Etikett: Olyckshändelse

Innehåller allt om olyckor på Gotland.

Publicerat

Från landsbygden.

Södra Gotland, 16 Juli.
Olyckshändelse. I sken råkade igår qväll ett par hästar i Vamlingbo, dervid körsvennen föll af vagnen och släpande efter densamma sökte hålla hästarne men utan resultat, då han släppte sitt tag och djuren fortsatte sin väg tills de af mötande personer fasttogos.
Körsvennen som sedan anträffades var då betydligt skadad. Å ena benet var ett två tum bredt och fyra tum långt gapande sår, troligen Se af någon hvass sten i vägen samt högra handen — förut vid olyckshändelse i ett tröskverk lemlistad — förvandlad till en oformlig blodig massa, förutom en mängd smärre sår och blåuader. Nedbäddad ien mjuk vagn, forslades mannen till sitt bem, hvarefter läkekunnig person anskaffades, som hopsydde såren och gaf annan lämplig behandling.

Hur han hämnades. På en gård på söder äro i tjenst en dräng och en piga, hvilka under tidernas lopp kommit att »tycka om hvarandra», så att de beslutit att framdeles dela ljuft och ledt. De unga tu lefde som ett par turturdafvor, tills ormen kom i paradiset i skepnaden af en snickaregesäll, som gjorde den lefnadsglade jäntan sin kur med sådan framgång att hon glömde sitt första »tycke», Fästmannen nummer ett, som med ängslan såg att hans kära flamma vändt sina blickar ifrån honom, beslöt att hämnas. En qvällbegaf sig den sköna, nu riktigt grannt utpyntad; ut att möta den hurtige gesällen, men följdes dervid af en spejande argus, fästmannen nummer ett, som såg hur hans vackra flicka med ej nya bekantskap försvann i ladugårdsbygnaden.
Väl bekant med byghadens smyggångar skaffade han sig plats att obemärkt blifva vittne till de bägges kurtis, hvilken måtte varit riktigt förtrolig, alldenstund den af svartsjukans demon gripne drängen beslöt att hämnas på stället. Tyst och försigtigt, smög han sig in i stallet och hämtade ett ämbar fyldt med vatten. När de båda älskande hviskade kärlekens ord och ömt smekte hvarandra, tog den grymme hämnaren det i vattnet dränkta täcket och kastade det jämte resten af ämbarets innehåll öfver de bägge kurtiserande, Denna kalldusch verkade som en svalkande balsam på deras glödheta känslor, så att gesällen, som trodde något sattyg vore med i spelet, sprang att söka detsamma, men möttes dervid af sin rivals hånekratt. Med ett litet nappatag i den stilla qvällen afgjordes, hvem som skulle blifva herre på täppan och slutade detta med gesällens nederlag, som ock drog sig tillbaka, hvarefter jäntan nu aftvådd alla siva tankar på gesällen, fick kärlek och tycken till sin gamle älskare att återvända.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 17 Juli 1893
N:r 109

Publicerat

Eld

utbröt i går e. m. i en liten materialbod i Cramérska trädgården. Den släcktes dock genast, innan den han tvinga sig ut genom tak eller väggar, genom från artillerikasernen och maltfabriken anländandse sprutor, så att brandkåren ej behöfde alarmeras.
Elden hade uppkommit derigenom att en gumma inne i den med åtskilliga trädgårdsredskap fylda boden kokat kaffe på ett fotogenkök, som antagligen exploderat eller på annat sätt spridt elden.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 14 Juli 1893
N:r 107

Publicerat

Från landsbygden.

Fole, 3 Juli.
Olyckshändelse med efterspel. Midsommaraftonen, då man här höll på att tråda dansen kring majstången, inträffade den olyckshändelsen, att en sexårig gosse under lek föll omkull, dervid han råkade slå sig så illa, att döden för några dagar sedan följde, Goanast efter olycksbändelsen spred sig det ryktet att en dräng skalle ba varit vållande dertill genom att med sin käpp ha bragt gossen att snafva.
Med anledning häraf hölls polisförhör, men tycktes deraf klart fra gå, att drängen ifråga varit oskyldig, evär hav, såsom ANgoner intygat, ej ens sett när gossen fallit omkull.
Olyckan hade tillgått så, att den aflidnes broder under leken råkat törna tillsammans med den lille, dervid ban körde hufvudet i sexåringens mage. Sannoligt till följd häraf instälde sig den meginflammation, hvari gossen sedan afled.
Drängen lär ämva åtala gossens moder, som spridt ut det först omnämda ryktet.

