Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Etikett: Öja
Öja socken ligger på norra delen av ön.
Gårdsnamn: Barkarve, Bjärgvide, Bobbenarve, Bocksarve, Botarve, Botvide, Bringes, Burge, Domerarve, Gisle, Lasses, Matsarve, Mjölhatte, Mårtens, Ockes, Ollajvs, Olovs, Petes, Prästgården, Ranarve, Roes, Ronnarve, Rudvier, Sandkvie, Sibbenarve, Sigfride, Simunde Lilla, Simunde Stora, Skoge, Stockvike, Strands, Unghanse.
ÖJA. Öja—Fide friförsamling hade i lördagskväll sin sedvanliga höstförsäljning. Trots det dåliga vädret hade en talrik skara infunnit sig. Missionsstunden började med en adventsång, varpå pastor Leykauf läste Jes. 40: 111, höll en kort betraktelse samt hälsade alla varmt välkomna. Härpå följde sången \”Evigt strålar Faderns kärlek\”. Med lantbrukare Axel Wessman, som van och säker utropare tog försäljningen så sin början. Det var en hel del förnäma arbeten förfärdigade av församlingen och juniorernas syföreningar. Allt och icke minst gottportionerna hade en god åtgång och priserna blevo höga. Behållningen av försäljningen blev 462 kr. Sist frambar pastor Leykauf ett tack till alla som medverkat till det goda resulafet. Juniorerna ha sin offentliga Luciafest på lördag kväll, då insamling göres för Europa-hjälpen.
Gotlands Allehanda Torsdagen den 12 December 1946 N:r 289
Till den sista vilan vigdes i lördags den 30 nov. stoftet efter lantbrukaren Svante Lundgren, Prästgården i Öja. Samlingen skedde i den hänsovnes hem, där kyrkoherde Fridolf Terneus höll en betraktelse. I procession fördes kistan sedans till Öja kyrka, där den inbars under det att kantor Martin Lundqvist på kyrkorgeln utförde en sorgmarsch. Den högtidliga akten inleddes med ps. 55: 3-4, \”Han tårar fälla skall som vi\”, och efter psalmen höll kyrkoherde Terneus en av allvar och träst buren betraktelse utgående från Uppb. 22: 20. Kyrkoherden uttalade även några varmhjärtade minnesord över den bortgångne. Därefter följde jordfästningen, varpå kyrkoherden sjöng begravningsmässan. Akten avslöts med ps. 42: d 5 och under sorgemusik utbars därpå kistan och sänktes i graven. En rik blomstergärd nedlades till den hänsovnes minne från släkt och vänner. Folkskoll. Lundqvist nedlade en krans från styrelsen för Öja bastu och tackade för den hänsovnes redbarhet och trohet i sitt arbete. Sist lyste kyrkoherde Terneus frid över det sista vilorummet.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 4 December 1946 N:r 282
Samtliga elever i läroverkets fjärde ring, inalles 18 stycken, ha nu anmält sig till vårens studentexamen. Eleverna i L IV äro Gustav Andersson, Visby, Hans Höjmar, Martebo, Wolfgang Mehler, John Odin, Visby, Lennart Stenqvist, Dalhem, Lars-Åke Åström, Visby, Rangi Ahlqvist, Hemse, Elisabet Enekvist, Visby, och Ulla-Britt Lindén, Ulriksfors, samt i R IV Anders Dahlgren, Stånga, Bo Dahlgren, Malmö, Gilbert Enekvist, Visby, Sven Gardell, Ala, Nils Jacobsson, Öja, Erik Nygren, Bertil Stålhandske, Astrid Hägg och Elisabet Pöpke, Visby. Till realexamen ha anmält sig från klass 55 Evert Engström, Hugo Struve, Gunvor Gröndahl, Kerstin Lundgren, Evy Nilsson och Barbro Wennberg, samtliga från Visby, samt från klass 44 Nils Buskas, Björke, Willy Engström, Lars-Erik Jacobsson, Visby, Bertil Jonsson, Tingstäde, Asta Andersson, Solveig Karlsson, Sigrid Nilsson, Fårö, Ulla-Britt Nilsson, Visby, Inga Norman, Halla, Margit Olofsson, Visby, och Valborg Olofsson, Lojsta.
Gotlands Allehanda Torsdagen den 30 september 1943 N:r 225
Den rikskollekt som under de två sista åren tagits upp för underhållet av Gotlands kyrkor hemställer domkapitlet skall få tas upp även under åren 1944, 1945 och 1946. Rikskollekten i fjol gav 24,810 kr. Ansökningar om bidrag av dessa kollektmedel ha gjorts av Gothems församling för inre restaurering av kyrkan för en kostnad av 30,000 kr. enligt 1937 års beräkning och grundförstärkning av tornet, av Sanda församling till installation av värmeledning för omkring 8,000 kr., av Källunge församling till restaurering av kyrkan för Cirka 20,000 kr., av Kräklingbo till värmeledning i kyrkan för omkring 6,500 kr., av Anga till restaurering av kyrkan för 20,000 kr. enligt 1938 års beräkning och av Öja till ombyggnad av kyrkans torn för 30,000 —40,000 kr. Två av församlingarna, Gothem och Öja, ha begärt bidrag för åtgärder, vilkas åsidosättande skulle innebära fara för förstörelse. Domkapitlet har därför vid preliminär behandling av ärendet tänkt sig, att bidrag av 1942 års rikskollekt skulle komma att lämnas i första hand till dessa två församlingar.
