Gotlands försvar.

Föredrag vid Gotlands försvarsförbunds årsmöte i Visby 2 December 1895
af
löjtnant Tomas Stålhandske.

Allt för ofta får man höra det påståendet upprepas, att Gotland ej kan försvaras. Alla äro ense om, att ön långt mera än någon annan del-af landet är utsatt för fientligt anfall, men man anser det vara fruktlös möda att försöka försvara den. Detta är etti högsta grad nedslående tal för hvarje fosterländskt sinne och i all synnerhet för oss gotländingar. Ty, hvartil) skall det tjäna att arbeta på öns utveckling och framåtskridande i alla möjliga hänseenden, hvartili tjänar hvarje dess inbyggares sträfvan att här bereda sig ett lugnt hem och en angenäm tillvaro, om man ej har den ringaste förhoppning att vid ofred kunna värna dessa förmåner. En sådan tanke måste för hvar och en innebära någonting tröstlöst. Det torde fördenskull vara skäl uti, att närmare försöka klargöra för sig i hvad mån ofvannämda påstående kan vara berättigadt. Att ön är värd att försvaras, derom torde ej råda mera än en mening bland Gotlands folk. Vid flerfaldiga tillfällen har också öns invånare lagt det i dagen genom att påtaga sig uppoffringar för försvaret större än moderlandet och genom det storartade Intresso, hvarmed de omfattat den frivilliga skyttesaken.
Under nuvarande förhållanden måste vi dock medgifva, att det tyvärr är alldeles otänkbart att kunna försvara ön mot en än så obetydlig fientlig invasionskår. Ja, ej en enda man behöfver landsättas för att tvinga den att gifva sig på nåd och onåd. Det behöfves blott att en fientlig kanonbåt ankrar på Visby redd för att all mobilisering skall vara omöjliggjort, så som förråden nu äro belägna. Mera torde ej behöfva sägas för att fullkomligt ådagalägga, att ön i närvarande stund ligger värnlös och när som helst kan tagas af en fiende, som af en eller annan anledning önskar sätta sig i besittning af densamma.
Man säger, att Gotland i så ringa mån kan bidraga till fosterlandets försvar i dess helhet att det af vårt fattiga land vore slöseri att på öns försvar nedlägga något alls, och att vi bättre skulle behöfra våra penningar till för landet mera direkta försvarsåtgärder. Ja, väl är det sant, att vid ett krig, som gäller hela landets vara eller icke rara, är Gotlands betydelse mycket ringa, ehuru det äfven i detta fall, på grund af sitt läge på en af en öster ifrån kommande fiendes operationslinier ej torde böra förbises. En stormakt, som med hela sin styrka kastar sig öfver ossför att eröfra någon del af eller kanske hela landet skall förvisso taga Gotland, vore det aldrig så väl befäst och försvaradt. Den saken torde heller ingen vilja förneka.
Men är det sannolikt, att Sverige skall råka i krig under sådana förhållanden? Det sannolikaste antagande, under hvilket Sverige—Norge skulle kunna blifva inveckladt i ett krig är väl detta: två makter råka af en eller annan anledoing i tvist med hvarandra. Ett krig utbryter, då man minst väntar det, med Östersjön — till krigsskådeplats. Hamnar och depöter blifva för den ena maktens flotta nödvändiga och deu lämpligaste punkten härför är tydligen Gotland. Önskvärdheten af hela öns besittning, så att man på samma gång äfven må kanna draga nytta af dess hjälpkällor, ligger i öppen dag. Men den andra makten, låt oss säga Ryssland, kan ej tillåta motståndaren att få denna fördel, utan söker besätta ön, innan den fientliga flottan hunnit fram. Nu protesterar Sverige och säger: vi vilja vara nentrala Men neutralitet, som ej kan skyddas med vapenmakt, är som ett dödt ting utan betydelse Man skall endast skratta deråt; ty olyckan är, att Sverige ej har något medel att värna Gotlands nentralitet. Så Ryssland tager ön, utan att det kostar det en droppe blod. Och är den väl i fiendens våld, nog skall han veta att behålla den, Dess rika naturliga tillgångar göra den till en alltför värdefull egendom, för att den utan tvång skulle återgifvas Det är kändt till alla detaljer i våra grannland och till och med det till utseendet så fredliga lilla Danmark är kanske icke fritt från vissa önskningar för framtiden i afseende på Gotland såsom en lämplig skänk för visadt nit att befästa Östersjöns inlopp. Det torde åtminstone ej vara sent att förklara sig villig bekosta öns försvar mot rätt till dess besittning. Om än det förra skulle kosta några millioner, är väl ön också värd några millioner.
