Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Västergarns socken ligger på Gotlands västkust.
Gårdsnamn: Ammor, Annexen, Hamngården, Lauritse, Mafrids Lilla, Mafrids Stora, Snauvalds o Bilbos, Stelor o Kramplösatomt, Öninge o Lymans, Callanders tomt, Övide.
Natten emellan fredag och lördag sistliden vecka borttappades på vägen mellan Visby och Vestergarn ett stycke Filt (eller bojlock), blågrått till färgen.
Rättsinnige upphittaren torde vara god och inlemna detsamma hos handlanden John Munthe, Visby, då vedergällning erhålles.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 19 Juni 1893
N:r 94
har i dag inför rådhusrätten, med kaptenerna Hj. Bolin och K. P. Landström såsom bisittare, afgitvits af befälhafvaren kapt. O. V. Lindahl å i Vestergarn hemmahörande skonerten Sofis Fredrika, hvilken på morgonen 5 Maj vid utgående från Kappelshamn, på resa till Danmark med trälast, strandade vid hamnen. Fartyget hade vid tillfället kronolots ombord och har sedermera, på grund af de skador det vid strandningen led, blifvit kondemneradt. Af sjöförklaringen tycktes framgå, att orsaken till strandningen varit, att vändning skett eh sent att fartyget ej haft vatten nog, utan vägrade i vändningen. Man lät genast ankaret gå och sackade akter öfver, men fartyget högg genast. Kapten Lindahl förklarade att han uppmanat lotsen att vända förut, men detta påstod denne sig ej hafva hört. Andra påminnelsen uppfattade han deremot och vände då, och ansåg lotsen att detta ej skett för sent, då det ännu var 30 famnar till grundt vatten. Detta motsades af kaptenen, besättningen och en ojäfvig person som för tillfället befann sig ombord. Sjöförklaringen beedigades på vanligt sätt af befälhafvaren och besättningen.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 12 Maj 1893
N:r 73
Norra häradsrätten.
(Femte sammanträdet).
Utslag afkunnades: emellan hemmansägaren Ludvig Högberg, Vies i Veskinde, m. fl. och hemmansägaren Johan Källgren, Klintegårda i samma socken, ang. ansvar för oloflig harjagt. Svar. dömdes att böta 10 kronor samt ersätta kär. för den skjutna haren med 1 kr;
— emellan landtbrukaren Per Stare, Burga i Lummelunda, samt landtbrukaren Herman Landergren och hans hustru, Lunds i Martebo, ang. ansvar för olofligt borttagande af en gärdesgård. Svar. Herman Landergren fälldes enl. Straffl. 10 kap. 20 § att böta 30 kronor samt svar:na, hvilkendera af dem bäst gälda gitte, att ersätta kär. för det borttagna gärdselvirket med 10 kronor.
— emellan Lars Nordström, Råby i Hejdeby, och enkan Johanna Sjösten å Kapelshamn, angående ansvar för förskingring af anförtrodt gods samt ersättning. Svar. dömdes att för uppsåtlig förskingring böta 50 kronor samt att till kär. utgifva ersättning med 300 kronor;
— emellan hemmansägaren Johan Pettersson, Medebys i Hall, kär. samt arbetaren Johan Oskar Lundberg och hustru Elisabet Karlsson derstädes svar. ang. ansvar för ärekränkning; svar:na dömdes att hvar för sig böta 50 kronor;
— emellan t. f. kronolänsman Arvid Jacobsson, åklagare, och hemmansägaren Johan Flodman, Nors i Veskinde, svar. ang. ansvar för misshandel.
Svar. frikändes och angifvaren, skomakaren O. Sjögren Klitengårda i Veskinde, ålades att gälda kostnaderna i målet.
— Målet emellan f. löjtnanten E. Björkman i Hellvi socken, kär. och inspektoren Herman Nyberg å V flings i samma socken, svar., ang. redovisning m. m. uppsköts till 2:ra rättegångsdagen af nästa sammanträde.
— Målet emellan kaptenen Frans Classen i Linköping, hufvudkär. och ägaren af Fole mek. verkstad, Joh. Vigström, genkär. ang. fordringsanspråk och utbekommande af värdehandlingar till värde af 6,000 kr. hade utsatts till denha dag för edgång af genkär. Genkär. betygade med ed, att han icke för nämda belopp eller någon del deraf häftat i skuld till kär:s numera aflidne fader.
Utslag i målet å slutsammanträdet.
— Målet emellan landtvrukaren H. Landergren och hans hustru vid Lunds i Martebo samt landtbrukaren Per Stare å Burge i Lummelunda ang. gäldande af utflyttningskostnad i sammanhang med skifte, öfverlemnades af båda parterna.
Utslag å slutsammanträdet.
— Målet emellan Klaes Andersson, Etebols i Lummelunda och Oskar Nyström, Hellvigs i Fole, ang. åverkan förevar ånyo.
Ä kär. sidan hördes 5 vittnen, af hvilka drängen Karl Pettersson och arbetaren Joh. Forsgren hade de för svar. mest graverande vittnesmålen. Pettersson hade tjenat såsom dräng hos svar. under åren 1890 och 1891 samt under denna tid biträdt svar. med skogshygge i den s. k. Malmhagen, i nvilken dock kär., enligt hvad svar. för vittnet uppgifvit, på groud af kontrakt ensam hade afverkningsrätten. Äfven vittnet Forsgren hade hjelpt svar. med skogsafverkning i nämda hage, nämligen under våren 1892.
Svar. bestred att han huggit skog å någon annan mark än der han varit berättigad att hugga.
Målet uppsköts.
— Målet emellan O. V. Ålander å Rosendahl och statdrängen K. F. Eriksson, ang. ansvar för olofligt afvikande ur tjenst, uppsköts till 1:a rättegångsdagen af nästa sammanträde.
— Till tinget hade kronolänsman G. Boberg instämde drägen Olof Teodor Johansson från Smedegårda i Björke med yrkande om ansvar för det Johansson olofligt kört å jernvägslinien. Svar. erkände förseelsen, men uppgaf att han omedelbart efteråt, då han erhållit kännedom om att körande å jernvägslinien icke vore tillåtet sjelf anmält förhållandet hos trafiikschefen och då fått fö sona förseelsen med erläggande af 10 kronor, å hvilken betalning svar. nu äfven medhade trafikschefens qvitto. Sedermera hade emellertid saken angifvits till åtal och trafikschefen hade då återsändt 10-kronesedeln och i bref bedt att återfå qvittot, hvilket utbyte svar. dock ej velat gå in på.
Målet uppsköts.
— Målet mellan Anders Herlitz, Bengts i Östergarn samt Johan Herlitz derstädes och lotsförmannen Olsson, ang. klander af utmätning, förevar nu ånyo. Två vittnen hördes, af hvilkas vittnesmål tycktes framgå, att ett för Johan Herlitz:s skuld utmätt kokreatur vid tiden för utmätningen tillhört kär.
Kär. återtog emellertid ansvarsyrkandet emot svar. Olsson, hvarefter målet för vidare bevisning uppsköts till 2:a rättegångsdagen af hösttingets 1:a sammanträde.
— Målet mellan Olof Johansson, Butrefs i Norrlanda, och Johan Larsson derstädes ang. ärekränkning, handlades nu åter. Ärekränkningen skulle hafva bestått deri, att svar genom häntydningar föranledt att rykte uppkommit om brottsligt förhållande emellan svar. och en annan persons hustru.
Svar. bestred, att han gjort sig skyldig till någon ärekränkning; han hade endast till den ifrågavarande qvinnans man yttrat några ord för att göra honom uppmärksam på att ett dylikt rykte vore i omlopp.
Målet uppsköts till hösttingets första sammanträde.
— Fabrikören Emil Mellström i Enköping hade å egna och sina syskons vägnar till tinget instämt Sofia Bernhardina Bergström i Rute socken med yrkande att såsom slägtingar till aflidne landtbrukaren J. V. Karlesson efter honom utbekomma arf. Slägtskapen mellan kär:na och den aflidne skulle enl. Mellströms uppgift ledas tillbaka till Mellströms morfader, hvilken vore farfader till Karlesson och hans jämväl aflidne broder, förre kyrkoherden i Hangvar och Hall Martin Karlesson. Enligt svar:s uppgift, hvilken äfven med ett bref gjordes ganska sannolik, var Karlessonernas fader icke son utan fosterson till Mellströms morfader.
För närmare utredning uppsköts målet till hösttinget.