Gotlands Allehanda Tisdagen den 28 september 1943 N:r 223
på tisdagen hölls predikan i kyrkan av kontraktsprost A. Kronqvist, Burs, varpå deltagarna samlades i prästgården till förhandlingar, Till ledamot för Visby stift i ASP:s centralstyrelse omvaldes kyrkoherde C. J. Björkunder, Östergarn, med kyrkoherde Olof Fardhem, gom suppleant, nyvald. Ett förslag till ändring av ASP:s, stadgar godkändes. Till styrelse för kretsen omvaldes kontraktsprost A. Kronqviat, Burs, ordf., kyrkoherde E. Flejneman, Alva, vice ordf., och kyrkoherde R. Johansson, Garda, sekr. Frågan om en kontinuerlig församlingsvecka inom södra kontraktet bordlaaNs tills vidare på grund av tidsläget. Efter förhandlingarna övergick man till dagens överläggningsämnen. Kyrkoherde J. Hoffman inledde frågan om Eskatologien i förkunnelsen och kyrkoherde Johansson talade om Missionens plats i kyrkans liv. På båda anförandena följde överläggning. Kyrkoherde F. Ternéus, Öja, som hade deltagit i ASP:s 40-årsjubileum i Karlstad, lämnade sedan ett referat från detta. Avslutningar förrättades av kontraktsprosten Kronqvist, som uttalade ett tack till dagens värd, kyrkoherde Johansson. I konventet deltogo nio prästmän med fruar.
Gotlands Allehanda Torsdagen den 23 September 1943 N:r 219
i den vackra gammaldags gotländska stilen firades i lördags i Hamra, då lantbrukaren Seth Sandelin från Öja sammanvigdes med fröken Karin Hansson, dotter till kyrkvärden Alfred Hansson och hans maka, Sutarve i Hamra. Företrädd av speleman kantor Erik Esklund från Vamlingbo tågade bröttopskortegen till kyrkan, där vid inträdet i den med björkar smyckade helgedomen en bröllopsmarsch utfördes på kyrkorgeln. På altaret var en vacker dekoration av blommor och levande ljus. Vigselakten inleddes med ps. 169 1-2: ”Fädernas kyrka i Sveriges land”, och därefter höll kyrkoherde F. Ternéus ett hjärtligt välönskningstal till de unga tu, som nu inför altaret ingingo livsförbund med varandra. Båda kontrahenterna ha sedan flera år varit intresserade och arbetsamma medlemmar av kyrkliga ungdomskretsen och det var kyrkoherden en glädje att se dem som äkta makar och hoppades att de alltfort genom hela livet skall vara i kärlek trogna Guds ord och fädernas kyrka. Så förrättade kyrkoherden vigsel och utförde därefter brudmässan. Sist sjöngs ps. 233: 3-4, och under tonerna av festmusik tågade brudparet ut ur kyrkan. Under vägen tillbaka till bröllopsgården utförde spelmannen fiolmusik. Vid bröllopsgården hälsade brudparet välkommet till hemmet av bruttbonden köpman Ivar Alyhr från Visby, som i ett vackert och hjärtevarmt tal tillönskade brudparet en livslång lycka och i några vackra ord ägnade en hyllning till brudens barndomshem, där nu de båda makarna få sitt nya tjäll. Därefter hälsades brudpar och gäster i hjärtliga ord välkomna in i bröllopsgården av värden, trädgårdsmästare Olle Stengård, Burgsvik. På ett för gotländsk gästvänlighet utmärkande sätt följde sedan en trevlig bröllopsfest med hjärtliga tal, bl a av kyrkoherden och bruttbonden. Ett flertal lyckönskningstelegram anlände under bröllopet. På kvällen var en stor skara av bygdens folk samlad, och på sedvanligt vackert sätt hyllade de brudparet och önskade lycka över dess förbund. Flera vackra äreportar voro resta på vägen mellan bröllopsgården och kyrkan. Som bruttöverska tjänstgjorde fru Karin Stengård, Burgsvik, och som värdinna fru Anna-Lisa Alyhr, Visby. Tärnor och marskalkar voro Ester Sandelin – Ingvar Stumle, Astrid Hansson – Folke Sandström, Ingrid Sandström – John Martell, Margareta Fors – Martin Johansson. Brudnäbbar voro Elsa Pettersson, Bengt Stengård och Bernt Erik Martell. Under högtidlig och gemytlig festglädje pågick bröllopsfesten till fram på morgontimmarna.
Gotlands Allehanda Osdagen den 22 September 1943 N:r 218
Del 1. Det gotländska landsvägsnätet sådant det nu föreligger är i allt huvudsakligt detsamma som tillkom vid 1780-talets mitt, vad som senare anlagts inskränker sig i det hela till. några nerfartsvägar till järnvägsstationerna, vägarna genom den utdikade Mästermyr samt en och annan väg i samband med laga skiften (t. ex. Olofsqviar i Öja). Det har till sin upphovsman landshövding C. O. von Segebaden (här 1766-88), en man som fått det allra bästa eftermäle bland de styresmän som Gotland under tidernas växling ägt – \”den mest välsignade man och i stort verksamme hövding som styrelsen dittills sänt att vårda och förkovra Gotland\”, \”vara make såsom man yttrat väl aldrig mer kommer på detta landet\” (Säve). Huru han planerade och utförde detta för sin tid storartade arbete är icke i alla detaljer känt, huvudsakligen därför att just ingen har mer ingående sysselsatt sig med detta ämne som dock genom företeelser och krav i senare tid visat sig kunna fånga stort intresse. Icke mindre än 112. mil nya landsvägar skall, enligt uppgift, genom en enda mans energi och framåtanda ha kommit till stånd på ön i en tid som icke visste av några vägsakkunniga eller vägingenjörer. Redan detta vill gärna framstå såsom något gåtfullt, när man ock därtill betänker landets tillstånd under denna och föregående tids prövningar, belysta av ingående historisk forskning . (Gunnar Kellgren : Gotland 1690-1720, Ivar Moberg: Gotland um das Jahr 1700). Att det icke kunnat avlöpa utan friktioner från lantbefolkningens sida torde vara tämligen klart, när allt arbete skulle utföras efter åläggande i kommandoväg, någon som hälst ersättning för offentligt arbete var den tidens gutar minsann icke bortskämda med och att kraven icke voro små framgår nogsamt av saken själv och en del episoder som nått fram till eftervärlden. Så berättas det om allmogen i Närs pastorat att den en