Visserligen är det sant, att genom att taga Gotland tvingar angriparen oss att kasta oss i armarne på motståndaren. Men de fördelar vi tillföra denne äro af allt för ringa betydelse för att nan skulle behöfva taga dem med i räkningen. Vi hafva alltför obetydlig flotta, och vår armé kan tydligen ej vara till särdeles stor nytta för en bundsförvant. Men genom att vi indragas i kriget, utsättas våra sjöstäder för brandskattning, våra kuster för sköfling, våra handelsfartyg uppbringas; med ett ord, alla krigets olyckor äro öfver oss, utan att vi kunna göra det minsta till vårt skydd. Vi blifva fullkomligt beroende af vår bundsförvants hjälpsamhet, och den torde blifva den minsta möjliga, då vi ej kunna gifva något i gengäld.
Att det ej ligger någon öfverdrift i det påståendet, att Gotland är den sannolikaste anledning, hvarigenom Sverige kan indragas i ett krig, det visar historien tydligt. År 1854 använde de engelska och franska flottorna Gotlands hamnar; svenskarne ansågo sig upprätthålla nentraliteten genom att skicka trupper till ön för att hindra en landstigning. Detta var tillräckligt under då rådande förhållanden, då Ryssland var i fejd med tre nationer och dess flotta ej kunde uträtta något mot den förenade fransk—engelska. Nu åter äro, såsom vi veta, de politiska förhållandena helt och hållet förändrade, Huru hotande det såg ut på våren för tio år sedan hafra vi alla i friskt minne. Då fick Sverige på förfrågan hos Ryssland löfte att vara neutralt, men blott på det bestämda vilkor, att neutraliteten skulle opartiskt upprätthållas. Det var nu åter Gotland, bvartill uppmärksamheten drogs och åtgärder vidtogos för att skydda Fårösund och Slite hamnar. Dess bättre fick man ej denna gång pröfva de vidtagna åtgärdernas nytta, men deras beskaffenbet var sådan, att hvar och en med sundt omdöme begåfvad menniska lätt kan öfvertyga sig om deras otillräcklighet att i ringaste mån skydda vår neutralitet.
Af hvad jag sagt i det föregående torde framgå icke blott, att Gotland är landets mest hotade punkt och den sannolikaste anledning, hvarigenom vi kunna råka i krig, utan äfven att snart sagdt inga åtgärder äro vidtagna för dess försvar eller för värnande af vår nentralitet. Det må vara sant, att det för Sveriges lugn vore bäst, om ön aldrig höjt sig ur hafvets sköte. Men nn ligger den der, bebodd af ett slägte, som älskar sin fosterö såsom en del af Sverige och vill göra sin plikt för att försvara den. Det är dock ej tänkbart att gotländingarne skola kunna utföra detta utan hjälp af moderlandet. För 250 år sedan ansågo svenske män det lämpligt att åter göra Gotland till en del af Sverige, hvilket det från urminnes tider varit.
Skall då Sverige nu, sedan det lärt Gotland älska och värdera denna förening, lemna det utan bistånd, utan möjlighet att kunna försvara sig?
Att så göra vore helt säkert hvarken rätt eller klokt. Ty utan att vidtaga lämpliga åtgärder för Gotlands försvar, kan Sverige aldrig blifva i stånd att värna sin neutralitet, och detta är likväl en bjudande nödvändighet, om landet verkligen vill slippa att indragas i ett i dess närhet rasande krig.
Hvilka äro då de åtgärder, som nödvändigtvis måste vidtagas för att kunna försvara ön? Då det ej är tänkbart, att vid ett fredsbrott trupper från fastlandet kunna hinna öfverföras hit, måste här finnas en fast punkt, med stöd af hvilken det blir möjligt för öns fåtaliga stridskrafter att kunna mobiliseras och att hindra fienden att med en enda stöt taga öv. Det är nödvändigt, att denna punkt ligger så långt från kusten, att den ej kan nås af en flottas kanoner. Vidare skall den innesluta förråd af alla slag, äga en sådan styrka, att den nödgar fienden att sätta i land belägringsartilleri, hvilket alltid är förenadt med stor tidsutdrägt, samt kunna motstå belägring under någon tid. Det är dock ej meningen, att trupperna inom denna fästning skola ligga och invänta fienden, utan de skola tvärtom vara rörliga åt alla håll med denna till bas och endast i nödfall söka skydd inom vallarne.