— Ed såsom god man vid skiftesförrättning aflades af f. nämdemannen Lars Granberg i Dalhem.
Södra häradsrätten.
(Vårtingets femte sammanträde å Skogs i Levide; ordf. e. o. hofrättsnotarien M. Wedberg) Följande ntslag afkunnades:
— I redovisningsmålet mellan J. P. Jakobsson, Bockes i Fröjel, och sakförare C. E. Björkegren, Vestergara, ogillades käromålet.
— För oloflig rapphönsjagt dömdes kakelungemakare Gustat Hultström, St. Kruse Alfva, att böta 25 kronor.
— Med ed ålades Fina Vestberg i Lye att betyga, det hon ej till hustru Sjösten fält ett yttrande att Petter Lydals hustra stulit ett par kardor.
— Ärekränkningsmålet Edman—Johansson, Väte, uppsköts till första dagen af höstetingets första sammanträde, då svaranden skall förete bevis att han anhängiggjort rättegång mot käranden med yrkande om ansvar för skogsafverkning.
— I det stora skiftesmålet mellan icke-hemmansägare och hemmansägare inom Närs socken afkunnade rätten det beslat, att målet uppskjutes till första rättegångsdagen af nästa vårtings andra sammanträde, till hvilken tid kärandena skola hafva delgifvit stämningen åt alla svarandena, Svar:s invändning, att kär:na vore oberättigade föra talan i målet, lemnades utan afseenda af rätten.
F. nämdemannen Joh. Engström, Mafrids i Vestergarn, hade till denna gång instämt Gabriel Bolin från samma gård och socken med yrkande att dels utfå 58 kronor och dels erhålla tillbaka den andel i fjällfiske, som tillhört 17/128 mt! Mafrids och som blifvit fråndömd Engström, — Detta visade sig vara den gamla bistorien om hemmansköpet at 1885, köpe- och landtmärerihandlingarne, ibland hvilka två halffärdiga reverser blifvit instuckna, dem Engström omsider på laglig väg tvingats betala o. s. v., för hvilket allt vi på den tiden utförligt redogjorde. Denna gång voro Karl Karlson, hans hustru och dotter instämda som vittnen, men utebletvo. Svaranden bestred E:s påståenden och yrkade ansvar å honom för rättegåvgsmissbruk, då saken redan förut blifvit afdömd. Sedan som vittnen hörts kronolänsman Svallingson och bustra Josefiaa Gustafsson uppsköts målet till andra rättegångsdagen af hösttingets 1:a sammanträde, då de tre idag frånvarande vittnen skola vid vite af 5 kr. hvartdera vara närvarande. För deras försummelse idag dömdes de att böta 1:50 hvartdera.
Barnaföda. Det från tredje sammanträdet uppskjutna målet emellan Agnes Kristina Johansson Mallgårds i Levide och husbondesonen Hjalmar Siggelin, Pejnarfve i samma socken, behandlades. Svaranden bestred ganom ombud de vid förra rättegångstillfället afgifna vittnesmålen. Målet öfverlemnades, käranden yrkande bifall till kärnmålet eller, om detta ej kunde bifallas, att svaranden måtte ålägges edgång. Utslag faller på första dagen af nästa sammanträde.
Djurplågeri. I det föret omnämda målet mot statkarlen Alfr. Engström och drängen Viktor Hansson från Uggårds i Rone ang. djurplågeri 21 sistl. Februari vid stenkörning mellan Rone och Grötlingbo, hördes i dag ytterligare två vittnen, Lars och Zakarias Lindström. De berättade samstämmigt att de sett Viktor Hansson vid omstämda tillfället köra öfverdådigt fort och rycka i tömmarne oupphörligt. Hästen hade efter körturen varit mycket svettig och darrat i hela Malar Deremot hade intet af vittnena sett biéå flyta ur hästens mun. — Hansson påstod fortfarande att han ryckt i tömmarne blott för att få hästen att stanna. Engström begärde att bli skild från målet och begärde en ersättning för sina besvär af 50 kronor.
Utslag vid tingets slut.
I målet mellan Anna Meria Siggelin och handl. Ant. Jakobsson, Fardhem, förekom ingenting nytt. Saken öfverlemnades från båda sidorna. Utslag afkunnades vid nästa sammanträde.
Uppträdet vid Korsby. I detta af oss förut refererade mål mellan krouolänsman J. A. Lindström å tjenstens vägnar och Nils Petterssop, Kattlunds i Grötlingbo, m. fl., återtog åklaren idag yrkandet om ansvar för rån, men yrkade i stället laga ansvar å Nils Pettersson enl. 15 kap. 22 paragr. straffl., för att han genom rättsstridigt bot tilltvingat sig penningar samt å Arvid Lindquist för delaktighet deri och för att han mottagit en del af de bekomna penningarne. Å da öfriga tilltalade yrkades ansvar för fylleri och öfverdådig framfart å allmän landsväg. — Svarandena bestredo genom ombud de gjorda yrkandena och ville å sin sida att drängen Laurin skulle stånda ansvar för falsk angifvelse.
Utslag vid tingets slut.
Utmätningsmålet Johan Larsson, Skogs i Mästerby, mot Alfr. Ferd. Ekelund, Tipsarfve, förekom till förnyad handläggning. Parterna skulle i dag öfverenskomma om storleken af den förlust, Larssons egendom kunde anses hafva lidit genom att hafva varit i Ekelunds sons vård, men detta hade sig icke så lätt. Som vittnen hörles slagtarne Herman och Vistor Lindström samt hemmansägaren Lars Eriksson. Da berättade tämligen samstämmigt, att kreaturen före 3 Mars — utmätningsdagen — varit ganska hulliga, men att de den 25 April, sedan de varit i Exelunds vård 7 veckor, blifvit så magra och eländiga, att man kunnat »hänga upp mössan på de ntstående knotorna». Vittnena ansågo, att hästarne förlorat i värde 100 kr. och oxarne 50. Till 4 kr. för dag och par uppskattade vittnena den skada, som Larsson skulle tillskyndats geaom förlusten af bästarne och 3 kr. i fråga om oxarne. I fråga om selar och redskap, möbler o. d. hade de skilda uppfattningar. — Målet uppsköts på svarandenas begäran till andra rättegångsdagen af höstetingets första sammanträde.
Äktenskapsskilnad. O. P. Lindström-Skogslund i Träkumla, utvecklade nu närma re sina idéer om i hvilka stycken hans hustru Ida Charlotta brustit i fullgörandet af det äktenskapliga kontraktet. Hon hade icke hållit sitt löfte att sätta upp sitt testamente, hon hade varit vred emellanåt och skrämt mannen, hon hade tagit hand om mjölkpenningarne m. m., m. m.; först och sist saknade han testamentet. Mannen Lindström framhade fem vittnen: f. fjerdingsmannen Matias Österberg och smedssonen Axel Holm had3 sett O. P. L.; taga två kastar ved på gården, hvarvid han brutit sönder ett vedbodlås; K. P. Jonsson hade odlat upp ett halft tonnoland jord för frun och fått sin betalning af henne; skrädd. F. A. Malmborg hade sett frun arg en gång år 1889, dock icke på Lindström; och Jonas Andersson hade äfvenledes sett hustru L. ond en gång på samma årtal. — Fru L. företedde inför rätten förste proviusialläkarens intyg att O. P. L:s uppgifter vid förra rättegångstillfället voro osanna. Hon påstod att mannoen nekat deltaga i skötseln af hushållet och jordbruket, utan bade hon fått taga det ensamt på sin lott. Han hade aldrig bidragit till hennes underhåll, utan tvärtom. Varit gnatig och jämt tyckt, att hon ätit för mycket och arbetat för litet.
Utslag afkunnas vid tingets slut.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 10 Maj 1893
N:r 72
kapten Öberg, som pa afslutat sina vinterturer i Kalmar sund, ankom hit i morgse med marindirektör Pihlgren ombord. Ångaren var ute på inspektionsresa till vinterhamnarne Horn och Idö, Kårnoholm och Engjerns udde samt Vestergarn. Öland afgick på middagen till Stockholm.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 5 Maj 1893
N:r 69
ha under förlidet år haft följande inkomster och utgifter: Kappelshamn ink. 1,744; 35, utg. 1,421: 47, Fårösund ink. 957: 53, utg. 316: 88; Kylley ink. 17: 99, utg. 94:84; Slite ink. 4,126: 73, utg. 1,574: 17; Katthammarsvik ink. 343: 50, utg. 163: 87; Ljugarn ink. 486: 68, utg. 191, 69; Rone ink. 3,229: 42, utg. 2,448: 04; Burgsvik ink. 2,327: 98, utg. 1,118: 77; Klinte ink. 5,232: 72, utg. 2,720: 60; Vestergarn Ink. 543: 99, utg. 179: 58.