söndag genom kungörelse från predikstolarna anbefalldes att viss dag med folk, handredskap och dragare möta upp i Barlingbo, väl omkring 5 mil från hemmet, för att under ett par veckors tid vid Stava gräva diken, bryta och framsläpa sten och grus till den nya väg som nu där skulle anläggas. Och för byggande av vägstycket genom Lokrume myr, de s. k. Lokrumebroar, fick till och med Fåröborna böja vid så att de i ett par omgångar behövde frakta sig över sundet med dragare, vagnar och allt. Ja, det göres rent av gällande att även det \”svagare könet\” tagits i anspråk – \”kvinnfolken buro grus i nätvannor eller i vad man fick tag uti, ty på landsbygden fanns knappt en riktig spade, en järnstör eller skottkärra\” (Säve: Åkerns sagor), och detta låter mycket troligt, ty gutniska kvinnor ha alrig varit byckna för att hugga i där det av behovet påkallades. Utan all sakkunskap och ledning kunde naturligtvis nog icke ett sådant vidlyftigt \”företag utföras. Landshövdingen själv drog sig icke för att personligen övervaka arbetets fortgång och syntes ofta i spetsen för arbetsskaran till dess uppmuntran. Självklart togs även fogdarne och länsmännen i anspråk väl å timbetets vägnar, varjämte förfarna och betrodda allmogemän, t., ex. gamla kyrkvärdar, anlitades. Men den som nog mest skulle företräda sakkunskapen var den bekante lantmätaren M. J. Lallerius, landshövdingens högra hand, som gick före med lantmätarekedjan och utstakade linfeniver skog och mark. Om han härvid någon gång i en kritisk stund måste taga ledning av fortgående ringning med kyrkklockorna vid vägens ändpunkter såsom sägnen vill göra gällande måste lämnas därhän, men skulle i så fall bra belysa vanskligheterna vid att på måfå draga fram genom obygden. Företaget var säkerligen vanskligt nog icke minst i betraktande av de, många hinder som rests snart sagt vid varje stenkast av banan.. Och det är nu härutinnan som de gotländska landsvägarnas gåta, ja gåtor, bit för bit möter oss. En sak som ofta synes den nutida resenären oförklarlig och kanske mer än en gång väckt hans förtret, synnerligen om han med sin bil hamnat i något djupt vägdike, är vägbankens oresonliga höjd över omgivande mark, kanske en böljande sädesåker; där svävar han i sitt höga majestät på sin tråd över skördar och fält. Påfallande är detta t, ex. å vägen Follingbo-Barlingbo -Roma ö s. v. eller Endre-Ekeby m. fl, man åker faktiskt över närliggande trädgårdar och gårdsplaner, och på sina ställen kan man inte undgå den reflektionen att det måste bereda gårdsägarna en hel del besvärligheter att komma upp på eller ned för allmänna vägen vid hans grind. Och gåtans lösning ligger i vanliga fall nära till hands. Härvid gäller det nogsamt att betänka huru mycket högre vattenståndet den tiden var överallt, då dikning var så gott som okänd. Ännu efter mitten av 1800-talet var det vanligt att de gotländska vägarna vid vårfloden kraftigt översvämmades, och det berättas att vattnet t. ex. å vägen söder om Petes gård i Öja kunde denna tid av året stå nära en aln över den höga stensatta vägbanken mot Petesviken, och vid Högbro öster om Gurpe i Kräklingbo kunde vårflödet från Nygårdsmyr som hotade att taga bron med sig (vadan den måste byggas hög!) kunde vattnet forsa över vägbanan så att det var ett dagligt äventyr för skolbarnen att komma fram till skolan vid kyrkan. Vid Stenbro gård i Silte kunde man, trots avloppet genom bron över den höga landsvägen (utmärkt för sin tid med en bildsten!), vid vårfloden från gamla Mästermyr till och med fånga gäddor i brygghuset! Den värsta landsvägsbiten å u lär också länge varit den vid Stava i Barlingbo, som \”Närkarna\”, såsom ovan berättats, fingo bud på att bota, och det sägs att bonden även i senare tid hellre för sin stadsfärd tog vägen från trakten vid Diskarve i Roma rätt västerut genom skogen mot Akebäck än över Snauvaldsbro och förbi Stava. Det finns också grundad anledning förmoda att detta vägstycke haft sina omöjligheter redan under medeltiden, ty från denna tid kommer en berättelse om en priorissa Elna (Helena) från Solberga nunnekloster vid Visby som, när hon en gång ville besöka priorn i Roma munkkloster – båda tillhörde ju Cistersienserorden – hon då icke tog den genaste vägen genom Follingbo-Barlingbo utan den längre genom Dalhem och över Roma myr, tydligtvis medan den var mera framkomlig. Men även den var besvärlig nog, så att hon efter denna sin färd lät förbättra eller bygga om den över \”näset\”, där den ännu går förbi Näsungs i Dalhem till Karby i Roma och därför även in i senaste tid burit namn efter henne nämligen Elnagate. Men frågor som den vägfarande städse ställes inför gälla dock i första hand icke vägbanans höjd utan dess riktning, dess opåräknade och opåkallade svängar och krökar, som en senare jäktad tid gladeligen tagit som sin uppgift att rätta till, ofta nog väl så hårdhänt och meningslöst. Alla vägarnas \”nycker\” ha dock i varje fall sin goda och fullgiltiga förklaring. Men då måste man in på vägarnas tillblivelsehistoria alltifrån uråldrig tid. När von Segebaden anlade. de nya landsvägarna på Gotland, saknade ön visst icke vägar. Tvärtom – det var ett synnerligen rikt vägnät som stod resenären till buds här, på sitt sätt alltför rikt, något som kartor för dessa tider nogsamt visar (T. Moberg se ovan!), och dock förete de icke allt. Detta hade icke någon landshövding styrt om, utan en vida mäktigare herre – nödvändigheten, livsbehovet, men visserligen icke på en enda gång. Då detta behov till sig olika med växlande tider, samfärdsel- och kulturförhållanden, har också vägarnas såväl beskaffenhet som utformning kommit att gestalta sig olika. Endast den fullständigaste