Fyra menniskor innebrända.
Kl. 1 natten till sistlidne måndag inträffade genom tvenne nattsnälltågs sammanstötande den fasansfullaste olycka, som vår jernvägshistoria har att
framvisa, och vid samma klockslag under vatten till lördagen utbröt den, om icke med afseende på sin utsträckning så dock i förhållande till de offer den kräfde, sorgligaste eldsolycka, som Visby stad troligen på århundraden fått bevittna.
Söder om S:t Lars ruin låg det af färgar Fornell förhyrda, färgar Wendt tillböriga och efter honom uppnämnd Wendtska färgeriet. Det var af trä, samt var, förutom en större skorsten, försedt med tvenne trätrummor för immans aflägsnande, hvilka voro placerade på hvar sin sida om skorstenen. På öfra våningen, vid sidan at färgeriet funnos ett rum och kök*), hvilka beboddes at fru Maria Sofia Ahlberg, hustru till bokbållaren Ahlberg vid Gane ångqvarn, samt deras tre barn, sönerna Wilhelm, och Per Herman samt dottren Elin (se närmare under afdeln: \”Döde under veckan\”). Enligt hvad af den i lördags kl. 4 e. m. företagna ransakningen syntes framgå, hade antagligen elden börjat i färgeriet samt sedan med förfärande hastighet spridt sig till öfre våningen, der den lilla familjen slumrade. Troligen hade dessa personer först qväfts af röken, emedan en piga i tjenst hos färgar Wendt, hvilken senare hade sina rum närmast intill Ablbergska familjen, utan att förnimma något svar, så snart hon varsnade elden lärer bultat på väggen tillfru Ablbergs rum. Dessa fyra menniskor blefvo sålunda innebrända. Derefter spred elden, sig till de närmaste af färgar Wendt bebodda rummen. Pigan väckte hr Wendt, hvilken öppnade dörren; men då han märkte, att hela vägen utför trappan \”liknade ett ljushaf\”, slog han in fönstret, kröp ut på ett nedanför beläget tak, samt räddade derigenom hustrun och pigan. Hr Wendt skadade sig lindrigt. Hustrun inbars till en af grannarne. Intet af lösöreboet räddades. Hr Wendt sökte rädda sina värdepapper, men misslyckades.
Elden spred sig derpå från färgeriet till ett i rät vinkel deremot stående stenhus, hvilket sålonda sträckte sig från öster till vester. Här bodde flera familjer med många små barn, och innan ännu någon varsnat elden, hade den redan kastat sig öfver till detta hus. I dettas andra våning bodde smeden P.J. Pettersson med sin hustru samt bredvid honom hans måg, smeden N. P. Åkerberg, med hustru och ett barn. En smedsgosse väckte dem, Åkerberg tog då barnet samt försökte komma ut genom sitt rum. Motad af rök, återvände han då till de gamles rum, men då han äfven vid öppnandet af deras dörr möttes af eld och rök, sprang hans svärmor i sin för tviflan till fönstret, samt kastade sig hufvudstupa ned i stengatan. Hon ärnu sängliggande, dock, såsom det tros, ej lifsfarligt skadad. Då Åkerberg såg, att ingen utgång fanns, sammanknöt han några lakan, hvarmed alla nedfirades, och räddades i sista minuten, under det fönstren sprungo sönder. Intet af deras lösegendom var brandförsäkradt. Icke utan venod kan man höra, att allt hvad dessa familjer kunde rädda var en kofta, en klädning, ett lakan, en rock samt ett par byxor.
Näst intill Pettersson bodde sergeanten J. P. Wikander med hustru och 2 minderåriga barn. Sedan han lugnat sin hustru sprang han till köksdörren, men möttes, då han öppnade den, af eld och rök. Han sprang då till fönstret, sönderslog det samt ropade på hjelp. Tio långa minuter gingo om, den qväfvande röken trängde på allt mer, och slutligen nödgades de hänga sig utanför fönstren, för att icke qvätfvas. Hjelpen kom dock, sedan de i ångestfull väntan tillbragt dessa för dem förvisso dryga minuter. En stege upprestes ändtligen, och på den räddade de sig alla. Intet af deras lilla bohag var brandförsäkradt, och intet kunde räddas. Några möbler nedkastades, men krossades.
