Etikett: Militärt

rörande försnillningarna vid Gotlands infanteriregemente.
Klockan 11 i går f. m. fortsattes ransak ningen med häktade regementsintendenten Karlsson. Öfverste von Hohenhausen var närvarande vid förhöret, till hvilket kronans ombud dessutom låtit kalla öfverste O. Carlstedt kaptenerna O. Ericsson, Kl. Ternstedt och L. Sellergren samt A. Ytterberg, hvilken sistnämde dock var förhindrad att infinna sig.
Sedan intendenten upphämtats ur häktet och protokollet för föregående rättegångstillfälle upplästs, inlemnade öfverste von Hohenhausen till rätten en så lydande skrifvelse:

Till Rådsturätten i Visby.
Som jag först för 2:ne dagar sedan erhöll tillträde till handlingarna i saken, har det under den korta tid, som sålunda stått till mitt förfogande, varit mig omöjligt att fullständigt och ingående granska intendenten Karlssons tablå och de dertill hörande verifikationer.
Då jag emellertid vet med mig att aldrig hafva emottagit penningar af Karlsson utan att lemna kvitto eller fordringsbevis, vidhåller jag mitt bestridande af de poster, för hvilka sådan verifikation saknas. Å andra sidan erkänner jag äktheten af de utaf Karlsson åberopade, med mitt namn undertecknade kvitton, reverser, anvisningar och bref. Dock bestrider jag att alla dessa handlingar må hvar för sig anses såsom bevis för en Karlsson hos mig tillkommande fordran. Det har nämligen ofta händt, att jag vid mottagandet af försträckning eller förskott från Karlsson lemnat denne både accept och förskottskvitto*) å beloppet med löftet att endera handlingen skulle återsändas, utan att likväl detta löfte eller vilkor sedermera wuppfylts. (Såsom exempel på nämda förhållande åberopas verif. n:r 29 bland brefven). Det förefaller mig mer än sannolikt att flere af de i Karlssons tablå åberopade accepterna sålunda egentligen äro dubletter till i tablån jämväl åberopade förskottskvitton samt att följaktligen det tillgodohafvande, Karlsson påstår sig äga hos mig, bör minskas med ifrågavarande accepters belopp.
Från mitt skuldbelopp borde naturligtvis jämväl hafva afdragits de tillgodohafvanden, jag vid några tillfällen haft innestående utan att då lyfta desamma vid de ordinarie lönebetalningsterminerna. Så har emellertid ej skett, utan hafva dylika tillgodohafvanden behållits af Karlsson såsom afdrag på skulden utan att motsvarande belopp afskrifvits å min skuld och utan att mina förskottskvitton återlemnats.
Att Karlsson försummat att återlemna samt jag försummat att återkräfva förskottskvitton åtminstone vid ett dylikt tillfälle har Karlsson själf medgifvit i sin tablå i fråga om 1892 års första kvartal. Redan den omständigheten att något sådant kunnat förekomma vid ett tillfälle torde emellertid gifva stöd åt mitt påstående att det varit långt ifrån ovanligt:
I sin vid förra förhörstillfallet ingifna skrift uppgifver Karlsson att summan 25,000 kr. »bra nära närmar sig till det belopp» han för egen del användt. Det synes mig vara två omständigheter som göra denna Karlssons uppgift i högsta grad osannolik. Först och främst skulle Karlsson i sådant fall till amortering af sina skulder hafva användt endast omkring 6,000 kronor, oaktadt han vid sin hitflyttning lärer hafva varit besvärad af en högst ansenlig skuldbörda. Vidare är det tydligtvis i högsta grad orimligt, att Karlsson icke skulle hafva användt något afsevärdt belopp af de försnillade medlen till sina lefnadsomkostnader, hvilka, enligt hvad här i staden torde vara allmänt kändt, varit allt för höga för att hans inkomster af tjänsten på långt när skulle kunna förslå till betäckande af desamma.
Slutligen kan jag ej underlåta att framhålla det enligt mitt förmenande egendomliga deri, att Karlsson, som ständigt varit känd för sin ordentliga bokföring, icke nu kan eller vill förete några räkenskapsböcker öfver transaktionerna med mig och andra personer, i synnerhet som de summor han påstår sig äga att fordra uppgå till så ansenliga belopp.
