Visby rådhusrätt.
(Länsfängelset.)
Många förfalskningar. Ransakning har i går hållits med den förut omnämde hemmansägaren Karl Johan Löfgvist från Hägvide i Lärbro, hvilken af kronolänsman Smedberg införpassats till härvarande länsfängelse såsom förvunnen till förfalskning af åtskilliga papper i riksbankens afdelningdontor, samt i Gotlands Enskilda bank. Löfgvist har sedermera inför fängelsedirektören erkänt ännu några förfalskningar i tre sockensparbanker. De förfalskade papper han nu vid ransakningen erkände sig hafva tillverkat och belånat voro följande:
- En lånehandling i riksbankens afdelningskontor af 30 Januari 1888 å 450 kronor. Som utgifvare stod Löfqvist sjelf, som löftesmän hemmansägarna Johan Olofsson, Vikers i Lärbro, och Johan Olsson, Hägvide i Lärbro. Vittnen voro nämdemannen A. E Englund, Banna i Lärbro, samt dennes son Adolf Englund. Alla dessas namn voro skrifna af Löfqvist sjelf.
- En lånehandling i riksbankens afdelningskontor å 400 kronor, daterad 23 April i år. Å denna stodo namnen Johan Olofsson, Elof Edmark och Mårten Olsson, alla falska. Med denna handling följde ett öfverkorsadt koncept, dateradt 12 April och lydande på 450 kronor. Äfven här voro namnen, desamma, falska. Papperet hade följt med, emedan vederhäftighetsintyget befann sig på detsamma.
- En lånehandling i riksbankens afdelningskontor, lydande å 600 kronor, och daterad 7 Maj 1888. På denna stod ofvannämde Olofsson som låntagare; för öfrigt voro namnen de samma som på förra papperet och likaledes falska.
- En lånehandling i Gotlands Enskilda bank lydande å 500 kronor. Som utgifvare stod här O. Olsson, Hägvide, och som löfesmän Mårten Olsson, Hagvide, samt gårdsmannen Elof Edmark. På blanketten stod Löfqvists eget namn.
- En lånehandling i Gotlands enskilda bank, lydande å 500 kronor. Samma namn som här ofvan.
- En lånehandling i Gotlands Enskilda bank, lydande å 325 kronor. Här voro de förfalskade namnen broderns Gustaf Alfred Löfqvist, Norrgårds i Hellvi, och svågerns Johan Hedström, Hellvi. Det tredje namnet, Anton Stenberg, Längers i Hellvi, var deremot äkta.
- n lånehandling i Fårösunds sparbank å 400 kronor, troligen utgifven år 1883. De förfalskade namnen voro broderns och svågerns.
- En lånehandling i Kappelshamns sparhank å 650 (750?) kronor med broderns och svågerns förfalskade namn. Utgifningetid antagligen 1884.
- En lånehandling i Lärbro sparbank å 130 kronor, utgifven år 1885 eller 1886. Äfven här voro brodern och svågern löftesmän. Förfalskningarnas belopp stiger sålunda till en summa af omkring 4 turen kronor. Af dessa falska papper förevisades vid rätten endast riksbankens tre; enskilda banken var ej närvarande genom något ombud, ej heller någon af sparbankerna.
De penningar, som Löfqvist erhållit å de falska handlingarna, har han användt dels till omsättningar, så att några af de här ofvan upptagna skuldbeloppen nu ej äro så stora utan delvis af betalts. Svaranden nekade bestämds till att han hade haft någon hjelp vid förfalskningarna; han hade sjelf verkstält dem alla, sjelf hos kronolänsmannen anhållit om och fått vederhäftighetshevis för löftesmännen och sedan insändt handlingarna med posten eller genom kommissionär i Visby.
Upptäckten af förfalskningarna hade skett derigenom att en af de falska löftesmannen Johan Olofsson, Vikars blifvit lagsökt för ett af Löfqvist ej i rätt tid omsatt lån. På ombudsmannens i riksbanken fråga huru Löfqvist gått till väga för att dölja för sina löftesmän, att han användt deras namn, då ju bankerna alltid plägade avisera, svarade den anklagade att han, som körde posten mellan Othem och Fårösund, på postkontoret i Läroro alltid plägade få bref och tidningar till sina grannar. Brefven från riksbanken hade han lätt att igenkänna på deras stämpel, på dem från enskilda banken kände han igen på stilen.
Hvad reversen å 130 kronor i Lärbro sparbank beträffar kände bankens styrelse redan till denna förfalskning och för att tillgodogöra sig för beloppet hade han måst lemna dem ett qvartal af legan för postkörningen samt en häst.
