Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
LJUGARN. Missionsmöte hölls under god tillslutning av besökare i missionshuset. Mötets ledare, predikant Knut Hedman,, hälsade välkommen med orden i Upp. 21 där det talas om \”Den, heliga staden\” och yttrade några djupgående sanningar i anslutning härtill. En sån grupp, där juniorer från fem socknar voro representerade, sjöngo till detta den vackra sången \”Din jaspismur du gyllne stad\”. Vacker och känslig sång utfördes också av en damkör. \”Mästaren är här och kallar dig till sig\” var ämnet för den allvarliga och väckande predikan, som hölls av predikant Em. Olsson. Gripande skildra, de tal. en händelse från Norrland, som påvisade hur en brottsling blev kallad till Mästaren och fick nåd och förlåtelse. Ljugarns Luth. Syförening gjorde det allra bästa då det gällde den timliga förplägnaden i det att de bjödo på extra gott kaffe och bröd. Under mötets lopp förekom rikligt med sång och musik, vilket blev ett givande inslag i högtiden och förhöjde stämningen. En kollekt upptogs till förmån för Gotl. Missionsförenings verksamhet. Mötet avslutades av predikant Hedman med ett bibelord och Välsignelsen.
Gotlands Allehanda Fredagen den 17 september 1943 N:r 214
Också ett kapitel ur det gotländska vägväsendets historia. När det första motordrivna fordonet kom till Gotland tvista de lärde om, men det torde ha varit omkring sekelskiftet. Man började som bekant i allmänhet med\’ att placera mer eller mindre kraftlösa maskinerier på mer eller mindre vanliga vagnar och förmodligen voro de första maskindrivna fordonen även här på ön sådana. Fabrikör Herman Lindström lär sålunda någon gång efter sekelskiftet ha haft en trilla – dock bara på prov – med något slags maskineri uti. Den var emellertid så pass kraftlös att vagnen med två personer i icke orkade upp ens för den dilla stigning som Studentallén vid södra uppfartsvägen till Paviljongen då erbjöd. Trillan trillade sålunda hem igen utan att stanna här. Urmakare Hedbohm härstädes importerade sedermera en trehjuling, en Phenomobil, och disponent Forsman i Roma skaffade sig också en motorkärra, som han for omkring i trakten och skrämde hästar med, enligt vad samtida uppger. Detta fordon lär f. ö. först ha ägts av källarmästare Berthelsen i Visby, som köpte det vid ett besök i Nizza. Den första \”riktiga\” bilen var dock den som konsul Ekman köpte 1905 – samma som hans villa blev färdig vid Snäckgärdsbaden. Meningen var att med bilens hjälp spara tid vid färderna ut och in till sommarstället, men det befanns vara en felkalkyl – bilen tog så mycken tid i garaget att det blev tidsförlust i stället för besparing. Bilen var av en konstruktion, som någon fackman då ansåg revolutionerande, men det oaktat befanns den så pass opraktisk och nyckfull, att ägaren åter sålde den redan påföljande år.
Ett \”åbäke\” som skenade emellanåt och blev illa beryktat. Detta var som sagt den första egentliga bilen på ön och den blev icke gammal. Karosseriet var ett mellanting mellan droska och bil, dock mest droska, som alla personbilar voro på den tiden. Ägaren använde fordonet för resor litet varstädes på landsbygden, från Katthammarsvik i söder till Fårösund i norr och den blev därför ganska känd, tyvärr också illa känd. Till råga på allt var den därtill röd till färgen, vilket ännu mera oroade hästarna. Det var ofta krångligt på vågarna och antingen måste de mötande eller bilföraren köra av vägen. Många, som ville köra om, boro sig också oförständigt åt, piskade på hästarna för att hålla sig före, o. s, v. En känd godsägare var uppe hos landshövdingen och ville ha förbud mot bilkörning på länets vägar. Samma åsikt uttalade också en gammal f. d. länsman, som blev ursinnig varje gång han såg ekipaget fara förbi och han utlät sig helt drastiskt a \”om dj-skapet\”, som han kallade det: \”Slikt skulle vara straff på!\” Bilens säkraste fart var 6 minuter på fjärdingsvägen, d. v. s. ungefär 25 km., men den kunde utan risk drivas upp till 30 km. Steget från hästdroskornas \”en kvarts timme på milen\” med diverse \”pustningar\” på längre sträckor var mycket större än allt vad som senare inträffade på området och som gått framåt successivt. Alla, som åkte med bilen, slogos och med förvåning. En och annan gång skenade inrättningen helt plötsligt några hundra meter och så stod den därpå stilla, och man hade ett oherrans bråk med att åter få igång den. En gång ville stoppinrättningen inte fungera och föraren nödgades köra kors och tvärs i en park tills han kunde styra in kärran i ett buskage, där den sedan fick stå och pusta till dess bensinen tog slut. En annan gång vägrade den att hacka och stack rätt igenom garageväggen så att bräderna röko om det.. Ofta skrek och skällde folk i gårdarna när man körde förbi, knöto nävarna och spottade. Till en början körde hr Ekman ofta genom Stenkyrka ut till platser på norra Gotland, men det nöjet gav han snart upp sedan man en gång utanför en gård slagit sönder en hop flaskor på vägen medan bilen var norr över. En känd fru på norra Gotland bad konsul Ekman en gång enträget, att göra sig av med åbäket, då det bara åstadkom allmän förargelse på hela Gotland och – som hon sade – \”det kommer aldrig mera någonting dylikt till Gotland; ty bilar ha ingen framtid.\” Ja, det sade hon, och det var nog den allmänna meningen den tiden, utvecklingen gick emellertid som i så mycket annat i en annan riktning än man tänkt sig och det kom så småningom många bilar till Gotland.
