Etikett: Martebo

sammanträdde i går eftermiddag kl. 5 i allmänna läroverkets högtidssal.
Sedan artillerikårens musiksextett spelat ett par rytmfulla fosterländska melodier, föredrogs revisionsberättelsen för det gåvgna året, för hvars innehåll vi redan redogjort, samt beviljades kassaförvaltare och styrelse ansvarsfrihet.
Genom lottning hade ur styrelsen afgått ordföranden landshöfding Poignant, kyrkoherde Odin i Dalhem samt nämdeman Bolin. Af dessa hade kyrkoherde Odin undanbedt sig &terval, hvadan i hans ställe i styrelsen invaldes nämdeman O. Granberg, Granskogs i Dalhem. De båda öfriga afgående återvaldes, allt för 2 år.
Till revisorer omvaldes litteraiör A. Sandberg och nyvaldes litteratör Aug. Veström. Suppleant blef borgmästare Een.
Härpå vidtog öfverläggning öfver den uppstälda frågan om befästnigar på Gotland och enades mötet om följande af lektor Bergman framlagda resolution:
Gotlands försvarsförbund, som anser k. m:ts framställning till riksdagen hvila på, eftor gotländska förhållanden, goda grunder, uttalar den fasta och ödmjuka förhoppning, att riksdagen, som representerar Sveriges folk, skall i likhet med hvad Sveriges regering redan gjort ådagalägga högsint nitälskan för värnandet i nödens stund af den aflägsna öns trygghet samt dess svenska sjelfständighet och frihet.
Som nämts föregick dock en längre disskussion.
Sedan landshöfdingen upplyst att ingen sakkunnig militär, trots allmänna försvarsföreningens ansträngningar kunnat erhållas för att hålla det inledande föredraget, hade detta måst lemnas åt tre personer, som finge skärskåda spörsmålet dels ur ekonomisk-politisk, dels ur fysikalisk-teknisk och dels slutligen ur militärisk synpunkt, hvarpå hr landshöfdingen fortsatte:
Som bekant vore, hade k. m:t i proposition till riksdagen begärt ett anslag för nästa år af 100 tusen kronor för förberedande arbeten till en befäst ställning kring Tingstäde kyrka.
Bland de skäl k. m:t anför härtill nämnes sist att i fjor Gotlands befolkning så godt som enhälligt uttalat sig för en befäst plats i det inre af ön. Ett rykte hade dock sagt, att statsutskottets utgiftsafdslning afstyrkt anslaget i anseende till ärendets outsedda skick.
Gotland vore verkligen Sveriges mest hotade provins; den blir törst hotad af en Sveriges fiende, den blir lättast förlorad, detta hade Gotlands historia visat. Och Gotland vore i tara icke endast när vi sjelfva hade krig, utan äfven vär våra grannar anföllo hvarandra, enär öns läge gjorde dess besittning för en krigförande makt till något högst vigtigt.
Under sådana förhållanden, då dubbel fara kunde sägas hota ön, vore detklart att skyddet af densamma måste vara meaktpåliggande.
Vid en neutratitetsförklaring vore man skyldig att kunna med vapenmakt skydda sig mot den söm utan krigsförklaring ville göra en annexion. I sådant syfte vore en befäst punkt på Gotland oundgägligen nödvändig. Af gammalt hade befästningar funnits på Gotland; på sin tid var Enholmen ett godt försvar; af nyare datum vore befästniagarne vid Fårösund; i äldre tider hade Visborgs slott utgjort ett starkt värn och ännu längre tillbaka var det ringmaren. Sakkunnige hade dock nu kommit till den åsigten, att sjöbeföstningar vore till föga gagn, hvilket ock åberopas i den k. propositionen. Blefve en sådan fästning tagen, och det blefve den säkert tack vere sjövapnets nuvarande höga ståndpunkt, skapades derigenom vår olycka. Ett fäste i närheten af Visby skull ock draga fiendens projektilor öfver staden.
