Etikett: Martebo

En tid av intensiv utveckling för vårt vägväsen.

Den gamla kalkstensbron vid Petes i Öja.
Något om vägdistriktens verksamhet under dess 50-åriga tillvaro.
Den vägorganisation, som nu vid vägväsendets förstatligande försvinner, har hunnit verka under precis ett halvsekel eller alltsedan det enligt 1891 års väglag tillkom och sattes i verket. Den har alltså fungerat under en tid av rastlös utveckling på det tekniska området, vilken ställt de ansvariga vägmyndigheterna inför upprepade krav på bättre förbindelser och som stundom medfört svårigheter av skilda slag. Under medverkan av kunniga och erfarna män ha dock dessa svårigheter övervunnits och Gotland kan i dag berömma sig av ett vägnät, som tillgodoser alla rimliga anspråk. Det lokala vägstyret kan med gott samvete överlämna det verk, det byggt upp, till de statliga förvaltningsorgan, som skola föra verket vidare.
När den nya organisationen med vägstyrelser och vägstämmor kom i gång på-90-talet blev den första stora uppgiften att besluta om vägdelning för det system till väghållning in natura som lades upp. Varje jordägare skulle ha sin vägdel att sköta om och det tog lång tid att verkställa dessa omfattande beräkningar. Lantmätare Oskar Warfvinge i Visby hade detta arbete om hand och det dröjde flera år in på 1900-talet innan väglängderna lågo klara och kunde träda i kraft. Under tiden hade vägstyrelsen som en av sina huvuduppgifter att utlysa entreprenad på anläggandet av nya vägar och på underhållet av dessa. För vinterväghållningen krävdes en indelning i ploglag, som förnyades vart tionde år. Att göra alla till lags med ersättningarna gick givetvis aldrig och titt och tätt anfördes klagomål, som ibland fullföljdes ända upp till Kungl. Maj:t. Vid vägstämmorna i seklets början var representationen vanligtvis inte så fulltalig och ibland kan man finna att endast 3-4 ombud infunnit sig. Allt gick i sina lugna gängor och några omstörtande frågor hade man inte att ta befattning med.

Motortrafiken gjorde sig påmint redan 1903.
Motortrafiken började dock snart höra av sig och redan 1903 förekommer en passus i norra vägdistriktets protokoll, som talar om att Carl Håkansson sökt trafiktillstånd för automobil på vägen Tingstäde-Fårösund. Man ansåg att denna trafik skulle bli till gagn och man ville inte motsätta sig ett begagnande av dessa fordon. 1906 kom \”Automobilaktiebolaget Gotland\” med en liknande framställning och fick tillstånd för diligenstrafiken till Fårösund.
Vägstyrelsen på söder höll stramare tyglar i fråga om biltrafiken och 1915 satte man sig emot en framställning om körtillstånd under motivering att \”framförandet av automobil ej sällan är förenat med största fara för vägfarande och utan att minsta hänsyn tages för att skyddå eller hjälpa den som möter med hästar förspänt åkdon\”. Medan norra vägstyrelsen var liberal och tillät biltrafik på snart sagt alla småvägar dröjde det ända fram till 1922 innan man på söder släppte fram bilarna på olika bygdevägar.
Av större vägbyggen vid seklets början kan nämnas vägen Martebo station-Nyplings i Lokrume och 1910 byggdes den första bron i armerad betong vid Ihre i Hangvar för en kostnad av 1,900 kr. 1912 ombyggdes också Nybro i Gothem, som den gången kostade 4,625 kr.
Åren närmast efter kriget fick man efter långa förhandlingar klart med vägarna över Mästermyr och på norr beslöt man byggandet av Hangvar-Othem-vägen, som var klar 1923.

När färjebryggorna föllo samman av skröplighet.
Färjetrafiken över Fårösund fortgick ända fram till 1920-talets början på samma sätt som den gjort sedan gamla tider. För persontra, fiken hade man små roddbåtar och för det tyngre godset fanns en större blevo också alltmera ålderstigna och fallfärdiga och till sist gick det så långt, att man på Fårösund måste hyra en brygga i enskild ägo för att kunna klara färjetrafiken utan vådor. Är 1920 började man byggandet av den nya Fåröbryggan och samma år inköptes en mindre motorfärja för passagerare och lättare gods. Nyanskaffningen fullbordades sedan\’ med att en bilfärja insattes i trafik på hösten 1922. Innan dess hade också färjehamnen i Fårösund ordnats på ett tillfredsställande sätt. Den gamla generationen färjemän avtackades och den nya tidens farkoster började sina turer i sundet. En ständigt återkommande fråga angående färjetrafiken blev sedan biljettaxorna, som ändrades åtskilliga gånger innan de fr. o. m. 1937 helt avskaffades.