Man bar velat framhålla, att det för att verksamt försvara Gotland och upprätthålla neutraliteten vore nödvändigt att befästa Fårösund. Och utan tvifvel vore detta det mest effextiva, om vi hade råd till att der anlägga en sjöfästning, men en sådan måste för att kunna upptaga kampeu med en flotta vara försedd med pansarkonstruktioner och pansarbrytande artilleri, hvilket allt kräfver kostnader, som äro orimliga att begära, då målet kan ernås på billigare sätt. Dessutom har Gotland flere goda hamnar än denna, som en fieotlig flotta med fördel kan använda, hvarför det vore olämpligt att här låsa fast millioner, som bättre böra användas till vår flottas förstärkning.
Förslag har äfven framställts om befästande af Visby. Detta torde dock med skäl kunna betecknas såsom mindre klokt. Äfven detta blefve nämligen en sjöfästning, ehuru visserligen på grund af fortens beherskande läge kanske ej fullt så dyrbar som vid Fårösund, men fronterna torde genom sin betydliga utsträckning blifva omöjliga att försvara med nuvarande stridskrafter. Dessutom vore det vandalism att utsätta det minnesrika Visby för en beskjutning, i synnerhet då det ej är någon vigtig sjöstrategisk punkt.
Genom att lägga dem fästa punkten inuti landet kan inom rimliga kostnader en fästning erhållas, som uppfyller det nödvändiga krafvet, nämligen att hindra en angripare från att utan svärdslag sätta sig i besittning af ön. Det strategiskt lämpligaste stället härför är Romatrakten såsom centralt belään och der de flesta vägarne sammanlöpa. Men som här de nödvändiga taktiska betingelserna ej finnas har man fått söka en passande plats på annat håll. Den bästa som man efter många nogkranna rekognosceringar kunnat finna, är trakten strax söder om Tingstäde kyrka, emellan träskes med samma namn och Martebo myr. Denna trakt erbjuder värderika lättnader i taktiskt afseende vid verkens utstakning, tryggas i högra flanken af träsket, samt afstänger åtminstone en hufvudväg från de sannolikaste landstigningsplatserna. Den kan dock kringgås på en dag och kan ej sägas vara en mycket stark ställning, hvarför, permanenta verk här äro önskvärda. Hvad den sakev angår, att Martebo myrs torrläggning skulle kafra minskat ställningens styrka, så böra vi erinra oss, att myren äfven före den sista afdikvingen, sommartiden åtminstone, var fullt framkomlig förinfanteri. hvarför denna afdikning ej kar sägas i nämnvärd mån hafva inverkat på frågan.
Att här ingå i detaljer om befästningarnas anläggning torde ej vura lämpligt, helst som dessa redan varit föremål för föredrag inom försvarsförbundet. Af större intresse är utan tvifvel att erinra sig, hvilken ställning regering och riksdag intagit till frågan. I kongl. proposition till 1892 års riksdag begärdes land annat anslag till befästningar vid Tingstäde. Trots det att anslaget af statsutskottet afstyrktes, bifölls det i första kammaren, och flere röster höjdes för detsamma i andra, fjör här blef det dock afslaget. Frågan har sedan hvilat till innevarande års riksdag, då i en motion avgående upptagande af lån för försvarets och i synnerhet sjöförsvarets stärkande äfven begärdes medel till ev fästning vid Tingstäde. Motionen föranledde ej till någon åtgärd, men all sannolikhet finnes för att frågan skall komma före under nu instundande riksdag. För en lycklig lösning af densamma torde det då vara ganska vigtigt, huruvida gotländingarne själfve lifligt önska ett befäst Tingstäde, eller om saken är dem likgiltig.
Att en stödpunkt för Gotlands försvar begäres i samband med ökning af flottan synes vara i sin ordning. Ty det är omöjligt att fästningen och dermed hela Gotland skall kunna hålla sig en längre tid, utan att undsättning från fastlandet erhålles, och detta möjliggöres endast derigenom att vår flotta förstärkes. Med hänsyn till Gotland är flottans uppgift vidare att hindra fientliga flottor att inlöpa i öns hamnar och derigenom bryta neutraliteten. Af dessa uppgifter för flottan får emellertid ej den slutsatsen dragas, att denna måste göras så stark, att hon ensam förmår lösa dem. Dertill erfordrades att vår flotta skulle kunna bjuda en stormakts spetsen, och något sådaut vore ju orimligt att tänka. Men den måste vara så stark, att en stormakt i. förening med oss skall vara herre i Östersjön. Det är just häruti säkraste skyddet för vår neutralitet ligger, och, emedan denna med all visshet är mest i fara med anledning af Gotland, äfven härigenom som denna ö säkrast skyddas.
