Järnvägsmötet i Dalhem

i går var besökt af ett 80-tal sockenmän från Dalhem samt Hörsne och Bara socknar. Mötet var som bekant af landshöfdingen utlyst för öfverläggning om behofvet af järnvägsförbindelse mellan Slite hamn och Roma, och diskussionen, — hvilken för öfrigt var synnerligen matt — likasom landshöfdingen anföranden, utmynnade i att bevisa nyttan för Dalhems och Hörsne med Bara socknar af nämda järnväg.
Landshöfdingen inledde förhandlingarna med en kort välkomsthälsning till de närvarande samt öfvergick därpå till att framlägga sina skäl och bevis för deu projekterade järnvägens mnytta och nödvändighet, närmast för de socknar, hvilkas representanter närvoro vid mötet.
Landshötdingen erinrade att börja med i sitt yttrande, hvilket var skriitligt affattadt, hurusom man under senaste tiden på Gotland — i staden såväl som på landet allt mera allmänt insett och erkänt behofvet af nya järnyägar. Deras ändamål skall, sade tal., naturligtvis i främsta rummet vara att gagna jordbruket genom beredande af goda, för trafiken billiga utfartsvägar från det inre af ön.
I spetsen för detta sträfvande har staden gått, i det att till största delen på dess bekostnad, men också numera till vinst för staden, anlagts en järnväg söderut från Visby till Hemse, Stadens järnvägsbolag har ock öfvertagit anläggningen af en järnväg norrut hittills dock sträckande sig endast till Veskinde, som utgör blott en station på den tillämnade banan till Tingstäde. Skulle denna bana i en framtid komma att från Tingstäde utsträckas öfver Lärbro till Fårösund — naturligtvis för neutralitetens försvar — och skulle en inom Lärbro socken föreslagen järnväg därifrån till Slite komma till stånd, då blefve norra Gotlands behof afjärnvägar icke illa tillgodosedt.
Men äfven Gotlands öfriga delar, både den mellersta och den södra delen, behöfva nya järnvägar. Öns gamla borgerliga och kyrkliga indelning i »tredingar», ännu bibehållen i kyrkligt hänseende genom stiftets indelning i tre prosterier, är ytterst grundad på landets naturliga beskaffenhet.
Till den norra tredingen — staden däri icke inberäknad — hänför jag 22 kommuner med 12 tusen invånare och ett fastighetsvärde af 9 millioner kronor; till den mellersta tredingen böra räknas 41 kommuner med 17 tusen invånare och 17 millioners fastighetsvärde, och till den södra tredingen 29 kommuner med 15 tusen invånare och 11 millioners fastighetsvärde. Hela landsbygden innehåller således 92 kommuner med 44 tusen invånare och 37 millioners fastighetsvärde. Staden, med 8 tusen invånare, har ett fastighetsvärde af 6 1/3 millioner kronor.
Alla dessa värden afse endast sådan fastighet, för hvilken skall erläggas bevillning.
Nu kan till både den norra och den mellersta tredingen räknas Slite hamn, som ligger på gränsen mellan dessa tredingar. Till den mellersta tredingen höra Roma sockerfabrik och hamnen vid Klinte, till den södra tredingen Rone och Burgsviks hamnar.
Då stadens järnvägsbolag erhöll koncession å järnvägen till Hemse, centralpunkten i södra tredingen, erhöll bolaget tillika koncession på två grenbanor, den ena till Ronehamn och den andra till Klintehamn.
Men genom underlåtenhet att inom föreskrifven tid anlägga grenbanorna blef koncessionen å dessa banor år 1882 förverkad. Nu har ett särskildt bolag med k. m:ts tillsånd företagit och snart nog fullbordat anläggningen af järnväg emellan Klintehamn och Roma.
För ett halft år sedan har k. m:t åt handlanden Nyström i Slite med flere sökande beviljat koncession å jänvägsanläggning emellan Slite och Roma. Järnvägsanläggningar från Hemse till Ronehamn och till Burgsvik äro föremål för koncessionsansökningar af flere sökande inom södra tredingen; och till sist har stadens järnvägsbolag sökt koncession å en mindre del af sistnämda järnvägslinie.
