Med den norske kaptenen, Ludvig Adolf Steen, som i lördagsqväll häktades å härvarande stadshotell, der han med en skarpladdad revolver sigtat på flere personer och äfven afskjutit ett skott, hölls igår å länsfängelset ransakning. Steen, anmodad af rättens ordförande att redogöra för saken, sade sig ej kunna minnas huru det gått till. Som målsegare uppträdde till en början stadsfiskalen samt kaptenen vid Gotl. nationalbeväring Hamberg.
Kapten Hamberg, mot hvars ena kindben S. satt pistolmynningen, förklirade, att han ansåg S. hafva lidit af en tillfällig sinnesförvirring, uppkommen af den möda han utstått under strandningen, H. var äfven säker, att S. ej velat åt honom eller någon annan, och kunde ej upplysa, om S. var retad eller H. Inga ord bade dem emellan vexlats, hvadan S. alldeles omotiveradt framkom till honom. H. hade ej fäst uppmärksambet vid S:s person före skottets aflossande, Då S. framkom till H. och satte pistolmynningen mot, H:s kindben, ansåg H. allt vara ett skämt och tyckte det varu \”löjligt\” att se en person med spänd pistol, samt yttrade ungefär: \”tycker ni det är roligt, så skjut\”. På hvad sätt skottet brann af kunde H. ej uppgifvo; om S. tog ett steg tills baka eller åt sidan, visste H. ej. Snarare föreföll det honom, att S. liksom sköt af skottet i luften, och att aetta skedde i något öfverilningstillståud och ej med vilja, H. nedlade all talan mot S. och ville ej anse det såsom någon misshandel mot sig. Slutligen tillade H, att efter hans uppfattuing S. först efter skottets aflossande fattats i armarne af sergeant Vikander.
Löjtnant Fahnehielm, som derefter hördes, ansåg sig vara målsegarc, enär S, älven mot honom riktat pistolen. Då F. först inkom i rummet, förundrade han sig öfver hvad det var för ett sällskap, som satt till venster om honom; S.
uppförde sig ganska opassande, hade hatten på sig och förde cljud. Strax derpå märkte F. att S. reste sig upp och upptog ur fickan en revolver, hvars hane han spände, samt riktade den mot F:s sällskap, F. kundn ej fullt säkert se på hvilken person S. sigtade, men det föreföll honom såsom S. vände pistolen mot löjtnat Landberg, som strax förut afböjt en inbjudning från Steen att dricka. Emellertid reste sig F. upp och drager sig bakom S. åt disken till för att bakifrån söka afväpna mannen; då S. märkte afsigten, riktade han pistolen mot F. som då drog sig tillbaka.
F, var fullt öfvertygad att om han då rusat fram, S. hade skjutit. Kapten Hamberg hånskrattade då, hvarpå S. vände pistolen mot honom, och sade H.: \”skjut, om ni behagar\”, Strax derpå brann skottet af i sned riktning hvarvid kulan inträngde i väggen omkring 2 fot öfver soffan, der ett par af sällskapen sutto. Då S. sedan afväpnats, skrattade han och liksom tyckte, att han burit sig brå åt. F. ansåg S. vara i ej fullt nyktert tillstånd; dock gick S. ordentltgt utan att vackla, F. kunde ej uppgifves, om skottet brann af, innan S fattats i armarne eller ej. Löjtnant F. afstod för sin del från talan mot S, lemnande åt allm. åklagaren att ansvar yrka.
Af löjtnant Landberg meddelades, att S. tagit honom i armen och inbjudit honom sitta ner hos sig, hvartill L, vägrat såsom varande fullkomligt obekant med S. S. sade då: \”var ej så drygt, L. kunde ej se, att S. var öfverlastad, enär S. gick tämligen säkert. Om förloppet via skottets aflossande hade L. intet nytt att berätta.
