hade, såsom vi på sin tid omtalat, af skolrådet i Othem tilldelats folkskolläraren derstädes M. Östman dels för försumlighet i tjensten, dels för ohörsamhet mot skolrådet och dels för sådant uppförande och sådan behandling af barnen, att det gjorde honom i hög grad olämplig såsom lärare och uppfostrare.
Östman besvärade sig öfver varningen, enär varningsprotokollet icke såsom grund för varningen uppgåfve vare sig när och huru han visat sådan försumlighet eller på hvad sätt han underlåtit att ställa sig till efterrättelse föreskrifter om folkskolans ordnande och lärotidens bestämmande eller hurn han med afseende på sitt uppförande och sin behandling af barnen felat, yrkande Östman varningens upphäfvande.
Skolrådet, hördt öfver besvären, förkfarade: att Östman en tid läst blott 5 timmar dagligen i st. f. reglementsenligt 6; att han, i strid mot reglementet gifvit barzen 10—15 minuters rast mellan hvar timme i st. f. 7; att han sista läsdagen under näst förflutna hösttermin hemsändt barnen redan kl. 12, åberopande sig på gammal häfd, att han för försumlighet blifvit skild från befattningen som slöjdlärare, att han trots ordförandens och skolrådets förmaningar följt normalplanen af 1889 endast i de delar som synts honom behagliga, att han vägrat skolrådet upplysning om tiden för rasterna, att han, trots skolrådets anvisningar vägrat skrifva nytt förslag till läsordning, att disciplinen i skolan icke af honom upprätthållits, att han förbjudit barnen i hemmet omtala hvad som försiggick i skolan och sökt förvränga eller hemlighålla en sak, som i och för sig var af så tvifvelaktig beskaffenhet som bönemöten i vedboden, att han gent mot barnen gjort sig skyldig till sådan häftighet, att han t. ex. utkastat en gosse på gården så att skada för hans lif förefannits samt slagit en annan öfver näsan med en käpp, så att gossen för sår och blodförlust måst ligga hemma flere dagar.
Domkapitlet har genom i dag afkunnadt utslag förklarat, att Östman icke anfört sådana skäl, som kunde föranleda till varningens upphäfvande. Beslutet formulerades af lektor Gylling, med hvilken sedan rektor Jacobson, lektor Fagerholm och biskopen instämde.
Lektor Höjer har likaledes ansett att icke något upphäfvande af varningen för olämplig behandling af barnen bort ifrågakomma, men har för öfrigt anfört, att Östmans inskränkning af tiden för uadervisningen äfvensom rasternas utsträckning berott på missförstånd af skolans reglemente eller dess kraft gent emot gällande normalplan och inspektörens önskningar samt att minskningen i undervisningstiden tycktes hafva från början kunnat förekommas genom en enkel erioran af skolrådsordföranden. Tillika har han ansett, att Östmans förhållande som slöjdlärare, från hvilken befattning han blifvit skild, icke hörde till saken, att barnens hemförlofvande kl. 12 sista terminsdagen så mycket mindre kunde ge anlednivg till anmärkning som detta förut skett i närvaro af skolrådets ordförande utan erinran från hans sida samt att lärarens olydnad icke tycktes i något fall ha skett på trote. Men då visadt vore, att Östman under sin hustrus medverkan, för hvilkens förhållande till barnen han vore ansvarig, tydligen eftersträfvat att hålla bargen i ett öfverspändt tillstånd, i hög grad menligt både för undervisningen och för barnens utveckling i det hela, samt att han genom omväxlande slapphet och uppbrusande häftighet varit oskicklig i förrättande af sin tjentt, yrkade han, som sagdt, varningens bibehållande i hvad den rörde detta förhållande.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 April 1892
N:r 65