I hamnarnes gemensamma reservfond, hvars behållning från 1891 var 44,765: 09, ha inofintit 3,921 kr. 01 öre. Utgifterna voro samtidigt 2,577: 72, hvadan behållningen till 1893 är 46,108: 38.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 21 April 1893
N:r 61
Eldskenet från Vestergarn i lördags afton gaf en obeskriflig anblick, Det härrörde sig från en å Vestergarns Kronbolme brinnande ladugårdslänga, hvilken i grund nedbrann.
Elden utbröt strax efter kl, 8 på aftonen och varsnades först af egendomens arrendator K. O. H. Carlson, hvilken just stod i begrepp att gå till sängs. Halfklädd skyndade han ut, fick i hast folk tillsammans. Att söka släcka elden var ej mycket lönt, då den fick riklig näring af det i ladugården befintliga fodret. Genom rådighet lyckades man dock rädda kreatursbesättningen, 11 kor och 2 kalfvar, samt hästarna.
Kl. half 11-tiden var ladugården totalt nedbrunnen. Förhör bar af länsman Svallingson hållits ang. eldsolyckan och af hvad dervid kommit i dagen kan elden med säkerhet anses hafva uppkommit genom den i ladugården befintliga lyktan.
Bygnaden var försäkrad i södra häradets brandstodsförsning för 6,000 kronor och inveatarierna för 4,000 kronor.
Skenet af eldsvådan var synligt ända ned till Vamlingbo.
Mellersta Gotland, 21 Mars.
En ny, mindre orgel, bygd af hr A. Cedergren i Vänge, invigdea i söndags i Fröjel kyrka. Verket, som kostat åttabundra kr., afprofvades då på församlingens begäran af skolläraren Aug. Fredin. Utom koraler och messan sjöng hr Fredin ätven före predikan Davids 8 psalm med ackompanjemang på orgelv, hvilket tog sig särdeles högtidligt ut.
Sedan den allmänna gudstjensten var slutad, framträdde kyrkoherden Hulteman på korgolfvet och höll tal, lyckönskande församlingen att hafva hunnit målet: kyrkosångens ledning, hvarefter han tackade såväl hr Cedergren för ospard möda, som ock afgåends, utslitne kantorn Ahlberg, som i många och långa år ledt kyrksången.
Till slut uppläste kyrkoherden verser, författade af en församlingsbo, sjelf musikalisk.
Sjön utanför Fröjelskusten ser melankoliskot. Tills mot slutet af förra veckan hade den qvar, så långt ögat kunde se, sitt hvita täcke. Men så begat isen sig i väg vesterut (söder om St. Karlsö), lemnande en ganska bred remna mellan den qvarliggande vid land och den aftågande, hvilken senare knospt var synlig vid horisonten. I går morse var åter klyftan mindre, och med detsamma hoppet mindre att tiå en breflapp från den öfriga verlden.
Vid Stjernarfve i Ejsta, som äges aflandtbr. L. Sundahl, uppkom också eldsvåda för några dagar sedan. Der fick man i god tid släcka förrän elden bröt ut. En fruntimmersgarderob, värd omkring 300 kr., blef förstörd.
Vamlingbo, 21 Mars.
Slutadt menskligt elände. I förra veckan afled härstädes tjugoårige bondsonen Lorens Olsson, Lingsarfve. Allt ifrån spädaste barnaåren tycktes han vara ej fullt normal, mena var dock ej värre än han vid föreskrifven ålder började och fortsatta sin skolgång.
Men för omkring tio år sedan drabbades han samtidigt af två de hemskaste sjukdomar, man gerna kan tänka sig, han blef, som man säger, stenblind, så att han ej kunde skilja mellan dag och natt, samt det värsta af allt, förståndets ljus slocknade för alltid, han blef vansinning, De förtviflade föräldrarne anlitade, så godt i «deras förmåga stod, den läkarebjelp som kunde fås, men förgäfves. Gossen var och förblef obotlig. Under hela sin sjukdomstid har han vårdats i hemmet, då ibland vansinnet tagit sådan fart, att medan de vilda utbrotten varat, tvångsåtgärder med bindning och dylikt måst anlitas till de stackars föräldrarnes grämelse,. Man kan derför lättare tänka sig än beskrifva den glädje de måste känna, då den store befriaren döden frigjorde deras son från hans förfärliga ställning i lifvet samt för dem borttog ett tungt och sorgligt huskors.
Otur vid jagt. Häromdagen var en person i trakten nere vid sjöatranden idkande fågeljagt. I en remna i isen der öppet vatten fans, låg några slöa och utsvultna fåglar, hvaraf tre stycken, för ett välriktadt skott ur jägarens stora muskedunder fingo sluta sin ömkliga tillvaro, Att döda fåglarne gick lätt nog, men ej så att få dem iland, alldenstund jägaren ej hade någon båt och till iskanten tordes han ej. Rådvill sprang han till en bondgård i närheten och fick en karl med sig att hämta i land jagtbytet. Men de hade uppgjort räkningen utan den hungrande — höken, som så snart han sett den hotande bössän aflägsna gripit an med de döda fåglarne och i frosseri kalasade derpå uppvaktad af en hel armé skrikande kråkor som försökte snylta sig till någon bit af den läckra anrättningen. Jägaren och hans biträde, funno vid sin ankomst till stranden de tre döda fåglarne uppdragna på iskanten och alldeles massakrerade, omöjliga att begagvas till menniskoföda,
Skarlakansfebern, denna mordengel bland de små, rasar ännu i Hamra, der den under vintern kräft flere offer. Till följd af den stora sjukligheten, måste skolan ännu tillsvidare hållas stängd, efter hvad berättas.
Näs 21 Mars.
Åtgärder för småskolans borttagande härstädes ha vidtagita af skolrådet. Framställning kommer att göras till folkskoleinspektören om hans bifall till saken, hvarefter frågan framlägges å en blifvande kyrkostämma, Det torde förefalla besynnerligt att församlingen vill ba bort en sådan nyttig inrättning, men då de skolpliktige barnens antal ej vuxit till 29 stycken och då pastor upplyst att detta antal kommer ännu ytterligare att minskas, anser sig skolrådet i sin fulla rätt att på denna väg försöka minska församlingens utgifter till skolväsendet.
Insamling af bidrag till de nödlidande i Norrland pågår nu i denna socken. På föranstaltande af Näs nykterhetsförening har er lista kringsändts, hvilken, då detta skrifves, är påtecknad till ett femtiotal kronor.
Redskap till slöjdskola har nu erhållits från hushållningssällskapet. Uppsättningen är afsedd för 12 lärjungar och upptages till ett värde af 125 kronor.
Öppet vatten i sjön ha vi ej sett på länge utan är hafvet här utanför fyldt med is så långt ögat kan nå.
Hemse, 21 Mars.
Återigen har här företagits en insamling till förmån för norrländingarne, hvilket visar att vårt lilla samhälle ej saknar individer med varmt klappande bjertan för andras nöd. I söndags afton arrangerades nämligen på härvarande missionshus musik och föredrag om Norrland af predikant Nord, hvilken i flera år haft sin verksamhet deruppe. Festen, som inleddes med en god predikan af Jacobsson, Spenarfve i Hafdhem, var särdeles lyckad och inbragte 90 kr. Från tre särskilda håll ha således penningar influtit till de nödlidande. Till ombud att närvara vid ordinarie bolagastämman i Maj månad med delägarne i Gotlands Södra Härads brandstodsförening utsågs vid idag hållen kommnnalstämma dr Sätervall, och till elektor vid kommande landstingsmannaval landtbrukaren A. Pettersson, Hulte.
Källarmästar L. Mibrers och hans hustrus ansökan om rättighet till utskänkning af öl och vin afslogs af stämman.
Intresset för kursen vid den qrvinliga folkhögskolan är i tilltagande, I år hafva anmält vig ett så stort antal att näppeligen alla kunna beredas plats.
Södra Gotland, 21 Mars.