kännedom om den tid i vilken en väg kommit till och därmed sammanhängande krav kan till fullo ge förklaringen till denna vägs gestaltning och egenheter. Ty vägarna äro på sitt vis bland de mest praktiska uttryck för varje tids särskilda kynne om de ock för en senare tid kunna ligga där bra antikverade, och det råder ett oavlåtligt sammanhang mellan väg och levnadsbehov och likasom ett fortgående samspel mellan väg och bygd i det att allra först sluter vägen sig till bygden, sist drar vägen bygden till sig, det ena som det andra sker mer eller mindre frekvent i varje tid. Och varje väg har därför alltid sin särskilda saga, ett vittnesbörd om ett livsbehov den velat fylla – och detta är just dess egentliga gåta. Den gamla vägen från en svunnen epok skall på denna grund alltid ha en fläkt av poesi och stämning över sig för den som har sinne för dess särprägel, om också blott en aning om dess anbefallda uppgift i livskampen. Där tidsförhållandena stå mer eller mindre okända blir dess vägars gåtor också mer eller mindre olösliga. Stigar och vägar äro lika gamla gom människorna inom landområdena, de första vägarna voro upptrampade av jägare och fångstmän och sökas ofta kring vattendragen, redan det begynnande åkerbruket krävde vägar liksom boskapsskötseln, och vid gamla vägar slingrande genom djupa skogen har det ofta erinrats om kreatursstigar. Av lätt förklarliga skäl kan man nog ej påvisa några vägar från Gotlands Stenålder, om också icke väg saknas t. ex. i området vid Svalings i Gothem, där öns första bebyggelse satt in, och vägen Näsbolairu som passerar stenåldersboplatsen Gullrum i Näs har nog icke mycket gemensamt med stenåldern, ehuru väl den pekar hän mot Burgsvikens vatten för fiske och sälfångst. Likaså har nog vägen intill norra sidan av Laubackar, där nedanför liggande åkerfälten med sitt rikliga av grankvistar märkta kline vittnar om en stenåldersbygd, en mera nära liggande förklaring. Enahanda är förhållandet med Gotlands Bronsålder, så mycket mer som en hel del osäkerhet ännu råder om denna, då fornlämningarna som röja denna tid – rösen och skeppssättningar – voro av vissa hänsyn till de avlidna lagda ett gott stycke från själva bygden.
Sträcka mellan Sojvide och Övide i Eskelhem
Gotlands Allehanda Lördagen den 11 september 1943 N:r 209
Den gamla kalkstensbron vid Petes i Öja. Något om vägdistriktens verksamhet under dess 50-åriga tillvaro. Den vägorganisation, som nu vid vägväsendets förstatligande försvinner, har hunnit verka under precis ett halvsekel eller alltsedan det enligt 1891 års väglag tillkom och sattes i verket. Den har alltså fungerat under en tid av rastlös utveckling på det tekniska området, vilken ställt de ansvariga vägmyndigheterna inför upprepade krav på bättre förbindelser och som stundom medfört svårigheter av skilda slag. Under medverkan av kunniga och erfarna män ha dock dessa svårigheter övervunnits och Gotland kan i dag berömma sig av ett vägnät, som tillgodoser alla rimliga anspråk. Det lokala vägstyret kan med gott samvete överlämna det verk, det byggt upp, till de statliga förvaltningsorgan, som skola föra verket vidare. När den nya organisationen med vägstyrelser och vägstämmor kom i gång på-90-talet blev den första stora uppgiften att besluta om vägdelning för det system till väghållning in natura som lades upp. Varje jordägare skulle ha sin vägdel att sköta om och det tog lång tid att verkställa dessa omfattande beräkningar. Lantmätare Oskar Warfvinge i Visby hade detta arbete om hand och det dröjde flera år in på 1900-talet innan väglängderna lågo klara och kunde träda i kraft. Under tiden hade vägstyrelsen som en av sina huvuduppgifter att utlysa entreprenad på anläggandet av nya vägar och på underhållet av dessa. För vinterväghållningen krävdes en indelning i ploglag, som förnyades vart tionde år. Att göra alla till lags med ersättningarna gick givetvis aldrig och titt och tätt anfördes klagomål, som ibland fullföljdes ända upp till Kungl. Maj:t. Vid vägstämmorna i seklets början var representationen vanligtvis inte så fulltalig och ibland kan man finna att endast 3-4 ombud infunnit sig. Allt gick i sina lugna gängor och några omstörtande frågor hade man inte att ta befattning med.
Motortrafiken gjorde sig påmint redan 1903. Motortrafiken började dock snart höra av sig och redan 1903 förekommer en passus i norra vägdistriktets protokoll, som talar om att Carl Håkansson sökt trafiktillstånd för automobil på vägen Tingstäde-Fårösund. Man ansåg att denna trafik skulle bli till gagn och man ville inte motsätta sig ett begagnande av dessa fordon. 1906 kom \”Automobilaktiebolaget Gotland\” med en liknande framställning och fick tillstånd för diligenstrafiken till Fårösund. Vägstyrelsen på söder höll stramare tyglar i fråga om biltrafiken och 1915 satte man sig emot en framställning om körtillstånd under motivering att \”framförandet av automobil ej sällan är förenat med största fara för vägfarande och utan att minsta hänsyn tages för att skyddå eller hjälpa den som möter med hästar förspänt åkdon\”. Medan norra vägstyrelsen var liberal och tillät biltrafik på snart sagt alla småvägar dröjde det ända fram till 1922 innan man på söder släppte fram bilarna på olika bygdevägar. Av större vägbyggen vid seklets början kan nämnas vägen Martebo station-Nyplings i Lokrume och 1910 byggdes den första bron i armerad betong vid Ihre i Hangvar för en kostnad av 1,900 kr. 1912 ombyggdes också Nybro i Gothem, som den gången kostade 4,625 kr. Åren närmast efter kriget fick man efter långa förhandlingar klart med vägarna över Mästermyr och på norr beslöt man byggandet av Hangvar-Othem-vägen, som var klar 1923.