Norra Gotland, 4 Juli.
Osäkra ha landsvägarne häruppe varit på senastsa tiden, helst Broväg, som man nu ej gerna kör, om man kan slippa. En del kanalarbetare och annat löst folk ha nämligen tagit sitt tillhåll på ölkrogarna vid Duss i Bro och Hangvars i Lokrume. Derifrån anfalla de sedan fredliga vägfarare. Exempel finnas på att de tagit ifrån dem hästarne, och en husbondeson särskildt har blifvit så illa slagen, att han måst införas till lasarettet.
De vilda sällarne ha satt stor skräck i befolkningen, som väntar på ordningsmaktens skarpa ingripande.

Också en sjelfmordsorsak. På en gård i en af öns nordöstra socknar bor ett ungt par, som på sedvanligt sätt tagit »gamlefar» till sig, sedan denne sålt sin gårdslott. Emellertid varade sämjan ej synnerligen länge, ty gubben har ej det bästa humör. Far och son bade tillsammans huggit slipers, och häromdagen skulle de ner till Slite med hvar sin fora. Gubben råkade emellertid få en slipar af dem han huggit kasserad. Detta gick honom synnerligen hårdt till sinnes. Vid hemkomsten lefde han rakt vild och förklarade att nu kunde han ej längre lefva, utan skulle taga lifvet af sig. Han skaffade sig också mycket riktigt ett rep och linkade iväg nedåt skogen för att fallborda sitt uppsåt. Hans sonhustru anade emellertid oråd och skyndade jämte sin man efter honom. Man fann gubben sysselsatt med att binda upp snaran i en tall. Han blef ursinnig öfver att man ville bindra honom, och man måste med våld föra hem honom till gården.
Då man ej trodde, att gubben var riktigt slag, som kunde bete sig på detta sätt, hade man honom till läkaren, som dock förklarade att sjelfmordskandidaten bara led af ilska.
Det var ingen fara med förståndet.

Vamlingbo, 4 Juli.
En ganska hotande eldsvåda uppstod igår e.m. under den då rådande starka NNO blåsten uti den s.k. »Långmyren» belägen mellan Hamra och Vamlingbo socknar. Om de närmare detaljerna dervid berättar ett ögonvittne: följande: Eno 70-årig uudavtagsman, Båtel Olsson från Bertelsmessa i Hamra hade vid half-två-tiden gått ut för att bränna »rofland» i omedelbar närhet af myren, då elden af vinden fördes ut och antände agen derstädes med den följd att enart alltsammans stol i ljusan låga. At den påliggande vinden fördes elden med blixtsnaba hastighet vidare söderut, dels åt Vamlingbohållet, och dels åt Långmyra och Bertelsmessa gårdar, hvilka starkt hotades. Genom klämtning i kyrkklockan, och genoni underrättelse med skolbarnen, som genast, så snart man märkte olyckan, hemförlofvades, spred sig underrättelsen om att elden var lös, ganska fort, så att folk tillskyndade för att släcka och begränsa dess vidare framfart, hvilket omsider äfven lyckades, tack vare de i myren befintliga kanaler, der elden stannade i den uppkastade kanalbankep, som snart var en glödande massa. Då allt mera folk blifvit samladt under tiden lyckades man äfven genom rådighet och påpasslighet att dels hämma elden vid gårdarne och dels efter hand 3 de eldzflokor som af vinden fördes öfver kanalen och antände på andra sidan, i fodret. Nu inskränkte sig hela skadan till omkr. 200—150 tunnlands vidd, hvarå allt växande foder gick förloradt.
Såsom ett appendix till ofvanstående kan antecknas att ena flicka från Bertelsmess af ötveransträngning vid släckningen och äfven at skrämsel blef sängliggande sjuk.
Under nattens lopp och äfven i dag har vaktmanskap varit utsatt för att förebygga eldens vidare uppblos:ande, helst som det på flera ställen ännu ryker i jord och rötter.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 5 Juli 1893
N:r 102

Publicerat

Omkommen genom våda.