I fråga om behofvet af järnvägen Roma—Slite och Roma—Klintehamn samt om anskaffande af medel för dessa anläggningar hänvisar jag i hufvudsak till en af mig författad, för omkring ett år sedan genom pressen — offentliggjord uppsats. Jag afslutade nämda uppsats med uttalande, att den utsträckta sockerbetsodling, som de föreslagna nya järnvägarna måste medföra, skall påkalla antingen en väsentlig ytterligare utvidgning af Roma sockerfabrik eller ock en ny fabrik. Denna uppfattning vidhåller jag. Och därjämte tror jag, att tiden nu är inne för en sådan utvidgning. Sockerpriset har stigit tillräckligt. Det har blifvit klart för den stora allmänheten, att den förmenta öfverproduktionen af socker funnits till blott i inbillningen. Och Roma bolag har beslutat öka sitt aktiekapltal för att kunna möta alla eventualiteter. Kan sockerfabriken utvidgas vid Roma, hvilket beror endast därpå, huruvida därvarande vattentillgång kan anses tillräcklig för en sådan utvidgning, så är ju själfklart, att en järnväg, afsedd att gagna betodlingen och därmed äfven jordbruket i öfrigt inom Dalhem och Hörsne, Källunge och Vallstena med flere socknar, bör hafva det läge koncessionen för Slitelinien föreskrifver, måhända med någon mindre jämkning. Samma läge bör järnvägen äfven erhålla, om Roma bolag låter uppföra den behöfliga nya fabriksbygnaden, såsom längesedan är föreslaget, inom Dalhem socken invid ån där vatten aldrig tryter. Skulle i stället vid Hemse inom den närmaste tiden anläggas en sockerbruksfilial eller ock en själfständig fabrik, då är ju gifvet, att när tillgången på betor vid den nuvarande fabriken till följd däraf minskas, så ökas i samma mån möjligheten för fabriken vid Roma att mottaga och afverka de betor, som dit kunna transporteras å linien emellan Slite och Roma.
I ena som i andra fallet anser jag det vara hög tid att den koncessionerade linien Slite —Roma snart kommer till stånd. Jag tvekar ej heller att tillstyrka ortens invånare att besluta sig för nödig aktieteckning före slutet af innevarande år. Ty skulle arbetet å banan komma att påbörjas före den 1 Oktober 1898 så vore koncessionen förverkad.
På uppmaning af landshöfdingen lemnade ingeniör Bååth härpå en del upplysningar om arbetet med och kostnaden för den under anläggning varande Klintejärnvägen, Vid en jämförelse mellan kostnaderna för en järnväg Roma—Slite fann hr Bååth, att för den senare kostnaderna skulle kunna blifva mindre på samma gång som arbetet kunde bedrifvas fullt ut lika fort där som på Klintejärnvägen. Om arbetet finge taga sin början i Mars 1898, så knnde banan vara klar för bettransport i Oktober samma år.
Landshöfdingen — framhöll härpå vidare, huru som det ej kunde vara tvifvel underkastadt, att betodlingen allt vidare skulle kunna fortsättas. Talet om öfverproduktion hade visat sig ej vara sannt. Väl kunna konjunkturerna blifva dåliga; men detta kan ej föranleda till något annat, än att aktieägarne förlora och ett bolag måhända går under, men betodlarne ha ändå utsigt att allt fort få odla betor, ty om ett bolag går öfver ända, så kommer alltid ett nytt i stället.