För ett obehagligt möte var en i ett mindre lofligt ärenda stadd person utsatt härom natten, Som hans visthus nu på våren var något uttömdt skulle han skaffa sig någon fyllnad derpå, men som kassan var skral tänkte han taga hvad han tyckte sig ej ha råd att köpa, dervid hans tankar föllo på en förmögen bonde i närheten, hvilken ej brukade vara så noga med att säkert stänga sin kälI re och der han ägde fullkomlig lokalkännedom. En natt i veckan då det var alldeles becksvart mörker instälde han sig på ort och ställe med en tomsäck med sig, men fann mot förmodan till förargelse dörren stängd. Så tyst som möjligt och som han trodde obemärkt, började han arbeta med dörrens öppnande och hanms bemödanden kröntes med framgång, då ill hans förskräckelse ett par armar famnade honom bakifrån såsom i ett skrufstäd och en stentorsstämma röt i hans öra: »hvem är du, och hvad vill du tjufstrykare», Af det oförmodade häftiga angreppet blef mannen i början så slagen af höpoad att han blott stönade fram ett »kors i Herrans namn», men sjelfbevarelseinstinkten segrade öfver forskräckelsen och nu började i den mörka natten en förtviflad kamp för friheten.
Väl var angrparen kraftfoll, men den angripne var homom dock öfverlägsen såväl i styrka som vighet, hvarför han ock efter många unsträngningar lyckades frigöra sig. Lika hastigt fattades han deck återigen, denna gång blott i tröjkragen, då tjufven för att blifva fri lät tröjan fara och tog till flykten allt hvad tygen höllo. Att förfölja honom ansåg angriparen ej lönvärdt utan hopsamlade han de saker tjufven vid brottningen lemnat, nämligen tröjan, mössan och tomsäcken, Det hela hade försiggått så tyst och obemärkt att i haset sofvande personer ej väckts. Hj ett ord, undantagandes de första utropen, bade växlats under brottningen. Angriparen var bonden sjelf på stället, kom i något ärende varit borta på qvällen och dervid dröjt till öfver midnatt samt vid hemgåendet begagnat en genväg och framkommit till sin bostad strax före tjufven, som han hörde komma traskande landsvägen fram samt sedan smygande närma sig byggnaden. Nyfiken att se hvem den nattlige smyggästen kunde vara och hans uppsåt, hade han sjelf dold, så godt som i det intensiva mörkret lät sig göra, bevakat den andres rörelser och då ban ansåg tiden vara inne, med handling ingripit. Sedan bonden inlåst sina segertruléer, mössan m. m., lade han sig med väkta bondlugn att sofva utan att väcka andra personer. Påföljande morgon tog han sitt byte och visade husets folk, förfrågande dem, om de kände ägaren till dessa, som de allesammans gjorde, hvilket ock var ganska lätt helst å säcken stod ägarens namn, en arbetare i närheten som derifrån hade sin största arbetsförtjenst. Genast afsändes några rader till honom med uppmaning att skyndsamt infinna sig i bondgården, men arbetaren svarade med budet att han ej hade tid, förståg. Vid ett andra bref från bonden, hållet i sträng och hotande ton, blef arbetaren förskräckt och instälde sig snopen och förlägen. Väl sökte han i början förneka alltsammans, men då bonden visade honom säcken med namnet på och gaf honom en vink om att i nödfall genom kronobetjeningens försorg skaffs honom fritt husrum, föll han till föga, bekände sitt brottsliga uppsåt och bad om förlåtelse samt om förskoning från lagens inskridande, hvilket ock beviljades, Men i stället tog bonden fram sin knölpåk och lät denna under en kraftig moralpredikan göra en allt annan än angenäm bekantskap med den del af kroppen man har högst, när man plockar smultron.
Hangvar, 21 Mars.
Liflig rörelse kan man säga ha ägt rum i vinter vid Suderbys. Hvarhelst man passerat genom den stora och vidlyftiga skogen ha massor, jag hade nära sagt huodratals menniskor varit sysselsatta, en del med att fälla, en del med tir merkörning till de två sågar, som gått dagligen alltsedan i fjor höst, då arbetet tog sin början. Mången fattig har derigenom kunnat förtjena sitt uppehälle, hvaraf de annars kunnat varit i saknad under en sådan sträng vinter, då arbetena i allmänhet äro koappa. En del utaf virket såsom slipers har körts till Kappelshamn för att derifrån utskeppas, och plankorna ha forslats till Slite, Bönderna som i allmänhet ej kupnat uträtta något af sina egna körslor för den myckna snön, hafva varit flitigt sysselsatta med vir: keskörningen från sågen till Slite. Man har kunnat räkna ända till 100 skjutsar om dagen allt eftersom väderleken varit. Priset för körningen har varit från 1:70 till 1: 80 tolften. Förändringen i väderleken har dock nu afbrutit körslorna för en tid på grund af det dåliga slädföret.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 22 Mars 1893
N:r 46
Glädjande nog kom icke den svaga skymt af hopp om fiskare Nygrens och hans sons räddning, som vi i går vågade hysa, på skam.
På eftermiddagen erhöll Gotlands Allehanda noderrättelse från Vestergarn, att Nygrenarnes båt varit synlig Iångt ute till sjös ntanför Gnisvärds fiskläge, men att utsigterna för dess bergning från land voro mycket ringa.
Så snart denna underrättelse också nådde vårt ångbåtsbolags direktör, tvekade han icke ett ögonblick att genast telefoniskt beordra den nyss till Klinte inkomna ångaren Klintehamn att utgå för att bispringa de nödstälda fiskarena.
Ångaren afgick också vid 5 tiden, men då voro Nygrenarne redan bergade af behjertadt folk från Gnisvärds fiskläge.
Hurna dervid närmare tillgått och rörande de båda fiskarnes ångestfulla öden, ha de sjelfva berättat oss vid ett besök vi i dag på f. m. gjorde dem.
Vi kommo dit vid 11-tilen, Jut då körde en skjuts upp till porten och i densamma beafunno sig fiskare Nygren, far och son, kommande från Tofta. De hade med sig sina stelfrusna nät, deri strömmingarne sutto glest och lika stelfrusna. Inne på gården stod hustrun och modren alldeles tillintetgjord, darrande och gråtande.
— Jag trodde aldrig att jag skulle få se dem annat än som lik — sade hon.
När de fått sina garn i förvar, berättade de:
— Vi gingo ut i går morgse kl. 6 för utt vittja näten, då vi öfverraskades af snöstormen, som gjorde det omöjligt för oss att komma in i hamnen. Just som vi kommo utanför inloppet, bröt isbandet, som låg der, loss och med det drefvo vi hastigt söder på. Det hjelpte ej, att vi arbetade emot af alla krafter.
Utanför Kopparsvik kommo vi in mellan två stora isflak, som bräckte in borden på båten.
Vi beslöto att söka arbeta oss ur isen och hålla sjön för att, sedan snöstormen bedarrat, möjligen kunna komma uppåt Visby, men när; vi nådde rent vatten, begynte båten sjunka så att vi skyndsamt måste ge oss af in i isen igen. Der kunde vi åter hålla båten läns.
Vi voro nu redlöst öfverlemnade i isens våld. Vi höllo oss i ytterkanten af det drifvande bandet. Det var bistert kallt och vi voro alldeles genomvåta. Vi sökte hålla oss någorlunda varma genom att ro, men årtullarne bräcktes snart af båten.
(Den yngre Nygren visade oss sina händer, som på innersidorna voro idel stora blodblåsor, ett stumt, men talande bevis på den förtviflade kamp de kämpat för lifvet).
Så drefvo vi hela dagen, förfrusna och utmattade och allt längre till sjös bar det. Någon räddning hoppades vi knappast på; sjelfva kunde vi ingenting verksamt göra för densamma och vi höllo för föga troligt att man från land skulle observera oss, än mindre kunna vidtaga några åtgärder för att hjelpa oss.
När vi drefvo förbi Visby hamn, hade man sett oss, och så fort sig göra lät utgingo, efter hvad vi sedan fått höra, lotsarns Thomsson, Puxon och Zetterqvist m. fl. med båt för att om möjligt hjelpa oss. Lotskapten Berggren var också med. Expeditionen gick utefter landfästet, släpande båten med sig. Men det var ingen möjlighet för dem att nå oss. Raketapparaten fans med, men den hada endast 50 famnars lina och vi voro mycket läsgre ut.
På e. m. afstodo alltså lotsarne från sina försök. Två af dem, lemnade båten hitom Fridhem, återvände till staden jämte lotskaptenen. Lotsen Thompson fortsatte jämte två andra vägen.
Vi hade nu hunnit utanför Gnisvärds fiskläge, sittande uti iskanten omkring två minuter till sjös.