I fredags e. m. vid 3-tiden föll omkring 35-hrige f. sjömannen Gustaf Andersson, allmänt kallad Gotländingen, bördig från Gotland, från i Ystads hamn liggande engelske ångaren Celeste i sjön och drunknade. A. biträdde vid olyckstillfället med kollossning från fartyget, dervid han tog sig före att sjelf försöka i sin bår tömma det upphissade kolmåttet, men halkade, störtade baklänges mellan kajen och fartyget med båren, i hvilken han sökte fatta tag, öfver sig. Kort derpå upptagen, försökte man å kajen återkalla A. till lifvet, men förgäfves — tillkallad läkare kunde endast konstatera mannens död. Det sades att A. vid tillfället varit något onykter.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 5 Juli 1893
N:r 102

Publicerat

Gotländing död genom olyckshändelse.

Kocken Lars Ferdinand Martell föll midsommaraftonen ned från masttoppen å skonertskeppet Auguta Maria, hemmahörande i Bargavik och nu liggande i Norra hamnkanalen i Göteborg. Han hade klättrat upp i masten för att fastsätta en löfruska, men tröttnade, då han hunnit nära toppen. Han gick åter ned och hvilade sig en stund i salningen, men började sedan åter klättra upp. Emellertid synas krafterna ej ha räckt till, ty plötsligt störtade han ned i däcket, och efter att ha gifvit några svaga lifetecken ifrån sig, afled han genast. Martell var född 4 April 1876 och kyrkoskrifven i Öja församling.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 28 Juni 1893
N:r 98

Publicerat

Från landsbygden.

Gotland rundt, inomlands med eget ekipage, har ett par personer från sydligaste Gotland nyligen rest. Utgångspunkten var Gotlands sydligaste pastorat, Vamlingbo—Sundre och togs vägen långs vestkusten till det nordligaste pastoratet, Fårö. Vägen allt till Vamlingbo gick ut efter ostkusten samt till en del genom de naturskönt belägna dalsocknarna Bäl, Vallstena, Hörsne och Dalhem.
Under resan hade man ett godt tillfälle bedöma årets gröda och kom man till det resultatet att densamma längst norr och söder ut var under medelmåttan, dock voro rågarna i söder i ögonen fallande bätira äv i norr, I en del af öns mellersta socknar, såsom Dalhem och angränsande socknar var all gröda och hövall vacker; detta med anledning at dessa socknars goda jordmån samt att man der haft något regn. Öfverallt, med undantag af mellersta Gotland, klagades öfver brist å regn.
För rundresan åtgick nio dygn.
Hon sökte hans graf, men fann honom lefvande. För några år sedan utreste till den stora vestern en ung handtverkarefamilj från det nordligaste Gotland. Efter att hafva stannat några år deröfver å andra sidan atlanten hemreste hustrun.
Under den första tiden korresponderade de äkia makarne flitigt med hvarandra, men ett tu tre kom ej flere bref från mannen. Deremot fiek hustrun underrättelse från en frände i Amerika att mannen vore död.
Efter flere misslyckade försök att få vidare veta detaljerna ungående sin mans frånfälle, beslöt hustrun att resa öfver, för att, om ej annat, åtminstone få se sin käre aflidne makes graf. Men döm om hennes förvåning och bestörtning, då hon en half timme efter landstigningen på gatan möter sin kära, äkta hälft frisk och sund.
På samma gång man inbillat hustrun att msnnen vore död, hade man inbillat mannen att hustrun var död. Detta högst eimpla, fast i vestern mycket vanliga tilltag, lär vara gjordt af en bekant familj till det äkta paret, som det säges — för att få dem åtskilda och mannen omgift med en medlem af intrigfamiljen!