Nu torde någon göra den invändningen, att flottan ensam skulle kunna skydda Gotland och att inga försvarsanstalter på ön äro af behofvet påkallade. Vid närmare eftertanke kan dock ingen gerna vidhålla den åsigten. Långt innan vår flotta hunnit förena sig med vår allierads skulle nämligen den fientliga hunnit kasta in en styrka på ön tillräcklig att hålla den mot hvarje nudsättningsförsök från moderlandet. Dessutom måste vi under alla för hållanden kunna med någon utsikt till framgång försvara ön, således äfven under ett direkt anfall.
Men för att kunna detta är det ej nog med att få en fast förrådsort i det inre af ön. Våra rörliga stridsmedel måste äfven vara i bästa möjliga skick. Genom 1892 års urtima riksdag togs ett stort steg i denna riktning; den värnpligtiga ungdomen på Gotland erhöll då i likhet med hela det öfriga landets så pass ökad ntbilduvingstid, att den blifvit något så när i stånd att med hopp om framgång gå fienden emot. Men det synes isanning besynnerligt, att då styrkan i det vid nyssnämda riksdag genomförda härordningsförslaget ligger i, att den värn, liktiga ungdomen kan stödja sig på en fullt utbildad stam, denna ökade styrka ej kom Gotland alls till del. Och detta trots det, att man vid denna riksdag framhöll Gotlan !s hotade läge för att motivera, att öfuingstiden för beväringen här skulle fördelas på tre år, under det att den på fastlandet fullgjordes på två Mot detta betonade också ortens representanter kraftigt, att då Gotland på grund af sitt läge kräfde större stridsberedskap än andra orter, borde här först och främst tillämpas det, som angafs vara den nya härordningens styrka Något yrkande gjordes dock icke och ännu den dag i dag är saknar Gotland densamma.
Då öns stridskrafier i händelse af ofred, såsom förut framhållits, äro fullkomligt hän visade sig åt själfva åtminstone för att afvärja den första stöten, som efter allt att döma träffar bär, är det ett oafvisligt kraf, att något göres för att de må befinna sig i fullt slagfärdigt skick. Dertill hör då först och främst, att infanteriet erhåller betydligt ökad stam. Bristen af en sådan medför, utom den svaghet som ligger i att fullt utbildade soldater till stöd för de värnpliktige ej finnas inom ön, äfven olägenheter för utbildningsarbetet, i det att regementet aldrig kan öfvas i ens närmeleevis fulltaliga förband, på grund af att de värnpliktiges antal är så ringa Det är nödvändigt, att skolorna för utbildningen af denna stam förläggas till ön, emedan erfarenheten af den ringa styrka, som nu finnes, visar att det eljes är svårt att erhålla volontärer, som äro bofaste på Gotland, hvilket är af största vigt, emedan man eljes ej har någon nytta af dem vid mobilisering. En utbildad volontär, som efter afskedstagandet flyttat till t. ex. Värmland skall nämligen utgå med denna provins’ regemente.
Sammanfattas i några få ord det väsentligaste, af hvad som rör Gotlands försvar, så torde detta vara: att ön i närvarande stund ligger alldeles öppen, ehuru hvar och en måste medgifva, att det är den provin3, hvarest landets neutralitet sväfvar i den största faran. Genom ofvan antydda ijämförelse med sakens betydelse ringa uppoffringar kan för svaret här ordnas så att våra grannar märka, att vår önskan att vara neutrala ej blott är ett tomt ord. Och blir det väl i utlandet bekant, att ingen ostraffadt kan kränka vår nentralitet, då skall man finna det med sin fördel mest förenligt att lemna oss i fred, då är målet vunnet, då kunna vi med lugn se framtiden an.
Måtte hvarje gotländsk man och kvinna vara öfvertygade om nödvändigheten att nå got göres för fosteröns försvar. Huru detta bäst skall göras, må vi med lugn lemna åt förfarne mäns omdöme. Ett har dock hvar och en rättighet att fordra skall något gövas, skall det göras snart.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 4 December 1895
N:r 188