Steen förklarade sig ej kunna bestrida riktigheten af de afgifna berättelserna och sade sig hafra varit öfverlastad vid tillfället i fråga och uttröttad af ansträngningar på det strandade fartyget, som han först omkring kl. 7 på lördagsmorgoa lemnat utan att hafva under nawuen njutit någon sömn. Kl. 8 samma f. m. for han med skjuts hit till staden och mötte då på vägen handl. Karl Molander, assuransbolagets agent, hvarefter de båda begåfvo sig till vraket och följdes sedan till staden, der de intogo gemensam måltid och förtärde äfven spritvaror, som S. sade sig under 2 sista åren ej hafva smakat.
Handl. Molander, sergeant Vikander och skomakerigesällen Lundberg / fingo aflägga vittnesed och berättade Molander, att han varit tillsammans med S. ungefär en timme före skottets afiossande, då han lewnat honom, enär han skulle bort på en bjudning. M, ansåg S. ej vara berusad men något upphetsad af starka arycker samt utvakad och trött. Ej heller var S. bullersam eller snarstucken, M. hade bedt S. att ej dricka mer.
Sergeant Vikander berättade, att han genast, då han varseblef S., tyckte, utt det var någor särskildt med honom, hvarför V. beslöt sig att hafva ögonen på honom, Steens sällskap, handl. Molander och Lindströw, försvann strax derpå, hvarefter också S, gick ut men inkom åter ensam, då han hade en stor bredskyggig hatt på sig, hvilket jämte hans uppförande V. ansåg tyda på att S. varit i Amerika. Under det förut nämda samtalet mellan NS, och Landberg hörde V. att S. sade, sedan löjtnant L, sagt sitt namn: \”jaså är du ofbcer, kan du dra åt helvete när som hälst\”; Sedan började S. skära tänderna af vrede samt gick ull 3 för vittnet obekanta personer och frågade dem, om de ville hjelpå honom att klå officerarne, hvarpå dessa svarade nej. S. utropade derpå: \”då skall jag visa, att jag kan göra det eusam\”, hvarefter han knäpte upp rocken och drog upp en revolver hvars hane han strax spände; vidare sade S., hela tiden med fingret på trycket: jag skjuter aldrig falskt\”. Derefter sigtade han utåt biljardrummet och sade: \”förresten skjuter jag här hvem jag vill. V., som stod i dörren till biljarårummet, hörde då en röst, som han igenkände som kapt. Hambergs, ropa: skjut då, min herre”, V. ansåg, att den, som då gått fram mot S., helt såkert dödats. Emellertid drog sig V. ut genom biljardrummet och inkom i skänkrummet genom det vid förstugan liggande rummet samt smög sig bakom S. och höjde upp hans arm, då skottet i samma ögonblick brann af. Vidare påstod V., att S. ej var öfverlastad.
Skomakerigesällen Lundberg hade intet af vigt att förtalja.
S. igenkände den förevisade revolvern såsom den vid tillfället begagnade; han hade laddat den på sjön och sade sig aldrig förut hafva atskjutic evt skott samt tillade, act skottet säkerugen brunnit af, då hans arm greps. Kulan hade inträngt i sned riktning nedifrån uppåt i stenväggen fullt en decimaltum och var omkring 7 millimeter i genomskärning. Revolverns skottvidd ansågs vara omkring 25 till 50 fot. Allmänna åklagaren anhöll om uppskof med målet for att anskaffa Steens prestbetyg. Om sina lefnadsförbållanden berättade S., att han var född 30 Juli 1851 i Risöer i Norge, hans föräldrar voro skeppsredaren Karl Ludvig Steen och hans hustru Kaguhild, båda lefvande, att han gått i skola i Risöer och der vid 14 ½ års ålder begått nattvarden för första gånden, aflagt kaptensexamen i dervarande navigationsskola, hvarefter han sedan 1874 farit till sjös; det strandade tartyget, hvars kapten han var, egde hans fader; Steen är sjelf ogift.
kKiter ungefär en timmes enskild öfverläggning afkunnade rätten följande utslag, att
Ehuru upplyst blifvit, att Steen riktat en skarpladdad pistol mot kapten Hambergs kindben, men då kapten Hamberg afstått från all talan mot Steen, så dömes Steen enligt 14 kapitlet 15 paragrafen strafflagen derför att han i vredesmod rest lifsfarligt vapen mot annan person, hvaraf dock ej någon skada skett, att böta 50 kronor.
