.
Skogsåverkan å Löjsta annexhemman. Till i dag var instämd utom Joban Karlsson äfven dennes far, C. O. Karlsson, såsom varande rätte arrendator af den mark, hvarest åverkan skett. Svarandena, som företräddes af ombud, nekade, Åklagaren begärde upp skof, samt att C. O. Karlsson måtte åläggas personlig iaställelse. Målet uppsköts till andra dagen af höstetingete första sammanträde och skall då C. O. Karlsson personligen infinna sig, vid vite at 25 kr.
A. A. Johansson, Hesselby i Linde, var åtalad för öfverträdelse at skogsförbud, Han erkände i dag förseelsen, men hade den helt och hållet skett på grund af okunnighet om tillvaron af något förbud.
Slagsmålet på Burgsvik. Då målet mot sjömännen Erhard Larsson och Ferdinand Jakobsson påropades var den förre frånvarande, Men då han genom intyg styrkte giltigt förfall blef han ej bötfälld. Tvänne vittnen hördes, hvilkas berättelser i hufvudsak öfverensstämde med förut aflagda vittnesmål. Sakens fortsatta behandling uppsköts till nästa rättegånogstillfälle.
Norra häradsrätten.
Frikänd från ansvar för ötverdådig framfart å landsväg blef husbonden Petter Karlsson, Sudergårda i Stenkyrka.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 Juni 1892
N:r 87
Berlin, 6 Maj. På inbjudan af konung Oskar kommer tyske kejsaren i sommar att under ett par dagars tid jaga rapphöns på kungliga jagtklubbens marker i Sanda, Mästerby och Vestergarn — om nämligen det befinnes, att mister Thomas lemvade några qvar i höstas. Högst densamme kommer att bo på Fridhem.
Kejsarens tillämnade deltagande i mosskulturmötet har gått om intet.
Besöket är orsaken till de tyska örlogskryssarnes visit i de gotländska farvattnen.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 6 Maj 1892
N:r 68
Visby rådhusrätt. (I stället för rådman Torpadie tjenstgjorde notarien L. Åhman.)
Drängen Anton Vestergren var i dag tillstädes, åtalad för våld mot sin fader. Han nekade. Hade han någon gång upprest sig mot fadren hade det skett till sjelfförsvar, då denne under rusets inflytande velat öfverfalla honom. Åklagaren vidhöll sin ansvarstalan.
Uppskof för utslag.
Att böta 25 kronor dömdes bokhållaren Anton Olsson för det han i fabrikör Aug.
Johanssons färghandel sålt giftiga färger utan påskrift om innehålleta giftiga beskaffenhet.
Handelsbiträdet Elias Krokssedt, förut anstäld hos R. V. Molér, instämd för samma förseelse, hade ej med stämning anträffats.
För brott mot bygnadsstadgan dömdes sågverksägaren J. A. Anderson att böta 5 kronor.
För olaga handel var instämd hustru Rebecka Behrman. Hon erkände. Utslag om 8 dagar.
Södra häradsrätten. Pigan Emma Johansson, Dals i Levide, hade instämt drängen E. Nordström, Mallgårds i Levide, angående barnaföda. Trots besvärande omständigheter kunde käromålet ej bifallas.
För öfverträdelse af lotteriförordningen dömdes landtbrukaren G, Nyman, Vestergarn, att böta 10 kronor.
För afvikelse ur tjensten från A. Dassow, Kungsladugården, dömdes arbetaren K. P. Andersson att böta halfva lönens värde med 160 kronor samt att återbära städjan.
För djurplågeri var instämd Jakob Larsson, Kebbe i Ejsta, som dock ej kunde till ansvar fällas.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 11 April 1892
N:r 56
öfver gotländska landthamnsfondens räkenskaper under 1891 har nu aflemnats till länsstyrelsen.
Af den samma inhämtas, att hamnarnes gemensamma reservfond hade till 1892 en behållning af kr. 44,765: 09.