Telegrafväsendet inom länet.

Inom Gotlands län funnos vid 1894 års slut 2 statstelegrafstationer. Vid dessa expedierades under förlidet år följande telegram, nämligen:
Taxerade afsända 11,865
ankomna 12,647. 24512
Afgiftsfria tjänstetelegram 146
Meteorologiska telegram 365
Repetitionstelegram 1,288
Summa 26,311

Uti hela riket expedierades under samma tid, förutom repetitionstelegrammen, 1,908,743 telegram, deraf 102,161 afgiftsfria och 1,806,582 taxerade.
Fördeladt på de båda stationerna, ställer sig antalet taxerade telegram inom länet sålunda:
Afsända. Ankomna.
Visby 11,193 11,748
Slite 672 899

Af de afsända telegrammen gingo 1,048 till utlandet och af de ankomna voro 1,313 utländska. Lifligast var förbindelsen med Tyskland, dit 447 telegram expedierades, dernäst med Storbritanien, som fick mottaga 175. I öfrigt afsändes till Danmark 163, till Norge 70, till andra europeiska länder 175 samt till utom-europeiska länder 18 telegram.
I fråga om telegrafkorrespondensen under årets särskilda månader, kommer stör sta antalet inom länet afsända telegram på September månad med 1,371 och minsta på Januari med 592.
Årsinkomsten för telegrafstationerna inom Gotlands län utgjorde, efter det att 1,509 kr. 81 öre afdragits för till utlandet och järnvägarne lemnade ersättningar, 9,157 kr. 55 öre, hvaremot utgifterna endast belöpte sig till 7,358 kr. 97 öre. En vinst ägde alltså rum å stationerna till ett belopp af 1,798 kr. 85 öre, Denna vinst faller uteslutande på Visby med 2,119 kr., hvaremot Slite visade en förlust af 320 kr. TI sin helhet stälde sig inkomster och utgifter å de båda stationerna inom länet sålunda:
Inkomster. Utgifter.
Visby 7,957 5,838
Slite 1,200 1,520

Den ordinarie personalen vid länets statstelegrafstationer bestod af 4 tjänstemän och 2 betjänte. Apparaternas antal var 6.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 23 November 1895
N:r 182

Dödsfall Laura Vilhelmina Hejdenberg

Att Laura Vilhelmina Hejdenberg lugnt och stilla afled å Slite fredagen den 8 November 1895 på e. m., i en ålder af 58 år, 2 mån. och 16 dagar, sörjd och saknad af tvänne systrar och öfriga slägtingar, varder härmed tillkännagifvet.
Syskonen.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 15 November 1895
N:r 177

Auktion vid Slitehamn.

I anseende till upphörande med sin bodrörelse, låter handlanden m. m. hr Ferd. Nyström medelst offentlig, frivillig auktion, som förrättas vid Slitehamn torsdagen den 31 innevarande Oktober och börjas kl. 9 f. m. till den höstbjudande försälja sitt kvarvarande bodvarulager, bestående af hel- och halfylletyger, bomullstyger, dofflar, bomullsgarn, ylletröjor, filtar, sjalar, mössor, tråd och knappar; glas, porslin, tapeter, papper samt en mängd annat, som ej närmare specificeras. Med betalningen lemnas godkände köpare 3:ne månaders anstånd.
Othem den 22 Oktober 1895.
JOHAN SMEDBERG.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 23 Oktober 1895
N:r 164

Skollärarval

ägde rum härstädes å kyrkostämma i måndags afton.
På förslaget voro uppförda i:
1:sta rummet ordinarie folkskolläraren i Slite Erik Persson-Elfner,
2:dra rummet vikarierande läraren härstädes Josef Emanuel Linder, samt i
3:dje rummet studeranden, utexaminerade folkskoleläraren Jon Johansson från Upsala.
Valet, som företogs medels sluten omröstning, utföll så, att första förslagsrumsinnehafvaren, skollärare E. P. Elfner, valdes med 975 röster af 12 röstande. Skollärare Linder erhöll 482 röster af 25 röstande.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 2 Oktober 1895
N:r 152

Propellern kommen.

