har under hela veckans löpp härjat i en hage, Storhagen, af omkring 3 tunnlands vidd, lydande under hemmanet Norrgårda i Tofta socken.
I måndags eftermiddag vid 3-tiden, under det ynglingen Oskar Johansson från Nasum höll på med plöjning af ett fält, tillhörigt Norrgårda, varsnade han rök nedåt sjön till, hvarom han genawst underrättade Norrgårdas ägare Anders Johansson, hvilken för tillfället befann sig i en hage ofvanför gården. Ynglingen frågade Johansson, om han haft någon eld nedåt Storhagen, hvarifrån röken tycktes komma, men härtill hade Johansson svarat nej.
Ea under samma gård boende hustru Sofia Karlsson, hvilken torsdagen i förra veckan hållit på med uppresande af gärdesgård mellan sin och Johanssons skog, tillfrågades då om hon sedan dess haft eld i skogen, hvartill äfven hon nekade. Eld hade hon visserligen haft under det hon »tynade», men den hade hon släckt, och den röken som nu syntes, antog hon härleda sig från någon ångbåt.
Johansson och några af hans folk gingo emellertid ner i Storhagen och varsnade då genast elden, som härjade på norra sidan af densamma omkring den nyuppförda gärdesgården.
Genast sändes då folk upp till kyrkan för att sätta klockorna i gång. Från den omkring en half fjerdingsväg från hagen liggande gården började vatten skyndsamt utföras i spann och bunnar, gödselbingar och tunnor, ja man tog till och med sprunden ur svagdricksfaten, tömde dem och använde dem till vattenhämtare. Vattnet, ganska svåråtkomligt, togs från alla brunnar i närheten, tills somliga sinade. Från sjön kunde ej vatten fås på grund af skogens höga belägenhet öfver hafsytan.
Saart nog kommo emellertid grannarne till hjelp med 7 eller 8 par hästar, hvarjämte socknens 5 sprutor anlände.
Elden hade nu gripit väldigt omkring sig. Vinden låg på norrifrån och dref lyckligtvis branden inåt hagen, dem skogen ej var så tät som på ömse sidor. Det brann i den torra ljungen, som gaf elden ypperlig näring, i trädrötterna mellan berghällarne, i stammar och grenar. Röken och lågorna syntvs vida omkring i socknen.
Det gälde nu för släckningsmanskapet att begränsa elden till Storhagen, Natten till tisdagen gick under ihärdigt arbete af väl hundra personer samt omkring 30 par hästar. Men man lyckades ej bli herre öfver lågorna, som tack vare torkan, hade rik närivg. På tisdagsaftonen slog elden öfver in i den söder om hagen liggande täta skogen och nu koncentrerades alla krafter på att hindra branden att tränga vidare bland de väldiga träden; lyckades man ej stäfja den här, kunde ingen veta, hvilken utsträckning elden kunde taga. Med bjelp af alla sprutor lyckades man dock drifva den farliga fienden tillbaka till hagen, och nu var egentligen den värsta faran öfverstånden.
Släckningen af elden i hagen fortgick under natten till onsdagen. Sistnämda dag syntes inga lågor längre, men väl rök här och der. Vakt har sedan dess gått kring hagen och går der ännn, enär man befarar att eld ännu fiones qvar, som vid första inträffande blåst kan flamma upp igen.
Den erbjuder en tröstlös anblick den af elden härjade hagen. Vid inträdet i densamma slår en obehaglig lukt af rök en till möte. Träden ligga nedbrutna med halfbrända, kolade stammar och svedda kronor. Rötterna, som brunnit upp, ha lemnat långa, svarta fåror efter sig i jorden, hvilken ligger brun och naken, beröfvad all växtlighet, Här och der ligger hällen sotig och rökt i dagen. Foten trampar i aska och förkolnade trädgrenar. Hela hagen, som man nogsamt kan se varit ganska vacker, är alldeles sköflad.
Här och der bland de kullvräkta träden ligga ännu fylda vattentunnor, bunnar och spann; de röda sprutorna Jysa fram här och der, och då och då träffar man på en af vaktkarlarne, som med långsamma steg vandrar fram och tiilbaka på denna plats, som ger en föreställniog om förödelsens styggelse.
Man antager som säkert att elden uppkommit under gärdsgårdens uppsättande vid uppmjukandet af banden samt sedan legat och pyrt i mossan, tills den ändtligen slog ut.
Gotlands Allehanda
Fredagen 24 Maj 1889
N:r 59
