Etikett: Vänge

(Intryck vid deras första åskådande.)
»Ni bör ovilkorligen gå dit ut till södra byrummet och se på pärkspelet i dag», sade man till mig. »Det är något för Gotland så egendomligt, att Ni aldrig kan göra Eren föreställning derom, förrän Ni sett det med egna ögon. Det är den årligen förekommande täflingen mellan »våg» från olika socknar, och tillställningen får på samma gång något af en folkfests karaktär.»
Nåväl, jag begaf mig tidigt på eftermiddagen ut till valplatsen för den intressanta idrotten. Jag behöfde ej gå vilse: svenska flaggor, svajande från högalstänger, visade mig snart stället. Fästande Visby bollklubbs märke med det blå bandet i knapphålet, steg jag innanför inhägnaden. Den vidsträckta platsen vimlade af folk, än i grupper än spridda om hvarandra. En herre i blågul jokeymössa kommer artigt emot mig och erbjuder sig att visa mig omkring. Här och der varseblir jag en hop unge män, alla i skjortärmarne, somliga istrumpfötterna och som i en viss regelbunden »spridd ordning» synas röra sig fram och tillbaka. Och emellan dem flyger då och då i högre eller lägre lyror en brunaktig boll. Man spelar pärk.
För att få någon riktig uppfattning af spelet föreslår min ledsagare att jag skall följa två täflande partier till slutet. »Här ha Vi t. ex. »Idrottsklubben och Mästerbyborna»; de anses för de styfvaste. Se blott på deras pärkkarlar, d. v. s. anförare», förklarar han.
Jag stannar och söker följa de olika skiftningarna i spelet. Beskrifva det behöfver jag ej, ty mina läsare känna det väl. Men min beundran kan jag ej underlåta att uttrycka öfver den vighet, smidighet och styrka, som utvecklades på båda sidor. Och hvad som föreföll egendomligt var att se äldre, nästan gråskäggiga män deltaga i den uppfriskande leken.
Spelet var ändligen slut. Båda partien hade fått »vunnet». Mästerbyborna hade afgått med seger i första instansen. Men nu beror det på »frispelet», upplyser min meddelare. »Det segrande partiet har rätt att välja en lek, som måste upptagas af de besegrade».
Mästerbyborna gingo afsides och öfverlade. Om en stund skickade de fram sin pärkkarl, som tillkännagaf att de valt »fingerkrok». Nu går segern »Idrottsföreningen» ur händerna sade jag — det var ej meningen att witza —, men mot landtbornas härdade och seniga fingrar, ansåg jag studenternas och läskarlarnes ej kunna mäta sig.
»Fram med er nu då!» ropade emellertid en starkt bygd student.
Mästerbybornas pärkkarl kom fram, satte sig på marken och sträckte fram högra armen, »Ska\’ vi sitta? Nej, vi ska\’ naturligtvis dra öfver axeln.» »Vi bruka så hemma hos oss.» »Hvem tusan kan hålla stången mot Ilva era knep derute på landet.» Allmänt skratt af de kringstående åskådarne.
Men Mästerbybon har rätt att välja och han sitter qvar. Motståndaren måste foga sig. Man tar spjärn mot hvarandras fötter, spottar på fingrarne, fattar tag och i ett nu ligger Mästerbybon rak lång på marken. Han hade blifvit besegrad. Ännu tre andra besegras af Idrottsföreningen — och partien stå jämt. Idrottsföreningen väljer nu till frispel kappspringning, och äfven der afgår den segrande.
Dagens täflingar äro slutade för dessa och rockarne tagas på.
Men ännu är man i fullt arbete på andra håll; pärkbollarne flyga högt iluften, varpstenarne singla fram mot målet, här drar man hank, här hoppar man kråka. Allt är lif och rörelse, alla äro glada och muntra som det anstår friska och sunda menniskor.
Jag vandrar på måfå rundt kring täflingsplatsen för att se på folklifvet. Det är sig så der tämligen lika öfver allt.
Plötsligt uppfånogar mitt öra några ord: …. »till det rum, der masken icke dör och elden icke utsläckes». Mina ögon vändas åt det håll, hvarifrån orden kommit, och jag ser ou uppe i ett stenrös en skara samlad, som lysnar till en predikant, hvilken i salvelsefulla fraser ordar om menniskornas ondska, om den rätta till flykten, om hvad som väntar syndens trälar-och Guds barn.
Det gör ett egendomligt intryck detta. Midt ibland allt det friska, midt ibland friska hafsvindar, friska viljor och friska sinnen, allt detta osunda, som gör själen sjuk. Men så är det ofta här ilifvet.
Längre bort — hvad nu? Befinner vi oss på den glada Djurgårdsslätten? Man skulle nästan tro det, om ej omgifningarna sade annat. Men här är samma lif, öl och bakelseförsäljande gummor, snattrande qvinnor och skroderande karlar Militärerna med sina »flammor» fattas ej heller, och nu uppfångar också mitt öra de välkända tonerna af
»Säg, vill du väl blifva min maka!»
sjungen af en skrikande röst, ackompanjerad af det ädla instrumentet. Det var en »blind Kalle», som till allmän förnöjelse sjöng sina smäktande visor. gDet blir afton allt mer och mer, skuggorna sänka sig kyliga. Uppe vid prisdomarbordet ha prisen redan utdelats, punschbålarne tömts. Dagen är slutad, och så småningom blir valplatsen öde och tom.
Prisen 10 kr. voro äfven för i år skänkta af sällskapet D. B. V. och utdelades vid 1/2 7 tiden af hr Schenholm, enligt följande prislista, i hvilken de vinnande vågen sättas först och med lutande stil:

Utom dessa pris utdelades följande extra pris å 5 kr. åt notarien R. Wahlstedt, Aug. Pettersson i Mästerby, Olsson i Alfva och N. Hägg, Hakuse i Björke.
I ett kort tal tackade prisutdelaren alla dem, som deltagit i den tilländagångna täflingen, och hoppades att om denna också vore den sista som Visby bollklubb kunde anordna, kärleken till de gamla gotländske lekarne dock icke skulle slappas. Vidare höjdes ett lefve och tvåfaldigt hurra för sällskapet D. B. V. och jägmästare Herlitz föreslog en skål för Visby bollklubb.
Under hela tiden man var samlade kring bålarne, utfördes fosterländska sånger af några valda röster.
Täflingarne, som gynnades af det härligaste väder, hade ej lockat så mycket folk, som föregående år. Med extratåg hade anländt endast 600 personer, mot omkr. 1000 ifjor: Dock torde minst 1,500 personer varit tillstädes på stridsplatsen.
Anordningarne voro goda och ändamålsenliga. Såsom marskalkar tjenstgjorde hrr L. P. Eriksson, John Andersson, J. Eklund och Ödin.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 12 September 1887.
N:r 73.