Tyske ångaren Edward inkom, som vi förut omtalat, i början af månaden med afslagen propeller till Slite. Nu har idag från Stettin med ångaren Teodor, hvilken anlöpt Slite, ankommit ny propelller, som ofördröjligen kommer att fastsättas.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 30 September 1895
N:r 151

Sjöförklaring

har afgifvits inför härvarande tyske konsul K. Ekman af kapten F. Rasch å ångaren Eduard, hemmahörande i Stettin och, som vi förut omnämt, i tisdags inkommen till Slite med afbruten propeller.
Af utdraget ur den förda journalen framgick, att ångaren söndagen 7 dennes på morgonen lemnade Stettin med koloch vattenbarlast. Intet anmärkningsvärdt inträffade i början af resan förrän påföljande dags förmiddag, då en kvart öfver 11 en kort stöt kändes middskepps och derpå ytterligare en akter öfver. — Maskinen började nu arbeta hårdt, hvarför den stoppades. Vid undersökningen härpå visade det sig, att propellern var borta och axeln afbruten. Då olyckan inträffade, befann sig Eduard 22 sjömil nordost till nord om »Kopparstenarne». Ångaren, som föröfrigt var tät och i godt stånd, tillsatte nu alla segel, men på grund af stark nordlig ström dref den hastigt söder öfver, till dess man fick Gotska Sandöns fyr i sigte. På kvällen friskade vinden i, så att man kunde få styrmakt på fartyget och kl. 12 på natten till tisdagen kom ångaren Pallas, hvilken efter öfverenskommelse bogserade in Eduard till Slite.
— Tisdags morgon kom lots från Slite ombord och strax derpå inkom ångaren i Slite hamn, der den ännu ligger.
Sjöförklariugen beedigades af af förste maskinisten Schwantes och 3 af manskapet.
Eduard kommer att snarast bogseras till Stockholm för att få sin skada afhjälpt.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 13 September 1895
N:r 141

I tredje förslagsrummet

till ordinarie lärarebefattningen vid folkskolan härstädes efter hr A. F. Nylén, som afflyttat, har nu uppförts utexaminerade folkskoll. J. Jonsson i Upsala.
I första och andra rummen ha, som förut nämts, uppförts skoll. E. P. Elfner i Slite och J. E. Linder härstädes.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 September 1895
N:r 140

Bröllop

kommer 26 dennes att firas i Slite, då handl. F. Nyström och hans hustru, född Enequist, derstädes bortgifta sin dotter Maria med kapellpredikanten Wilhelm Roland.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 6 September 1895
N:r 137

Rättegångs- och Polissaker.

Södra häradsrätten.
(Hösttingets första sammanträde å Skogs i Levide 2—3 Sept. ordf. vice häradshöfding Bengtsson.)
Edgång i barnuppfostringsmål var Nils Nilsson, Viges i Grötlingbo, ålagd. Svaranden anmälde genom sitt ombud att han anfört klander i hofrätten mot häradsrättens beslut. Såsom förut har refererats var det en piga Maria Nilsson från samma plats som svar. hvilken var kär. i målet.

En som ej kunde svära var drängen Viktor Johansson från Klinte, tilltalad för våld å allmän väg mot arbetaren J. Södergren i Lojsta. Utslag nästa sammanträde.

Vållande till eldskada. Länsman Emil Eneman hade till tinget instämt arrendatorn Gottfrid Sandén, Möllbos i Halla, för det han flera gångar under stark torka denna sommar tändt eld på den s. k. Bjärbyholmsmyr i Etelhem med den påföljd att eldsvådor uppstått.