Droskbilstrafik redan 1909. Konsul Ekmans bil kom som nämt till Gotland 1905, men redan tidigare synes ha varit planer uppe på till och med ett trafikbilföretag på ön. Gotlands norra vägstyrelse yttrade sig redan den 23 juli 1903 om en begäran av Carl Håkansson med flera om tillstånd att bedriva biltrafik mellan Tingstäde och Fårösund samt mellan Visby och Visborgs slätt. Vägstyrelsen ansåg sig icke böra motsätta sig begäran men dock på villkor att inga extra kostnader åsamkades väghållningsskyldiga. Huruvida dessa planer blevo förverkligade ha vi icke kunnat fastslå, men när väl några motorfordon hittade vägen hit följde snart flera efter och en hel del gotlänningar kommo pessimisternas åsikter på skam, det blev till och med på några år ganska många bilar här. 1907-08 byggde fabrikör Edv. Christersson egenhändigt en bil och 1909-10 öppnade han trafik med en Fordbil. Han följdes i drosktrafiken tämligen raskt av Edvin Pettersson, V. Finberg, Nordin m. fl. Nuvarande åkeriägare Georg Brinck fick redan 1911 en Apollovagn, sedermera utbytt mot en Stoewer, som åter 1914 lämnade plats för en modern Cadillac. 1911 fick även konsul Björkander hit sin första vagn, en tysk M. A. F. sned 10 hörs luftkyld motor. Den utbyttes följande år mot en 18 hkrs Horenvagn. Flera andra Visbybor köpte vagnar och de följande åren blev det ett ideligt bytande, man följde med sin tid och bilarna blevo ju allt modernare, man skulle naturligtvis ha det bästa och det måste ju erkännas – utvecklingen gick hastigt framåt. Omkring 1909-10 kom bilen A 600 hit från Stockholm och körde propagandaturer på ön. Propagandan gällde förmodligen mera bilmärket än motorismen.
Gammal och ny tid, Oldsmobil av 1898 och 1928.
Busstrafiken planerades tidigtmen utvecklades sent. Som ovan nämnts begärde Carl Håkansson m. fl. redan 1903 att få ordna automobiltrafik Tingstäde-Fårösund och Visby-Visborgs slätt, men den torde aldrig ha kommit igång. I Nya Dagligt Allehanda för den 27 febr. 1906 stod en vacker bild införd – återfinnes även här – och samtidigt meddelades att automobiltrafik skulle införas på Gotland, varvid denna autobuss skulle trafikera linjen I Tingstäde-Fårösund, en sträcka på 3 mil, från och med den 1 juni. Meningen var att det skulle bli post- och passagerarebefordran och att bilen skulle gå fram och tillbaka alla vardagar. Vidare meddelades följande: \”Vagnen, som är försedd med en 2-cylindrig 12 hkrs benzinmotor, afser att rymma 8-10 personer samt ett par hundra kilogram post och bagage. Den rullar på gummi på alla fyra hjulen och har en maximihastighet av 25 km. i timmen. Leverantör är Gjestvangs i Stockholm. Ingenjör F. Nilsson i Rute har största förtjänsten av att denna trafik kommer till stånd.\” Icke heller ifråga om denna trafik ha vi kunnat få någon säker uppgift. En del personer vi talat med vilja dock minnas, att bilen krånglade från första stund och att det aldrig blev något vidare med trafiken ifråga. Den 31 dec. 1906 uppträdde emellertid något som kallade sig Automobilaktiebolaget Gotland med en ansökan till länsstyrelsen om tillstånd till yrkesmässig biltrafik på Tingstäde-Fårösund med flera linjer. Icke heller ifråga om denna finnes några säkra tecken på lång tillvaro om trafiken ens kom igång. Det var emellertid icke många år senare som väghållningsskyldige började på att tala om behovet av bilskatt, då bilarna tärde hårt på vägarna. Men det är en annan historia.
En av de första Fårösundsbussarna.
Busstrafiken på Gotlandsvägarna planerades som nämnts ganska tidigt och en del privata busslinjer funnos väl också före 1920, vilket år Gotlands järnväg emellertid började busstrafik i egen regi på linjen Lärbro-Fårösund. Det var med en Scania-Vabisvagn, som på den tiden kostade vackra slantar. De senaste bussar, som de gotländska järnvägsföre tagen anskaffat, förnämliga Volvobussar, nyligen omnämnda i denna tidning, voro dock åtskilligt dyrare. Allt flera linjer kommo trafikerade av de tre järn- vilka efter hand moderniserat den rullande materielen, Det var i första hand avsides liggande orter såsom Ljugarn, När och Katthammarsvik som fingo bussanslutning med järnvägen och med tiden insattes även busslinjer på en del inlandsorter. Ett flertal direkta busslinjer Brevos också av järnvägarna såsom t. ex. från Visby till Lärbro, Katthammarsvik, Ljugarn, över Bäl, Gothem och Anga till Slite, över Hejde eller Eskelhem till Klinte, mellan Hemse och Ronehamn m. fl. En del linjer ha även drivits mer eller mindre privat, som Visbybussen inom Visby stad och till Visborgs slätt och Högklint, Snäckgärdslinjen sommartid etc. En del linjer ha ju kriget satt stopp för, men komma väl tillbaka när freden åter kommer till makten. En busstrafik, som också stöp för restriktionerna var den som 1.939 öppnades mellan Broa brygga och Sudersand – privatbil har emellertid de två senaste somrarna hållit trafiken igång här. Numera äro som sagt de gotländska autobussarna moderna och trevliga vagnar. Man kan också taga för givet att kommunikationerna på vägarna efter kriget komma att gå mot ett kraftigt uppsving. Våra vägar äro utmärkta och bussfabrikationen av idag står på hög nivå – den komplettering till järnvägsnätet som busslinjerna utgöra, närmar avlägsna landsändar till centrala delen, av länet, isoleringen brytes och folket kommer lättare till varandra. Men icke blott bussarna utan även privatbilarna komma säkert att återerövra landsvägarna – huruvida gengasaggregaten då skola hamna på sopbacken återstår att se, men redan nu ha ju många bilmärken kommit i nya moderna utföranden – och de komma säkert också till Gotland, trots att man 1905 trodde motsatsen. För att till sist gå tillbaka till den gamla första biltiden, så var det ju ganska förklarligt, att det konservativa Gotland skulle på gammalt maner se med misstro på \”utlänningarna\”, som man dock oftast var mera rädd för själv än vad djuren voro. En av de första bilförarna berättar, att han en gång under en åktur på norra Gotland hade en annan motorman med, båda leva för resten ännu, och då mötte man en kärra med en gubbe och en gumma. Båda ekipagen stannade långt ifrån varandra och gumman steg av, varpå bilen sakta körde förbi kärran med gubben. Hästen rörde inte på öronen, men väl förbi, bad förarens gode vän – en stor spjuver – honom hålla, varpå han gick tillbaka till gubben och sporde vänligt förekommande:
Vill farbror kanske vi skall leda tant förbi bilen?