Väådan för en kommun att teckna aktier i den nya järnvägen är lätt att beräkna, om man samtidigt beräknar hvilken verkan betodlingen har på den blifvande järnvägens afkastningsförmåga. Härvidlag kan en jämförelse göras med det gamla järnvägsbolagets — Gotlands järnvägs — ställning, hvilken betydligt förbättrats sedan betodlingen kom till stånd. Och dock har denna järnväg haft att kämpa med flera svårigheter, såsom sin skuld till staten utöfver annuiteterna och anskaffandet af ny dyrbar räls i stället för den gamla, förut använda järnrälsen. När det går så bra för den gamla järnvägen — dess aktier säljas nu för 96 procent — hvad skall det då icke bli för den nya järnvägen som köper stålskenor från början och som icke får några amorteringar att tänka på, endast annuiteterna och som dessutom går genom en särdeles bördig trakt. Dess aktier skola för visso rätt snart bli räntegifvande, och efter en tid’skall kommunen icke vilja sälja sina aktier, äfven om de stå öfver 100 procent. En hvar, som vill, må, sade tal., själf kontrollera mina uppgifters riktighet; och det skulle glädja mig, om intet vankelmod komme emellan för att hindra ett företag sådant som detta och som är egnadt att främja Gotlands sanna väl.
Efter detta anförande lemnades ordet fritt och en stunds diskussion uppstod.
Kyrkoherde Odin och hr G. P. Hansén, Dalhem, instämde med landshöfdingen i hans anföraude angående järnvägens nytta.
Agronom Broander påpekade att järnvägen skulle bli till stor nytta äfven vid wjölktransporten; ty hittills hade dennva transport lidit men af det stora afståndet till Barlingbo station. Samma vore förhållandet med kreaturstransporten och kreaturshandeln.
Landshöfdingen tackade för denna fingervisnivg. Han hade nog sjäf tänkt det samma, men hade dock mest hållit sig till att tala om järnvägens betydelse för betodlingen, emedan den vore ett kraftigt medel att väcka intresset för och få företaget i gång.
Kyrkoherde Odin ansåg att järnvägen ovilkorligen måste blifva till nytta, äfven om man förutsatte, att betodlingen skulle upphöra. Järnvägar äro, säga hvad man vill, ett conditio sine qua non för en landsändas utveckling. Och om än sockerbetsodlingen upphör, så skola dock de förbättrade kommunikationerna föda nya förvärfskällor. Gotland ligger ännu långt efter fastlandet i många afseenden. Det finnes en massa småfabriker af allehanda slag, och sådana kunde äfven uppstå här. Men första vilkoret härför är ökade och förbättrade kommunikationer. Om vi därför i början få svårigheter med järnvägen, så ligger dock i densamma en stor betydelse, vi ha med densammea insatt en viktig faktor för framtida utveckling; och det är vår plikt att något offra för iramtidens generationer. Tal. betonade slutligen vikten af att snarast möjligt fatta beslut i frågan, ty tiden för statslåns utlemnande för dylika företag vore snart tilländalupen. Äfven ansåg tal., att de kommuner som finge största nyttan af järnvägen äfven borde bära tyngsta bördan i utgiftsväg för järnvägens anläggning.
Sedan ytterligare ett par talare yttrat sig i alldeles samma riktning som de föregående, uttalade landshöfdingen den förmodan, att det kunde vara af betydelse och intresse för styrelsen för Roma sockerfabrik att veta, det Dalhemsborna gerna ville ba en sockertabrik inom sin kommun. Och på tillfrågen af landshöfdingen anhöllo Dalhems sockenmän, att han måtte föra denna önskan till sockerbruksstyrelsens kännedom.
Från Hörsne yttrade sig endast en talare, nämdeman Larsson, hvilken trodde, att Hörsne och Bara skulle draga sig för att teckna 35 tusen kr. i den nya järnvägen, då kommunen ej finge någon station.
Mötet afslöts härpå af landshöfdingen, som förklarade sig anse, att resultatet af öfverläggningen var den, att de närvarande varit ense om nyttan af en järnväg Roma—Slite.
Denna mening biträddes af mötesdeltagarne.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 25 Oktober 1897
N:r 166