Första gången 13 sist). Juli hade elden spridt sig in på annan persons skog, så att några tunnland blifvit förderfvade. Inga åtgärder vare sig genom tillräckligt vaktmanskap eller uppkastande af någon bredare gata för eldens begränsande hade af Sundén vidtagits. Åkl. hade såväl då som ock vid ett senare tillfälle varnat Sundén för sådan bränning, men det oaktadt tänder han ånyo 21 i samma månad eld på flera ställen i myren, så att eldsvåda ånyo uppstått. Den skadade skogen anses vara värd omkring 400 kronor.
Sundén, personligen närvarande medgat bränningen, men ansåg att han vidtagit försiktighetsmått, emedan myren, cirka 200 tunnland, voro kringdikad, och han ej bränt mera än ett par tunnland i sänder, då ett par man alltid varit närvarande för att se efter elden. Att elden kom att gå i den riktning den gick var alldeles mot beräkning, emedan under själfva bränningen en hvirfvelvind kastat elden in på dessa områden. Sundén visade skriftligen att de personer, som lidit skada, blifvit godtgjorda.

För djurplågeri, bestående deruti att till körslor användts selbruten häst, var samme svar. af samme åkl. instämd. Som svar. ej ville vidgå åkl:s påståenden, uppsköts målet till nästa sammanträde.

Inbördes krig vid Hagelby i Etelhem. På angifvelse af Magdalena Alström från förenämda gård hade åkl. inkallat Alströms sonhustru Hilda Larsson, emedan hon skulle med en större furugren slagit svärmodern. På tillfrågan upplyste Hilda Larsson, att när hon en morgon, efter att ba varit ute i något ärende, inkom i deras gemensamma bostad, svärmodern då börjat gräla på henne samt slutligen ryckt en eldbrand ur elden och dängt på henne så att elden flugit omkring i rummet. Hilda måste då för att skydda sig skuffa sin trefliga svärmoder ifrån sig; om dervid gummans eget vapen träffat henne själf kunde Hilda ej säga. Målet uppsköts emellertid till nästa sammanträdes andra dag.

Förmyndaremålet från Fröjel afskrefs, enär såväl myndlingen, hvilken nu ingått äktenskap, som hennes man inför rätten godände förmyndarens, Jakob Göranssons, åtgöranden.

Ersättning för arbete ville arbetaren Johan Johansson, Suderbys i Atlingbo, hafva af Albert Johansson, Jufves i Väte. Kär. som varit hos svar. från 1 Maj till 15 Juli detta år mot en krona och vivre om dagen, har blott erhållit 10 kronor och ville nu ytterligare hafva 50 kr.
Svar. bestred sådan öfverenskommelse; kär. hade tagit tjänst hos honom för tiden 24 April—24 Okt. mot 130 kr. lön, men redan sagda dag bortgått ur tjänsten. Utslag nästa sammanträde.

Spökerier från Sanda mejeri. Landtbrukarne R Vallin, H. Hansson och H. Vittberg från Sanda ha tillsammans med prosten Uddin och G. Nyman, Stelor i Vestergarn, varit styrelse i nämda mejeri. Genom kompromiss hade styrelsen då blifvit ålagd ersätta bolaget dels för bristande redovisning af smör och mjölk, dels för 1 mjölkeylinder och 6 transportflaskor, som bortkommit. Enär Gustaf Nyman varit bolagets verkställande direktör och således haft såväl uppköp som försäljning samt äfven inventarier om hand, anser nu förenämda hemmansägare, att bristen uppkommit genom hans slarfaktighet, och fordrade derför att Nyman måtte åläggas till dem utgifna 208 kr. 89.
Svarandens ombud notarien Viman medgaf att hans hufvudman innehaft nämda befattning i bolaget, men han hade ej skött uppköpen och försäljningarna eller haft inventarierna om hand på så sätt, som kär. påstodo, ty dels vore han ej aflönad, dels bodde han 3/4 mil från mejeriet. Bestred således kär:s fordringsanspråk. Som ombudet icke kunde i detalj ingå i svaromål, uppsköts målet till andra dagen på tredje sammanträde.

Norra häradsrätten.
(Hösttingets 1 sammanträde vid Allekvia 2—4 Sept. ordf. e. o. not. Åman.)

Med ed friade sig husbondesonen Ludvig Gabnström, Lauritze i Ala, i det förut af oss omnämda målet angående våld mot länsman Boberg.

För olaga ölutskänkning stod handl. M. Nilsson i Helvi tilltalad och erkände.
Utslag afkunnas vid 3 sammanträdet.