Derför hade man tänkt sig befästningarna förlagda till Tingstäde, som är beläget mellan Visby och Fårösund, men närmare den ypperliga hamnen Slite, De föreslagna befästningarna skulle bestå af ett permanent fäste nordost om Tingstäde kyrka för en kostnad af 800 tusen kronor, 2 permanenta fästen vester om kyrkan för 560 tusen kr., och 2 halfpermanenta skansar för 200 tusen kr. hvardera samt en permanent sydost om kyrkan för 650 tusen kronor, hvartill sedan skulle komma bestyckning m. m., så att hela kostnaden beräknades till 3 millioner kr., hvilket utgjorde 75 öre pr individ af Sveriges befolkning.
Ville den offra detta?
Sedan det k. förslaget framkommit, hade beslut fattats om torrläggning af Martebo myr, hvilken k. propositionen upptagit såsom ett terränghinder. Man skulle sålunda kunna tycka att härmed en väsentlig förutsättning för befästningarna bortfallit. Men enligt hvad landtbruksingoniör Sylvan undersökt, var detta ej fallet, ity att den intill befästningarne vittande nordöstra delen af Martebo myr genom uttappning från Tingstäde träsk kunde sättas under vatten.
Landtbruksingeniör Sylvan anförde rörande denna sak:
De tilltänkta befästningarne vid Tingstäde begränsas af två vidsträckta terränghinder, Tingstäde träsk och Martebo myr. En torrläggning af Martebo myr har exellertid länge varit ifrågasatt och är nu nära förestående. Det kan ju då synas, som om denna utdikning skulle försvaga Tingstädeställningen och liksom röja vägen för en framiirängande fiende samt följaktligen vara mycket förderflig i strategiskt hänseende; emellertid ville tal. med några ord visa hurusom detta ingalunda behöfver vara händelsen. Sådana strategiska åtgärder kunna nämligen vidtagas, som möjliggöra myrens försättande under vatten, äfven efter utdikningen. Tänka vi oss ett anfall under sommaren, eller under en tid, då man till följd af alltför ringa vattentillgång ej genom direkt uppdämning på myren skulle kunna försumpa den östra till Tingstäde gränsande delen, så är det ävdå möjligt att vattendränka denna trakt. Det närbelägna Tingstädeträsk skulle vämligen kunna sättas i diTekt förbindelse med Martebomyr genom upptagande af en omkring 3 kilometer lång sammanbindningskanal. Vattenytan i Tingstäde träsk ligger hela 1,13 meter högre än Martebo myr. Medelvattendjupet i Tingstäde träsk varierar mellan 1 och 1,8 meter och skulle sålunda utan att nämnvärdt minska vattenspegeln kunna sänkas något, och utan att träsket derigenom skulle få minskad betydelse som terränghinder. Träsket omfattar ungefär 570 hektar och genom att sänka det omkring 0,6 meter (2 fot) skulle man kunna uttaga 3,000,000 kubikmeter vatten. Tänka vi oss denna vattenmassa afledd till Martebo myr, så bör den kunna försumpa den förut nämda östra delen deraf, d. v. s. den del som ligger söder om Nordermyr och i öster begränsas af Tingstädehöjderna, i söder af Lokrumebrovägen och i vester af sockenvägen öfver Ekholmen till Myra i Martebo. Oafsedt det möjligen förut befiotliga vattnet i myren böra dock de 1,100 hektar, som denna del upptager, sedan den förut nämda vattenmassan nedförts på myren, kunna hållas i försumpadt och otrafikabelt tillstånd genom den vattenmängd, Om vanliga fall afrinner från Tingstäde träsk.