Från sjön.

— Den 16 dennes afgick brigg Svante, Högstadius från Bremerhafen till Sundsvall.
— Från Travemünde afgick 15 dennes skonert Henrik, Nyström, till Slite.
— Ångaren Marstrand, förd af kapten Luad och stenlastad, har efter sammanstötning med Tyska ångaren Cesar sjunkit utanför Petersburg. Besättningen räddades.
Ång. »Arauna», hemmahörande i Bergen, kolliderade i onsdags morse i Sundet med en engelsk kollastad ångare, hvilken erhöll så svåra skador, att den i sjunkande tillstånd måste sättas på land söder om Helsingör.
»Arauna» fick kommandobryggan och styrbords brädgång skadade.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 22 Oktober 1897
N:r 164

Ett varningens ord

anse vi oss böra utala med anledning af de järnvägsmöten, som på söndag och måndag äro utsatta att hållas med invånarne ien del socknar i norra häradet, som antagas hafva intresse af en järnvägsförbindelse mellan Slite och Roma.
Denna varning anse vi oss böra uttala af två skäl. För det första har det beträffande banan Klintehamn—Roma och de affärstransaktioner, som med densamma äga samband, numera kommit i dagen, att, en del personer genom förespeglingar och löften, som icke infriats af verkligheten, låtit förmå sig att ikläda sig ett ekonomiskt ansvar, som kommer att kännas ganska tungt. Som bekant är hade Eskelhems kommun för ifrågavarande bana tecknat 20,000 i aktier och därigenom förmått vederbörånde att ändra banans sträckning på ett sätt, som fördyrat anläggningskostnaden med omkr. 25,000 kronor. Beslutet öfverklagades och vardt upphäfdt. Men under ärendets behandling har man under uppgift, ätt ingen utsigt fans att hos k. m:t vinna ändring i detsamma, förmått en del personer att anskaffa de medel, som behöfdes intill dess teckningen i Eskelhem blefve faststäld. När nu motsatsen inträffat, så har följden blifvit så väl att Roma—Klintebolaget fått utan bidrag från Eskelhem förlänga sin bana ett par kilometer och därigenom förlorat en del trafik från Väte och Hejde socknar, som ock att de personer, hvilka i god tro lemnat sitt ekonomiska understöd, få bära risken för den uteblifna teckningen från Eskelhem. Sådana manövrer äro egnade att mana till mycken varsamhet gent emot de försök, hvilka då och då göras att locka en godtrogen allmoge att vedervåga sina surt förvärfvade slantar på äfventyrliga aktieteckningar.
Men det finnes äfven ett annat skäl, hvarför vi ansett oss böra uttala ett varningsord, så kraftigt som möjligt, och det ligger uti ordalydelsen af inbjudningen till mötena. Där hafva sammankallats jordbrukarne i Dalhem, Hörsne, Källunge, Vallstena, Fole, Bäl och Hejnums socknar för öfverläggning i fråga om »behofvet af järnvägsförbindelse mellan Slite hammn och Roma järnvägsstation och sockerfibrik».
Redan detta är en högst ovanlig företeelse, att flere månader efter det koncession på en sådan bana beviljats socknarnes invånare om igen öras Om en sak, hvarom de tedan före koncessionens beviljande upprepade gånger blifvit hörda. Och egendomligheten i tillvägagåendet minskas icke däraf, att vederbörande haft det djärfva modet att vilja tala med bönderna i Fole, Bäl, Källunge, Vallstena och Dalhem om behofvet för dem att komma till Slite hamn. Vore icke inbjudningen hållen i så allvarlig ton, skulle man vara frestad tro att meningen vore ett stilla skämt med dessa socknars invånare. Ty om till dem på heder och tro ställes den frågan: med hyilken plats han I mesta beröringen, med Visby eller med Slite, och med hvilken ar dessa platser han I största behofvet af järnvägsförbindelse, så lär väl för hvarje människa, som dömer sundt och oförvilladt, svaret icke kunna blifva mera än ett. Ja, sannolikt har flertalet i nyss nämda socknar aldrig i lifvet känt behof af någon förbindelse med Slitehamn, men däremot lifligt önskat att genom den nutida formen för samfärdsmedel ställas i en närmare förbindelse med det centrum för rörelsen inom länet, som ligger uti Visby.
Därför böra också invånarne i Fole, Bäl, Källunge, Vallstena m. flere socknar icke offra ett öre på någon annan järnväg än en sådan, som öfver Barlingbo (eller någon punkt i Follingbo) sätter dem i förbindelse med Visby hamn och Roma sockerfabrik Ty tanken att exempelvis en Fole-bo för att komma tillstaden skulle först behöfva resa på järnväg till Roma får väl hänföras till det mera absurda. Hvad angår Hejnum och Othems socknar, så ha de sitt naturliga in tresse fästadt vid den järnväg, som snart nog — vi hoppas det — skall samman binda Tingstäde med Visby.
Det är således af uppriktigaste öfvertygelse, som vi mana allmogen att på söndagens och måndagens möten iakttaga den största försiktighet.
Vakten — Eder särskildt för att uttala Eder för något behof af förbindelse med Slite hamn. Edra ord komma då att af vederbörande anvärdas på högre ort som medel för ayften, hvilka hittills hålJag dolda, men som mycket genomskinligt afse att skada hamnintressena i Visby.
Och om I skolen uttala Eder i frågan, så inskränken Eder till att tala om behofvet af järnvägsförbindelse med Roma sockerfabrik, utan att därvid förknippa talet om någon hamn.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 22 Oktober 1897
N:r 164

Doktor P. R. Hallenberg

i Slite söker jämte fem andra provinsialläkaretjänsten i Brösarps distrikt.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 20 Oktober 1897
N:r 163

Väghinder.