Inkomsterna under året för de olika hamnarne samt deras utgifter hade utgjort:
Ansvarsfrihet har af konungens befallningshafvande meddelats fondens räkenskapsförare.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 1 April 1892
N:r 50
Södra häradsrätten. (Tredje sammanträget å Skogs 14—15 Mars.) Handl. Aug. Nyberg, Klintehamn, hade instämt Aug. Åström, Lingsarfve, och hans morbror Johan Andersson, för att desse skulle hafva på bedrägligt sätt tillnarrat sig 2 säckar guano, värda 25 kr., genom att vid reqvisitionen uppgifva såsom reqvirent en bekant fullt vederhäftig person, hvilken dock intet hade med saken att skaffa, Sedan ett vittne hörts, uppsköts målet för vidare bevisnings förebringande; Joh. Andersson ådömdes 5 kr. böter för uteblifvande.
För öfverträdande af lotteriförordningen hade kronolänsman Svallingson instämt landtbrukaren G. Nyman, Stelor i Vestergarn, Stämningen innehöll, att N. vid flera olika tillfällen tillstält eller biträdt vid lotterier för olika ändamål, hvilka ej ens kunna få namn af välgörande. Svaranden genmälde i inlemnad skrift, att han visserligen en gång biträdt vid ett lotteri af en syförenings arbeten, men gjort det i välmening för ett godt ändamål, och hade han ej ens tillhandahållit lotterna till salu, utan endast låtit dem hos sig afhämtas, hvadan han bestred stämningens berättignnde. Målet öfverlemnades af parterna.
Barnaföda, Lars P. Nygren, Etelhem, var af Kristina Nordström instämd for utfående af bidrag till uppfostrande af två hennes barn, till hvilka hon påstod Nygren vara fader, Inför rätten upplystes, att ena barnet sedermera aflidit. Svaranden nekade och målet uppsköts.
Länsman E. Eneman yrkade ansvar å Lars Jakobsson, Mårtens i Sproge, för våld mot fader. Målet uppsköts till andra rättegångsdagen af fjerde sammanträdet.
Barnaföda ville Maria Pettersson, Sanda, att Johan Lyberg, Vestergarn, skulle åläggas utgifva för ett barn, till hvilket L. skulle vara fader. Käranden företedde ett vittne, som berättade åtskilligt för svaranden graverande. Målet öfverlemnades, sedan upplyst blifvit, att svaranden afrest till Amerika.
Samma yrkande hade Emma Johansson, Levide, tramstält mot Edv. Nordström. Barnet föddes 28 Maj 1891. Ett vittne var inkalladt, men led i betänklig grad af minnessvaghet i denna fråga. Utslag afkunnas första rättegångsdagen af nästa sammansträde.
Redovisning för förvaltningen af fadersarfvet ville O. N. Allander från Visby hafva af Lars Jakobsson, Sanda. Svaranden företedde afskrift af en handling från 1854, hvarigenom A. skulle hafva gifvit afkall å arferätten i hemmanet Alands och derför erhållit 600 kronor i vederlag. År 1880 hade på svarandens ansökan Allander blifvit för död förklarad, alldenstund han sedan 1860 ej låtit sig afhöra. Allander var nu personligen närvarande och upplyste, att han i tretio år vistas å Amerikas vestkust och aldrig någonstädes sett någon kallelse att infinna sig på Gotland för att taga arf i besittning. Svaranden var ej heller nu beredd att styrka det sådan kallelse varit i laglig ordning utfärdad.
Utslag afkunnas 1:a rättegångsdagen af femte sammanträdet.
Skogsåverkan. Ett flere gånger handlagdt mål mellan kronolänsman Emil Eneman å tjenstens vägnar och Joh. Karlsson, Lojsta, angående åverkan af skog i den s. k. Lillhagen å Lojsta prestgårds annex, behandlades åter i går. Fem vittnen hördes. Första vittnet hade kört förbi Karlssons gård och der sett ett antal stora stockar ligga på gården, men visste ej hvadan de kommit eller hvart de skulle fara. Andra vittnet hede sett att svaranden kört på skogsleden, men hade ej sett om han haft något på lasset eller i så fall hvad detta var. Till sist tog på upprepade frågor lassets innehåll form af grenved. Tredje vittnet hade en gång för ett år sedan gått genom Lillskogen och der sett svaranden och hans far syssla med någonting vid sitt lass, men tyckt att det ej angått honom och derför ej lagt sig i det. Visste ingenting. Fjerde och femte vittnena voro ännu okunnigare. Uppskof till 2:a rättegångsdagen af fjerde sammanträdet.