Först genom lotsen Thompson blefvo Gnisvärds fiskare underrättade, att vi sväfvade i lifsfara derute, och genast iordninggjordes en båt jämte linor och nödig bergningsredskap, och i båten gingo bröderna Viktor och Nils Björkander, Johan Svensson och Knut Ekman.
Strax invid Gnisvärd låg ett bredt isband, sedan kom en bred vak och der utanför åter ett isband, på hvars yttre sida vår båt satt fast. Våra räddare drogo först båten öfver isen, rodde sedan genom vaken och så började en mödosam isvandring igen, till dess de ändtligen nådde oss. Vi voro då alldeles utmattade. Jag — sade den äldre Nygren — var både känslo- och sanslös; det hade svart varit ute med mig, och med sonen min atod det inte stort bättre till. Vår båt måste vi lemna qvar — den var ju alldeles förstörd för öfrigt — och vi blefvo släpade till våra räddares båt, der vi på allt sätt omvårdades.
När vi kommo iland vid 6-tiden blefvo vi med all möjlig vänlighet omhuldade.
Vi voro icke blott utfrusna utan äfven utsvultna, men vi hade ej makt att äta något. Man stoppade då några hvetebrödstuggor i munnen på oss, och så småningom qvicknade vi vid. Det är som ett underverk, att vi blefvo räddade, och vi äro mycken tack skyldiga både alla vänliga menniskor i staden och framför allt dem som räddade oss. Det var inte något lekverk, skall herra tro. De fingo alla våga lifvet många gånger för att kunna bistå oss. Om herrn skrifver något i tidningen, så tacka dem alla så hjertligt ifrån oss.
Lotsen Thompson har för oss berättat följande, som i någon mån korrigerar de ofvan lemnade uppgifterna:
Vid 1/2 8-tiden på morgonen i går hade han gått nedåt hamnen, då han af sjöman Nygren underrättades om, att fiskare Nygren och hans son troligen icke skulle kunna taga sig in genom isen, sedan de i snöstormen drifvit förbi gattet. Thompson fick genast bud till lotsarne Puxon och Zetterqvist för att få till stånd en räddningsexpedition. På en förfrågan ombord å Argo att derifrån erhålla ett par man till hjelp, gafs undvikande svar af styrmannen.
Emellertid infunno sig villigt som deltagare i expeditionen, utom de tre nämda lotsarne, sjöman Nygren och tullvaktmästare Bergström; de fingo med sig en båt och så började vandringen längs strandens is. Till en början hyste man hopp om att kunna nå de nödstälda ganska snart, men stormen tilltog i styrka och isen kom i rörelse, så att båten aflägsnade sig allt mer, dock ej ur sigte. För räddningsexpeditionen blef arbetet att draga på den medhafda båten allt besvärligare, och nedanför Vible lemnades den, i tanke att man på andra sidan Fridhem skulle kunna få annan båt.
Färden gick nu något raskare. Komna till Högklint, måste de behjertade männen upp i land och öfver klinten. Det blef en mödosam vandring genom obanad bygd i alnsdjup snö, och ett par af dem tröttnade också och måste stanna en stund att hvila sig.
Ingen hade mat med sig — affärden hade ju skett mycket hastigt. I en stuga köptes nu ett bröd, som skiftades i sju delar, af hvilka två sparades till Nygrenarne, om man skulle lyckas rädda dem.
Så fortsattes igen förbi Buske och Blåhäll.
Vägen togs nu något uppåt land, den enda möjligheten, då isen i landfästet var omöjlig att beträda. Men så fick man en vägvisare ner öfver skogen till Nyrefvet, och der fick expeditionen åter sigte på båten, som fortfarande dref med isen.
Utsigterna att från land rädda densamma blefvo allt mindre, då deremot bergningen från sjösidan varit ytterst lätt.
Först genom lotsarne och deras följeslagare fick man vid Gnisvärd underrättelse om att en båt ute i isen sväfvade i fara. Från fiskläget hade den ej synts till följd af den upptornade isen.
Genast voro alla villiga att våga allt för att rädda sina nödstälda yrkeskamrater, en båt gjordes i ordning och med den utgingo de här ofvan nämda männen.
Öfver den fasta isen gick det lätt nog, men i sörjan blef det besvärligt. En af karlarne satte sig i båtens för, sparkade med fötterna undan sörjan, hvarpå båten släpades fram med båtshakar.
Och så nåddes omsider Nygrenarne. Den äldre var ytterst medtagen, kunde ej känna igen någon.
På återvägen mötte räddningsexpelitionen från Visby, och de båda räddade ombuldades på allt sätt.
Såväl dessa modiga och ihärdiga män härifrån staden som ock de uppoffrande Gnisvärdsborna förtjena ett varmt erkännande för sitt behjertade handlingssätt, utan hvilket två menniskolif säkert gått förlorade i den qvalfullaste död, döden af hunger och köld.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Mars 1893
N:r 36
Svea hofrätt har stadfäst Visby rådhusrätts utslag, hvarigenom Lars Johan Klintberg för otukt med dotter dömdes till 12 års straffarbete.
Södra häradsrätten.
(Vårtingets andra sammanträde).
Utslag. För forsling af rapphöns under förbjuden tid dömdes Jonas Nilsson, Nasume i Tofta, att böta 25 kronor. Dessutom fick han plikta 40 kronor för oskickligt uppförande inför rätta.
— I barnuppfostringsmålet mellan Anna Bokström och Jakob Hägg, Klinte, blef käromålet såsom obestyrkt ogilladt.
Redovisning för försäljningssummab för ett kokreatur, som svaranden i April 1886 skulle afyttrat för käranden, yrkade J. P. Jakobsson, Bockes i Fröjel, utfå af C. E. Björkegren, Vestergarn. Målets uppsköts för utrednings vinnande till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet.
För utbekommande af 101 kr. hade Anna Maria Siggelin instämt ant. Jakobsson, Fardhem. Enligt kärandens påstående hade J. för hennes räkning uttagit medlen ur Alfva sparbank då sparbankens affärer afvecklades.
Svaranden förnskade krafvet och uppgaf att Siggelin blifvit godtgjord för penningarne med ved och varor m. m., Å kärandesidan hördes ett vittne, som skulle styrka, att veden m. m, bekommits såsom ersättning för af S. verkstäldt arbete. — Uppskof.
Målet Olof Isenberg mot Aug. Melin, Hemse, om jordafträdelse, för hvilket vi förut redogjort, öfverlemnades nu på båda sidor. Utslag faller vid nästa sammanträde.
För afvikande ur tjenst yrkade O. V. Ålander ansvar å drängen N. Söderberg, Stenstu i Hejde stadd af Ålanders rättare till tienst å Hesselby gård. Käranden begärde 200 kronor i skadeersättning. Svaranden medgaf att han aflägsnat sig ur tjensten 2 Jan., blifvit formligen afkörd af Ålanders rättare. Utslag afkunnas vid 4:e sammanträdet.
Ärekränkning. Johan Johansson, Friggårds i När, stämde husbondesonen Johan Gustafsson, Maldes i samma socken, med yrkande att han måtte dömas till »strängaste ansvar, som lagen stadgar» för att han förliden månad i flere personers närvaro sagt om kär. att han vore en tjuf. Svaranden medgaf genom ombud, att han en gång om J. sagt: »det var märkvärdigt att han kunde bli kyrkovärd, när han är en tjuf». Han trodde sig nämligen veta, att Johansson vid ett ägoskifte lagt embargo på ena tun. Utslag afkunnas å första dagen af nästa sammanträde.
För våld och ärekränkning yrkade arbetarne Timoteus Ekelöf ansvar å P. L. H. Schwan i Klinte, Den 14 Januari kl. 9 på qvällen hade 8. kommit till drängstugan och knackat upp Ekelöf. Då denne kommit ut på landsvägen, hade de råkat i delo om något arbete, som skulle utföras, hvarvid Schwan slagit till E. så att han ramlat omkull, Så hade han i hettan kallat honom »rackare» och »fähund», Svaranden erkände allt som lades honom till last. Ekelöf hade varit uppstudsig och olydig, hvarför han trott sig äga rätt taga honom i upptuktelse.
Johanna Lindgren hade instämt K. J. V. Karlsson med yrkande om utfående af barnuppfostringsbidrag. Två vittnen gåfvo hvad upplysningar de hade i saken. Målet uppsköta.
Norra häradsrätten.
(Vårtingets andra sammanträde vid Alleqvia 13 Februari).
Ed såsom stämningsman aflades af arbetaren Karl Anton Dahlgren från Lokrume annex.