I husets nedra våning bodde sadelmakaren C. G. Hultberg, Han hade der sin verkstad samt hustru och tre barn. En karl skrek öfverljudt på gatan, hvarigenom han väcktes. Han öppna: de då förstugudörren, i afsigt att hemta kläder, men möttes af rök. Hustrun tände upp ljus, hvarefter barnen (naturligtvis i blotta linnet) sändes ut genom fönstret till lärgossen, hvilken först räddat sig. Intet var försäkradt och obetydligt af lösegendomen kunde räddas. Dessutom hade han på vinden möbler, verktyg m. m., hvilket naturligtvis blef lågornas rof.
På nedra botten af stenhuset närmast färgeriet bodde jungfrurna Kristina Sjöström och Anna Söderström, De hade tvenne rum, ett åt gården och ett åt gatan, med hvar sin utgång. Jungfru Sjöström vaknade vid ett \”förskräckligt glasskrammel,\” kastade på sig kläderna, sprang fram till fönstret åt gården, samt fann då hela gården upplyst. Hon bultade då åt Hultbergs, som bodde innanför, och väckte upp sin rumkamrat. Under tiden fylldes förstugan af rök, men ingen eld syntes. Hon sprang derpå ut på gården och ropade, samt mötte der färgår Fornell, och snart derefter\” anlände folk. Dessa både menniskor medhunno ej att rädda något af sin lösegendom, hvilken icke var brandförsäkrad.
Elden tillkännagafs för polisen först af jungfrun Matilda Viberg, boende i Vibergska huset invid hvalfvet öfver S:t Hansgatan. Hon väcktes af sin äldsta dotter, fick se det stora eldskenet och ena trätrumman på färgeriets tak brinna, samt sprang genast till poliskontoret, hvarefter tjenstgörande poliskommissarien Sandahl stälde i gång med trumningen samt sprang till S:t Karin och började klämta. En temligen lång stund åtgick dock, innan klämtningen började.
Liken af de innebrända framdrogos under lördagen. De voro förfärligt brända och alldeles oigenkännliga, förutom gossarne, hvilka bland spillrorna funnos ännu hvilande den ene på den andres arm, och hvilka kunde till någon del igenkännas. Kropparne liknade med sina stympade lemmar hårdt stekta köttmassor.
Öfverste von Vegesack samt länets höfding voro bland de först anlände och ölfvervoro släckningen under en större del af natten.
Släckningsarbetet var vackert, och ännu qvarstå träsparrar och dylikt, utan att hafva blifvit nedbrända. Mycket folk samlades och biträdde på det ifrigaste. Äfven bättre fruntimmer märktes stående utan att förtröttas i de vattenlangningskedjor, som bildades.
Under natten till söndagen flammade elden åter upp, men släcktes genom utposterade sprutor och manskap. Äfven så, ehuru ej så häftigt, under natten till gårdagen, och först i går vid middagstiden ansåg 1:ste brandchefen rådligt att afsluta släckningsarbetet och hemsända folk och sprutor.
Bland dem, som berättas hafva särdeles utmärkt sig nämnas: handl. Åckander, bokh. Pettersson hos grossh: Procopée, arbetskarlen Johan Gardell m. fl. Man har försport, att en välbehöflig insamling till de genom eldsvådan utfattiga familjerna föranstaltats i staden.
*) Köket låg öfver färgeriet, men det andra rummet låg öfver ett brygghus, hvilket jemte tvenne intill liggande rum förhyrdes af jungfruarne Svensson och Söderström. (Se längre fram!)
Såsom af ofvan stående berättelse synes, var den under branden tryckta och med lördagens morgonpost till landsprenumeranterna afsända kortfattade notisen om olyckan i så måtto oriktig, att deri uppgats, att, enligt rykte, ingen vore innebränd. Redaktionen hörde under natten talas om \”saknade personer\”, men ansåg bäst vara att framställa olyckan i så lugnande ordalag som möjligt.
Gotlands Allehanda.
Timdagen den 23 November 1875.
N:r 93.