Naj, naj, sa gubben, ha kummar nå! En annan gång mötte en bil en trilla med en gubbe i. Gubben viftade förtvivlat med piskan och bilen stannade. Gubben steg av, lade upp tömmarna och gav sig långt ut på åkern bredvid, hästen stod stilla framför trillan. I bilen undrade man vad som stod på, men då hojtade gubben ute från åkern: – Kåir nå, de jär intfalit. Bilarna voro skröpliga på den tiden och folket var inte vant vid maskinerna. Men man har med tiden vant sig både att åka och att fördra bilarna på vägarna. Det är som göteborgaren sade, inte sagt att det är vanvett för att man inte är van vet. Och ingen kan rida mot utvecklingen. Nu är det länge sedan de första gotlandsbilarna langades på skrothögen, men i garage och verkstäder bida vagnar utan gummiringar både nya ringar och en ny framtid för motorismen – även på Gotland.
Modern buss med gengasaggregat på pivotvagn.
Gotlands Allehanda Fredagen den 10 september 1943 N:r 208
Den gamla kalkstensbron vid Petes i Öja. Något om vägdistriktens verksamhet under dess 50-åriga tillvaro. Den vägorganisation, som nu vid vägväsendets förstatligande försvinner, har hunnit verka under precis ett halvsekel eller alltsedan det enligt 1891 års väglag tillkom och sattes i verket. Den har alltså fungerat under en tid av rastlös utveckling på det tekniska området, vilken ställt de ansvariga vägmyndigheterna inför upprepade krav på bättre förbindelser och som stundom medfört svårigheter av skilda slag. Under medverkan av kunniga och erfarna män ha dock dessa svårigheter övervunnits och Gotland kan i dag berömma sig av ett vägnät, som tillgodoser alla rimliga anspråk. Det lokala vägstyret kan med gott samvete överlämna det verk, det byggt upp, till de statliga förvaltningsorgan, som skola föra verket vidare. När den nya organisationen med vägstyrelser och vägstämmor kom i gång på-90-talet blev den första stora uppgiften att besluta om vägdelning för det system till väghållning in natura som lades upp. Varje jordägare skulle ha sin vägdel att sköta om och det tog lång tid att verkställa dessa omfattande beräkningar. Lantmätare Oskar Warfvinge i Visby hade detta arbete om hand och det dröjde flera år in på 1900-talet innan väglängderna lågo klara och kunde träda i kraft. Under tiden hade vägstyrelsen som en av sina huvuduppgifter att utlysa entreprenad på anläggandet av nya vägar och på underhållet av dessa. För vinterväghållningen krävdes en indelning i ploglag, som förnyades vart tionde år. Att göra alla till lags med ersättningarna gick givetvis aldrig och titt och tätt anfördes klagomål, som ibland fullföljdes ända upp till Kungl. Maj:t. Vid vägstämmorna i seklets början var representationen vanligtvis inte så fulltalig och ibland kan man finna att endast 3-4 ombud infunnit sig. Allt gick i sina lugna gängor och några omstörtande frågor hade man inte att ta befattning med.
Motortrafiken gjorde sig påmint redan 1903. Motortrafiken började dock snart höra av sig och redan 1903 förekommer en passus i norra vägdistriktets protokoll, som talar om att Carl Håkansson sökt trafiktillstånd för automobil på vägen Tingstäde-Fårösund. Man ansåg att denna trafik skulle bli till gagn och man ville inte motsätta sig ett begagnande av dessa fordon. 1906 kom \”Automobilaktiebolaget Gotland\” med en liknande framställning och fick tillstånd för diligenstrafiken till Fårösund. Vägstyrelsen på söder höll stramare tyglar i fråga om biltrafiken och 1915 satte man sig emot en framställning om körtillstånd under motivering att \”framförandet av automobil ej sällan är förenat med största fara för vägfarande och utan att minsta hänsyn tages för att skyddå eller hjälpa den som möter med hästar förspänt åkdon\”. Medan norra vägstyrelsen var liberal och tillät biltrafik på snart sagt alla småvägar dröjde det ända fram till 1922 innan man på söder släppte fram bilarna på olika bygdevägar. Av större vägbyggen vid seklets början kan nämnas vägen Martebo station-Nyplings i Lokrume och 1910 byggdes den första bron i armerad betong vid Ihre i Hangvar för en kostnad av 1,900 kr. 1912 ombyggdes också Nybro i Gothem, som den gången kostade 4,625 kr. Åren närmast efter kriget fick man efter långa förhandlingar klart med vägarna över Mästermyr och på norr beslöt man byggandet av Hangvar-Othem-vägen, som var klar 1923.
