Etikett: Östergarn

Visby rådhusrätt. Sjörättsmålet mellan kaptenen å österrikiska skeppet »Nina» Egidio Cossulich och befälhafvaren & finska ångaren »Storfursten» A. F. Åström, hvilka fartyg, såsom förut nämts, sammanstött med hvarandra, förekom igår till behandling. Båda parterna hafva nämligen stämt hvarandra med yrkande af ersättning för vid sammanstötningen erhållna skador, hvarjämte hr C. nu äfven instämt ångaren Storfurstens styrman H. Vestin, hvilken såsom hafvande egt befälet å ångaren just vid det tillfälle, då sammanstötgen inträffade, enligt hr C:s åsigt varit i mer eller mindre grad vållande till olyckan.
Hr C:s ombud v. häradshöfding Karl Herlitz framhöll, att enligt sjölagen det tillhördeångbåt att falla undan för segelfartyg; motparterna hade derför att visa att så skett eller att styrka, att några omständigheter inträffat, som hindrat fullgörandet häraf.
Auditör Engström, ombud för hrr Åström och Vestin, anförde att på grund af det matta gröna skenet hos skeppets lanterna och den disiga luften man å ångaren ansett afståndet fartygen emellan vara mindre än förhållandet var, och att, då man upptäckt detta misstag, intet annat återstått att utföra än den manöver, som & ångaren gjorts, nämligen rodrets kastande åt babord, enär med den fulla fart ångaren hade stoppning af ångaren ej medhunnits; ångarens kurs, som varit O. N. O., blef genom denna manöver O. half N. Skeppet hade deremot ej, såsom det bort, hållit sin kurs samt hade ej, oaktadt nödsignaler gåfvos från ångaren, sökt att bistå densamma utan flytt sina färde. Något afseende å af skeppets besättning afgifna vittnesberättelser kunde man ej fästa, enär upplysning om vittnenas fräjd alldeleles saknades. Framhöll vidare att det ingalunda varit ångarens ovilkorliga skyldighet att backa och stoppa, enär i sjölagen äfven föreskrifves, att ångare hade att vidtaga sådana försigtighetsmått, som för handen varande omständigheter kräfde, och just dessa försigtighetsmått, de enda då möjliga, hade ångaren vidtagit genom sin manöver. På grund af ett af friherre Fabian Vrede och professor Edlund afgifvet intyg, att samma ljusstyrka allt efter läget af mellanliggande hinder kan observeras mer eller mindre olika från tvänne mötande fartyg, ansåg ombudet det förhållande kunna förklaras, att man å skeppet observerat ångarens lanternor fem minuter förrän man å ångaren märkt skeppets; ångaren hade derför, såsom kapten Å:s sjöförklaring angifver, befunnit sig i disig luft, som hindrat observerandet af skeppets lanternor, hvaremot skeppet, hvilket enligt kapten C:s sjöförklaring seglat i klar luft, lättare kunnat skönja skenet från ångarens lanternör. Slutligen företedde ombudet prestbetyg för dem af ångarens besättning, hvilka aflagt vittnesberättelsen.
Hr C:s ombud genmälde häremot, att skeppet hela tiden hållit samma kurs, hvilket tvänne af ångarens besättning i sina vittnesmål äfven intygat, Evt fel håde ovilkorligen begåtts, då man å ångaren, der man 3 till & minuter före sammanstötningen fruktat ombordläggning, ej hade stoppat utan låtit ångaren bibehålla sin starka 11 knops fart. Att skeppets lanterna haft matt sken, hade ingalunda styrkts, och skulle motsatsen komma att bevisas, enär den nu blifvit afprofvad. Företedde ett af sjömanshusombudsman G. Thomson utfärdadt intyg af innehåll, att tvänne fartyg, gående det ena med 11 och det andra med 4 knops fart (att ångaren och skeppet haft denna fart skulle ombudet framdeles styrka) samt observerande hvarandra tio minuter, innan de träffas, just vid denna tidpunkt måste vara minst 2,15 latitudsminuter aflägsna från hvarandia. På grund häraf framginge att skeppets lanterna haft reglementsenlig ljusstyrka. Skeppet, som haft all möda att bjelpa sig sjelft med inbräckt för och krossadt bogspröt, hvarigenom det ej var manöverfärdigt, flydde ingalunda genast från platsen, utan qvardröjde der en stund. Det vore besynnerligt och obilligt att vilja söka jäfva skeppets besättning, hvars fräjd man nu ej vore skyldig styrka, då de redan vittnat; ombudet hade emellertid just nu lyckats få fräjdebetyg för tvänne af besättningen. Lemvade derjämte ett utdrag ur ett från en af ångarens passagerare till Abo Tidning skrifvet bref, hyari vädret angafs vara klart och månsken rådande. Aunhöll slutligen om veckors uppskof för målets närmare utredning och besvarande af hvad ombudet för motparterna anfört. Uppskof till 10 September.
— Det långvariga målet angående strandade ångaren Widdrington mellan f. vice konsul Karl: Falk, kärande, samt konsul E. Liljewalch, handlanden Karl Molander och bergningsbolaget Neptun, förekom igår ånyo, hvarvid kärandeombudet konsul Arweson törklarade sig gifva det af ingeniör I. G. Braune och kapten F. Malmberg under målets föregående handläggning afgifua besigtningsinstrument samma vitsord som om det vore afgifvet på ed. För slutligt svaromåls ingifvande anhöllo svarandena om tre veckors uppskof; kärandeombudet medgaf endast två veckors uppskof. Målet uppsköts till 3 instundande September, då svarandena skulle vara beredda att afgifva slutligt svar vid äfventyr, att något vidare uppskot ej meddelades.

För försäljande af skämd torsk dömdes hustrun Katarina Löfgren, Sigdes i Östergarn, till tio kronors böter. Svaranden hade nämligen 5 dennes sålt dylik fisk, som enligt intyg af länsveterinären var oduglig och skadlig till födoämnen.

Djurplågerimål. Till tjugu kronors böter fäldes husbonden Georg Ekström, Ekeskogs i Norrlanda, emedan han 27 sistl. Juli till körslor begagnat en häst, som varit behäftad med ett öppet blödande sår.

Krafmål. Stadens fattigvårdsstyrelse hade instämt styrelsen för Sjukhjelps- och begrafningsföreningen nr 2 med yrkande, att styrelsen måtte åläggas utgifva 60 kronor ibegrafningshjelp för å fattighuset aflidna enkan Sofia Jonsson. Svarandena genmälde härå, att man velat dröja med utbetalningen härå, tills föreningen å allmänt sammanträde fått kännedom om saken, men sade sig ej hatva velat vägra att utbetala summan. HRådhusrätten ålade styrelsen att genast utgifva summan; i anseende till målets beskaffenhet qvittades rättegångskostnaden.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 21 Augusti 1883
N:r 67.