En riktig baggbölare tyckes arrendatorn af Rangsarfve häradeskrifvareboställe i Alskog, Jakob Rondahl, vara, Han var af länsman E. Eneman instämd för att hafvavvid flere tillfällen från Ragnsarfve skog bortfört äf-honom olofligt fäldt virke, hvilket dels försågats och sålts, dels användts för eget behof, bland annat till stängsel å hans egna jordägor. 3 vittnen hördes. Ett kunde ingenting alls upplysa, men de andra båda i stället så mycket mera. Det första af dessa hade såsom varande i hans tjenst våren 1890 varit svaranden behjelplig dels att fälla och stycka 2 ekar, dels en del furuskog, hvaraf blitvit minst 5 tolfter stockar. Derjämte hade huggits litet jämt i Ragnsarfve skog hela vintern. Dessutom kunde vittnet intyga, att minst 3 lass stör huggits och sedan försålts söderut på Gotland. — Detta vittnesmål bestreds af svarandeombudet å hufvudmannens vägnar. — Det återstående vittnet berättade, att han vid Vesterby såg i Ardre varit med om att försåga för svarandens räkning omkring 6 tolfter stockar, af hvilka han visste största delen vara tagen från Ragnsarfve skog. Stort ingenting af detta hade enligt vittnets uppfattning kommit Ragnsarfve till godo, på sin höjd att några plankor inlagts till ladugolf.
Vittnet intygade dessutom, att två ekar huggits samt att 3 lass troder körts från Ragnsarfve till Bofride hage.
Efter detta vittnesmåls afläggande anmälde svarandeombudet, att han ej vidare ville taga befattning med saken. Käranden begärde för vidare bevisning uppskof, hvilket beviljades till andra rättegångsdagen af femte sammanträdet, då svaranden vid 25 kronors vite förständigades att personligen inställa sig.
Tvist om jord. Handl. Victor Hansén, Burgsvik, hade genom kronolänsman Svallingson instämt enkan Bina Danielsson för att genom häradsrätten få utredt, hvem som hade bättre rätt till en jordlägenhet, afsöndrad från Bobbenarfve eller Mårtens hemman i Öja. Denna lägenhet hade öfvergått till svaranden såsom arf efter Jakob Öjedahl, hvilken år 1800 bekommit den genom byte med en viss Charles Chasseur i Visby. Käranden påstod att hvarken svaranden sjelf eller föregående fångesmän kunde bevisa sin rätt till den omtvistade jorden. Svaranden bestred yrkandet på grund af långvarigt obestridt innehafvande (sedan år 1800) samt emedan käranden i intet afseende styrkt sin bättre rätt. Målet uppsköts till första rättegångsdagen af fjerde sammanträdet.
Norra häradsrätten. (Tredje sammanträdet vid Alleqvia 14—15 Mars).
Målet mellan Otto Fredriksson, Ljugarn, och Karl Ronander dersammastädes, rörande utbekommande af ersättning för hjelp med ilandbergning af spritfat förevar ånyo. Svarandens ett vittne hade sett Ronanders två söner berga i land hvardera 2 spritfat. Då dessa sedan kördes upp till tullkammaren, hade Fredriksson varit med, men vittnet hade ej sett att han på något sätt tagit befattning med faten, Som det nu upplysts, att de 6 spritfat, käranden bjelpt till att berga, tillhörde ej endast Karl Ronander, utan äfven hang båda söner, begärde kärandeombudet uppskof för att instämma äfven dem, Detta bestreds af svaranden, som yrkade ansvar å käranden för rättegångs missbruk, Om uppskof ej beviljades, ville käranden, att svaranden skulle fria sig från krafvet med ed. Yttrande meddelas första rättegångsdagen af fjerde sammanträdet.
Ärekränkningsmålet mellan byggmästare N. Persson, å sin hustrus vägnar, och handlanden Mikael Ekström å Fårö förekom ånyo vid detta sammanträde. Svaranden kunde ej nu påminna sig hvad han sagt om Helena Persson, vid den ifrågavarande kommunalstämman, men hen kunde bestämdt påstå, att det icke varit något förklenande, hvadan han bestred alla ansvars- och ersättningspåståenden. För att skaffa bevis erhöll käranden uppskof till femte sammanträdet, andra dagen.