När färjebryggorna föllo samman av skröplighet. Färjetrafiken över Fårösund fortgick ända fram till 1920-talets början på samma sätt som den gjort sedan gamla tider. För persontra, fiken hade man små roddbåtar och för det tyngre godset fanns en större blevo också alltmera ålderstigna och fallfärdiga och till sist gick det så långt, att man på Fårösund måste hyra en brygga i enskild ägo för att kunna klara färjetrafiken utan vådor. Är 1920 började man byggandet av den nya Fåröbryggan och samma år inköptes en mindre motorfärja för passagerare och lättare gods. Nyanskaffningen fullbordades sedan\’ med att en bilfärja insattes i trafik på hösten 1922. Innan dess hade också färjehamnen i Fårösund ordnats på ett tillfredsställande sätt. Den gamla generationen färjemän avtackades och den nya tidens farkoster började sina turer i sundet. En ständigt återkommande fråga angående färjetrafiken blev sedan biljettaxorna, som ändrades åtskilliga gånger innan de fr. o. m. 1937 helt avskaffades.
Natura väg hållningen avskaffas vägkassorna överta ansvaret. I mitten på 20-talet trängde sig frågan om vägkassornas övertagande av sommar väg hållet alltmera i förgrunden och i det fallet var det södra distriktet som kom först i gång. Fr. o. m. år 1927 övertog södra vägkassan väghållningen i distriktet och året efter fattades enahanda beslut på norr sedan frågan fallit två gånger förut. Båda distrikten utbjödo väghållningen på entreprenad och man tecknade avtal med A.-B. Vägförbättringar som skötte om de gotländska vägarna till 1932 års utgång. I en form levde dock det gamla naturasystemet kvar in på 1930talet nämligen vinterväghållningen. Saken behandlades på några vägstämmor och det gav till resultat att vägkassorna år 1932 övertogo denna angelägenhet. I 30-talets början började man umgås med tanken inom vägstyrelserna att helt och hållet överta väghållningen i egen regi. Under 1932 togs frågan upp vid gemensamma förhandlingar med vägstyrelserna och förslagen resulterade i att vägstämmorna beslöto ett fullständigt övertagande av all väghållning i kassornas egen regi fr. o. m. 1933 års början. Vägstyrelsernas första åtgärder beträffande vägbyggena var att förbättra de starkt trafikerade vägarna genom öns samhällen samt vid de järnvägsstationer, där bettransporterna voro särskilt omfattande. Vägen genom Roma breddades och vidare förbättrades vägen Hemse-Ljugarn, västra landsvägen samt vägen Visby-Hemse över Vall och Hejde. Kulmen i vägbyggandet nåddes åren 1933-34, då man också eftersträvade arbetslöshetens avhjälpande med igångsättande av vägbyggena. I norra häradet förbättrades under åren 1933-36 vägen Visby-Stenkyrka och bland andra vägar som iordningställdes under denna tid kan nämnas vägen genom Bjärges, vägen Tibbles i Hejdeby-Larsarve stationsväg i Källunge, vägen Allekvia i Vallstena-Gothem och vägen Bro kyrka-Tingstäde samhälle. Bland större vägbyggen på söder kan nämnas förbättringen av vägen Visby-Träkumla-Vall-Isums samt ombyggnaden av Toftavägen, vilken fortgått fram till de senaste åren.
De första betongvägarna. Slite fick Gotlands första betongväg vilken anlades 1930 för en kostnad av 135,000 kr. Sedan följde så småningom betongvägar i Hemse, Klintehamn, Tingstäde, Vible och Roma, där kriget avbröt detta permanentningsarbete. Ungefär 1,5 mil betongvägar hade iordningställts före krigsutbrottet. Av tjärmakadamiserade vägar har anlagts ungefär en mil. Förbindelserna över Fårösund förbättrades på ett avgörande sätt genom att en ny motorfärja byggdes och sattes i trafik under år 1937. \”Fårösund II\” utfördes på Löfholmsvarvet efter konstruktion av civilingenjör K. H. Larsson i Stockholm och kostade i runt tal 60,000 kr. I samband därmed byggdes också färjeläget i Fårösund om, så att plats kunde beredas båda motorfärjorna. En fyraårsplan för vägbyggena upprättades 1936 och närmast i tur stod då förbättring av vägar genom Roma, Endre och Follingbo, vägarna vid Laus myr samt Toftavägen. Under senare år, särskilt 1941 och 1942, ha åtskilliga vägar förbättrats och även nybyggen ha ägt rum, främst för att tillgodose kraven från försvarets sida. Bland de vägförbättringar som senast beslutats och som till en del också utförts märkes Visby-Bro kyrka, Visby-Fjälls i Endre, Hallfreda-Akebäck-häradsgränsen, vägen till Halls huk, vägen Roma kyrka-Björke kyrkaIsums, Bunge-Hau-Trelge, vägen Boge kors-Ytlings i Othem, vägen Stava-Digeråkra i Barlingbo, vägen Tingstäde kyrka-Bunn i Fårösund, Lokrume kyrka-Mallgårds i Hejnum, vägen Endre-Follingbo, Stuxvägen i Fårösund, vägen Tass i Hejde-Duckarve i Linde, vägen Ejmunds-Mästerby-Isums m. fl. Sammanlagt har sedan 1927 cirka 30 mil vägar byggts och omkring 40 större broar ha anlagts.
Dammbindningen slog igenomså småningom. Dammbindningen började diskuteras omkring år 1930 och man gjorde en del försök i de större samhällena med klormagnesium och andra ämnen. Vägsaltet hade emellertid en del olägenheter med sig som gjorde att man inte kom att använda det i större utsträckning förrän 1935. Snart insåg man att saltet var oundgängligt för de dammiga gotlandsvägarna och före krigsutbrottet hade man kommit så långt att över 100 mil eller 70 procent av vägnätet var saltbehandlat. Under årens lopp har vägdistriktens maskinpark vuxit oerhört och det ligger åtskilliga kapitalinvesteringar mellan de vägsladdar som inköptes 1923 och den stora omläggning till gengasdrift, som de senaste årens förhållanden tvingat fram. När kontraktet med Vägförbättringar uppsades 1932 övertogs samtliga bolagets maskiner på Gotland och detta bestånd han sedan utökats med modernare redskap av alla slag.
