Etikett: Östergarn

Tysk ångare påträffade dem söder om Hoburgen
— landsatte dem i morse vid Östergarn.
Ett bud, som förvandlade den hopplösa förtvivlan i glädje.
I natt kl. 1 meddelades från Gotland radio, att den försvunna Burgsvikskuttern och dess 16 mans besättning välbehållna bärgats ombord på en tysk ångare, som lovat ilandsätta männen i dag på morgonen vid Faludden. Det är givet, att denna underrättelse spridde glädje och tröst i de många hem i Burgsvik, som berörts av den beklagliga händelsen.
Grosshanalare Hansén, som fick underrättelsen först av alla där nere, organiserade genast budsändning, och meddelandet om den glädjande nyheten spreds hastigt i samhället. Hr Hansén organiserade också en expedition till Faludden, där ångaren beräknades vara kl. 5 på morgonen. Man reste iväg med bilar och medförde även dr Sasse i Hemse för den händelse de räddade vore i behov av läkarehjälp. Från ångaren hade emellertid meddelats, att alla voro i gott behåll och utom fara.
Emellertid hade man missförstått beskedet om att möta vid Faludden, vilket gjorde, att när ångaren kom och ingen båt var ute, den fortsatte resan. Den meddelade samtidigt Gotland radio, att då ingen båt var tillmötes vid Taludden, fortsattes resan till Östergarn, där man bad om att båt skulle möta. Så skedde också och kl. 7:40 landsattes männen där från den tyska ångares.

Bärgningen skedde i natt.
Det var tyska ångaren Botilla Russ, tydligen en systerbåt till den tyska ångare Mathilda Russ, som härom året deltog i bärgningen av bilbåten vid Stora Karlsö, som i natt observerade de vinddrivna och tog såväl dem som båten om hand. De 16 männen voro givetvis uttröttade och utsvultna, men ägnades ombord den bästa vård. De anträffades kl. ½ 1 i natt och kl: 1 bestämdes fartygets position till longitud 17 gr. 45 min. ost och latitud 56 gr. 36 min. nord, en plats, som är belägen en 20 distansminuter sydväst om Hoburgen. Ångaren var på väg till Leningrad.

Ett gott arbete av Gotland radio.
Man torde icke överdriva om man säger att det är tack vare Gotland radios påpassliga och energiska verksamhet de sista dygnen, som de saknade Burgsviksborna nu räddats. Meddelandet om de saknade upptogs av stationen och översattes till tyska, engelska och franska samt utsändes sedan till en början varje timme och sedermera, till alla fartyg, som befunno sig i farvattnen söder om och för övrigt omkring Gotland. I går anskaffade stationen till och med en rysk översättning av meddelandet från en rysk ångare och utsände detta, i hopp om att de ryska örlogsmännen möjligen skulle svara på sitt eget språk, men utan resultat. Kom så i natt det glädjande meddelandet från Botilla Russ om, att ansträngningarna krönts med framgång. Gotland radio, dess befälhavare och personal äro alla värda ett varmt erkännande för deras osparda möda och deras verksamma hjälp i denna sak. Man får också ge ett erkännande åt flygspanarna, som säkerligen hade en arbetsam dag i går. Att de icke kunnat upptäcka den saknade kuttern på det vida havet är icke så underligt, särskilt som man knappast kunde tänka att farkosten skulle befinna sig så nära gotlandskusten.ryska flottavdelningen och sökt hjälp där. Från en av de ryska båtarna hade man också till en början kastat till dem en trossända, men denna hade man icke från kuttern lyckats få tag i. Ryssarna hade då icke brytt sig om att göra några vidare räddningsförsök, och en av besättningsmännen ombord hade kommit fram till relingen och förklarat på svenska, att man ombord gärna skulle vilja hjälpa de nödställda, men att man icke hade tillåtelse därtill.
För den ungdomliga besättningen ombord på kuttern återstod då intet annat än länsa undan för vinden utåt ölandssidan. Det dröjde emellertid inte länge, innan seglen hade blåst sönder, och efter någon tid miste man också rodret; varför ingenting annat återstod än att låta farkosten redlöst driva på vågorna, till dess den efterlängtade räddningen eventuellt kunde på något sätt uppenbara sig. De förklarade, att de under de gångna dygnen icke lidit av hunger eller törst, men däremot hade kylan varit besvärlig på havet.