Innan undersökningen med Karlsson afslutas, anhåller jag att rätten ville låta inkalla de personer, som kunna lemna upplysningar om Karlssons enskilda affärsförhållanden samt de summor han kan anses hafva användt på sitt hushåll och sina nöjen äfvensom angående hans privata bokföring. Ehuru visserligen icke något åtal formelt riktats emot mig, innebära likväl Karlssons uppgifter sådana beskyllningar emot mig, att jag rättvisligen torde få åtnjuta en tilltalads rätt att till mitt fredande få åberopa de vittnen jag anser knnna meddela vigtiga upplysningar i målet.
Visby 5 September 1895.
L. H. v. Hohenhausen.

Öfversten anförde vidare, att tiden varit, för kort för honom att hinna genomgå intendentens vid förra rättegångstillfället inlemnatablå ofver kvartalslikviderna. Två jurister hade varit honom behjälpliga, men det hade ändå ej medhunnits. En af dem hade dock kommit till det resultat, att hans, öfverstens, skuld till intendenten skulle utgöra 6,000 kronor, och han ville vidhålla detta belopp. Dock vore det nödvänndigt att han erhölle ytterligare tid att genomgå intendentens uppgifter.
Hvad beträffande de 5,000 kronor, som öfversten under år 1887 skulle ha erhållit till låns af Karlsson och rörande hvilka han skulle återfått kvittona å 3,000 för att gifva en sedan aldrig lemnad revers — det var ju så?
Intendenten: Det bör öfversten komma ihåg själf.
Öfversten: Nej, detta är ingen sanning. Hade jag fått dessa penningar, begriper jag icke, att intendenten ej på alla dessa år fordrat mig på desamma, Föröfrigt behöfde jag ej år 1887 några penningar, alldenstund jag då erhållit ett stort afbetalningslån i Sundsvalls sparbank.
Borgmästaren: Bland här befintliga papper förekommer en af öfversten dragen och af Karlsson accepterad växel å 8,000 kronor af 27 Dec. 1890, hvilken belånats i bank för 5,000 kr. I hvad förhållande står den till uppbördsbalansen?
Öfversten: Vid nämda års slut fick jag höra, att Karlsson hade… hade… så mycket ute af medel, som skulle stå i ränteriet.
Jag sade honom, att detta icke gick an, utan måste rangeras och så gick jag in på att lemna mitt namn på en växel, hvars belopp skulle deponeras i ränteriet.
Intendenten vitsordade riktigheten af växelns tillkomst och ändamål. Den 10 påföljande Januari hade han inlöst den med omhänderhafda kronomedel.
Öfversten: Jag ber ännu en gång att få opponera mig mot Karlssons insinuation beträffande kvittona å de 5,000 kronorna. Jag har visserligen varit slarfvig, men icke oärlig.
Borgmästaren: Hvad säger intendenten om öfverstens uppgift att han endast är skyldig 6,000 kr.
Intendenten: Jag vidhåller fortfarande den summa jag uppgifvit. I det stora hela är den riktig. Det är ju möjligt, att då det gäller en så lång tid något fel insmugit sig, men om så vore förhållandet, har öfversten flere gånger erhållit, af mig stora summor utan tillstymmelse till kvitto, hvilket torde visas af kvarvarande bref, och då bör detta mer än jämna ut felaktigheterna.
Öfversten vitsordade, på framstäld fråga, de vid förra rättegångstillfället af intendenten lemnade uppgifterna om reservkassans förvarande i tvålåst kassaskåp.
Borgmästaren: Enligt reglementet skulle i förvaltningsdirektionen sitta en regementsofficer, hvilken ju varit öfverste Carlstedt.
Han afgick i Oktober i fjor. Insattes då någon annan i hans ställe?
Öfversten: Nej, och detta på grund deraf att nya förvaltningsförhållanden följande år skulle inträda.
Borgmästaren: Men då kunde ju direktionen omöjligen fungera under mellantiden i saknad af ordförande?
Öfversten: Nej, kapten Ytterberg tjänstgjorde som vice ordförande.
Borgmästaren: Rekvisitioner å medel, från ränteriet, som borde undertecknas af öfversten och. intendenten, skulle grunda sig på förvaltningsdirektionens beslut om deras behöflighet.
Var så förhållandet?
Öfversten: Nej, endast på intendentens utsago att så och så mycket behöfdes.
Borgmästaren: Men reglementet säger, att från förvaltningsdirektionens sammanträde skall antingen protokoll eller annat meddelande lemnas om fattade beslut. Har sådant meddelande icke expedierats?