Männen i ledningen. I denna lilla översikt måste också beredas plats för namnen på en del av de män, som under årens lopp lett vägdistriktens verksamhet. Det dominerande namnet i södra distriktets historia är kronolänsman M. E. Svallingson, Klintehamn, som under nära 40 år med stark hand ledde distriktets öden. Hån tillträdde ordförandeposten i styrelsen 1893 och det sista protokollet av hans hand är dagtecknat den 2 jan. 1932, vilket bl. a. omtalar att landstingsman K. J. Levander i Havdhem utsetts till ordförande. Efter dennes död utsågs fr. o. m. år 1937 nämndeman K. W. Palmqvist, Vall, till styrelsens ordförande, där han alltjämt fungerar. Av namnen från gamla tider kan vidare nämnas Nils Nilsson i Klintehamn, som var med i många år ända fram till 1927, 0. N. Bolin i Alva, som avgick 1917 samt M. N. Nilsson, Ålarve i Rone, vilken tillhörde styrelsen 1918-25. Ar 1928 invaldes riksdagsman Th. Gardell i styrelsen, 1932 kom nämndeman Palmqvist samt fr. o. m. 1936, då styrelsen genom en ny förordning utökades från tre till fem ledamöter, landstingsman Henric Levander, Bols, lantbr. Malkus Andersson, Eksta, och folkskollärare Herman Stengård i Linde, vilken till sin död 1941 fungerade som räkenskapsförare och tillika stämmoordförande. Efter honom har folkskollärare Reinhold Dahlgren inträtt i styrelsen och stämmoordförande de senaste åren har varit kyrkvärden Rud. Bolin i Alva. I norra häradet finna vi omkring sekelskiftet följande namn i vägstyrelsen: som ordförande kaptenen C. T. Broander, Kullingbos i Källunge, samt vidare f. riksdagsmannen Per Larsson, Lilla Fole, och nämndeman 0. J. Larsson i Hörsne. Åren 1906-10 finner man nämndeman Johan Edmarks namn i styrelseprotokollen och på ordförandeposten fungerade åren 1906-08 agronom K. F. Broander, Kullingbos. Riksdagsman K. J. Larsson, Bondarve i Fole, trädde sedan till och var ordförande ända fram till 1929, vilket år dåvarande kaptenen Fr. Nyström trädde till. Vid ombildandet av styrelsen 1936 blev lantbrukare Gunnar Nilsson, Halner, styrelsens ordförande och vid dennes avflyttning inträdde fr. o. m. 1941 lantbr. E. W. Norman på ordförandeposten. Bland dem som under många år tillhört norra vägstyrelsen kan nämnas nämndemännen Hj. Pettersson, Hulte i Endre, 1911-35 och lantbr. N. P. Svensson, Hägelsarve i Ekeby 1917-28. Riksdagsman Gunnar Bodin, Grausne, var styrelseledamot 1929-36 samt major Nyström 1930 -36. Den nuvarande styrelsen består av lantbr. E. W. Norman, ordförande, förvaltare P. 0. Berthon, Bungenäs, som även varit vägstämmans ordförande, lantbr. Arvid Collberg, Follingbo, fabrikör Fridolf Johnsson, Slite, och lantbr. Anders Andersson, Hangvar. Alltifrån färjeväsendets nyordnande i Fårösund vid 20-talets början och fram till 1936 fungerade styrelsesuppleanten John Broström, Broa, som styrelsens tillsyningsman för färjetrafiken.
Varnande röster mot förstatligandet. Trots att vårt lokalstyrda vägväsen visat sig besitta en hög grad av effektivitet och initiativkraft kom dock frågan om vägarnas förstatligande fram för några år sedan. Vägstyrelserna och stämmorna hade ärendet på remiss och från gotländskt håll höjdes röster mot förslaget, då man fann nackdelarna med det nya systemet betydligt överväga de fördelar som kunde vinnas. Likaså protesterade man kraftigt mot de särbestämmelser som i lönehänseende föreslagits för de blivande tjänstemännen inom den gotländska vägorganisationen. Årets riksdag genomförde som bekänt förslaget, vilket träder i kraft nästa nyårsdag, och därmed får vårt halvsekelgamla lokala självstyre maka åt sig. De sista vägstämmorna ha hållits i Hemse och på Allekvia medan vägstyrelserna väl ännu komma att samlas några gånger för att sköta om de sista ärendena. En av de sista stora uppgifterna har varit att samla alla i vägfrågor intresserade gotlänningar till den stora vägdagen i dag, som anordnats för att hugfästa minnet av den epok i gotländsk väghistoria, som inom kort är till ända.
Gotlands Allehanda Fredagen den 10 september 1943 N:r 208
K. m:t har fastställt prisorterna för handeln med brödsäd. Med prisort avses den leveransort, på vilken de av staten angivna priserna gälla. För Gotlands län blir prisorterna Roma, Visby, Burgsvik, Klintehamn, Ronehamn, Slite och Ljugarn.
Gotlands Allehanda Måndagen den 6 september 1943 N:r 204
ha av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation beviljats E. M. J. G. Pettersson, Havdhem (kakelugnsmakaryrket), S. Svedbergh, Visby, och F. G. A. Olsson, Visby (konditoryrket), M. Andersson, Rone, L. A. Fredriksson, Hemse (målaryrket) och F. Bergman, Ljugarn (byggnadssnickaryrket).
