Bob var den till lefnadsåren yngste, men till tjensteåren äldste volontären på Gotlands infanteriregemente. Han hade en liten satt, fyllig gestalt, klippska öron och en särdeles fin, vacker näsa. Ögonen voro pigga och spelande, i rörelserna var han inte någon Sven Dufva utan den qvickaste på regementet.
Bob var icke gotländing. I midnattssolens land, bland höjder, der renarne skrapa fram mossan under skarsnön och der tallarne stå krumma och knotiga på sluttningarna under den hvinande vinden, der norrskenet gör nätterna flammade af ljus, der såg Bob dagen i en nomads tält, Och sedan kom han på okända vägar hit ned till den grönskande ön i Östersjön.
Någon förundrar sig kanske öfver att vi särskildt talat om Bobs klippska öron, fina näsa och spelande ögon. Vi ska då ytterligare tillägga, att Bob gick på fyra ben.
Ty Bob var en lapphund, äkta ras.
Han bade icke alls fått någon militärisk uppfostran efter hvad man vet.
Tvärtom var han genom vissa band snarare fäst vid fru Justitias easvuraa, Men han älskade med hela sin själ militären. Hur det kom sig, vet heller ingen. Men det är ett faktuw, att när regementet ryckte ut på möte till Vis borgs slätt, då kunde ingenting hålla Bob qvar i solgasset på trottoaren utanför den murgrönsklädda väggen till husbondens bostad, då lemnade han gladt alla siva fyrfota bekantskaper, och det bar med pilens hastighet af genom landsvägens kalkdam ut till slätten. Och der stannade Bob sedan qvar. Föstes han hem och bands, hittade han alltid på något sätt att komma lös och ge sig i väg igen.
Det var denna hans kärlek till lägerlifvet, som gjorde, att officerarne kallade honom volontär Bob. Doe höllo af den pigge, vackre Bob.
Om nu Bob än älskade lägerlifvet i allmänhet, var det särskildt en sida derat som han dyrkade med passion. Det var skjatöfniogarne. Han såg så väl när truppen tog vägen bortåt skottvallarne, han tycktes veta, när patronerna lågo i patronköken. DÅ sprang han bredvid under gladt skall, hoppande och skuttande.
När man så kom till ort och ställe, etälde Bob sig i positioo. Med öronen framåtböjda, hufvudet på sved och ögonen kisande åt skyttelioien stod han der färdig. Och då skotten smälde, bar det I väg. Dansande gick språnget framkt skottlinien, han hoppade upp och skälde &t de hvinande kulorna, han tamlade om, men var strax på benen igen…
nu var det tyst, han hörde hanarnas kväpp under laddniogen, så kom röken ur bössmynningen … jo, det hven genom luften igen. Och Bob bara skälde och sprang, så att tungan slutligen tycktes vilja falla ur de flämtande käkarse. Ofta måste man afbryta skjutningen, man ville inte träffa Bob — man tyckte ju så mycket om honom.
Ibland, när han blef för besvärlig, kunde det hända, att sorkarne togo och med ett par näsdukar bundo ihop benen på honom och lade honom i gräset.
Hvilka krumbugter han då gjorde med ryggen, bur han sparkade, hur ban skälde i förtviflan, till dess han lyckades blifva lös.
Då var det samma jubel och ras igen.
Riktigt vild var Bobs glädje, om han kunde få vara med, när man sköt med kanoner. Å, det smälde så härligt. Der var ju hvarje skott bättre än af hundra gevär. Och nu var det så innerligt roligt att med ögonen följa granaterna för att se, hvar de slogo ned, yrande upp jorden omkring sig. Genast var Bob der och gräfde skällande efter skärfvorna.
Ja, han förde ett härligt lif den Bob under flere möten.
Men det tog plötsligt slut.
Det var i går på morgonen. Bobhade som vanligt följt med till skjutningen, glad och munter. Den här gången sköt man i liggande ställning. Det var något vytt för Bob. Kulorna gräsade, hvilken förtjusning !
Der smälde ett skott. Det skulle han ifrigt efter. I detsamma brann ännu ett. Bob tog ett bögt språng och gaf till ett gällt skall. Så föll han-ned i gräset och blet liggande orörlig.
Man skyndade fram. Stackars DBobl Han var död. Kulan hade gått igenom halsen på honom.
Förstäming hvilade öfver plutonen. Volontär Bob var ju död.
— Ja det kunde icke gå på annat sätt, han var ja alldeles galen i kulorna — sade man.
Så bars Bob hem till lägret, och man redde honom under tallarne en liten graf, der man myllade ner honom.
Ea minnessten lär han ock skola få. Den blir visst så vacker, att ingen skall kunna tro, att derunder ligger en hund begrafven.
Hade Bob lefvat mötet nt, hade han fått »skyttemedalj» i form af ett vackert halsband. Nu fick han en hederlig och avuetändig begrafoivg i stället.
Och dertill får du nu ock depna minnesruns, stackars Bob. Trots det att du bara var en liten lapphund.
Osvald Stein.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 16 Juni 1893
N:r 92