Öfversten: Nej.
Borgmästaren: Har sedan år 1888 ingen kasseinventering skett?
Öfversten: Jag kommer icke i håg att så varit fallet. Men jag mins att för några år sedan kassakontrollanten kapten Hj. Åkerhjem misstänkte att ej allt stod rätt till, hvadan han fick tillåtelse att inventera. Men han fann då allt i sin ordning, enligt hvad han rapporterade till mig.
På kronombudet begäran hördes nu upplysningsvis öfverste O. Carlstedt, som fungerat såsom förvaltningsdirektionens ordförande från 1887 års ingång och till sitt afskedstagande i fjor.
Öfverste C. sade sig icke ha många upplysningar att lemna. Beträffande förvaltningsdirektionens åligganden meddelade han, att vid hvarje dess sammanträde lemnats en uppgift eller kassarapport, som enligt uppgift var lika med motsvarande månadsrapport till arméförvaltningen. Deri redogjordes för regementets ekonomiska ställning. Rapporten upptog alla inkomster, bestyrkta, och utgifterna, åtföljda af verifikationer. Behållningen var upptagen i 3 olika poster: i bank insatta medel, kontant i kassan och förskotter. Dessa senare kunde ibland, t. ex. i Mars månad, då lönerna utbetalts, gå på mycket stora belopp som ännu icke hunnit bokföras.
Borgmästaren: Lemnades dylik kassarapport till hvarje sammanträde?
Öfverste C.: Ja, men det kunde hända att sammanträde ej hölls hvarje månad, om intet fans som påkallade ett dylikt. När rapporterna företeddes, voro kvittenserna riktiga, hvilket bestyrkes deraf, att inga anmärkningar mot rapporterna gjorts af arméförvaltningen annat än i fråga om reseräkningar för kommenderade officerare, dagaflöningar o. å Kvartalsredogörelserna, som ingingo till arméförvaltningen, underskrefvos af förvaltningsdirektionen i dess helhet.
Borgmästaren: Men väckte icke de stora kassabehållningarna direktionens uppmärksamhet?
Öfverste C.: Nej, de berodde ju på att arméförvaltningen sände ned så mycket pengar. Detta var föröfrigt en affär mellan intendenten och regementsscheten. Utagningarna af medel gjorde de ensamma.
På fråga förklarade öfverste C., att han aldrig haft och fortfarande icke hade någon anledning misstänka att intendenten begått förfalskning af räkenskaperna för att dölja sin balans. Enligt hans öfvertygelse låg hela falsariet i de stora behållningarna.
Kronoombudet framstälde till öfverste C. den frågan, om han ansåg, att intendentens lefnadskostnader stannat vid den summa han uppgifvit, eller omkring 300 kronor i månaden.
Öfverste C. sade sig icke tro att detta belopp räckt under de senare åren. Saken hade ju diskuterats man och man emellan och nog hade Karlsson förbrukat 4,000—4,500 kronor. De första åren kunde nog lönen ha räckt, men sedan hade han allt lefvat för högt. Också sades det att han haft 20,000 kronors skuld. Kanske hade han också behöft skaffa sig dyra penningar för tillfälliga betäckanden af balansen.
Kapten L. Sellergren hördes vidare. Han hade tjänstgjort som kassakontrollant från April 1894 till April i år. När han mottog befattningen, skedde ingen annan inventering än att han mottog och kontrollerade den under lås varande reservkassan, hvilken riktigt bestod af depositionsbevis å 18,000 kronor och 750 kronor musik- och beklädnadsmedel. Om denna inventering hade kapten S. ingifvit rapport till regementsschefen.
Borgmästaren: När penningar rekvirerades och uttogos från ränteriet, hvar gjordes de af?
Kapten S.: Det vet jag icke. Jag hade endast att annotera uttagtes summa. Sedan handskades intendenten med penningarna som han ville. Reservkassan funnes ännu kvar orubbad.
Borgmästaren: Intendenten har uppgifvit att han i sina rapporter till förvaltningsdirektionen lemnat uppgift å behållningens placering. Har kapten S. gjort sig underrättad om riktigheten af dessa uppgifter?
