utbröt plötsligen i dag kl. strax efter 11 f. m. i byggmästare Kihlbergs vid Mellangatan, mellan Häst- och Brännerigatorna belägna magasin, hvilket till för något år sedan användes till snickareverkstad, men nu endast innehöll en del virke, hvarjämte der fans, enligt hvad det uppgifves, inlagd en del tjära samt oläskad kalk.
Elden utbröt nära nog med ens genom norra gafveln. Hastigt nog för våra förhållanden, kom klämtningen i gång och sprutorna kördes ut. En eller annan vattenkörare anlände också, men hvad de medförde förslog ej långt, utan elden hade i stora flammor svingat sig upp genom taket och ut genom alla väggar till en knastrande brasa, innan släckningen kom något så när i gång.
Så småningom anlände samtliga stadens sprutor, äfvensom jernvägens och artillerikårens, uppfordringsverket blef i ordning och nu kunde elden börja dränkas i vatten. Det såg emellertid ganska hotande ut. Elden svepte högt i sky och de smala vattenstrålarne förlorade sig i de röda flammorna. Det gälde att rädda de kringliggande bygnaderna, hvars invånare förskräckta och utom sig började i vild brådska hopsamla sina tillhörigheter för att bära bort dem.
Mest hotade voro det på andra sidan Brännerigränden liggande, fröken Vedin tillhöriga huset, samt den midt emot på vestra sidan af Mellangatan befintliga ladan eller uthuslängan, hörande till »Börsen».
Öfver Vedinska huset fick man i hast upp ett brandsegel. Men — så fans ej något vatten att spruta med. Naturligtvis tog seglet eld och brann upp och från taket på denna byggnad äfvensom från längan vid Mellangatan började det röka tappert ur väggar och tak. Fönsterrutorna sprungo, och det såg nägra ögonblick ut, som om elden icke skulle kunna begränsas till Kihlbergska magasinet.
Men till all lycka var vädret stilla och sakta regn föll. Uppfordringsverket arbetade också väl, och tack vare detta jämte den lilla ypperliga artillerisprutan blef man, sedan man äfven på andra sidan uppåt Hansgatan fått sprutorna i gång och fått med brandhakar rifva i den brinnande bygnaden, ändtligea herre öfver elden.
Branden hade då pågått omkring en timme. Uppregade gånger fick man släcka elden, som fattade teg i de båda ofvannämda grannbyggnaderna. När sedan faran var öfver och elden kunde sägas begränsad, upptog eftersläckvingen en ganska dryg tid. Först kl. 2 alutade klämtningen.
Det kan då sägas, att Visby har tur. Lycka var att elden bröt ut på dagen samt att vädret ej var stormigt, ty på denna trånga gata, bland alla dessa hopgyttrade hus, kunde det ha blifvit en försvarlig brasa.
Öfver hufvud taget kan sägas, att det frivilliga brandmanskapet skötte sig ganska bra, ehuru nu, som vid föregående brandtillfällen, den bristande ledningen och den ringa disciplinen lade hinder i vägen för en fullt ordnad släckving. Dock voro alla villiga att göra sin plikt, och vattenlangningskedjor, bestående af gubbar, gummor, fllekor och pojkar bildades till alla kringliggande brunnar.
Artillerimanskapet bidrog väsentligt till släckningen.
Bland dem som särskildt utmärkte sig för rådighet voro artillerikonstapela Steiner och målaren Henrik Engström.
Huru elden uppkommit har man ännu icke klart för sig. Byggmästare Kihlberg har sjelf icke på flere dagar besökt boden, men i morgse hade han ditsändt ett par arbetare för att hämta något virke. Möjligen ha dessa vid tillfället kanske rökt eller på något annat sätt lemnat en enista eld efter sig. Blifvande polisförhör, som, när detta skrifves, ej ännu är utsatt, torde sprida ljus öfver saken.
Byggmästare Kihlberg hade magasinet försäkradt för 2,000 kr. i »Svea». Det ioneliggande virket och öfriga materialier voro deremot icke försäkrade.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 16 Maj 1892
N:r 74