Vägen mellan Kumla i Lärbro till Slite är för broomläggning afstängd måndagen 18 Okt. och kan vägen förbi Othem kyrka i stället begagnas.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 13 Oktober 1897
N:r 159

Slitekretsen

af Sveriges allm. folkskollärareförening hade gitt ordinarie hötsmöte i Rute folkskola 6 dennes. Mötet började kl. 10 f. m. med bön och sång, hvarpå läraren på stället, pastor Österberg, höll bibelläsningslektion med text ur Jesu bergspredikan: >Salige äro de andligen fattige» etc. Efter en kort rast följde lektion uti geometri om >cirklen»> af skoll. A. Jakobsson, Othem. Efter lektionen följde en kort kritik.
Sedan de öfver föregående möten förda protokollen upplästs och godkänts, upptogs till behandling Allmänna föreningens ärenden. Ansvarsfribet beviljades Centralstyrelsen för föregående års räkenskaper och förvaltning. Till ledamöter af Centralstyrelse valde kretsen för sin del skoll. O. N. Ljungberg, Visby, J. Franzén i Lund och Augusta Karlsson, Öxnered, samt till revisor A. Linden, Stockholm.
Kretsen biföll Centralstyrelsens hemställan om att sekreterarens och hassaförvaltarens arvode skulle utgå med samma belopp, som föregående år.
Största intresset var samladt omkring nationaldagsfrågan, hvilken inleddes af skoll. A. Mörrby, Helvi.
Efter en liflig diskussion enades man om antagandet. af följande resolutionsförslag.
Kretsen anser en särskild nationaldag från folkskolans synpunkt önskvärd.
Kretsen anser midsommaraftonen särskildt lämplig, enär den bäst fyller kratven på en allmän nationens festdag.
Från folkskolans sida böra de bemödanden göras, att nationaldagen må blifva så tilldragande och efterlängtad, som möjligt.
Eftermiddagens förhandl. begynte med ett af skoll. J. Lyth, Hangvar, hållet inledningsföedrag öfver ämnet: disciplinen i folkskola. För frågans klargörande uppställdes följande punkter: Lärareng tuktande aktgifvande på sig själf och på barnen. Lär. bör städse såväl inom som utom skolan komma ihåg, att det ständigt finnas spörjande och granskande barnaögon, som betrakta honom, små reflekterande sinnen, hvilkas omdöme är förvånansvärdt skarpt, samt till sist, att han omgifves af små kunskapshungrande själar, som utan urskilnad mottaga den lärdom och alla de intryck, de kunna få genom att läraren är deras föredöme. Kom ihåg, att om ej läraren gifver akt på sig själf, kommer han under den domen: »Ve den, som förargar en af dessa små»! HLäraren måste sål. vara sann.
Lärarens aktgifvande på barnen sönderdelades uti tukt i allmänhet och tukt i inskränkt betydelse. Vid tukt i allmänhet gäller ej blott att underlätta en själfmant sig utvecklande god mnaturs tillväxt, utan fastmer en missriktad, till detgoda trög, men till det onda benägen natur. Skulle tukten blifva verkligt |sedligt bildande, måste läraren söka få an| knytningspunkter i barnens inre, få deras hjärtas strängar att vibrera. Tukten skall görags åskådlig genom att väcka barnens sanningskänsla, rättskänsla, vilja och skönhetssinne. Läraren får ej förringa barnets sedliga känslor genom att tro, det barnen äro för små för att förstå felet eller synden, ty då vill man så gerna ursäkta barnens fel med: »de förstå ej bättr». Läraren bör därför noga gifva akt på hvad som är att iakttaga med afseende på barnet, med afseende till felen och med afseende till utförande af tukten eller bestraffningen. Erfarenheten lär 0os8, att sätten för barnens behandling böra vara lika många som barnen. Man skall fordra mera af de större och förståndigare, de som åtvjuta ett godt hems goda, fostrande vård, men mindre af de små, de mindre begåfvade, de vanvårdade och försnmmade, mera af flickor än af gossar. På grund häraf måste lär,. med afseende på barnets fel fästa afseende vid de omständigheter, som förmildra eller försvåra barnets brott. Svårast måste det fel betraktas, som utvisar förakt för Gud och hans sedliga förordningar. I det förarbete, som läraren uti det ofvan antydda utfördt, får han nog oanmärkt bära lärarekallets ansvarsfulla börda. Nu däremot, när läraren vidtager -åtgärder för tuktens utöfvande, då får han medbjälpare och rådgifvare, då framträda de hemgjorda pedagogerna och med tvärsäkerhet förklara, huru läraren bör göra eller borde ha gjort. Ållt hvad läraren lidit, tänkt och3 arbetat för att komma till rätta straffpunkten, däronr hafva de ingen aning. Han måste förekomma och förhindra det onda genom att i kärlek öfvervaka barnen. Bestraffningen har sina olika grader, förmaning, varning, hotelser och aga. Förmaning och varning kunna omväxla, visserligen ej sins emellan men i sättet för deras framställande. Hotelserna få däremot ej vara många. Låt då hellre rottingen eller riset afgöra saken. De flesta barnen läte nog tukta sig utan kroppsaga, om läraren jämt finge hafva dem under ögonen eller föräldrarne aktade dem från onda föredömen och dåliga intryck. Men eftersom barnauppfostran i hemmet så gräsligt försummas, då blifver agan en nödvändighet.
Tukten i inskränkt betydelse eller skoldisciplinen är visserligen ej undervisningens mål, utan medel, men ett medel, som i visst fall kan sättas jämte målet. En mönstergill skolordning är på grund af den långa tid barnen besöka skolan af stor andlig betydelse, för att ej tala om dess formella och sociala betydelse. Hit höra ordningsregler för barnen på skolvägen, under rasterna och lektionerna, samt sättet att hälsa, framföra ett bud, sitta, stå, svara m. m.
Diskussionen utmynnade i följande uttalande: För att utöfva en rätt disciplin inom skolan måste läraren, under noga aktgifvande på sig själf och på barnen, söka leda dem till ett sedligt lefverne samt därvid noga tillse, att gifna skolregler efterlefvas.
Till kretsens ordf., vice ordf. och sekreterare omvaldes skoll. J. Lyth, Hangvar, A. E. Olofsson, Lärbro, och A. Mörrby, Helvi, samt till vice sekreterare lärarinnan Brita Lyth, Hangvar, Nästa möte, ett s. k, »friluftsmöte» anordnas under förra hälften af nästk. Juni vid »Stapelbacke» småskola i Lärbro. Det talrikt besökta mötet afslöts med bön och psalmsång, hvarefter ett angenämt samkväm följde. Stämningen höjdes genom solosång och ett trefaldigt, kraftigt lefverop för kretsens trettiotvåårige »skolveteran», skoll. L. Mörrby, Boge, som med ännu ungdomlig hänförelse i sina sträfvanden tager lifligt del uti samarbetet för de viktiga skolfrågornas lösning.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 11 Oktober 1897
N:r 158