Gotlands Allehanda Tisdagen den 27 juli 1943 N:r 169
på dennes 50-årsdag i går blevo av mycket stor omfattning och pågingo i jämn fart från kl. 5 på morgonen till efter midnatt, vittnande om den popularitet, som gårdagens femtioåring förvärvat i vida kretsar. Den första hyllningen på morgonen bragtes honom av maka och barn, vilka överlämnade en av David Ahlqvist utförd oljemålning, återgivande den stuga på Ljugarn, där 50-åringen en gång föddes. Därefter följde hans mor, syskon och övriga anhöriga, vilka förärade honom en golvlampa. Juniorföreningen i Alva uppvaktade med sång och lämnade som present en reservoirpenna, Alva friförsamlings lyckönskningar framfördes av hr Herman Pettersson, Kruse, och för skolrådet och lärarepersonalen talade hr Rud. Bolin, varvid även överlämnades blommor. Därefter kom en deputation från sockenborna, företrädd av hr Axel Hultström, vilken överlämnade en ståtlig subskriberad gåva, bestående av ett fickur av guld jämte kedja av samma ädla metall, samt en adress och ett belopp i kontanter. Från länets folkhögskola i Hemse uppvaktade rektor Jeppsson och fröken Havren och överräckte blommor. Styrelsen för Gotlands äggcentral överlämnade genom hr Malkus Andersson en oljemålning av hr Ture Carlson av äggcentralens byggnad, ett presentkort i postsparbanken, jämte en adress och ett kontant belopp, från tjänstemännen överlämnades ett bokverk och från lagerpersonalen en blomsterkorg. Tidigare hade Svenska ägghandelsförbundets styrelse överlämnat ett silverfat med samtliga ledamöters namn i facsimile. Från Gotlands mejeriförbund överlämnades genom landstingsman Per Svensson en oljemålning från Koparve gård o. från Södra häradets kreatursförsäkringsförening genom hr Jacob G. Jacobsson en skål av äkta silver. Gotlands ortsförbund överlämnade genom hrr Ivar Hoppe och E. V. Norman ett bokverk. Gotländska missionsförbundets styrelse överlämnade genom hr Josef Jakobson en blomsterkorg och Folkpartiets Gotlandsförbund genom folkskollärare S. G. Tingström ett bokverk. Från templet S:t Hans av Tempelriddarorden kom en blomsterkorg, som överräcktes av hr John Björkqvist. Från Gotlands bank infunno sig styrelsens ledamöter, vilkas talan fördes av ordföranden, konsul Carl E. Ekman, som uttalade sitt tack för gott samarbete och överlämnade ett ståtligt silverfat med mottagarens namn graverat på framsidan och givarnes namn på baksidan. För Gotländska lantmännens centralförening talade riksdagsman Gunnar Bodin och tackade för det stöd hr Ahlsten varit för dess arbete samt överlämnade en vilstol. Mellersta Gotlands andelsmejeriförening förärade 50-åringen en\’ pendyl och dess lyckönskningar framfördes av hr Aug. Jakobsson. Hushållningssällskapets hyllning framfördes av agronom A. G. Olofsson, som i spetsen för sällskapets konsulenter överlämnade en keramikvas mel blommor och i samband därmed överlämnade riksdagsman Th. Gardell en subskriberad gåva i form av ett presentkort från personliga vänner inom landstinget och hushållningssällskapet m. fl. Blomsterskörden hade under förmiddagens lopp vuxit till mäktiga dimensioner och även presentkort hade överlämnats från många deputationer utom de redan nämnda. Vid Koparve hade också infunnit sig en stor skara av förtroendemän inom olika gotländska organisationer och företag, och dessa inbjödos nu, tillsammans ett 60-tal personer, till lunch. Under denna talade konsul Ekman å gästernas vägnar och framförde ytterligare ett tack till dagens femtioåring för hans insatser till fromma för länet och dess befolkning. På eftermiddagen hade sedan ett 100-tal personer inbjudits till Koparve, såväl sockenbor som utsocknes, varvid middag intogs, och hyllningarna fortsatte som redan nämnts in på småtimmarna. Talen avlöste varandra och bland talarne märktes riksdagsman Th. Hans6n, f. landstingsmännen Rud. Bolin och Aug. Jakobsson m. fl. Hr Axel Hultström hade gjort en versifierad krönika på 70 verser, hr Fr. Alfvin, Garda, hade skaldat om gemensamma barndomsminnen o. s. v. Det rådde hela kvällen den riktiga feststämning; som dagens betydelse gav anledning till. Telegrafiska lyckönskningar ingick under dagens lopp till ett antal av omkring 200.
Gotlands Allehanda Måndagen den 26 juli 1943 N:r 168
Redan kl. 6 i morse inleddes uppvaktningarna för byggmästaren och pensionatsinnehavaren Carl S. J. Engström, Lövängen, Ljugarn, som i dag fyller de sextio åren. Det var pensionatets personal, som infann sig och överlämnade blommor till sin chef, och därefter kommo representanter för samhället, som överlämnade en subskriberad gåva, bestående av en urkedja av guld jämte en textad adress och blommor, och av turister, som för närvarande äro pensionatets gäster och som även tidigare bott därstädes, fick sextioåringen mottaga en kristallkaraff. Vidare ha enskilda vänner under dagens lopp förärat jubilaren presenter, och mängder av blomster har under dagens lopp i en aldrig sinande ström kommit jubilaren till handa. Hr Engström och hans maka ge i afton supé och samkväm på pensionatet för ett större antal gäster.
På sin sextioårsdag på onsdagen fick tyghantverkare Gustaf Wessman mottaga många bevis på aktning och vänskap. Representater för kamrater och tjänstemän uppvaktade med en subskriberad större penninggåva samt en textad adress och blommor, och underofficersföreningen vid A 7 hyllade jubilaren med blommor, varjämte enskilda vänner överlämnat en myckenhet av presenter och blomsteruppsatser.