För att sätta nämda del under vatten tänka vi oss en kanal dragen i rak linie söder om aydöstra fästet från Tingstäde träsk ned till Martebo myr. Stänga vi nu utloppet åt Elinghems myr, så kan man medelst en kanal af 10 meters bottenbredd, med sidolutning 1: 1,5 och hvars botten ligger 1.0 meter under vattepytan i Tingstäde träsk inom 14 dygn nedföra den ofvan augifna vattenmängden. Man måste då igenlägga såväl det gamla Getsiksutloppet som det dåvarande vester ut belägna. Kanalen blir fullständigt skyddad af fästet och blir sjelf ett hinder för fiendens framträngande. Såväl dammen i utloppet från Tingstäde träsk som det igenlagda Getsiksutloppet beherskas fullständigt af Tingstädeställningen. Som markytan mellan träsket och myren höjer sig högst 7—8 meter öfver den senare, synes sålunda förslaget vara i praktiskt hänseende utförbart.
Major Cronstedt: Från äldsta tider hade alltid en befästning haft samma ändamål, nämligen att utgöra ett stöd för den svagare i strid mot den starksare. Numera vore det ej tillräckligt att gå man ur huse. Man hade sagt att befästningar vore obehöfliga, emedan de kunde tagas. I krig togos många fästen, men andra togos ej, och dessa spelade en mycket vigtig roll vid ett fredsslut. Man borde minnas hvilka ofantliga tjenster befästningarne i Stockholms skärgård gjort hufvudstaden. I våra dagar sökte alla små stater stärka sina svagare krafter med fästvingar. Man behöfde blott se på danskarne. Försvaret på Gotland vore nu så ordnadt, att om man också ej på öppna fältet kunde hindra en fiende att framtränga, kunde man dock med utsigt att lyckas hålla sig mot honom inom en befäst ställning. Det vore anslag till en sådan k. m:t begärt. Genom naturliga och konstgjorda hinder kunde Tingstädcställningen blifva ett väldigt bålverk, och beslutet om dess förverkligande skulle helsas med jubel af hvarje fosterlandsälskande man. Hvar och en som bnrit soldatrocken visste hvad det ville säga, att då man drager sig tillbaka, ha en replipunkt, der man kan bjuda dea påträngande fienden spetsen, så länge lif, föda och ammunition fionas. Beslutet om en beföstning på Gotlavd skulle visa, att man ville, att vi skola försvara oss, Om de fientliga drakarne börja svärma på Östersjön, kunna vi ej, på grund af vår ringa flotta, vänta hjelp af våra bröder på fastlandet. Vi måste hjelpa oss sjelfva. Föga nyta hade vi då af ett på krigsstyrelsens bord liggands förslag. Något måsate göras och det snart.
Landshöfdingen ville upplysa, att befästningarne vore beräknade att kunna hysa 5,000 man i 3 månader. Han erinrade att Gotland vore lika ursprungligt svenskt som trots något af Sveriges öfriga landskap samt genomgick i korta drag Gotlands hela politiska historia, hvaraf framgick, att detsamma alltjämt varit en lekboll mellan makterna.
Den föreslagna befästningen erinrade honom om de i den gamla gotlandslagen omtalade fredskretsarne, som vaiit till för att hindra blodshämden. Tingstädeställningen blefve en sådan fredskrets, då des ändamål vore att värna freden.