Sol och glädjetårar i Burgsvik i dag.
En medarbetare i Gotlands Allehanda, som i dag avlagt besök i Burgsvik, meddelar på telefon följande intryck från samhället:
Sol både ute och inne var det i Burgsvika samhälle i dag på förmiddagen då de förlorade sönerna, bröderna och vännerna återbördades till fädernehemmen. Flaggorna vajade i topp på varenda flaggstång, och överallt såg man glada och förväntansfulla ansikten. Det låg riktigt som en söndag över hela samhället och man kände redan vid första ankomsten hur allmän och hjärtlig glädjen var över den lyckliga utgången efter det vådliga äventyret. Redan i natt hade grosshandlare Hansén fått budskap, om den lyckliga utgången på den omtalade Burgsvikskutterns seglats och han kunde. Sedan, bekräftelse erhållits på underrättelsen, sända bud omkring till de olika hemmen, där man i sorg och hopplöshet avvaktade varje budskap. Det säger sig självt, att det blev glädje och på många ställen utspelades rörande scener, då man fick klart för sig, att det verkligen var sanning, att de försvunna icke voro pmkomna utan hade blivit räddade. En del av föräldrarna ville till en början knappast tro, att man talade sanning.
Grosshandlare Hansen startade också som redan Anita i. morse en expedition till Fäludden för att emottaga de räddade av den tyska ångaren. Denna hade emellertid tydligen missuppfattat korrespondensen med Gotland och hade väntat, att något svenskt örlogsfartyg skulle vänta vid Valudden. Då något sådant icke fanns där, fortsatte ångaren norröver, utan att kunna observera do båtar, som voro ute. Lurgsviksexpeditionen satte sig då i förbindelse med Tingstäde och fick då meddelande om, att ångaren fortsatte till Östergarn.
Expeditionen, som räknade åtta bilar och i vilken även d:r Sasse i Hemse befann sig, satte sig då i rörelse till östergarn, dir man mottog de sexton unga männen, när dessa komme i land. Dessa vore i god kondition och hade också ombord på den tyska ångaren emottagits på ett synnerligen berömvärt sätt. Man hade skaffat dem varma liggplatser samt varm mat och dryck och de skeppsorutna behövde därför icke taga i anspråk de födoämnen och kläder, som hr liansen medfört från Burgsvik. De blevo också vid hemkomsten emottagna med översvallande hjärtlighet och finge i många omgångar berätta såll öden och äventyr.

Dessa voro i korthet följande:
Vad de sexton ynglingarna upplevat till sjöss.
Efter att ha avseglat från Burgsvik vid 2-tiden på söndagsmiddagen och kommit utanför inloppet, befanns att vinden friskat, varför man ansåg det bäst att sätta in mot land igen. Detta var emellertid lättare sagt än gjort, och i stället för att komma närmare land, komme de för varje slag längre ut till sjöss. De hade sålunda aldrig varit ute till ryssarna, då de försökte komma till land igen. I mörkningen blossade man utanför Valars lotsplats med säcktrasor, slipsar, kragar och andra klädespersedlar, som man indränkte med det lilla förråd bensin, som fanns ombord, dock utan att uppmärksammas från land. Man avbrände sammanlagt att 20- å 25-tal bloss, vilket emellertid som sagt icke ledde till något resultat. De beslöto då att hålla ut mot den ryska eskadern och kommo också upp till det stora transportfartyget, som de anropade om hjälp. Ryssarna kastade ut en tross, tvänne gånger, men på gränd av fartygets höjd kunde kutterns besättning.

Gårdagens flygspaningar
fortsattes även på eftermiddagen med två flygbåtar från Karlskrona. På eftermiddagen förlades spaningen som förut meddelats till trakterna söder om Gotland ned mot Midsjöbanken och Bornholm. Under dagen avpatrullerades sålunda området mellan Ölands södra udde och Gotlands södra udde samt över Midsjöbanken ned till Christiansö fyr norr om Bornholm. Spaningarna medförde emellertid intet som helst resultat, utan flygbåtarna fingo återvända till Karlskrona på kvällen. Givetvis hade den lilla båten varit synnerligen svår att upptäcka från luften.

Landsättningen vid Östergarn de skeppsbrutna väl bibehållna.
Radiostationen i Tingstäde, som i morse erhöll meddelande från ångaren Botilla Russ, att denna passerat Faludden, men ville ilandsätta de sexton ynglingarna vid Östergarn, satte sig vid 6-tiden i förbindelse med Herrviks meteorologiska station, som dessbättre har telefonförbindelse hela dygnet, och begärde där åtgärder för de sexton ynglingarnas ilandförande. Där var man genast beredd att taga hand om saken, närboende fiskare mobiliserades och inom kort voro tvänne motorkuttrar med vardera två man på väg söderut mot stora ångbåtsleden, där Botilla Russ ankomst avvaktades.
Ångaren hade förebådat sin ankomst till östergarn till kl. 7,45 f. m., men det dröjde till framemot kl. 8, innan den hunnit fram till platsen. Ångaren lade sig stilla och de sexton vinddrivna lustseglarne gingo i båtarna. De föreföllo ganska pigga och välbehållna och endast en av bröderna Wessman hade fått fötterna skadade av förfrysning. Fiskarne togo vidare de vinddrivnas kutter på släp och styrde kurs in till Herrvik, där man efter en timmes gång var inne strax efter kl. 9 på förmiddagen.