Klinte, 16 Juni.
Två menniskolif nära att utslockna. I dag när ångbåten Klintehamn med en hel massa passagerare och vuror lagt till vid »Bornholm» (broändan), der en myckenhet folk var samlad, stodo två unga flickor, systrar, den yngsta blott 8—9 år gammal, invid kanten af bron och sågo på den hop folk, som fans på båten. Då kom en skjuts med 2 hästar i fart körande rakt upp på de båda flickorna, hvilka, förskräckta för hästarna, skulle söka undvika dem och lutade sig utåt, men råkade båda, hårdt omfattande hvarandra, att störta i sjön samt gingo till bottnen. Lyckligtvis observerades tilldragelsen af den raske och modige förste styrmannen på Klintehamn E. Smitterberg, som ögonblickligen störtade sig i sjön och när flickorna åter syntes uppkomma öfver vattenytan fattade uti dem och höll dem uppe, tills bjelp af andra tillkom och flickorna, som fortfarande höllo fast i hvarandra, blefvo räddade, Hade bjelpen ej kommit så skyndsamt, så hade Erika och Sigrid Lindblom nu ej hört till de på jorden lefvande. Eburu den raske och beslutsamme ynglingen ej utförde denna vackra handling för att få pris och beröm, så förtjenar dock bedriften att blifva känd.
Sedan flickorna blifvit räddade, flöt den enas nya vackra sommarhatt på vattnet, men herr Smitterberg sprang andra gången i sjön och bergade äfven den.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 19 Juni 1893
N:r 94

Publicerat

Enbart benbrott efter frontalkrock på Linde-väg i går.

En trafikolycka inträffade vid middagstiden på fredagen i Linde. En personbil kom körande från hemsehållet, stora vägen mot Lojsta. Från motsatt håll kom en bil från Stånga som gjorde sig beredd att köra in på vägen till Linde kyrka. Föraren på den sistnämnda bilen hade uppmärksamheten åt annat håll, såg inte den mötande bilen och bröt dennes körbana. En våldsam kollision var oundviklig och skedde i stort sett front mot front.
Båda fordonen fick ordentliga plåtskador och kunde inte ta sig från platsen för egen maskin. Föraren i hemsebilen ådrog sig benbrott och fördes i ambulans till lasarettet. Passagerarna fick en del smärre skador. Den andre bilföraren, vilken var ensam i bilen, klarade sig i stort sett ifrån olyekan med endast smärre blessyrer.
Vägskälet i Linde har flera gånger tidigare varit skådeplatsen för trafikolyckor.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 juni 1965
N:r 128

Publicerat

Från landsbygden.

Vamlingbo, 16 Maj.
En eldsvåda, som lätt kunnat blifva ödesdiger och förhärjande nog utbröt i fredagsmiddag i Gudängsmyr i Vamlingbo. En hemmansägare hade under förmiddagen sysslat med torfförbränning i myren, men vid middagstiden, då arbetet var uträttadt aflägsnat sig för intagande af måltid. Elden var då i det närmaste släckt, blott här och der glimmande under askan gen, diken isoleradt från Myren, Snart sågs dock rök ånyo uppstiga derifråv, men så hög och intensiv att det var omöjligt urskilja dess härd, förr än hemmansägaren som varsnade röken ankom till stället, då han till sin förfäran fann att elden öfverförts öfver diket in i den torra myren och der med oroande hastighet utbredde sig i riktning såväl mot som med vinden. Iuseende det omöjliga i att ensam kunna uträtta något för eldens dämpande, började han upphäfva nödrop, så höga hans lungor förmådde, hvilket väl som röken kallade folk till stället. Genom rådighet och energi lyckades man dock omsider blifva herre öfver elden. Förhärjadt var då en sex till sju tunnland myrjord jämte en mängd gärdlesgård.

Rågax, fullt utbildade iakttogos härstädes i söndags.

Regn, ej några droppar, utun en riktig »grundmyr» fingo vi härstädes i går på morgonen. Vinden saktade af och det föll så stilla och vackert, under det åskan på afstånd galuterade med sitt mullrande dån.