Natura väg hållningen avskaffas vägkassorna överta ansvaret.
I mitten på 20-talet trängde sig frågan om vägkassornas övertagande av sommar väg hållet alltmera i förgrunden och i det fallet var det södra distriktet som kom först i gång. Fr. o. m. år 1927 övertog södra vägkassan väghållningen i distriktet och året efter fattades enahanda beslut på norr sedan frågan fallit två gånger förut. Båda distrikten utbjödo väghållningen på entreprenad och man tecknade avtal med A.-B. Vägförbättringar som skötte om de gotländska vägarna till 1932 års utgång. I en form levde dock det gamla naturasystemet kvar in på 1930talet nämligen vinterväghållningen. Saken behandlades på några vägstämmor och det gav till resultat att vägkassorna år 1932 övertogo denna angelägenhet.
I 30-talets början började man umgås med tanken inom vägstyrelserna att helt och hållet överta väghållningen i egen regi. Under 1932 togs frågan upp vid gemensamma förhandlingar med vägstyrelserna och förslagen resulterade i att vägstämmorna beslöto ett fullständigt övertagande av all väghållning i kassornas egen regi fr. o. m. 1933 års början.
Vägstyrelsernas första åtgärder beträffande vägbyggena var att förbättra de starkt trafikerade vägarna genom öns samhällen samt vid de järnvägsstationer, där bettransporterna voro särskilt omfattande. Vägen genom Roma breddades och vidare förbättrades vägen Hemse-Ljugarn, västra landsvägen samt vägen Visby-Hemse över Vall och Hejde. Kulmen i vägbyggandet nåddes åren 1933-34, då man också eftersträvade arbetslöshetens avhjälpande med igångsättande av vägbyggena. I norra häradet förbättrades under åren 1933-36 vägen Visby-Stenkyrka och bland andra vägar som iordningställdes under denna tid kan nämnas vägen genom Bjärges, vägen Tibbles i Hejdeby-Larsarve stationsväg i Källunge, vägen Allekvia i Vallstena-Gothem och vägen Bro kyrka-Tingstäde samhälle. Bland större vägbyggen på söder kan nämnas förbättringen av vägen Visby-Träkumla-Vall-Isums samt ombyggnaden av Toftavägen, vilken fortgått fram till de senaste åren.

De första betongvägarna.
Slite fick Gotlands första betongväg vilken anlades 1930 för en kostnad av 135,000 kr. Sedan följde så småningom betongvägar i Hemse, Klintehamn, Tingstäde, Vible och Roma, där kriget avbröt detta permanentningsarbete. Ungefär 1,5 mil betongvägar hade iordningställts före krigsutbrottet. Av tjärmakadamiserade vägar har anlagts ungefär en mil.
Förbindelserna över Fårösund förbättrades på ett avgörande sätt genom att en ny motorfärja byggdes och sattes i trafik under år 1937. \”Fårösund II\” utfördes på Löfholmsvarvet efter konstruktion av civilingenjör K. H. Larsson i Stockholm och kostade i runt tal 60,000 kr. I samband därmed byggdes också färjeläget i Fårösund om, så att plats kunde beredas båda motorfärjorna.
En fyraårsplan för vägbyggena upprättades 1936 och närmast i tur stod då förbättring av vägar genom Roma, Endre och Follingbo, vägarna vid Laus myr samt Toftavägen. Under senare år, särskilt 1941 och 1942, ha åtskilliga vägar förbättrats och även nybyggen ha ägt rum, främst för att tillgodose kraven från försvarets sida. Bland de vägförbättringar som senast beslutats och som till en del också utförts märkes Visby-Bro kyrka, Visby-Fjälls i Endre, Hallfreda-Akebäck-häradsgränsen, vägen till Halls huk, vägen Roma kyrka-Björke kyrkaIsums, Bunge-Hau-Trelge, vägen Boge kors-Ytlings i Othem, vägen Stava-Digeråkra i Barlingbo, vägen Tingstäde kyrka-Bunn i Fårösund, Lokrume kyrka-Mallgårds i Hejnum, vägen Endre-Follingbo, Stuxvägen i Fårösund, vägen Tass i Hejde-Duckarve i Linde, vägen Ejmunds-Mästerby-Isums m. fl. Sammanlagt har sedan 1927 cirka 30 mil vägar byggts och omkring 40 större broar ha anlagts.

Dammbindningen slog igenomså småningom.
Dammbindningen började diskuteras omkring år 1930 och man gjorde en del försök i de större samhällena med klormagnesium och andra ämnen. Vägsaltet hade emellertid en del olägenheter med sig som gjorde att man inte kom att använda det i större utsträckning förrän 1935. Snart insåg man att saltet var oundgängligt för de dammiga gotlandsvägarna och före krigsutbrottet hade man kommit så långt att över 100 mil eller 70 procent av vägnätet var saltbehandlat.
Under årens lopp har vägdistriktens maskinpark vuxit oerhört och det ligger åtskilliga kapitalinvesteringar mellan de vägsladdar som inköptes 1923 och den stora omläggning till gengasdrift, som de senaste årens förhållanden tvingat fram. När kontraktet med Vägförbättringar uppsades 1932 övertogs samtliga bolagets maskiner på Gotland och detta bestånd han sedan utökats med modernare redskap av alla slag.