De onda tungorna i Slite. I målet mellan poststationsföreståndaren Gustaf Risberg i Slite och arbetaren Karl Strandberg derstädes hördes vid detta tillfälle lotsåldermannen J. P. Vallin som vittne. Han berättade, att sommaren 1890, då pratet om det konstiga postqvittot börjat, hade han vid ett tillfälle frågat Strandberg, hvad denne tänkte derom. Hvad Strandberg sagt, kunde vittnet ej påminna sig, men han mindes att han derpå sjelf svarat; »Jaså, då äro vi af alldeles olika meningar, ty jag tar Risberg fri för min del». Sedan hade vittnet hört S. samtala om det förkomna brefvet med några arbetare, hvarvid han hört honom yttra: »Nej, det der var inte något vanligt qvitto, utan ett som skulle skickas till agenten i Göteborg». Vittnet hade då sagt: »Nu står ju Strandberg och säger osanning för folket här; det var allt ett riktigt qvitto, som Stenström skref under för gumman».
Svaranden bestred, att hvad än Strandberg yttrat, det skett i afsigt att på något sätt vara förklenande om käranden, utan vore det att hänföra till vanligt »käringprat», sådant som hela Slite samhälle gjort sig skyldigt till.
Han yrkade ansvar å käranden för obefogad rättegång. Käranden å sin sida yrkade ansvar å svaranden för hvad han låtit komma sig till last samt fordrade en del ersättningar. Utslag vid femte sammanträdet.
För egenmäktigt förfarande hade Johan Gardell Boters i Anga, instämt K. Classon, Butle, Svaranden hade, såsom förut nämts, af M. Anselm Pettersson Ardags köpt 1/8 mantal Hammers i Norrlanda, hvilket Pettersson exekutivt inropat. Käranden hade påstått att svaranden dels tillgripit å egendomen foder, som ej ingått i kopet, dels nekat utlemna käranden tillhörig hafre, hvarför han fordrat en ersättning af 105 kronor.
Käranden återkallade stämningen hvad fodret beträffade, men yrkade ersättning för en half häck hafre med 8 kronor. Målet öfverlemnades. Yttrande vid femte sammanträdet.
Vattenverksmål. Delägarne i Vänge myr, som låtit landtbruksingeniörSylvan uppgöra förslag till myrens afdikning, hade instämt ägarne af Sixarfve såg i Viklau med yrkande, att, då de envist motsatte sig afdikningen, de måtte åläggas att antingen visa sin rätt att genom dammar dämma upp vattnet eller också åläggas att utrifva vattenverket. Å kärandena hade uttagits genstämning af svarandena, hvilka bestredo att de motverkat utdikningen samt yrkade, att om vattenverket skulle utrifvas, lösesumman för detsamma skulle beräknas efter helt andra grunder än de hufvudkärandena ville göra gällande.
Efter någon utredning enade sig ,båda parterna om att begära häradssyn, hvartill dag senare kommer att utsättas.
Misshandel. Arbetaren Gustaf Andersson, Godrings i Ganthem, hade instämt skolläraren Lars Petter Höggren derstädes med yrkande om. ansvar för det denne skulle 2 Februari så ha misshandlat hans sun Gunnar, att denne blifvit sjuk deraf.
Enligt ett vid rätten företedt skolrådsprotokoll framgick, att skolläraren, i närvaro af kyrkovärden Pettersson, gifvit gossen flere slag utanpå underkläderna med ett ris af omåttliga dimensioner, hvarvid han dels begagnat skaftet, så att flere blånader uppstått.
Skolrådet, som ansåg, att läraren farit fram med öfverilning samt förgått sig, förklarade, att derest sådant ytterligare hände, skulle läraren af skolrådet undfå varning. Af dr Ernst Björkman hade lemnats tvänne intyg af hvilka framgingo, att gossen varit behäftad med flere blånader samt fått inflammatorisk retning i pjurarne, som dock senare gått öfver, hvilket styrkte läkaren i hans antaKanda att ajukdomen haft sin orsak i misshandel.
Rörande förloppet af tilldragelsen berättade käranden, att skolbarnen under rasttimmen i frukostrummet stojat något, hvilket föranledt läraren att i besinningslös vrede rusa ut, dervid han betett sig så löjligt, att gossen Gunnar ej knnnat låta bli att skratta, hvilket föranledt den hårda agan. Gossen vore ej ännu återstäld, hvilket framgick af ett nyss af dr Björkman utgitvet pytt recept för hans räkning.