När färjebryggorna föllo samman av skröplighet. Färjetrafiken över Fårösund fortgick ända fram till 1920-talets början på samma sätt som den gjort sedan gamla tider. För persontra, fiken hade man små roddbåtar och för det tyngre godset fanns en större blevo också alltmera ålderstigna och fallfärdiga och till sist gick det så långt, att man på Fårösund måste hyra en brygga i enskild ägo för att kunna klara färjetrafiken utan vådor. Är 1920 började man byggandet av den nya Fåröbryggan och samma år inköptes en mindre motorfärja för passagerare och lättare gods. Nyanskaffningen fullbordades sedan\’ med att en bilfärja insattes i trafik på hösten 1922. Innan dess hade också färjehamnen i Fårösund ordnats på ett tillfredsställande sätt. Den gamla generationen färjemän avtackades och den nya tidens farkoster började sina turer i sundet. En ständigt återkommande fråga angående färjetrafiken blev sedan biljettaxorna, som ändrades åtskilliga gånger innan de fr. o. m. 1937 helt avskaffades.
Natura väg hållningen avskaffas vägkassorna överta ansvaret. I mitten på 20-talet trängde sig frågan om vägkassornas övertagande av sommar väg hållet alltmera i förgrunden och i det fallet var det södra distriktet som kom först i gång. Fr. o. m. år 1927 övertog södra vägkassan väghållningen i distriktet och året efter fattades enahanda beslut på norr sedan frågan fallit två gånger förut. Båda distrikten utbjödo väghållningen på entreprenad och man tecknade avtal med A.-B. Vägförbättringar som skötte om de gotländska vägarna till 1932 års utgång. I en form levde dock det gamla naturasystemet kvar in på 1930talet nämligen vinterväghållningen. Saken behandlades på några vägstämmor och det gav till resultat att vägkassorna år 1932 övertogo denna angelägenhet. I 30-talets början började man umgås med tanken inom vägstyrelserna att helt och hållet överta väghållningen i egen regi. Under 1932 togs frågan upp vid gemensamma förhandlingar med vägstyrelserna och förslagen resulterade i att vägstämmorna beslöto ett fullständigt övertagande av all väghållning i kassornas egen regi fr. o. m. 1933 års början. Vägstyrelsernas första åtgärder beträffande vägbyggena var att förbättra de starkt trafikerade vägarna genom öns samhällen samt vid de järnvägsstationer, där bettransporterna voro särskilt omfattande. Vägen genom Roma breddades och vidare förbättrades vägen Hemse-Ljugarn, västra landsvägen samt vägen Visby-Hemse över Vall och Hejde. Kulmen i vägbyggandet nåddes åren 1933-34, då man också eftersträvade arbetslöshetens avhjälpande med igångsättande av vägbyggena. I norra häradet förbättrades under åren 1933-36 vägen Visby-Stenkyrka och bland andra vägar som iordningställdes under denna tid kan nämnas vägen genom Bjärges, vägen Tibbles i Hejdeby-Larsarve stationsväg i Källunge, vägen Allekvia i Vallstena-Gothem och vägen Bro kyrka-Tingstäde samhälle. Bland större vägbyggen på söder kan nämnas förbättringen av vägen Visby-Träkumla-Vall-Isums samt ombyggnaden av Toftavägen, vilken fortgått fram till de senaste åren.
De första betongvägarna. Slite fick Gotlands första betongväg vilken anlades 1930 för en kostnad av 135,000 kr. Sedan följde så småningom betongvägar i Hemse, Klintehamn, Tingstäde, Vible och Roma, där kriget avbröt detta permanentningsarbete. Ungefär 1,5 mil betongvägar hade iordningställts före krigsutbrottet. Av tjärmakadamiserade vägar har anlagts ungefär en mil. Förbindelserna över Fårösund förbättrades på ett avgörande sätt genom att en ny motorfärja byggdes och sattes i trafik under år 1937. \”Fårösund II\” utfördes på Löfholmsvarvet efter konstruktion av civilingenjör K. H. Larsson i Stockholm och kostade i runt tal 60,000 kr. I samband därmed byggdes också färjeläget i Fårösund om, så att plats kunde beredas båda motorfärjorna. En fyraårsplan för vägbyggena upprättades 1936 och närmast i tur stod då förbättring av vägar genom Roma, Endre och Follingbo, vägarna vid Laus myr samt Toftavägen. Under senare år, särskilt 1941 och 1942, ha åtskilliga vägar förbättrats och även nybyggen ha ägt rum, främst för att tillgodose kraven från försvarets sida. Bland de vägförbättringar som senast beslutats och som till en del också utförts märkes Visby-Bro kyrka, Visby-Fjälls i Endre, Hallfreda-Akebäck-häradsgränsen, vägen till Halls huk, vägen Roma kyrka-Björke kyrkaIsums, Bunge-Hau-Trelge, vägen Boge kors-Ytlings i Othem, vägen Stava-Digeråkra i Barlingbo, vägen Tingstäde kyrka-Bunn i Fårösund, Lokrume kyrka-Mallgårds i Hejnum, vägen Endre-Follingbo, Stuxvägen i Fårösund, vägen Tass i Hejde-Duckarve i Linde, vägen Ejmunds-Mästerby-Isums m. fl. Sammanlagt har sedan 1927 cirka 30 mil vägar byggts och omkring 40 större broar ha anlagts.
Dammbindningen slog igenomså småningom. Dammbindningen började diskuteras omkring år 1930 och man gjorde en del försök i de större samhällena med klormagnesium och andra ämnen. Vägsaltet hade emellertid en del olägenheter med sig som gjorde att man inte kom att använda det i större utsträckning förrän 1935. Snart insåg man att saltet var oundgängligt för de dammiga gotlandsvägarna och före krigsutbrottet hade man kommit så långt att över 100 mil eller 70 procent av vägnätet var saltbehandlat. Under årens lopp har vägdistriktens maskinpark vuxit oerhört och det ligger åtskilliga kapitalinvesteringar mellan de vägsladdar som inköptes 1923 och den stora omläggning till gengasdrift, som de senaste årens förhållanden tvingat fram. När kontraktet med Vägförbättringar uppsades 1932 övertogs samtliga bolagets maskiner på Gotland och detta bestånd han sedan utökats med modernare redskap av alla slag.