Kapten S.: Nej. Jag hade hvarken skyldighet eller ens rättighet att inventera kassan utan schefens uppdrag. Det var endast uppbörden eller inkomsterna, som jag ägde att bestyrka. Ej heller har jag sålunda kunnat till direktionen lemna någon uppgift om medlens placering. Mig veterligen har aldrig någon kassainventering ägt rum. Endast en gång bad öfversten mig efterhöra om ett visst belopp fans i enskilda banken. Jag gjorde detta och penningarne funnos, hvilket dock icke hindrade, att intendenten nästa timme kunde taga ut dem igen. Jag ber dessutom få korrigera den uppgiften att under de två senaste åren öfverstens namn stått på bankanvisningarna jämte intendentens. Det bör hafva varit endast under senaste året! enär det var på min tillskyndan, som banken föreskref ett uttagen skulle ske reglementsenligt.
Kapten 0. Ericsson, som varit medlem af förvaltningsdirektionen 1 Jan. 1887—10 Nov. 1893, uttalade som sin uppfattning, att förvaltningsdirektionen icke haft något med penningkassan att skaffa. När kassarapporten föredrogs, var den påtecknad af kassakontrollanten såsom riktig. Direktionen ägde ej skyldighet, knappast rättighet att inventera de kontanta medlen, hvadan ingen kontroll kunde sägas hafva utöfvats från direktionens sida.
Kapten Kl. Ternstedt, som suttit i förvaltningsdirektionen från 1887 års början till 19 Juni 1891, vitsordadei allt öfverste Carlstedts och kapten Ericssons uppgifter. Ingen af de hörda sade sig hafva ringaste anledning antaga, det förfalskning af räkenskaperna förelåge.
Borgmästaren tillsporde härefter intendenten ytterligare om hur stora skulder han haft vid sin hitkomst. Härvid upprepade och vidhöll intendenten hvad han uppgifvit i sin vid föregående rättegångstillfälle inlemnade och af oss då återgifna skrift. Han tillade i detta sammanhang att han i sin bouppteckning hade en tillgång på omkring 3,500 kronor, bestående i aktier och fordringar af enskilda personer, till hvilket allt han användt af kronans medel.
Vidare tillspordes intendenten om han plägat afgifva kassarapport till öfversten hvarje vecka eller hvarje månad. Han uppgaf att det skett månadsvis, utom senaste året, då inga uppgifter lemnades. Öfversten upplyste, att han själf tagit emot rapporterna under några år,sedan öfverlemnatbestyret åt kassakontrollanten kapten Hj. Åkerhjelm, tills rapporterna slutligen alldeles upphört. De hade heller ingenting betydt, ty de utgjordes af endast siffror utan verifikationer.
Borgmästaren: Är det herr öfverstens sista ord, att er skuld till intendenten icke uppgår till mer än 6,000 kronor?
Öfversten: Det kan jag ej säga, men det är mitt sista ord i dag. Jag anhåller att intendentens vän löjtnant Nordberg måtte höras om Karlssons skuldförhållanden. N. uppgaf nämligen i Maj månad i år till mig, att K. skulle ha varit skyldig 20,000 kronor.
Kronoombudet anförde, att om öfversten ansåg sig kunna lemna säkrare uppgifter om sitt förhållande till balansen än hittills, ansåg han sig icke böra bestrida yrkandet om ytterligare uppskof.
Öfversten gjorde ytterligare den anhållan att de fyra underofficerarne, som varit anstälda på regementsintendentsexpeditionen, fanjunkare Engström samt sergeanterna Böttiger, Dalman och Stenman, måtte höras, hvilket medgafs af kronans ombud. TIntendenten anförde att dessa personer enligt hans förmenande icke kunde ha något att npplysa om, men vore det behöfligt så — Dock hade han nu suttit 4 månader i häkte och önskade slut med saken.
Öfversten: Jag hemställer, att äfven kapten Hj. Åkerhjelm måtte höras. Kanske det kan ske skriftligen? Dessutom vill jag meddela att jag hört det pratas om, att intendenten låtit sin dräng attestera räkningar å körslor för kronan, hvilka aldrig utgjorts.
Borgmästaren: Det tycks som om herr öfversten ämnade uppträda som åklagare här. Detta går ej för sig. Dylikt får framställas till kronombudet skriftligen.
Öfversten: Jaha, det skall jag också göra.
Ransakningen förklarades nu afslutad och rätten beslöt att densamma skulle ånyo företagas nästa torsdag.

*) Kursiveringarna äro öfverste von H:s.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 6 September 1895
N:r 137