Etikett: Östergarn

I tisdags samlades Mellersta kontraktets präster till sitt årliga konvent, som denna gång var förlagt till Stenkumla kyrka och prästgård.
Konventet inleddes med nattvardsgudstjänst, varvid pastor H. Jakobsson, Hörsne, höll skriftertal över orden i Joh. 4: 11: Och brunnen är djup. \”Nattvarden kan liknas vid en brunn. När man öppnar ett brunnslock och tittar ned, ser man först ingenting, men så småningom avtecknar sig därnere den vida blå himmelen med sol och moln. På samma sätt upptäcker trons öga i nattvarden allt större rikedomar\”, sade talaren bl. a.
Efter nattvardsgudstjänsten samlades man i prästgården för överläggning med kontraktsprosten A. Ruhr som ordförande. Först behandlades en del mera interna frågor, rörande hl. a. representation och förfarandet med vissa kollekter. Ordet lämnades därefter till kyrkoherde C.-J. Björkander, Östergarn, som skulle inleda dagens samtal över ämnet: Prästens själavårdande och administrativa uppgifter.
Talaren framhöll, att man inte borde känna det ,som om det här vore fråga om en motsats. De i lag och förordning påbjudna uppgifter med t. ex. folkbokföring, som åvilar prästen, måste ju skötas. Men just genom utövandet av denna s. a. s. \”världsliga\” sida av ämbetet kommer han i kontakt med människor på ett naturligt sätt och kan så få tillfälle att samtala med människor om det väsentliga, det som måste ligga honom varmast om hjärtat. Sedan kyrkoherde Björkander framhållit, hurusom givetvis olika personlig läggning spelar in vid bedömandet av dessa båda sidor i prästgärningen, ville han för sin del göra gällande, att det myckna expeditionsarbetet dock inte borde ge anledning till för mycket klagan. Samtalet som härpå följde blev livligt, och olika meningar gjorde sig gällande. Från vissa håll varnade man för en alltför optimistisk syn på det nuvarande läget och framhöll att det verkligen för prästen kan komma att kännas som om han vore mera en ämbeman än ert Gudsordets tjänare, därför att det inte blir någon tid över till själavård, när de praktiska uppgifterna blivit skötta.
Trots skiftande uppfattningar om avvägningen mellan de båda sidorna var man ense om att den väsentligaste delen i prästens gärning givetvis är den rent andliga, och att denna sida måste hävdas, så att den inte blir betraktad och behandlad som sekundär. Prosten Ruhr gav sist en sammanfattning av de synpunkter, som framkommit, och förklarade konventet avslutat, varefter man sjöng en psalm.
Kyrkoherde och fru Lilja bjödo de närvarande 16 prästerna och ett tiotal prästfruar på middag i sin gästfria och vackra prästgård som av slutning på dagens konventsgemenskap.
Från prästgården däruppe på Stenkumlebacke ser man vida ut över den gotländska bygden. I den bördiga dalen ligga kyrkorna tätt och över den taggiga skogsranden längst därborta peka talrika kyrkspiror upp emot skyn. Alla bära de vittne om, att Gud vill det gotländska folket något: han vill se det samlat i helgedomen kring ord och sakrament och se det utföra sin kallelsegärning ofta kanske under en till det yttre grå vardag men alltid med nådens vida himmel däröver. Samvaron denna dag och synen av de många kyrkorna ville lära oss att bättre tjäna vår store uppdragsgivare och de församlingar, vi äro kallade att vårda.
E. O.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 4 September 1947
N:r 201