Stölderna å skonerten »Lars». Andra ransakningen med de för stöld af åtskilliga varor å skonerten »Lars» häktade styrmannen Hultgren från Sanda, matrosen J. N. Halling, jungwannen J. P; Nilsson och kocken J. F. Johanson Toftén egde igår rum å härvarande länsfängelse. Först hördes styrman Hultgrens föräldrar, skräddaren Gust. Herman Hultgren och hans hustru, hvilka båda erhållit såsom gåfvor en mindre del af de af sonen stulna varorna, hvilka de ej på något vis hade ansett vara oärligt åtkomna.
Deras dotter Emma, derefter hörd, hade af sin broder mottagit en rätt ansenlig mängd gåfvor af det stulna godset, men sade sig ej hafva misstänkt brodrem för att hafva tillgripit dem. På tillfrågan hvarför hon vid polisens hos timmerman Nordström, hvars dotter Amalia var styrmannens fästmö, företagna undersökning förnekade kännedom om broderns nattsäck, svarade hon, att det var förskräckelse som dref henne dertill; hvarefter hon då vid undersökningen stölden omtalades, berättade hvad hon visste. Vidare styrktes, att hon hos sin moders moster, enkan Hesselgren här i staden, qvarlemnat ett paraply, gåfva af brodren, bakom några sängkuddar, hvarjämte enkan Hesselgren hittade bakom sängen ett stycke kattun. Hon hade dessutom bedt enkan att för polisen ej nämna, att hon sjelf burit broderns nattsäck, utan säga, att en pojke gjort detta. Timmermannen Nordström, fader till den häktade styrmannens fästmö, berättade, att han sett en del af dotterns presenter, men ansett, att gåfvorna ej voro så betydliga, enär sjömän vanligen hafva tillfälle att lätt förskaffa sig dylika saker.
Hans dotter Amalia, som at fästmannen mottagit rikliga skänker, förklarade, att hon, såsom varande ung och oförståndig, hållit till godo med allt hvad hon fått utan att misstänka något.
Derefter hördes juangmannen Nilssons moder, smedhustrun Johanna Yttergren. Hon hade, då länsmannen infunnit sig i hennes hemvist Norrgårda i Tofta, dit de af sonen stulna sakerna sändts, med tillhjelp af kockens fader, hemmansegaren Karl Toftén i Tofta, undangömt tjufgodset i en hage, men sedan ångrat sig och sjelf aflemnat det stulna hos polisen härstädes. Hemmansegaren Toftén hade äfven undangömt tjufgodset. Mot skepparen J. G. Nygren vidhöll och upprepade styrman Hultgren sin förut afgifna angifvelse, att skepparen varit hufvudorsaken till stölderna, enär han sagt till besättningen, att seden var att taga en del af lasten; hvarjämte H. påstod, att skepparen varit medveten om tillgreppen. Vid kaffestölden hade skepparen sjelf varit närvarande och sagt till dem, att de ej skulle taga för mycket, hvari Halling äfven instämde. Nygren bestred allt.
De stulna varorna, som förts till tullhnset för att undergå förtulining, hade af sakkunnige värderats till 223 kronor 68 öre. Emellertid saknades varor för närmare 150 kronor, om hvilka ingen upplysning vunnits. Härför äfvensom för vidare undersöknings hållande anhöll åklagaren om uppskof samt yrkade, att skepparen Nygren, hemmansegaren Toftén, hustra Yttergren, Emma Hultgren och Amalia Nordström såsom medvetna om stölderna borde genast i häkte inmanas. Efter enskild öfverläggning fälde rätten det utslag, att de ofvannämda personerna i målets närvarande skick ej kunde häktas, men att de vid hämtnings äfventyr skulle vara tillstädes 12 November, då målet åter utsattes till behandling Tullkammarens ombud afstod från beslagsyrkande men gjorde ansvarsyrkande för smuggleri.