Sundre, 16 Maj.
En bemärkelsedag är det, på sitt vis, idag för Gotland. — Det är nämligen den första dagen man är i tillfälle kommunicera på telefon från Gotlands nordligaste spats (Nors vid Ekevikén å Fårö) till dess sydligaste, Hoburgen, — Telefonledning har nämligen sträckts färdig idag — från kyrkoherde Kullins i Vamlingbo ledning till Amalienborg å Hoburgen till dervarande marmorbrott. Detta är är för oss härute på »verldens slut» mycket välkommet.

Ledet glesnar! Vår lilla annexsocken har endast omkring 200 invånare men icka3 dess mindre kan man god: kalla den — fria religionens land. Här finnas nämligen utom alla andra sekter t. ex. frikyräliga, s. k. helgeaner, baptister, metodister och hvad det allt är för -tister och -ister. Till luterdomen kunde man för blott 6 till 8 år sen räkna omkring 75 medlemmar, men nu har redan denna minoritet sjunkit till omkring — 20. (Åtminstone besökes kyrkan aldrig, nånon tid af året, af större maximum än, som sagdt, 20). Denna minimiflock sjönk emellertid häromdagen än ytterligare i det en af våra flitigaste kyrkobesökare, hemmansägaren M. Vestergren, Ljufves, »gick till sina fäder».
Den nu återstående lilla, så att säga obetydliga kyrkoförsamlingen består hufvudsakligast af ålderstigna medlemmar af bägge könen och tillhörande den gamla goda stammen och då de en gång gått »all verldens väg», behöfver man ej vara »clairvoyant» för att säga att det snart tusenåriga templet sanuolikt kommer att få stänga sina portar, hvars trösklar i den gamla goda tiden passerats af tusenden och åter tusenden.

»Huru kan vuttnet en sådan verkan åstadkomma?» Från en at grannsocknarna berättas: för en vecka eller något sedan hemkom från Burgsvik en dag en ung odalman. I den lilla »köpingen» (som Burgsviksborna älska att kalla det lilla samhället) hade han låtit sig väl smeka af potatis, nota bene — i fly tande form! men i sådant qvantum att den våningen, som hade en gammal blagarnsmössa till tak, började slingra å la sjögång. Väl hemkommen på eftermiddagen, gaf vår man sig ej ro, utan skulle ovilkorligen »äut å skåjta um säjna ränsår». Utkommen till ryssjorna, tumlade mannen än hit och än dit i den lilla båten och till slut tog vår fiskare öfverbalansen och kom, som man säger, på hufvud i sjön. Stället, der han kullbytterade var ganska djupt och då han såg det vara omöjligt rädda sig sjelf, uppgaf han några gälla nödrop. — Af en ren händelse funnos personer närvarande och mannen bragtes utan vidare men af sitt ofrivilliga kalla bad på terra firma nu spik nykter. I glädjen att se sig räddad, från en nära nog oundviklig död, lär han yttrat: »aldrä ja ska’ säupä majr!» Och egendomligt och sällsynt nog! Mannen, hvilken på senare tiden öfverlemnat sig nära nog åt dagliga ru — är och tyckes fortfarande förbli nykter!

Fossilt fynd. Vid bortskottning af öfre jordlagret å marmorbrotten på Hoborgen bittades i en djup bergsklyfta en mängd menniskoben. En del andra upphittade föremål vittnade äfven om att deruppe på den höga »borgen» sen århundraden, för att ej säga årtusenden, varit menniskor begrafna.
Kanske är det eu verklighet, hvad folksägnen vet berätta, nämligen att större delen af grottorna dernere i Hoberget »ain gang för flajrä Herrans ar säjne» varit bebodda samt att grottinvånarne efter sin sortie ur lifvet, blifvit begrafna ofvanpå berget. Det ärjua ej omöjligt att man framdeles kan få bekräftelse härå under den rastlösa marmorsprängningen i så fall och vore skäl att vederbörande vetenskapsmän toge fyndplatsen i närmare beskådande.

Efterfölj ansvärdt. Kyrkoherde Kullin, Vamlingbo, har låtit plantera bort emot 150 st. granar jämte löfträd såsom: lönn, ask och andra sorter å Sundre kyrkogård och komma dessa planteringar högst sannolikt att inom några år göra en tacksam effekt å den annars kala och ödsliga kyrkogården.
Kyrkoherde K. har äfvenledes gjort stora trädplanteriogar å Vamlingbo prest- och kyrkogård.