Talaren öfvergick häreiter till att skildra den ryska invasionen 1808, hvilken ännu kunde minnas af en åldring bland dem vid mötet närvarande. Han mindes, hur den ryske amiiralen Bodisko vid gudstjensten på Visby torg vördnadsfullt kysst den ryske popens smutsiga händer. Så ville också åtskilliga förblindade fredsvänner, att modren Svea sku!le kyssa händerna på våra mer eller mindre mäktiga grannar. Talaren påminde om att Gotland efter försvarets ordnande åtagit sig 90 dagars värnplikt (6 dagar under 15 år) mot det att på testlandet beväringen öfvades 14 dagar. Sedan hade, som bekant, förhållandena ändrats, så att nu vore här 54 dagars värnplikt mot 40 på fastlandet. Gotland uppstälde också i förhållande till sin folkmängd dubbelt så stor styrka som fastlandet. Icke heller nu vore Gotland emot 90 dagars öfning — det hade framgått af försv rsmötena i somras dock mot likställighet med fastlandet. 90 dagar vore ändå alldeles för kort öfningstid för de unga gotländingarne, att de med lugn skulle kunna motstå fienden på slät mark. Det vore sålunda grymt, att på samma gång man satte vapen i händerna på dem icke unna dem en försvarsställning, som kunde ge det nödiga lugnet. Det vore svårt att tänka, att befästningsförslaget skulle falla genom det de obotfärdigas förhinder, att saken ej vore utredd. Hvar skall Gotland söka sina bundsförvandter för att få saken igenom? Talaren trodde ej att första kammaren skulle bli sina traditioner så otrogen, att den nekade sitt bifall till förslaget, och han kunde ej tänka att andra ka marens landtmannapartier skulle gadda sig samman mot detsamma. Ja, han trodde, att utom i de i allmänhet försvarsvänliga stadsrepresentanterna gotländingarne äfven på sjelfva stockholmsbänken skulle för att begagna ett bevingadt uttryck finna une- alliance toute morale. Med ett sådant förbund hoppades talaren att saken snart skulle blifva en verklighet.
Skollärare Mörrby föreslog mötet följande resolutation:
»Mötet anser Gotland äga ett oafvisligt kraf på en befäst plats i det inre af ön».
Borgmästare Een kunde ej obetingadt instämma i klandret mot statsutskottets utgiftsafdelning, ty frågan tarfvade nog större utredning. Det hade, som bekant, förts en häftig strid mellan fackmän om vårt försvar skulle baseras på sjö- eller landtförsvar. Många anse, att vårt enda försvar är sjövepnet, men ett dylikt förslag hade med afseende på fastlandet förkastats på grund af Skandinaviens långsträckta kuster. Men skulle ett kustförsvar kunna användas vore det på Gotland med dess endast 6—7 landstigniogspuokter. En centralfästning skulle lemna hela kusten öppen för fienden, som kunde inkomma hit och promenera genom ön bäst den ville samt låta de 5,000 gotländske försvararne sitta i Tingstäde ställningen så länge de behagade. Han bestred den uppfattningen, att neutraliteten upprätthölls härigenom. Ingen stat skulle erkänna att vi gjort tillfyllest, om, utan att ett skott lossats, fienden finge landstiga. Derför vore bra mycket klokare att lägga ned 6—7 millioner på försvaret af våra hamnar, som en fiende främst ville åt. En ofantlig svaghet hos den föreslagna fästningen vore att den ej kunde provianteras för mer än 3 månader. Men ett krig kunde räcka ofta mycket längre, t. ex. det fransk-tyska, som varade ett haltt år. Problematiskt vore om svenska flaggans svajande från Tingstäde skulle utöfva någon verkan vid ett fredsslot, då fästningen ej kunde proviantera för mer än 3 månader. Talaren eriarade om, att trots det fästningen Belfort i Elssas ej blef af tyskarne tagen år 1871 måste dock hela Elssas afträdas till dem. Ur rent fosterländsk synpunkt måste vi sålunda arbeta på att försvara vår kust och ej låta innesluta oss som snäckan i skalet i det inre af ön.
Lands höfdingen påpekade att Tingstädeställningen hade till ändamål dels att utgöra en alldeles nödvändig förrådspunkt, som det vore höjden at dårskap att lägga vid kusten, dels en utgångspunkt för trupperna vid fiendens landstigning och dels en replipunkt, då fienden vore öfverlägsen. Sakkunvnige, sådana som krigsministern och generalstabsschefen hade uttalat sig för Tingstädebefästningarna. Vore fienden rädd att bli våt om fötterna, funnes nog ej flere än 6—7 landstigningsplatser. Men vore han ej det, kunde han gå i land på lika många ställen på vestra kusten och hvar som helst på den östra. Tal. påpekade, att här vore en fråga om centraltörsvar såsom t. ex. vid Karlsborg, då Gotland kunde sägas ligga utom periferien för Sverige. Föröfrigt vore såsom ett kommande öfverläggningsämne för försvarsbundet föreslagen fråga om försättande af Enholmens befästning i tidsenligt skick.