Männen i ledningen. I denna lilla översikt måste också beredas plats för namnen på en del av de män, som under årens lopp lett vägdistriktens verksamhet. Det dominerande namnet i södra distriktets historia är kronolänsman M. E. Svallingson, Klintehamn, som under nära 40 år med stark hand ledde distriktets öden. Hån tillträdde ordförandeposten i styrelsen 1893 och det sista protokollet av hans hand är dagtecknat den 2 jan. 1932, vilket bl. a. omtalar att landstingsman K. J. Levander i Havdhem utsetts till ordförande. Efter dennes död utsågs fr. o. m. år 1937 nämndeman K. W. Palmqvist, Vall, till styrelsens ordförande, där han alltjämt fungerar. Av namnen från gamla tider kan vidare nämnas Nils Nilsson i Klintehamn, som var med i många år ända fram till 1927, 0. N. Bolin i Alva, som avgick 1917 samt M. N. Nilsson, Ålarve i Rone, vilken tillhörde styrelsen 1918-25. Ar 1928 invaldes riksdagsman Th. Gardell i styrelsen, 1932 kom nämndeman Palmqvist samt fr. o. m. 1936, då styrelsen genom en ny förordning utökades från tre till fem ledamöter, landstingsman Henric Levander, Bols, lantbr. Malkus Andersson, Eksta, och folkskollärare Herman Stengård i Linde, vilken till sin död 1941 fungerade som räkenskapsförare och tillika stämmoordförande. Efter honom har folkskollärare Reinhold Dahlgren inträtt i styrelsen och stämmoordförande de senaste åren har varit kyrkvärden Rud. Bolin i Alva. I norra häradet finna vi omkring sekelskiftet följande namn i vägstyrelsen: som ordförande kaptenen C. T. Broander, Kullingbos i Källunge, samt vidare f. riksdagsmannen Per Larsson, Lilla Fole, och nämndeman 0. J. Larsson i Hörsne. Åren 1906-10 finner man nämndeman Johan Edmarks namn i styrelseprotokollen och på ordförandeposten fungerade åren 1906-08 agronom K. F. Broander, Kullingbos. Riksdagsman K. J. Larsson, Bondarve i Fole, trädde sedan till och var ordförande ända fram till 1929, vilket år dåvarande kaptenen Fr. Nyström trädde till. Vid ombildandet av styrelsen 1936 blev lantbrukare Gunnar Nilsson, Halner, styrelsens ordförande och vid dennes avflyttning inträdde fr. o. m. 1941 lantbr. E. W. Norman på ordförandeposten. Bland dem som under många år tillhört norra vägstyrelsen kan nämnas nämndemännen Hj. Pettersson, Hulte i Endre, 1911-35 och lantbr. N. P. Svensson, Hägelsarve i Ekeby 1917-28. Riksdagsman Gunnar Bodin, Grausne, var styrelseledamot 1929-36 samt major Nyström 1930 -36. Den nuvarande styrelsen består av lantbr. E. W. Norman, ordförande, förvaltare P. 0. Berthon, Bungenäs, som även varit vägstämmans ordförande, lantbr. Arvid Collberg, Follingbo, fabrikör Fridolf Johnsson, Slite, och lantbr. Anders Andersson, Hangvar. Alltifrån färjeväsendets nyordnande i Fårösund vid 20-talets början och fram till 1936 fungerade styrelsesuppleanten John Broström, Broa, som styrelsens tillsyningsman för färjetrafiken.
Varnande röster mot förstatligandet. Trots att vårt lokalstyrda vägväsen visat sig besitta en hög grad av effektivitet och initiativkraft kom dock frågan om vägarnas förstatligande fram för några år sedan. Vägstyrelserna och stämmorna hade ärendet på remiss och från gotländskt håll höjdes röster mot förslaget, då man fann nackdelarna med det nya systemet betydligt överväga de fördelar som kunde vinnas. Likaså protesterade man kraftigt mot de särbestämmelser som i lönehänseende föreslagits för de blivande tjänstemännen inom den gotländska vägorganisationen. Årets riksdag genomförde som bekänt förslaget, vilket träder i kraft nästa nyårsdag, och därmed får vårt halvsekelgamla lokala självstyre maka åt sig. De sista vägstämmorna ha hållits i Hemse och på Allekvia medan vägstyrelserna väl ännu komma att samlas några gånger för att sköta om de sista ärendena. En av de sista stora uppgifterna har varit att samla alla i vägfrågor intresserade gotlänningar till den stora vägdagen i dag, som anordnats för att hugfästa minnet av den epok i gotländsk väghistoria, som inom kort är till ända.