Bort med »Visby»! Gif oss »Klintehamn»!
Som man vet, har ångf. »Visby» en tid tid trafikerat linien Stockholm—Gotlands vestra landthamnvar och ångf. »Klintehamn» Stockholm—Gotlands östra landthamnar. — Den förra mad vändningspunkt i Ronehamn, den senare i Burgsvik.
Till mångas förfång och ledsnad, har en följd deraf blifvit att liniea Burgsvik—Ronehamn och vice versa blifvit otrafikerad.
Nu se vi emellertid, till vår stora glädje, att »Visby i slutet af månaden skall insättas å annan trade; att vi få tillbaka vår kära »Klintehamn» samt att den na nedlagda linien blir besatt. — Rätt så!

Hablingbo, 16 Maj.
En sorglig händelse timade härstädes förliden natt, då svagsinta bondhustrun vid Smiss gård beröfvade sig ejelf lifvet genom att, i nattens tysta timma då de öfriga af husfolket voro fösänkta i sömn, kasta sig i brunnen, der hennes anhöriga vid eftersökandet funno henne död i morse vid 8-tiden. — Qvinnan i fråga har varit rubbad till sitt förstånd en lång följd at år och var nu omkring 70 år gammal, Polisundersökning lär i eftermiddag genom kronolänsman Lindström vidtagas.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Maj 1893
N:r 76

Publicerat

En äfventyrlig resa

hade en Visbyskuta på sin senaste resa hit från Fårö.
Efter intagen last afseglade skutan från Fårö, dervid kursen stäldes genom Fårösunds östra inlopp, men då denna passage är något svår, råkade skutan komma för nära land vid Ryssnäs, dock ej värro än att den klarade sig och fortsatte resan. Sedan uppstod af någon anledning tillbud till eldsvåda i kajutan genom takets antändning kring rökröret, men upptäcktes lyckligtvis i tid och släcktes.
Men härmed voro ej motigheterna slut, utan när härom natten kaptenen kommer länsande med god fart erinrar han sig ej att hamnfyren släcktes 1 April, utan seende sken från cementfabriken tror han att detta är hamafyren och var redan inne i bränningarne då han varsnade misstaget och i en hast fick skutan att lägga bi och klara land, men några minuter senare hade det troligen varit för sent och fartyget legat på land.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 13 Maj 1893
N:r 74

Publicerat

Från landsbygden.

Sydöstra Gotland, 7 Maj.
Skarlakansfebern grasserar mycket här i trakterna; i flera socknar äro skolorna stängda till följd af den rasande epidemien. Flera fall af denna sjukdom med dödlig utgång ha äfven inträffat. I Närs socken afled en ung ogift sömmerska helt hastigt trots läkarens öfriga bemödanden att rädda henne. Från Hafdhem mäles att ett arbetsfolk, som ägde tre barn, under loppet af omkring 14 dagar haft den djupa sorgen att se dem alla falla som offer för den mycket smittosamma barnsjukdomen. Det sista dödsfallet inträffade derstädes i dag.
I stelkramp, en här ganska sällsynt skjukdom, som ej enligt läkarens utsago, förekommit i distriktet på 7 år, afled äfven för några dagar sedan en ogift medelsålders qvinna, efter blott ett par dygns förfärliga plågor.

Sundre, 9 Maj.
För den påtänkta telefonledningen från Vamlingbo till Hoburgen ha stolparne i dessa dagar blifvit resta, så att snart torde denna Gotlands sydligaste punkt äfven vara satt i snabb förbindelse med det öfriga Gotland.
Här pågår vårsådden energiskt!

Tingstäde, 8 Maj.
Under tyning häromdagen vid Austers råkade en piga, som var sysselsatt med att »bända bander» komma för nära elden så att hennes kläder fattade eld och hon sjelf blet ganska duktigt bränd på flere delar af kroppen, dock ej så, att någon fara är å färde.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 10 Maj 1893
N:r 72

Om Oss Drivs med WordPress