Såsom målsegare hade anmält sig handlandena G. T. Hägg, Goldensohn, Vallér, Klingvall, Klintberg & Lindbom, A. Fahlström, Axel Sjöström, M. Levin, J. A. Grönstrand, B. V. Molér, E. Gerle för Östergarns handelsbolag possessionaten Michels och urmakaren Siltberg.
Marknadsmordet. Ransakning med artilleristen Lars Petter Alfred Boberg, född i Etelhem, hvilken af allmänna åklagaren häktats såsom misstänkt att hafva 3 dennes begått mordet å arbetaren August Karlson född 1844, från Alfva vid marknaden & Sandesrum, hölls i förgår å härvarande länsfängelse af södra häradsrätten. Af Bobergs öppna och rediga bekännelse, som gjorde det bästa intryck, framgick, att han, som under marknadsdagarne var anstäld såsom biträde hos en karusellegare, på qvällen 3 dennes utanför karusellen träffat K., som lagt sten framför karusellen, för att hindra dess gång, hvarför B. bedt K. borttaga dessa. Kort derefter kastades en sten in i tältet, hvarför detta stängdes. En del folk stannade dock qvar omkring tältet, som måste bevakas, enär hotelser fälts att sönderskära det. B., beväpnad med en ganska grof käpp af hassel, gick då ut på platsen, der han såg, att K. fick ett hårdt slag i ryggen af en björnförare, som bevistade marknaden, hvarefter B., vred öfver K:s förra beteende med stenarne, och en vid en panorama anstäld yngling Reimers sprungo fram och tilldelade K. hvar sitt slag i ryggen. K. tog då till flykten, men eftersattes af B., Reimers och akrobaten Hörlin från Stockholm, hvars tält K. ansågs hafva sönderskurit. De tvänne sistnämde upphunno först K. och gåfvo honom hvar sitt slag med en käpp, hvarpå B. strax framkom och utdelade ett slag, som han ej visste hvar det träffade, men såg, att K. omedelbart derefter signade till marken. De andra sade då till B.: »det var dumt, att du slog i hufvudet, det skulle du aldrig gjort». B. blef då rädd, kastade käppen från sig och sprang in i tältet med de andre. Detta tilldrog sig omkring kl. 11 på natten. Om en stund, då folk hördes närma sig, bad Hörlin, som gjorde ett hål i tältet på dess baksida, B. att försvinna genom hålet, så att ej han kunde få obehag. På morgonen häktades B. På af domaren framstäld fråga, om B. trodde, att hans sista slag förorsakat döden, svarade B. ja. Af närvarande batteribefäl vitsordades B:s ordentlighet och nykterhet.
Sex vittnen hördes, hvaraf tre sett B. utdela dråpslaget och att K. deraf sjunkit till marken. K., som gjort sig känd som en vild slagskämpe, var isynnerhet vid marknader ofta berusad; han efterlemnar hustru och 4 barn.
Först följande dag kl. 4 e.m. afled K., som som hela tiden varit medvetslös. På morgonen tillkallad läkare förklarade, att ingenting var vid den sårade att företaga.
Etter en kort stunds öfverläggning dömde rätten B., som genom egen bekännelse, styrkt af vittnesberättelser, erkänt, att han å allmän marknadsplats tilldelat K. ett slag i hufvudet, hvaraf döden följt, att undergå 10 års straffarbete och ersätta afhörda vittnen. Den dömde anhöll under tårar om mildring i straffet, hvadan hans afsigt väl är att söka ändring i domen hos högre rätt.
Af obduktionsprotokollet framgick, att ett betydligt sår öfver hjessbenet fans å den döde, hvaraf hjernan hoptryckts, och att skadan framkallats af ett enda kraftigt slag eller af ett kastvapen samt att den ovilkorligt förorsakat döden.
Domaren uttalade gent emot åklagaren åsigten, att björnföraren samt akrobaterna Hörlin och Reimers bort häktas, hvartill dock denne ej ansett att tillräckliga bevis förefunnos.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 31 Oktober 1879
N:r 88