Männen i ledningen.
I denna lilla översikt måste också beredas plats för namnen på en del av de män, som under årens lopp lett vägdistriktens verksamhet. Det dominerande namnet i södra distriktets historia är kronolänsman M. E. Svallingson, Klintehamn, som under nära 40 år med stark hand ledde distriktets öden. Hån tillträdde ordförandeposten i styrelsen 1893 och det sista protokollet av hans hand är dagtecknat den 2 jan. 1932, vilket bl. a. omtalar att landstingsman K. J. Levander i Havdhem utsetts till ordförande. Efter dennes död utsågs fr. o. m. år 1937 nämndeman K. W. Palmqvist, Vall, till styrelsens ordförande, där han alltjämt fungerar. Av namnen från gamla tider kan vidare nämnas Nils Nilsson i Klintehamn, som var med i många år ända fram till 1927, 0. N. Bolin i Alva, som avgick 1917 samt M. N. Nilsson, Ålarve i Rone, vilken tillhörde styrelsen 1918-25. Ar 1928 invaldes riksdagsman Th. Gardell i styrelsen, 1932 kom nämndeman Palmqvist samt fr. o. m. 1936, då styrelsen genom en ny förordning utökades från tre till fem ledamöter, landstingsman Henric Levander, Bols, lantbr. Malkus Andersson, Eksta, och folkskollärare Herman Stengård i Linde, vilken till sin död 1941 fungerade som räkenskapsförare och tillika stämmoordförande. Efter honom har folkskollärare Reinhold Dahlgren inträtt i styrelsen och stämmoordförande de senaste åren har varit kyrkvärden Rud. Bolin i Alva.
I norra häradet finna vi omkring sekelskiftet följande namn i vägstyrelsen: som ordförande kaptenen C. T. Broander, Kullingbos i Källunge, samt vidare f. riksdagsmannen Per Larsson, Lilla Fole, och nämndeman 0. J. Larsson i Hörsne. Åren 1906-10 finner man nämndeman Johan Edmarks namn i styrelseprotokollen och på ordförandeposten fungerade åren 1906-08 agronom K. F. Broander, Kullingbos. Riksdagsman K. J. Larsson, Bondarve i Fole, trädde sedan till och var ordförande ända fram till 1929, vilket år dåvarande kaptenen Fr. Nyström trädde till. Vid ombildandet av styrelsen 1936 blev lantbrukare Gunnar Nilsson, Halner, styrelsens ordförande och vid dennes avflyttning inträdde fr. o. m. 1941 lantbr. E. W. Norman på ordförandeposten. Bland dem som under många år tillhört norra vägstyrelsen kan nämnas nämndemännen Hj. Pettersson, Hulte i Endre, 1911-35 och lantbr. N. P. Svensson, Hägelsarve i Ekeby 1917-28. Riksdagsman Gunnar Bodin, Grausne, var styrelseledamot 1929-36 samt major Nyström 1930 -36. Den nuvarande styrelsen består av lantbr. E. W. Norman, ordförande, förvaltare P. 0. Berthon, Bungenäs, som även varit vägstämmans ordförande, lantbr. Arvid Collberg, Follingbo, fabrikör Fridolf Johnsson, Slite, och lantbr. Anders Andersson, Hangvar. Alltifrån färjeväsendets nyordnande i Fårösund vid 20-talets början och fram till 1936 fungerade styrelsesuppleanten John Broström, Broa, som styrelsens tillsyningsman för färjetrafiken.

Varnande röster mot förstatligandet.
Trots att vårt lokalstyrda vägväsen visat sig besitta en hög grad av effektivitet och initiativkraft kom dock frågan om vägarnas förstatligande fram för några år sedan. Vägstyrelserna och stämmorna hade ärendet på remiss och från gotländskt håll höjdes röster mot förslaget, då man fann nackdelarna med det nya systemet betydligt överväga de fördelar som kunde vinnas. Likaså protesterade man kraftigt mot de särbestämmelser som i lönehänseende föreslagits för de blivande tjänstemännen inom den gotländska vägorganisationen.
Årets riksdag genomförde som bekänt förslaget, vilket träder i kraft nästa nyårsdag, och därmed får vårt halvsekelgamla lokala självstyre maka åt sig. De sista vägstämmorna ha hållits i Hemse och på Allekvia medan vägstyrelserna väl ännu komma att samlas några gånger för att sköta om de sista ärendena. En av de sista stora uppgifterna har varit att samla alla i vägfrågor intresserade gotlänningar till den stora vägdagen i dag, som anordnats för att hugfästa minnet av den epok i gotländsk väghistoria, som inom kort är till ända.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208