Förklarad skyldig genast träda i häkte blef arbetaren Karl Andersson, Veskinde, förut tilltalad för en del olofliga tillgrepp, på grund af sistlidne vår och nu förebragta synnerligen graverande bevis från åtskilliga vittnen.
Andersson skall sedermera undergå ransakning å länsfängelset.

Brast åt eden gjorde husbondesonen Karl Broman i ett mot honom af pigan Selma Stening i Fleringe väckt åtal angående barnuppfostringsbidrag, i det han nu på utsatt edgångsdag lyste med sin frånvaro.
Utslag afkunnas 3 sammanträdet.

I konkurs försattes hemmansägareOskar Nyström, Hellvis i Fole.

Värjemålsed gick arb. Oskar Melan der för att fria sig i förut mot honom väckt åtal angående ett en natt i Dec. 1894 begånget hemfridsbrott hos Aug. Pettersson, Smedegårda i Björke.
Svar. yrkade efter edens gående ansvar å angifvaren för falskt åtal samt ersättning för kostnader m. m.
Utslag vid 3 samm anträdet.

För vållande till eldskada å skogsmark 3 sistlidne Juli, dervid icke mindre än 50 tunnland, i hvilka förutom svar. 3 hemmansägare hade del, stod hemmansäg are Oskar Andersson, Gurpe i Kräklingbo, tilltalad. Olyckan hade vållats vid torfbränning; svar. erkände, utslag vid 3 sammanträdet.
— Ett liknande mål mot hemmansägarne Edv. Larsson, Snaldarfve i Martebo, och Herman Gottberg, Lummelunda, förevar också.
Något nytt deri förekom icke. Åklag. öfverlemnade målet.
Utslag vid 3 sammanträdet.

Så lindrig näpst som möjligt. En dag i början af sommaren hade landtbrukarne Lars Munthe, Snäckarfve, och Gustaf A. Gottberg, Kube i Stenkumle ridande olofligt beträdt järnvägens område i Follingbo.
Genom ombud erkände svar, förseelsen. Som ombud för järnvägen tillstädeskom kapten Arnelius, hvilken på grund af att förseelsen skulle skett afoförstånd från svar:s sida, yrkade så lindrig näpst som möjligt.
Utslag vid 3 sammanträdet.

Förlikta voro målen mellan Maria Myrdahl, Munkebos i Barlingbo och Karin Olsson derstädes angående ärekränkning samt mellan Hilda Söderdahl, Norrbys i Hejdeby, och kyrkovärdssonen Reinhold Lindby derstädes angående barnuppfostringsbidrag.

Uppskjutet till nästa sammanträde blef ett af Hulda Katarina Jacobsson i Stockholm mot folkskollärare J. Bandelin i Vänge väckt åtal angående redovisning af förmynderskap på grund af svar:s uteblifvande. Förutom 5 kr. böter för förfallolös utevaro ålades svar. inställelse till nästa sammanträde vid laga påföljd.

För öfverträdande af skogsförbud, dervid han skulle förgripit sig på skogen dels i Ytings, dels i File i Othem, i början af år 1894, stod förut husbonden L. F. Gardelin instämd. En del slipers skulle han sedan ha försålt till handl. F. Degerman i Slite.
Då målet nu åter förekom gick drängen Arvid Nilsson förelagd ed på förut afgifvet skriftligt vittnesmål att hans förre husbonde, svar., på nyåret 1894 i File skog huggit slipers, dervid vittnet hjälpte till.
Svar. vidhöll som förut att han endast huggit skog i Ytings och i Träskvälder, men medgaf att den slipers, vid hvilkens huggning vittnet N. varit behjälplig, sålts till handl. Degerman. N:s uppgift att afverkningen försiggått i File bestred han på det bestämdaste och sade sig med flere vittnen kunna styrka sitt påstående — äfven gå ed om så behöfdes.
Målet uppsköts för vidare bevisning till 3 sammanträdet.
— Ett liknande mål mot husbonden F. Söderström, File i Othem, förevar ånyo. Något nytt deri förekom icke, och då svar. fortfarande nekade beviljades uppskof i likhet med ofvan nämda mål. Svar. ålades då närvara vid 10 kr. vite.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 4 September 1895
N:r 136