Kommo upp i ljusskenet från ångarens strålkastare.
På den tyska ångaren hade de omhändertagna ynglingarna blivit ompysslade på bästa sätt. Ångaren hade gått med sin strålkastare i verksamhet för att i enlighet med radiorapporterna från. Tingstäde spana efter de försvunna. Ynglingarna i båten hade ingen lantärna och hade inte heller något att blossa. med, men lyckligtvis kom ångaren alldeles så nära in på de stackars skeppsbrutna, att dessa med rop kunde göra Sig hörda av besättningen ombord på den tyska ångaren. De blevo så lyckligt upptagna, besättningen ombord gav dem så mycket mat, som de någonsin önskade sig, och försåg dem även med cigaretter, varefter de skeppsbrutna efter två och ett halvt dygn i oro och umbäranden. på sjön äntligen kunde sträcka sig ut till en stunds vila i lyckligt medvetande att hava undgått den förtvivlade utsikten om döden i vågorna.

Ryssarna sökte kasta ut tross, men avstodo.
För fiskarn vid Östergarn berättade de räddade, att de på söndagskvällen, sedan det visat sig omöjligt att komma i hamn vid Burgsvik, blossat under Valars lotsplats, men icke fått något svar därifrån. Senare på natten hade de gett sig ut till den ?????????ning icke få någon hjälp på detta sätt. Ombord på transportångaren, där man lyste på kuttern med strålkastare, vinkade man då avvärjande med händerna. Kutterns besättning ansåg då nödvändigt att åter styra till sjöss och höll sedan norrut mot Karlsöarna och kom upp i höjd med dessa, fast på ganska stort avstånd, och fick icke heller där någon angöring med land.
Detta var alltså på måndagen, då vädret var ganska svårt. Här uppe under Karlsöarna sleta först focken och därefter bröts spristången, så att man endast hade halva storseglet, en trekant, att segla med. Man satte nu kurs söderöver mot Öland, och på kvällen blevo också fyrarna på, Öland synliga. I det under måndagen rådande hårda vädret och svåra sjön slogs rodret emellertid sönder, och man såg sedan ingen möjlighet att styra båten, som drev utanför Ölandslandet söderut. Så gick också natten till tisdagen.
Även under tisdagen lågbåten och drev mellan Öland och Gotland, och man hade ombord ingen möjlighet att hålla någon bestämd kurs och ej heller att bestämma läget. Såväl under natten till måndagen som natten till tisdagen hade flera ångare passerat, till vilka man försökte blossa för att påkalla uppmärksamhet. Ehuru flera ångare gingo ganska nära, komme de icke till hjälp. Tydligen hade man på. ångarna fått den uppfattningen, att det var fiskare, som blossade för att de lågo ute med garn.
Natten till onsdagen hade den tyska ångaren Botilla Russ passerat ganska nära, varvid man genom rop sökte påkalla uppmärksamheten. Men även denna styrde förbi norröver, och de unga männen gåvo även denna gång sitt hopp förlorat, och en del hade redan åter gått och lagt sig, då emellertid ångaren plötsligt vände och kom tillbaka. Den satte sedan ut en julle, i vilken de vinddrivna i tre omgångar fördes över till den tyska ångaren. Denna tog sedan kuttern på släp och fortsatte resan norrut.
Den rådande ångaren befanns som sagt vara Botilla Russ av Hamburg, en ångare på c:a 2,000 ton. Kaptenens namn var F. Noack. Den kom ifrån Hamburg och var på väg till Leningrad med maskingods.
Man kan ju lätt föreställa sig, att de sexton unga männen hade haft det synnerligen obehagligt ombord på kuttern. Humöret synes dock ha varit ganska gott. För det mesta hade man sovit. Svante Kviberg-Jakobsson och hans broder, som hade varit de mest sjövana, hade skött om båten, varjämte de övriga i mån av anlag och kondition hjälpt till. En del av dem hade emellertid varit ganska sjösjuka. De hade icke heller lidit så mycket av kylan, enär de plockat ihop sig nere i kuttern, där de ibland legat fyra på varandra, varför det blivit ganska varmt emellanåt. De hade också haft med luckorna till rummet och därigenom kunnat täcka igen skrovet. Detta oaktat hade ett par av deltagarna i äventyret ådragit sig kylskador i fötterna, vilka skador dock d:r Sasse trott skulle kunna hävas. En del av deltagarna voro förövrigt så pass pigga, att de flera timmar efter återkomsten till Bergsvik, nyrakade och nytra, voro på benen och kunde ställa sig till förfogande för en pressrepresentant från huvudstaden, som på middagen med flygmaskin anlände till Burgsvik efter att först han besökt Östergarn.
Och nu råder som sagt stor glädje i det lilla trevna samhället, som under de gångna dagarna legat i sorg. Man hade redan varit inställd på, att Gustaf Adolfsfesten och andra högtidligheter skulle inställas och att söndagen komme att bli en sorgedag i församlingen. Nu är allt endast en mörk och svår dröm och solen lyser åter över samhället. Vida omkring deltar man också i denna glädje, hela Gotland har dragit en suck av lättnad vid det glada budskapet från »Botilla Russ» och även från andra håll har uttryck givits för glädjen över de återkomna. Till Burgsvik har sålunda i dag på förmiddagen bl. a. anlänt följande telegram:
Deltager varmt i glädjen över räddningen.

Generallotsdirektör Ragg med familj.
Min hustru och jag, som förlorat vår förstfödde i djupet, sända jublande föräldrar varmaste lyckönskningar.
Johannes Norrby.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 2 november 1932
N:r 255