Till 90 kronors böter för uteblifvande från tinget såsom svarande i åtskilliga mål dömdes handlanden Karl Eriksson å Kattham marsvik.
I målet mellan sjökaptenen O. N. Herlitz och hemmansägaren Alfred Pettersson Lilla Ryftes i Fole ang. klander af bouppteckning hördes vid detta tillfälle såsom vittnen Anton Ahlberg och hustru Katarina Hultqvist från Vägume i Lärbro, hvilket berättade, att svarandens fader Pettersson dagen före sin död sagt, att allt hvad som fans i boet skulle tillhöra svaranden.
Uppskof beviljades svaranden till sjette sammanträdet för att få som vittne höra riksdagsman Per Larsson.
För olofligt tillgrepp hade kronolänsman Arvid Jakobsson instämt pigan Karolina Eriksson, Hulte i Endre, på angifvelse af husbonden Adolf Englund, Lera i Endre och Vilhelm Karlsson. Tillgreppen skulle ha skett under 1891—92, då svaranden tjenat vid Lera.
Som vittnen hördes Johanna Södergren, Emma Erlandsson och Maria Otbberg, hvilka intygade att de vid olika tillfällen sett Karolina Eriksson tillegna sig ett afkoksbröd, en meter foderlärft, en lop rågmjöl, en korf, mjölk, hvetemjöl och ull, ett par stumpor och ett par trasiga kalsonger.
Svaranden bestred vittnesmålen för så vidt de skulle afse att hon tillgripit ofvannämda saker till egen nytta. Tillgreppen hade skett i närvaro af vittnena och hade de tillgripna sakerna användts för husbondefolkets del. Hon erhöll uppskof för motbevisning till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet, då hon ägde att inställa sig vid hämtningspåföljd.
I målet mellan hemmansägaren Johan Källgren, Klintegårda, och L. Högberg Viis angående oredovisad auktionsuppbörd för en häst, 165 kronor, hördes denna gång som vittnen Karl Vinberg och hans hustru från Lickershamn. V. hade köpt bästen under hand vid ifrågavarnde auktion, dervid K., enligt hustru Vinbergs utsago, sagt att hästen sålts för en skuld till Högberg. Vinberg hade scdan lemnat revers till Högberg för hästen och äfven infriat den. Detta medgaf Högberg, som påstod sig ha behållit penningarne för en fordran han haft på Hallgren. För att styrka er erhöll han uppskof till tredje sammanträdet.
Skollärare Pettersson i Buttle hade instämt Gustaf Andersson och Viktor Andersson, Stora Velinge i Buttle med yrkan om ansvar och ersättning för det de en natt i slutet af Oktober huggit ned skog å en hemmansdel, som han, med tillträdesrätt genast, i början af Oktober köpt af Viktor Andersson.
Svarandena bestredo genom Gustaf Andersson stämningen, enär det åberopade köpsaftalet ej skulle vara af giltig natur.
Käranden hänvisades på grund häraf, att innan detta mål kunde upptagas, genom rättegång mot Viktor Andersson visa sin bättre rätt till ifrågavarande hemmansdel.
För åverkan hade Klas Andersson, Etebols i Lummelunda, stämt Oskar Nyström, Lilla Helvigs i Fole. Saken var den att Andersson hade intecknad nyttjanderätt i L:a Helvigs å s. k. Malmhagen, och der hade Nyström borthuggit skogen. Nyström bestred på det envisaste att han, trots det stod intaget i köpebrefvet, kände till någon intecknad nyttjanderätt. Han hade väl rätt att hugga skog på sitt eget hemman.
Hemmansägaren Lars Nordström vittnade, att enligt hvad han med bestämdhet antog Nyström huggit skogen i Malmhagen samt ansåg säkert, att Nyström afvetat den intecknade nyttjanderätten.
Nyström yrkade ansvar å käranden för falsk rare samt fordrade 1,000 kronor iskadestånd.
Uppskof till första dagen af tredje sammanträdet.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Februari 1893
N:r 26
Meicinalstyrelsen har tillstyrkt tjenstårsberäkning för 5 år för en extra provinsialläkare med station i Klintehamn samt tjenatedistrikt af Klinte, Fröjels, Hejde, Väte, Sanda, Mästerby, Vestergarns, Eskelhems och Ejsta socksar, äfvensom antagandet al en styrelse af 5 personer, utsedda af ombud från samtliga socknarna. Till läkarens aflöning hafva kommunerna anvisat 1,500 kr. årligen.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 28 Januari 1893
N:r 16
Norra häradsrätten.
(Vårtingets första sammanträde å Alleqvia 16—17 Jannari).
Edgång i det förut refererade målet rörande förrummadt underhållande af vinterväg var till detta sammanträde ålagd enkefru von Corswant, Stafva i Barlingbo, Hon uteblet.
Landtbrukaren Per Stare, Burge i LummeIunda, hade instämt Landrbrukaren Herman Landergren, Lunds i Martebo, med yrkan om ersättning af 85 kr. för en gärdesgård och ett par grindar som svaranden skulle ha bortfört från Burge ägor. Svarinden nekade icke för att ha tagit bort den ifrågavarande tunen äfvensom flyttat ett par grindar, men ansåg sig ha haft rätt dertill, enär den jord, hvarpå da befunno sig, föret genom skifte tilldelata Burge från egendom, hvaröfver svaranden rådde, hvadan de voro hans tillhörighet såsom varande lösegendom, Två vittnen hördes å kärandesidan, som intygade att svaranden bortfört tunen och grindarne samt att destått på Burge hemmans jord. Uppskof för vidare bevisning till tredje sammanträdet.
Målet mellan hemmansägarne Oskar Nyström, Helvigs i Fole och Karl Larsson, Bondarfve, dersammastädes,rörande srsättning för det Larsson såsom syssloman vanskött Nyströms utmätta gård Lilla Helvigs, förekom. Käranden hörde nu två vittnen, Karl Nilsson och Elof Östergren, hvilka varit närvarande då Karl Larsson för Nyström uppläst sitt förordnande som syssloman, vid hvilket tillfälle Larsson också, enligt deras uppfattning, förbjudit Nyström att taga nåzon befattning med egendomen. Svaranden bestrad detta; han hade endast förbjudit Nyström att förskingra något från hemmanet. Käranden erhöll uppskof för vidare bevisning till första rättegångsdagen af andra sammanträdet.
Dålig hushållning. Handlanden Karl Eriksson å Katthammarsvik var till detta sammanträde instämd att svara I åtskilliga skuldfordringsmål. Enär han uteblef utan visadt förfall dömdes han till sammanlagt 80 kronors böter.
Om en ko, som han förvärfvat af ett fattighjon i Roma, har sakföraren A. K. Stenmark nu en längre tid legat i tvist med Roma fattigvårdsstyrelse, som ansett sig på grund af till fattighjonet utgifna försörjningsbidrag, ha bättre rätt till kreaturet. Till detta rättegångstillfälle hade svaranden, Roma fattigvårdsstyrelse, genom nämdeman P. Johansson, Vellarfve, inkallat fyra vittneo, af hvilka dock tre förklarades jäfviga, enär de voro jordägare inom Roma kommun. Det fjerde hade bevittnat köpeafbandlingen mellan fattighjonot och käranden men hade ej fått någon uppfattning om huruvida det gälde ett verkligt eller blott fingeradt köp såsom svaranden ville anse det. Efter ömsesidiga slutpåståenden öfverlemnades nu målet, hvari utslag faller vid tredje sammanträdet.
I målet mellan kapten Frang Claassen och verkstadsägaren J. Vigström i Fole, angående den förut vidlyftigt omtalade förlagsinteckningen och bankaktien hördes vid detta sammanträde å Vigströms sida såsom vittne ingeniör O. Johansson från Visby, hvilken berättade, att major Olaassen vid ett tillfälle till honom sagt att Vigström ibland plägade låna penningar å växlar på hans, Claassens namp, samt att han för dessa affärstransaktioner hade af Vigström såsom säkerhet mottagit en förlagsinteckning. Yttrande i saken meddelas vid tredje sammanträdet.
För ärekränkning hade pigan Karolina Eriksson, nu tjenande vid Hulte i Bare, iastämt husbonden Adolf Englund, Lera i samma socken. Hon yrkade 100 kr. i skadestånd.
Ärekränkningen skulle ha bestått deri, att svaranden beskylt käranden för att under de två sista åren ha från honom, under det hon var i hans tjenst, stulit åtskilliga saker. Svaranden ersände och anhöll att detta mål måtte få hvila, till dess utslag hunnit falla i det mål, hvari Eaoglund just till åtal anmält Karolina Eriksson för de åsyftade stölderna, hvilket af rätten medgats.