Gotlands Allehanda Fredagen den 23 Juli 1943 N:r 166
Byggmästaren och pensionatsinnehavaren Carl S. J. Engström, Ljugarn, fyller den 23 juli sextio år. Efter att i unga år ha varit i snickarlära hos byggmästare Hägg i Klintehamn och senare verkmästare hos denne öppnade Engström egen snickerirörelse i Ljugarn och drev under ett tiotal år Ljugarns snickerifabrik samt uppförde ett flertal byggnader såväl i Ljugarn som på andra platser. Bl a byggde han sålunda Bunge skolhus samt ombyggde Bopparvegården i Hemse. Han har därefter bl a bedrivit skogsavverkning och utfört kalkbränning i den 1920 vid Ekese i Ardre uppförda kalkugnen och påbörjade 1928 även kalkstensbrytning för export, som alltmer utvidgats. Export av kalksten har sålunda bl a skett till AB Klippans finpappersbruk och Stockholms superfosfatfabriks AB. Även på andra områden har Engström gjort insatser i samhället. Sålunda bedriver han sedan 1925 en välrenommerad pensionatsrörelse. Den plats där pensionat Lövängen nu ligger, var tidigare ett vattendränkt område, som under vintern var en gouterad skridskobana för ungdomarna i trakten. Engström lät dränera området och planterade en mångfald trädslag där, vilka nu omger pensionatet. I juni nämnda år stod pensionatet färdigt att mottaga de första gästarna. Tio år senare tillbyggdes en matsal och en danslokal, och numera framstår Lövängen som ett synnerligen förnämligt och av turister uppskattat pensionat. Sextioåringen tog även initiativet till att samhället fick såväl telefon som elektriskt ljus. Till en början var elverket beläget i den nämnda snickeriverkstaden, men senare startade E. I samråd med hr G. Gustafsson, Lauritse, Ljugarns elektricitetsverk, som nu förser samhället med ljus och kraft. Det är självfallet att också offentliga uppdrag kommit på hr Engströms lott, och han har sålunda under årens lopp varit bl a kommunalfullmäktig och taxeringsledamot samt ordförande i barnavårdsnämnden, vilka uppdrag han emellertid numera lämnat.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 21 juli 1943 N:r 164
Johan Ahlsten fyller femtio år på söndag – men vem kan väl tro det ? Man har ju blivit van att betrakta honom som en representant för ungdomen i vårt offentliga liv, och den föreställningen har man svårt att bli kvitt. Det sammanhänger givetvis därmed, att han var en mycket ung man, när han först trädde fram i offentlighetens ljus, men det kan också förklaras med, att han under åren bevarat ett oförbränneligt gosselynne i sitt personliga framträdande. Å andra sidan har han onekligen hunnit med så mycket, att han med gott samvete kan fylla sina femtio år när han vill. Arbetsuppgifter ha sannerligen icke saknats honom, och där han gjort sina insatser, har han fyllt sin plats med sällspord heder. Det kan redan från början i denna lilla hyllning vid 50-årsdagen sägas, att han utan gensägelse är den bäste och värdigaste talesman som Gotlands jordbrukare just nu kan skicka fram ur sina egna led. Om man skall gå till grunden, så måste det erinras, att Johan Ahlsten har sina rötter i de ideella rörelserna, frikyrkomiljön och nykterhetsrörelsen, den senare till en början representerad av barntemplet på Ljugarn. Där är han nämligen född den 25 juli 1893 och det var först år 1907 som hans föräldrar flyttade till Alva, där han sedan dess blivit bofast. I dessa ideella rörelser har han också sedan alltjämt varit verksam och varit en förgrundsfigur, trots att de mera ekonomiska och världsliga tingen i stor utsträckning kommit att lägga beslag på hans intresse och hans arbetskraft. Till hans ideella intressen får man för övrigt räkna också politiken, där han sedan den tidigaste ungdomen varit varmt hängiven det frisinnade partiets politiska syften. År 1919 övertog han Koparve gård i Alva och blev egen jordbrukare. Han hade då bakom sig en genomgången kurs vid folkhögskolan och lantmannaskolan i Hemse samt praktik som lantbrukselev och -bokhållare vid Duvecke gods i Skåne. Men det dröjde icke länge förrän han kastade sig in i det offentliga livet. Det var egentligen förbudsomröstningen år 1922, som gjorde hans namn känt. Oförfärat och i oförblommerade ordslag för fäktade han sin mening vid förbudsmötena – efterhand överfördes också striden till en uppmärksammad presspolemik i Gotlands Allehanda, varunder han både fick och gav hugg. Men när de frisinnade i södra häradet samma höst gick till landstingsval, stod hans namn på valsedeln och han placerades med glans vid 29 års ålder i länets landsting. Där har han också sedern era blivit kvar – nu vid 50-årsåldern är endast en av tingets ledamöter äldre i gården, än vad han är. I många år har han tillhört förvaltningsutskottet. Om de personliga kvalifikationerna finge vara utslagsgivande, så borde han i höst placeras som landstingets ordförande i vår jordbruksbetonade provins. Men man kan befara, att partisynpunkterna komma att lägga hinder i vägen för en sådan lösning av ordförandefrågan. På riksdagslistorna har han stått främst för sitt parti i många år. Men hans parti har varit numierärt för svagt kommit att göra sig hörd – vilket varit att beklaga. Han har emellertid i snart ett par decennier varit ordförande för det frisinnade partiet sedermera folkpartiet, på Gotland och deltagit även i partiets rikspolitiska verksamhet. I de ekonomiska och praktiska jordbruksorganisationerna har han emellertid så mycket mera fått framträda som gotländsk representant. När k m:t år 1932 tillsatte Statens mjölknämnd blev Johan Ahlsten en av de sju ordinarie ledamöterna, och han verkade där, så länge mjölknämnden bestod. Då de jordbruksekonomiska nämnderna sammanslogos till Statens jordbruksnämnd, blev han suppleant i denna samt deltog livligt i dess arbete. Sedan