Svaranden, som företräddes af skoll. Herlitz i Halla, bestred att gossen blifvit misshandlad. Orsaken till agan hade varit att gossen ofta uppfört sig så, att hans bestraffning måste blifva en följd, om ej disciplinen i skolan skulle slappas. Han frågade käranden om ej samtidigt någon annan än svaranden slagit gossen, hvarvid denne förklarade att gossen sagt, det kyrkvärden Pettersson, som tillkallats för att »hålla i» offret, äfven basat på honom. Svarandeombudet fäste sig vid läkarebetygets uttryck att gossens sjukdom syntes härleda sig från misshandel, Han ansåg det återstå att bevisa, att så också verkligen var förbållandet.
Käranden erhöll uppskof för vidare utredning till femte sammanträdet andra rättegångsdagen.
För försummad väghållning hade kronolänsman Arvid Jacobsson instämt enkefru Agnes von Corswant å Stafva i Barlingbo. En söndagsmorgon hade det vägstycke mellan Visby och Roma, som det åligger Stafva att underhålla, varit ofarbart.
Svaranden erkände, att så varit förhållandet blott en kort stund, innan gårdens folk efter ett väldigt snöfall hunnit skotta upp vägen. Åklagaren, som; emellertid påstod att vägen varit ofarbar nåra 8 dagars tid, erhöll uppskof till femte eammanträdet för att styrka detta.
Följande utslag afkunnades:
Förre sergeanten Nordströms, Demba å Fårö, förmyndare förpliktades att i ersättning för af Nordström, som vid tillfället ej varit vid sina sinnens rätta bruk, förstörda 25 ejderbon jemte deri befintliga 6 tjog ägg, utgifva kr. 27: 50.
Med ed dömdes Johan Niklas Budin, Kyrkljufves i Vänge, att fria sig från beskyllningen att under förra hälften af 1891 ha från Vänge kyrkoherdeboställo tillhörande skogs.
mark olofligen tillegnat sig och bortfört tillhopa två tolfter bräder, eller så stor del deraf han ville under eden inbegripa.
Skilnad till säng och säte på ett år har ådömts skolläraren Mickael. Lindström. från fn och hans hustru Kristina Maria Jernberg.
Landtbrukaren Karl Anschiltz\’ ansvarsoch ersättningsyrkande mot arrendatorn Lorens Stenberg från Qvie i Martebo, för det denne tagit oloflig väg öfver kärandens ägor och derigenom åstadkommit skada, blef af häradsrätten ogilladt, likaså svarandes yrkande om ansvar för ärerörig beskyllning.
Ogilladt blef af häradsrätten kronolänsman Arvid Jacobssons åtal mot hemmansägaren O. Jacobsson, Tibbles i Hejdeby, för det denne skulle ha bortfört foder från det af honom arrenderade Hejdeby annexhemman.
Till 75 kronors böter dömdes kalkläskerskan Karin Mårtensson för det hon pådiktat poststationsföreståndaren Gustaf Risberg i Slite brott, hvarå straffarbete i öfver 2 år kunrat följa. Det gälde som bekant, ett bortkommet rekommenderadt bref.
I det menedsmål, hvari husbonden Gustaf Andersson, Stora Velinge i Butle, samt hu stra Johanna Carlsson varit invecklade, fri kändes Andersson på grund af bristande bevisniog men dömdes hustru Carlsson för det hon mot bättre vetande vittnat falskt i ett djurplågerimål, men sedan sjelfmant återkallat vittnesmålet innan skada följt, till en månads fängelse.
För olaga handel dömdes kringvandrande Markus Behrman att böta 14 kronor.
Till edgång i ett barnuppfostringsmål, instämdt af Helena Matilda Andersson från Gerungs i Butle, dömdes drängen Gustaf Oskar Pettersson vid Vatlings i Fole.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 16 Mars 1892
N:r 42
Att min kära maka Anna Sofia Wess, född Andersson, lugnt och stilla afsomnade vid Stelor i Vestergarn onsdagen den 27 Januari 1892 i en ålder af 74 år, 4 mån. och 29 dagar, varder härigenom slägt och vänner tillkännagifvet.
Johan Wess.
Sv. ps. 479.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 29 Januari 1892
N:r 15