Auktion Barshage i Othem.

Onsdagen den 29 innevarande månad kl. 9 f. m. låter snickaremästare A. Hejdenberg, Barshage i Othem, i anledning af afresa till Amerika, medelst offentlig auktion försälja hela sitt lösörebo, däribland: 1 chiffonnier, divans: och andra bord, stolar, vägg- och fickur, taflor, större och mindre lampor, speglar; kökssaker, kokkärl af koppar, träkärl af flera slag, snickareverktyg af alla slag, såväl svensk som amerikansk tillverkning, särskildt må nämnas: 1 bättre byfvelbänk, 1 bandsåg, I svarf, 1 cirkelsåg, borrsväng med borrar, hyflar, sågar, nafvare, yxor, skruftvingar m. m; vidare en god mjölkko; 1 enbetsvagn, 1 släde, kälkar, sele, bjällror, plogar, 1 harf, sättare, handredskap jämte en mängd annat, som icke uppräknas: Kände inropare erhålla 3 månaders betal ningsanstånd andra betala. kontant.
Slite den 22 September 1897.
J. A. ÖSTERGREN.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 September 1897
N:r 148

Sjukdomsuppgifterna

för förra hälften af September månad meddela, att ett fall af nervfeber inträffat i Visby, af kikhosta fyra fall i Atlingbo, tre fall i Hemse distrikt, däraf ett i Rone, samt två fall i Slite distrikt, båda i Fide.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 22 September 1897
N:r 147

Till apoteket

i Håby har apotekaren K. R. Björling i Slite fått första förslagsrammet.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 20 September 1897
N:r 146