Gotlands Allehanda Fredagen den 10 september 1943 N:r 208
Jämlikt 2 § 2 stycket lagen den 24 mars 1942 om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret aktar Länsstyrelsen nödigt förordna, att för nedannämnda delar av länet nybyggnad eller väsentlig om- eller tillbyggnad, som ej utföres för försvarsväsendets räkning, ej må äga rum med mindre Länsstyrelsen prövat, att genom byggnaden befästnings eller flygfälts användning för rikets försvar icke försvåras eller att eljest avsevärt men icke åsamkas försvaret. De områden, som av nämnda förbud beröras äro dels följande kommuner, nämligen: Akebäck, Alskog, Anga, Ardre, Atlingbo, Barlingbo, Björke, Boge, Bro, Burs, Dalhem, Eke, Eksta, Eskelhem, Fide, Fleringe, Follingbo, Fröjel, Fårö, Gammelgarn, Gothem, Grötlingbo, Hablingbo, Hall, Halla, Hamra, Hangvar, Havdhem, Hejnum, Hellvi, Kräklingbo, Lau, Lokrume, Lummelunda, Lärbro, Martebo, Norrlanda, När, Näs, Roma, Rone, Rute, Sanda, Silte, Sjonhem, Sproge, Stenkyrka, Sundre, Tingstäde, Tofta, Vall, Vamlingbo, Viklau, Västergarn, Väskinde, Öja och Östergarn. d els ock de delar av följande kommuner, för vilka byggnadsnämnd icke är tillsatt, nämligen Bunge, Klinte och Västerhejde. I övrigt erinras därom, att å ort, där byggnadsnämnd finnes, det åligger nämnden att vid prövning av fråga om byggnadslov iakttaga, vad inom andra orter enligt ovan ankommer på Länsstyrelsen. Visby i landskansliet den 3 september 1943. LÄNSSTYRELSEN.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 8 september 1943 N:r 206
Intressant föredrag av hemslöjdsinstruktör Mattis Hörlén. Gotlands hemslöjdsförening har i dag hållit sitt årsmöte på stadshotellets terrass under ordförandeskap av landshövdingskan Anna Nylander, som hälsade de till ett sextiotal personer uppgående mötesdeltagarna välkomna och särskilt vände sig till statens hemslöjdsinstruktör fru Mattis Hörlén, som var närvarande vid sammanträdet. Landshövdingskan framhöll, att intresset för hemslöjden är stort här på Gotland och att det därför är med stort intresse man genom fru Hörlén vill höra hur förhållandena gestalta sig på fastlandet. Hon erinrade också om, att inventeringen av gamla textilier åter skall upptagas här på Gotland och uppmanade föreningens medlemmar att hålla ögonen öppna beträffande gamla mönster o. d. Vidare planeras kurser i vävning, växtfärgning och stickning — kurser, som äro mycket önskvärda ur hemslöjdsarbetets synpunkt. I styrelseberättelsen omnämnes bl. a att arbetsutskottet under året sammanträtt 7 gånger. Vintersammanträde med styrelsen hölls den 7 febr. och ordinarie årsmöte den 27 juni. Föreningen har vid slutet av år 1942 250 medlemmar, därav 232 årligen betalande, 15 ständiga och 3 stödjande. Vid styrelsens vintersammanträde höll statens hemslöjdsinstruktör fru Mattis Hörlén ett orienterande föredrag i om den förestående hemslöjdsutställningen i samband med 1942 års distrikt-lantbruksmöte. Till detta sammanträde voro alla föreningens sockenombud kallade för att erhålla instruktioner om insamlingen av bygdeslöjden till lantbruksutställningen. Vid årsmötet höll fru Ulla Melin ett föredrag om sina intryck från 4:de allmänna distriktlantbruksmötet i Norrköping. Gotlands läns landsting har tilldelat föreningen ett anslag på 300 kronor. Från statens hemslöjdsanslag har föreningen erhållit 400 kronor. Försäljnings- och verkstadslokalerna äro som förut belägna i portikhuset S:t Hansgatan 21Försäljningen genom Hemslöjdsförbundet i Stockholm har fortgått och visat gott resultat med en omsättning av 6,260 kronor. Genom Svenska Hemslöjdsföreningens riksförbund har föreningen deltagit i den av Svenska Slöjdföreningen i mars 1942 i Köpenhamn anordnade utställningen \”Svensk Form\”. Utställningen torde ha givit en representativ bild av svensk hemslöjd av i dag genom utställningsföremålens konstnärlighet och högt stående kvalitet. Gotlands Hemslöjd utställde plädar, filtar samt korgslöjd. Utställningsföremålen sändes genom Hemslöjdsförbundet, som ordnade hemslöjdsutställningen. På inbjudan av Svenska Fåravelsföreningen deltog Gotlands Hemslöjd genom Hemslöjdsförbundet i en av Får avelsföreningen i november månad anordnad propagandautställning i Stockholm, benämnd \”Fåret i kristid\”. Utställningen omfattade uteslutande färdiga produkter av svensk ull av olika typer. Gotlands Hemslöjds utställningsalster utgjordes av filtar, plädar, kostymtyger samt stickade saker. På lantbruksmötet i Norrköping sommaren 1942 deltog Gotlands Hemslöjd tillsammans med de till distriktet hörande hemslöjdsföreningarna, Östergötlands läns hemslöjdsförening, Jönköpings läns hemslöjdsförening, Södra o. Norra Kalmar Läns hemslöjdsföreningar, med en stor och kvalitativ högtstående kollektion slöjd från hela länet, vilket belönades med 5 hederspriser, 20 1:a pris, 35 2:a pris, 53 3:e pris. Föreningens egen utställning, som den, rönte även mycket god kritik. Försäljningen var livlig och många beställningar gjordes. Hela hemslöjdsavdelningen på lantbruksmötet betecknades såsom ett av de bästa framträdanden hemslöjden här i landet någonsin gjort. Mellan 23 okt.-1 november deltog Gotlands Hemslöjd i en utställning i Visby kallad \”Hus och hem\”, som arrangerats av ungdomsorganisationerna i staden. Utställningen var ordnad i bilfirman Appelqvists nya affärslokaler vid Söderväg. Utställningen var livligt besökt och intresset för hemslöjdens avdelning stort. Föreningen har under året hållit en spånadstävling i ull i Tingstäde med 16 deltagare samt en uttagningstävlan i ull för lantbruksmötet med 18 deltagare. Två av de bästa spinnerskorna i uttagningstävlingen fingo på hemslöjdens bekostnad resa till Norrköpings-utställningen och där tävla med de två bästa spinnerskorna från de övriga fem deltagande länen. Bland föreningens större beställningar under året kan nämnas möbelty- ger, gardiner och mattor till Åkermanska Stiftelsen samt flera stora mattor till Gotland och fastlandet. I samband .med hemslöjdsutställningen i Norrköping belönades sex stycken av föreningens väverskor med Svenska Hemslöjdsföreningens Riksförbunds bronsplakett för det gagnerika arbete, som dessa utfört till föreningens fromma. Den konsultativa verksamheten har på grund av den rådande knappheten på material ej varit så livlig som före\’ gående år, men tack vare den inhemska i ullen har dock vävverksamheten varit relativt god och hemslöjden har i många fall kunnat bistå med råd och upplysningar. SLU har under vintern haft en livlig propaganda för handspinning och ordnat flera spånadstävlingar, där föreningens föreståndarinna varit prisdomare. Föreningens v. ordförande har på inbjudan av SLU-föreningen i Tingstäde hållit ett föredrag där om \”Hemslöjdens utveckling genom tiderna.