— Samma kärande hade också instämt drängen Vilhelm Karlsson med yrkan om ansvar och 100 kronors ersättning för ärekränkviog, bvilken bestått deri, att svaranden i försegladt bref till käranden beskylt henne ör att ha: tagit ett par strumpar och en blå näsduk. Äfven han erkände beskyllningen och fick målets behandlivg uppskjuten iör att under tiden hinna stämma käranden för den påbördade stölden.
Fattigvårdsmål. Efter medgifvande af kammarrätten hölls vid detta rättegångstillfalle, på begäran af Visby fattigvårdsstyrelse, vittvesförhör med åtskilliga personer för att få utrönt, hurnvida icke f. fältmusikanten målaren Ferdinand Lundgren, som åtrvjutit fattigunderstöd af Visby stad haft hemortsrätt i Othems eller Lärbro kommuner. Då vittnen, som bördes voro handl. J. N. Myrsten, sjömännen Ludvig Hammarström och Karl Ruthström samt arbetaren Johan Edberg, alla å Slite, hvilka meddelade, att Lundgren visserligen under sitt kringstrykande lif de senaste tjugu åren då och då några dagar eller någon dag uppehållit sig å Slite, dit han mest kommit för att supa upp sina slantar, men att han aldrig haft någon som helst stadigvarande bostad derstädes. Uppskof för hörande af änan ett på annan ort vistande vittne.
För att erhålla redovisning för en å auktion hösten 1889 försåld häst hade hemmansägaren Johan Källgren, Klintagårda instämt hemmansägaren L. Högberg, Viis i Veskinde. Svarandén medgaf att han verkligen på auktion försålt en häst för Källgrens räkning, men att käranden sjelf ropat in den, hvadan ingen redovisning kunde ifrågakomma. Något yrkande derom hade ej heller gjorts förrän nu. Käranden bestred att ha inropat hästen, utan hade den af Högberg sålts till en person å Lickershamn. För att styrka detta erhölls uppskof till första rättegångsdagen af andra sammanträdet.
Med yrkan om äktenskapsskilnad på grund af horsbrott hade laxfiskaren Karl A. Hövqvist i Visby instämt sin hustru Anna Maria Högqvist, hvilken vid brottets beså ende vistats i Endre, Svaranden erkände hvad som lades henne till last och medgaf skilsmessan, — Utslag afkunnas vid andra sammanträdet.
Klander af bouppteckning, Sjökaptenen O. N. Herlitz, nu boeode i norra Amerika, hade instämt sin svåger hemmansägaren Alfred Pattersson, Lilla Ryftes i Fole, enär denn» ej uppgifvit allt i boet efter sin aflidne fader Mårten Pettersson, utan undangömt och förtegat åtskilliga saker, såsom 8 1/2 aktier i Gotlands enskilda bank, en at Alfred Petterson till fadern utgifven köpeskillingsrevers å 4,750 kr., 1/6 i en vatterqvarn, ett par vagnar, en bäst, en oxe, ett par kor och åtskilligt bohag dessutom. Svarandsn redogjarde för saken sålunda: han hade af sin pu aflidne fader köpt 2 gårder för sammanlagdt 10,000 kronor, hvilka skulla gäldas så, att sonen öfvertog en skuld å 1,000 kr. till Visby stads drätselkammare oeh lemnade köpeskillingsrevers å det öfriga, 9,000 kr. Denna vore för länge sedan infriad dels genom be talning af, dels genom öfvertagandet af ansvarighet tör fadrens skulder och hade denne rédan 1889 årerstält reversen till sonen, hvilken då förstört den, Rörande aktierna och det öfriga ingafs ett skriftligt intyg från rikedagsman P. Larsson, hvaraf framgick, att de omhandlade 8 1/2 aktierna ej varit inbetalta utan öfverlemnats till sonen såsom valuta för en inteckning i egendomen å 4,250 kr., som fans såsom säkerbet för da samma. Lösegendomen hade Mårten Pettersson till största delen redan under sin lifstid fördelat mellan sonen och dottern, så att vid hans död fans ej qvar att dela annat än hvad som upptagits vid bouppteckningen. Af den ifrågavarande vattenqvarnen hade fadren ägt 1/3, hvaraf han sålde hälften till sonen. Återstoden tog aldrig fadren bsfattning med, utan sköttes den af sonen, som skattade för den, på grumi hvaraf han ansett sig vara des3 ägare, helst fadren sagt, att sonen gerna kunda taga den andra sjettedelen också. Svaranden tillade att det bohag, som anmärkts icke vara iofördt i bouppteckningen hade ansetts vara hans moders, enkan Mårten Pettersons, enskilda egendom.
Kärandens ombud anmärkte, att Alfred Patterson köpt gårdarne af fadern genom att öfvertaga en inteckning å 4,250 kr. (säkerheten för aktierna) samt en skuld å 1,000 kr. till Visby drätselkammare, hvarjämte han utgifvit köpeskillingsrevers & 4;750 kr. HEaligt hans åsigt hade svaranden genom att jämte inteckvingen öfvertaga aktierna erhållit dubbel valuta för detta värdepapper, som ju dock ytterst grundade sig på jordegendomen. Äfven bestred han Alfred Petterssons rätt till den omhandlade sjettedelen af qvarnen.
Svaranden förklarade sig villig att genast beediga bouppteckningen med tillägg af ifrågavarande qvarndel, men kärandeombudet anhöll om, för att bereda svaranden tillfälle att betänka sig, om uppskof till första rättegångedagen af andra sammanträdet, hvilket beviljades.
»KKKK—SSSS». Norske göteborgsgrossbandlaren hr H. H. Christensen hade i höstas rest omkring i våra bygder och kommersat bort norsk fetsill af prima qvalitet med de välkända märkena 3 öch 4 K sam! 48. Dervid hade han också besökt handelsidkerskan Johanna Hök å Kappelshamn, hvilken gifvit bonom en order på 15 tunnor af varan, hvilka skulle kosta 178 kronor. När hr Christensen sedan gaf sig af märkte fröken Hök att han gjorde sin affärsresa tillsammans med en person, med hvilken hon haft något affårskrångel. Detta gjorde, att hon drog öronen åt sig och skref till hr Christensen, att hon icke ville ha hans sill, då hon hört att den ej skulle vara så bra som han uppgitvit. Härpå svarade hr Christensen, att han icke ville veta af någon »kontramendation». Fröken Hök vidblef ytterligare i ett annat bref att hon ej komme att mottaga sillen. Då blef br Christensen rasande. Han skref: »De skal have silden. Det anstår ikke et menneske at fragå sine handlingar og allra minst en fröken. Jeg vil absolut, at ret skal vare ret, og vil de ikke betale deres sild, skal jeg have domslut i höjeste instance, inden jeg gir mig.» Så kom sillen med skonerten »David» till Kap pelshamn 21 Oktober förlidet år, slogs upp och befans vara oduglig till menniskoföda, hvilket under edlig förpliktelse intygades af 5 personer. Detta intyg delgafs br Christensen. Då svarade han: »Iatet srligt menneske vil kuvne sige, att de ej fået prima vare og jeg godkjender ikke nogot indtyg om motsatsen. De personer forstå sig slet ikke på sidt».
Svaranden hörde som vittnen två personer; särskildt den ena intygade att sillen i alla femton tunnorna varit oduglig, både som rå och kokt. Den var rutten, röd och svart in vid benen. Kärandeombudet bestred svarandens rätt att kontramendera sin order äfvensom vittnesmålen och intyget om sillens oduglighet samt förvisade ett annat intyg om att varan vid inlastningen varit utmärkt, Detta intyg bestreds af svarandeombudet. För ytterligare bevisning erhöll käranden uppskof till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet.
Ärekränkning. Hemmansägaren Johan Flodman, Nors i Veskinde, hade instämt skomakaren O. Sjögren, Klintegårda och t. f. kronolänsman Arvid Jacobsson för det de ärekränkt honom, den förre genom att utsprida, att Flodman mot honom en afton förötvat groft våld å Lummelundsvägen samt fråntagit honom en rulle läder, den senare, emedan han på grund af avgifvelse från Sjögren, hållit polistörbör med Flodman om der påstådda stölden, Länsman Jacobsson bestred åtalet, då han endast gjort sin plikt och fick uppskof i målet, intill dess hans åral mor Flodman för våld å Sjögren blifvit utageradt.