Svenska ägghandelsförbundet bildades år 1932 har han tillhört dess styrelse och är suppleant i dess arbetsutskott. Han är också suppleant i styrelsen för Svenska mejeriernas riksförening. Inom länet har han varit – och är nu mera än någonsin – en anlitad kraft i den ekonomiska föreningsrörelsen. Han var år 1932 stiftare av Gotlands äggcentral och blev från början dess ordförande. Han nedlade också ett energiskt personligt arbete för organiserandet av äggföreningar på landsbygden, där han under en månads tid höll ett 50-tal föredrag och bildade en förening på varenda plats han besökte. Även i Gotlands fjäderfäavelsförening är han styrelseledamot. I Gotländska lantmännens centralförening har han sedan många år tillhört styrelsen och i Gotlands andelsslakteriförening innehade han under ett år samma befattning. I Mellersta Gotlands andelsmejeriförening tillhör han också styrelsen samt är dessutom ordförande i dess arbetsutskott och i Gotlands mejeriförbund är han sedan ett par år tillbaka ordförande. Han är vidare ordförande i Södra Gotlands kreatursförsäkringsförening, i Gotlands bokföringsförening samt i Gotlands nya tegelbruksaktiebolag. I Gotlands kontrollföreningscentral är han styrelseledamot. Hans insatser som en av länets allra främsta förtroendemän inom den ekonomiska föreningsrörelsen har också gjort honom till en förgrundsgestalt inom ortsförbundet av RLF, där han sedan många år tillhör styrelsen. Till hans mera officiella uppdrag hör främst, att han är ledamot av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och ledamot i sällskapets täckdikningsnämnd. Han är därjämte ledamot av kristidsstyrelsen i länet och tjänstgör även som dess spannmåls- och bränsleombud. I länsblockmyndigheten är han vice ordförande. Sedan många år är han också styrelseledamot i Gotlands bank liksom även ledamot av styrelsen för Gotlands hypoteksförening. Inom sin hemkommun är han vice ordförande i kommunalstämman, samt ledamot av skolrådet, fattigvårdsstyrelsen och valnämnden. Likaså tillhör han styrelsen för lokalföreningen av RLF. Vidare må nämnas, att då han för någon månad sedan lämnade sin post i styrelsen för Gotlands blåbandsförbund, hade han innehaft denna i tjugo år. Han tillhör styrelsen för Gotländska missionsförbundet, kommittén för Gotländska missonsförbundets ungdom samt dessutom även förbundets juniorkommitté. I Svenska missionsförbundets styrelse är han suppleant. Det har blivit ett långt register över uppdrag. Men det är inte torr statistik. Alla, som kommit i beröring med Johan Ahlsten – och vilken gotlänning har inte det – vet, att han kommer som en frisk fläkt bland de trötta föreningsträlarna, han kan fängsla och entusiasmera och rycka med – hans insatser bli starkt personliga och han har allas öra. Han både syns och hörs när han kommer, och när han lägger sitt ord – det må sedan vara saktmodigt förklarande, en temperamentsfull attack eller kanske en raljerande vidräkning – så har han publiken med sig. Hans goda och hjärtligt skratt avväpnar och smittar. Och som folkmötestalare brukar han skära lagrar, det må sedan gälla ägghandel eller – nu mera sällan – politik eller kanske någon appell till förmån för det lidande finska folket. Annars har nog även Johan Ahlsten fått veta, att det har sina obehagliga sidor att ställa sig i bräschen för det ena eller det andra. Det kan exempelvis icke vara så roligt att vara ägghandelschef när kanske ett prisfall har medfört en förlust av 20,000 kr. på en vecka. Sådant har hänt. Men det måste givetvis å andra sidan kännas så mycket mera upplyftande, när det varit möjligt att ge Gotland någon chans i den statliga prispolitiken för jordbruket. Med förkärlek brukar hr Ahlsten då erinra om den dag, då det lyckades att få mjölknämnden att lägga Gotland under Stockholms prisutjämningsdistrikt, vilket tillförde Gotlands jordbrukare miljoner i ökade mjölklikvider. Men de myckna föreningsuppdragen ha icke kommit honom att försumma sin egen gård och sitt eget jordbruk, vilket även det är en omständighet, som sannerligen förtjänar att beaktas som ett gott föredöme. I synnerhet intresset för hästaveln ligger i släkten och själv har han också ägnat denna sida av lanthushållningen ett gott arbete. På söndag fyller alltså Johan Ahlsten femtio år. Och då kommer man att flagga allmänt i Alva. Ty han hör till de lyckligt människor, som äro profeter även i sin fädernestad. Men förövrigt kommer man nog lite varstans i de gotländska bygderna att skicka varma tankar till 50-åringen vid Koparve. Och då tänker man inte i första rummet på att han är den mångbetrodde och driftige förtroendemannen i jordbrukarnes och den gotländska hembygdens tjänst. För ett otal människor här på ön är ”Johan” framför allt en glad och god människa, en vän och kamrat, som man längtar efter att få träffa och munhuggas med – naturligtvis också lite smått beundrar. Säkert är det också många, som med oss hoppas, att levernets bekymmer aldrig någonsin ska få makt med den sinnets ungdomlighet och livsglädje, som i så hög grad präglat hans väsen och varit en så starkt bidragande orsak även till den stora framgången i hans gärning.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 21 juli 1943 N:r 164
Smedmästaren Karl Jakob Wetterström, Ljugarn, har avlidit, 83 år gammal. Den avlidne, som var född i Vänge, har i en lång följd av år drivit smedrörelse i Ljugarn och var i sin krafts dagar en skicklig yrkesman. Närmast sörjes han av en son, som övertagit smedverkstaden, samt barnbarn.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 21 juli 1943 N:r 164
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/08/19430910-06-01.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/08/19430721-03-01.jpg\")