\” Inberäknat de i försäljningen sysselsatta har föreningen under året givit arbete åt 59 personer. Arbetslöner har utgått med 20,323 kronor. Omsättningen under året har uppgått till 91,428 kronor. Följande tablå över utförda arbeten belyser verksamheten under året: 16 st. stora trasmattor över 3 kvm., 31 st. små trasmattor under 3 kvm., 1 st. ryamatta 160 X 260, 1 st. ryamatta 200 X 300, 3 st. ryamattor 120 X 200, 2 st. halvryor 150 X 210, 4 st. röllakansmattor över 6 kvm., 4 st. röllakansmattor över 2,4 kvm., 59 mtr trasmattor i längd, 2 st. skyttlade mattor 130 X 200, 106 st. plädar, 106 st. filtar, 79 st. axelschalar, 423 st. halsdukar, 34 m. barnfiltar, 429 par tumvantar, 563 par fingervantar, 112 par barnvantar, 242 par sockor, 5 par sportstrumpor, 79 par herrstrumpor, 119 st. mössor, 532 m. band, 2,055 m. dräkt-, ulster och kostymtyger, 870 m. gardiner, 292 m. möbeltyg, 206 m. duktyg, 482 m. bomullstyg, 105 m. sållväv, 85 m. handduksväv, 113 m. linneväv, 5 st. jumpers, 10 m. duktyg, 48 st. tabletter, 17,8 m. tablettväv, 37 m. serv. väv, 52 st. kuddar, 49 st. dukar, 11 st. västar, 15 st. barnkragar, 16 st. näsdukar, 24 st. förkläden, 58 st. dukar, 80 damasttabletter, 26 st. tevagnsdukar, 163 st. underlägg, 132 st. servetter. Ävenrevsionsberättelsen föredrogs, varefter ansvarsfrihet beviljades. Till ledamöter av styrelsen omvaldes i tur avgående landshövdingskan Anna Nylander, fruar Ulla Melin, Erica Ekman och Brita Löfvenberg samt fröken Dagny Alfvén, samtliga från Visby, fröken Brita Forslund, Bro, fru Alice Nilsson, Endre, fröken Naima Björkander, Hörsne, fröken Judith Lithberg, Kräklingbo, fruarna Elin Sjögren, Hogrän, Helny Mattsson, Hablingbo, Agnes Nilsson, Hemse, Ruth Stengård, Burs, Anna Lindström, Öja, samt A. Andersson, Slite — den sistnämnda nyvald efter fru. Märta Myrsten, som undanbett sig återval. Revisorer blevo husdjurskonsulent B. Ljunggren och fröken Maria Kolmodin, Visby, supplerade av rektor B. Nordlander, Hemse, och disponent C. 0. Kolmodin, Visby. Sedan föredragningslistan därmed genomgåtts framförde ordföranden ett tack till föreningens föreståndarinna fröken Magda Larsson för hennes nitiska arbete samt till de övriga anställda och till de duktiga väverskorna. Om hemslöjdens framtida uppgifter talade därefter fru Hörlén, som först uttryckte sin glädje över att åter ha fått komma till Gotland ett hemslöjdslandskap med gamla traditioner. När kriget bröt ut hyste vi en stor oro för hemslöjdens öde — man fruktade materialbrist m. m., men det har sedermera visat sig, att farhågorna voro ogrundade. Hemslöjden har tvärtom fått ett verkligt uppsving, vilket egentligen icke är så underligt, om man betänker dess betydelse just för de enskilda hemmen. Störst har intresset givetvis varit på landet, där de naturliga möjligheterna finnas att ta vara på det egna materialet, men också andra befolkningsgrupper börja få upp ögonen för hemslöjdens värde. Det bör också i detta sammanhang påpekas, att hemslöjd icke är en stil utan ett tillverkningssätt, som i sig innesluter både de mest utsökta kvalitetsvaror och den enklaste bruksvara. Tidigare har speciellt industribefolkningen haft föga intresse över för hemslöjden\’, men även här har en stor förändring skett — intresset för det i hemmet tillverkade har stigit ofantligt och här synes hemslöjden ha fått ett tacksamt fält för sitt framtida arbete. Men mest hoppfullt är det faktum, att ungdomens intresse för hemslöjden befinner sig i stigande. Det måste dock undervisning till för att hålla detta intresse vid liv och alldeles särskilt bör kännedomen om materialet utvecklas. Man må också i detta sammanhang ha rätt att hoppas på myndigheternas kraftiga stöd — inte minst till ullhanteringen efter kriget. I fortsättningen framhöll tal. också hur hon vid besök på SLU-utställningen i Västerås och JUF-kongressen i Uppsala konstaterat hemslöjdens höga standard och icke minst fäst sig vid de vackra arbetena från Gotland. Hon uppmanade vidare den gotländska hemslöjdens ledare att utnyttja de anslag, som skolöverstyrelsen beviljar för kursverksamheten. Det är visserligen endast längre kurser, som äro anslags-berättigade, men det går ju bra att\’ kombinera ihop flera olika grenar, så\’ att tiden sammanlagt uppgår till 4050 timmar. Ett intimt samarbete mellan hemslöjden och allmänheten liksom med andra institutioner i synnerhet hushållningssällskapet rekommenderades liksom, att vävkurser startades i städerna och att bygdegårdarna på landsbygden tages i anspråk för hemslöjdsändamål. I anslutning till föredraget visades också en liten trevlig utställning från SLU-tinget i Västerås, varvid tal. poängterade vikten av att tillverka en bra bruksvara och ej blott mera konstfärdiga alster. Till sist ägnades några ord åt den manliga slöjden, där ännu mycket återstår att uträtta just i fråga om tillverkningen av vardagens bruksvaror i Sedan ordf. framfört ett tack till talarinnan, avslutades sammanträdet med gemensam kaffedrickning.
Gotlands Allehanda Lördagen den 3 juli 1943 N:r 149
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/08/19430910-06-01.jpg\")