Borgmästaren replikerade i korthet.
Bankdirektör Kolmodin: Då Gotlands försvarsförbund stiftades, bade talaren velat haft in i stadgarne, att förbundet med all kraft skulle arbeta på att få en/befästad plats på Gotland, så beskaffad att Vår lilla armé, slagen, kunde ha en plats, der de kunde värna sig mot en ötverlägsen fiende. Tal. hade ingenting emot att Gotlands hamnar befästades, men hvar skulle då kostnaderna stanna? Omöjligheter finge man ej begära. Det enda möjliga vore att få en förråds- och replipunkt. Denna tanke hade utgjort motivet till talarens ofvannämda önskan; hans förslag afböjdes, han sörjde ej deröfver, ty saken hade varit så talande att den framträdt i k. proposition. En sjöfästning kunde blitva utsatt både från land- och sjösidan. Hur var det med Bomarsund? Så länge den ej var intagen, var det en fästning, sedan, när den väl fallit, var det en befäst plats blott. Hvilketdera vore det riktiga, kunde talaren ej afgöra, Den stora försvarsplan borgm. urpkastat, skulle nog kanske accepteras, bara man hade medel dertill.
Vi hade oafvisligt kraf på en befäst punkt. Det tycktr talaren också. Skälet vore, att eu stat är ett solidariskt helt, som har att skydda alla sina delar. Således är det ej Skåne som skall försvara Skåne o. s. v., utan hela Sverige bör deltaga deri. Utan en betydligare flotta kan Gotland ej räkna på understöd af fastlandet. Statssolidariteten kräfver således den uppoffring, att öns egna soldater måtte i stridens stund ha en starkt befästad ställning, der de kunna hålla sig till ett fredsslut. Biträdde hr Mörrbyg resolutionsförslag.
Lektor Bergman instämde till alla delar med den föreg. talaren. Skulle våra kuster försvaras, måste vi ha en monitor liggande på hvarje far!igt ställe. Hvarifrån skulle medel härtill tagas? Borgmästaren hade begått ett misstag med afseende på den föreslagna befästningen, nämligen att man skulle derinom ligga overksam. Så vore ej meningen. Man skulle naturligtvis söka förhindra en landstigning, och först om man öfvermannades, draga sig alldeles tillbaka inom befästningarna. Af de stora krigen hade man sett, att man kunde landstiga nästan hvar som helst på vår kust.
Talaren fann äfven den af hr Mörrby föreslagna resolutionen något skarp i formen, hvarför han föreelog att modificiera resolutionen på sätt här ofvan nämts, och i denna formulering biträddes densamma af hr Mörrby och Kolmodin.
Borgmästaren tyckte att hr Kolmodin nu som ofta låtit fantasien skena i väg med sig samt att han på den grund tillskrifvit honom yttranden, som han aldrig haft. Aldrig hade han sagt att alla hamnar skulle befästas. Men om en landstigning skulle kunna afslås, måste förberedelser vara träffade och det vore bättre att lägga ned 6 millioner härpå än 3 millioner på Tingstädefästena.
Föröfrigt vade talaren velat före diskussionen öfver från känslans till den praktiska nyttans synpunkt.
Öfverläggningen var härmed afslutad, sedan mötet enhälligt antagit lektor Bergmans ofvan anförda resolutionsförslag.
Mötet uppdrog vidare åt landshöfdingen, att vid audiens hos konungen i morgon uttrycka försvarsförbundets tacksamhet mot k. m:t för den alltid vakande omtanke, han städse visat Gotland samt att muntligen uppmana länets representanter i riksdagen att verka i den nyss antagna resolutionens syfte.
Sedan artillerimusiken, som utan ersättning medverkade vid festen, spelat folksången, som afhördes stående at de ganska talrikt församlade, afslöts mötet vid 7-tiden.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 25 April 1892
N:r 62