För oloflig jagt hade landtbrukarne L. Högberg, Viis och A. Hoffman, Norrgårda i Veskinde instämt hemmavsägaren J. N. Källgren för oloflig jagt å deras marker. Källgren jämte en del andra jordägare i Veskinde ha enligt kontrakt upplåtit jagträtten i socknen åt kärandena, Dock skulle upplåtarne äga rätt att sjelfva parsonligen jaga å sina egna marker, Kiillgren sade sig ej ha förstått kontraktet så, utan att han hade haft lof att personligen jaga på alla de andras mark också. Doek hade han ej gjort det mer än två gånger i sällskap med Högberg och dennes dräng, För att styrka, det svaranden flara gånger jagat ensam, fick kårandeombudet uppskof till andra rättegångsdagen at tradja sammanträdet.
För stöld hade t. f. kronolänsman Arvid Jacobsson, efter angifvelsa af husbonden Adolf Englund Lera i Endre, instämt pigan Karalina Eriksson med påstående att hon måtte ställas till ansvar derför att hon under de senaste två åren, då hon varit i Englunds tjenst frånstulit honom åtskillig ull, mjölk, kaffa, socker, korf, lärft, hvetemjöl och afkokebröd, Karolina Eriksson bestred angifvelsen. Uppskof för bevisning.
Samme åklagare hade justämt hemmansägaren Joban Flodman, Nora i Veskinda med yrkande om ansvar för det han aftonen 2 December 1892 på Lummelundsvägen öfverfallit och misshandlat skomakaren O. Sjögren samt fråntagit honom en läderrulle.
Sjögren berättade att han sagde dag varit inne i Visby, der han blifvit varnad för Flodman, hvilken blifvit förargad på Sjögren emedan denne ej kommit och arbetat hos honom.
Flodman skulle ha sagt, att Sjögren skulle få så mycket, att han måsta ligga lika länge som han låtit Flodman vänta på arbete, Då han på aftonen gedan befann sig på hemvägen och bunnit Stenkrogen, fann han Flodmans skjuts stående der. För att undvika bråk, fortsatte Sjögrom vägen, men då Flodman, som gick bredvid sin skjuts, kom strax efter, gaf han Sjögren ett slag med piskskaftet i hufvudet. Sjögren började springa, tills han föll omkull, då han fick ytterligare slag och sparkar. Derpå for Flodman sin väg, medtagande läderrullen.
Sjögren gick då in till hemmansägaren Olof Pettersson, Bläsnungs. Han var då blodig och sönderrifven omtalade öfvervåldet och bad Pettersson jämte dennes måg Oskar Nybarg att följa bonom ut och leta efter läderrullen, som också mycket riktigt fans jämte mössan.
Derpå fortsatte Sjögren sin väg, under tiden letande efter en knif, som han tappat, Då kommer Flodman ånyo jämte sin dräng för att öfverfalla honom, men dålemnade Sjögren sin läderralle i sticket och gat sig på schappen, Flodman hade tagit läderrullen och kastar in den i skogen. Sjögren hade aldrig återfått den.
Svarandens ombud bestred alltsammans. Hade Sjögren den 2 Dec, varit ute och fått stryk, inte hade det varit af Flodman.
Nu hördes vittnen. Ludvig Högberg, som hört att Sjögren skulle ha fått stryk af Flodman, hade tillfrågat denne derom, men han hade nekat på det bestämdaste, Olof Pettersson hade ej sett att Flodman mis-handlat Sjögren, endast att denne varit blodig. Detsamma vittnade Oskar Nyberg. Arbetaren Joban Martellör hade den omstämda aftonen jämte Flodman hållit utanför Stenkrogen, der Sjögren bedt Martellör att få åka, hvilket, denne dock, på inrådan af Flodman, vägrat. På vägen hade han sedan kört förbi Sjögren. Strax efter hade Flodman kommit, Något skrik eller väsen hade Martellör ej hört.
För vidare bevisning fick åklagaren uppskof. Hans yrkande om svarandene personliga inställelse bifölls ej.
För våld mot arbetsförmannen Isak Svensson, Martebomyr, hade åklagaren instämt arbetarne Aug. Fredr. Björklund från Visby och P. L. Johansson från Hangvar. De hade dels knuffat omkull, dels inne i »Heitmans fort» med näfvarne trumfat på Svensson.
Björklund uteblef och Johansson nekade samt yrkade ansvar å Svensson för falsk angifvelse.
För vidare bevisning och Björklunds inställelse uppsköts målet till första rättegångsdagen af andra sammanträdet.
Södra häradsrätten.
Vårtingets första sammanträde öppnades i måndags. Tingspredikan hölls af v. pastor Lindforss, hvarefter tingsfrid pålystes af domhafvanden och vårtinget förklarades öppnadt.
Jonas Nilsson, Nasume, Tofta, skulle i dag med ed fria sig från åtalet om oloflig jagt, men uteblef. Utslag afkunnas vid nästa sammanträde.
För utfående af undantag hade J. P. Jakobsson, Bockes i Fröjel, instämt sin måg Lars Nyman, Nymans i samma socken. Käranden företedde en lång lista på hvad han ville ha, men medgaf på samma gång att »di kastar på mi så mycket, att jag inte vet hvar jag skall göra af ’et». Svaranden medgaf en del af de gjorda yrkandena, men bestred de flesta. Fem vittnen hördes för att få utredt huru mycket rätteligen tillkom gubben. Utslag afkunnas å första dagen af tredje sammanträdet.
Rest å utflyttningsbidrag, 18 kr., hade Jakob Vesterlund, Mafrids i Vestergarn, yrkat utfå af Kristian Hansson, Krokstäde. Svarande nekade betala, emedan vissa bygnader, hvilkas uppförande varit vilkor för utflyttningsbidragets utbetalande, ännu ej blifvit uppförda. Utslag vid tredje sammanträdet.
Ärekränkning. Viha förut nämt, att Petter Lydahl. Mannnegårda i Lye, instämt hustru Tina Westberg med yrkande om ansvar för att denne skulle utspridt ett rykte att Lydahls hustru å en torsdag i Hemse stulit ett par kardor. Till i dag voro två vittnen inkallade, men de hade ingenting hört Svaranden begärde 50 kronor i ersättning för hvad hon utstått till följd af åtalet. Utslag vid tredje sammanträdet.
Afträda de af jord. Målet Olof Isenberg, Hemse, mot Aug. Melin om afträdande af s. k. Tingsåker under Likmide hemman, hvilket mål vi förut omnämt, förevar idag. Svaranden erhöll ytterligare uppskof för att genom utdrag af lagfartsprotokollet styrka, att uti Isenbergs köpebref uttryckligen säges, att vid köpet Tingsåker undantagits.
Slagsmål. Kronolänsman Lindström hade, såsom vi förut omtalat, yrkat ansvar i Arvid Lindqvist, Roos i Grötlingbo, för att denne vid ett bröllop i socknen med öppen knif tilldelat Axel Pettersson ett hugg öfver näsan och på annat sätt våldfört sig mot Axel Larsson. Läkares intyg om omfånget af Petters sons skador företeddes. Å svarandesidan hördes fyra vittnen, som skulle intyga att Pettersson först retat Lindqvist och att denne huggit till för att värja sig. Johan Hallgren, Norrqvie, Joh. Romdahl, Rofvalds, och Niklas Pettersson, Kattlunds, berättade att Pettersson på ett våldsamt sätt tagit Lindqvist i hakan och nacken samt kört honom upp mot en tun. De hade för resten ej sett hura vid slagsmålet tillgick. Lars Olsson hade dessutom hört P. säga till L: »kom hit, så vill jag vrida nacke af dig, din d-l» och sett honom tilldela Lindqvist tre slag i hufvudet med handen. Målet öfverlemnades å båda sidorna. Utslag afkunnas vid tredje sammanträdet.
Barnuppfostringsmålet mellan Anna Bokström, Klinte, och Jakob Hägg, Loggarfve, behandlades åter. Käranden framhade två vittnen, men de kunde inte annat upplysa i saken, än att Anna och Jakob »gått i sällskap». Som dessa voro de bästa vittnen, hon kunde förete, öfverlemnades målet. Utslag faller vid nästa sammanträde.
Kronolänsman Svallingsons åtal mot P. Pettersson, Nasume i Tofta, för olofligt skytte, förklarades på grund af svarandens frånvaro från orten hvilande och beroende på ny anmäan.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 18 Januari 1893
N:r 10