Om sina lefnadsförhållanden berättade Lötqvist att han var född 1 Sept. 1842 i Hellvi socken. Föräldrarna äro Karl Johan Löfqvist och hans hustru Anna Sofie, båda ännu i lifvet och boende å Norrgårda i Hellvi. Till år 1877 vistades han i hemmet, då han mod 3 tusen kronors hjelp hemifrån köpte 1/8 mantal Längers i Hellvi för 5,600 kronor. Detta hemman ägde han till 1880, då han, medan det låg under skifte, sålde för 4 tusen kronor, för hvilken summa han nyssnärada år förvärvade 7/64 mantal Hägvide. År 1872 gifte han sig och fick i hemgift 800 kronor, Som orsak till förfalskningarna uppgaf han ständiga penningesvårigheter, uppkomna genom förluster, dels på Längers, dels på borgen; bland annat hade han förlorat 700 kronor i Klintbonas på Kyllej konkurs. Det var då han belånat det falska papperet i Kappelshamns sparbank.
För vidare utredning uppsköts ransakningen.
Med den för stöld af bröd häktade drängen Karl Johan Herman Klint, i tjenst hos bagare Lyberg, hölls vid samma tillfälle ransakning. I den utmålats från den anklagades husbonde, hvarpå han blifvit häktad, hette det att han onsdagen 13 dennes saknat omkring 20 stycken s. k. grof bröd, hvarjämte han förlorat åtskilliga persedlar, och för alla dessa stölder misstänkte han Klint, enär denne på senare tiden varit mycket begifven på starka drycker, hvilka han, som varit mycket sparsam om sin lön, på något sätt måste ha förskaffat sig.
Den tilltalade erkände nu, likasom förut vid polisförhöret, ehuru då först efter nekande, att kan ofvannämda dag, stortorgdagen, tillegnat sig 14 eller 15 grofbröd, af hvilka han aflenmat tre eller fyra hos hustru Bolin, hvilken hade brödförsäljning för bagare Lyberg. Hustru Bolin var också uppkallad, men fans ingen anledning antaga att hon afvetat, det bröden varit stulna. På hennes fråga, hvarför Klint kommit till henne med bröd som hon ej reqvirerat, hade han svarat, att det skulle skrifvas upp dagen derpå, och då häri ej låg någonting ovanligt, hade hon nöjt sig med svaret. Ytterligare 5 bröd hade han aflemnat hos sina föräldrar, boende på Klinten. Fadern, förre artilleristen Klint, berättade att sonen vid tillfället kommit ned till fadern i källaren och der sagt att han lemnat modern bröd förtvätt, som hon verkstält åt honom, och på faderns fråga: du har väl aldrig blottstält dig? — hade han svarat: ä, så pappa pratar. Ej heller han kunde misstänka brödens oärliga åtkomst, då de burits hem så öppet, Ett af bröden hade förtärts, de öfriga återlemnats.
Återstoden af bröden, som lågo i en likaledes Lyberg tillhörig korg, hade Klint derefter stält in hos hökaren K. Olsson vid torget. Angående detta berättade Klint, att han under den tid han varit i arbete hos kakelugnsmakare Cedergren gjort bekantskap med Olsson samt att denne, sedan Klint kommit till Lyberg, vid flere tillfällen, då han träffat Klint sagt till honom: hör du, du kan gerna ibland skaffa mig litet bröd. Enligt Klints åsigt hade det varit Olssons mening att den tilltalade skulle stjäla bröden, ty annars kunde ju Olsson ha gjort reqvisition hos bagaren sjelf. Vid nu ifrågavarande tillfälle, hade Olsson, enligt Klints berättelse, stått i dörren till sin bod och, då Klint kommit med korgen, sagt: Jaså, har du bröd nu; det var bra det — hvarpå han, då korgen kommit in i boden, stält den innanför disken.
Olsson, som var inkallad, sökte nu i ett längre, vidlyftigt försvarstal freda sig för denna skarpa anklagelse för delaktighet i stölden. Han påstod att han ej mycket kände Klint, som blott kört för honom några gånger med hr Cedergren hästar, att han aldrig talat vid honom, sedan denne kommit till bagare Lyberg, att Klint bedt honom om att få ställa in korgen i boden, hvilken kan medgifvit, då Klint var alldeles öfverlastad, samt att han med Klints hjelp stött korgen innanför disken för att den ej skalle stå i vägen. På morgonen hade Olssons dräng, som naturligtvis ej kände till hvems korgen var, tagit tre bröd derur till hästarna, och då sedan en pojke kommit för att hämta korgen och Olsson fått se att bröd vore tagna derur, hade han behållit jämväl de 5 återstående, i tanke att sälja dem och sedan liqvidera Lyberg, Han framhöll mycket starkt, att han ej hade skäl att misstänka någon oärlig åtkomst, då ju i bageriyrket det var vanligt att drängarna buro omkring brödet och sålde det till hvem som helst. Om han änskönt köpt brödet, hade han ej begått något straffvärde, mycket mindre nu, när han endast tagit korgen och brödet i förvar.
För att styrka sina påståenden bad han rätten höra upplysningsvis 14-åriga gossen John Pettersson, som varit vittna till när korgen lemnades. Gossens berättelse föreföll dock ganska sväfvande.
Mot Klint yrkade åklagaren ansvar äfven för öfverdådig framfart, fylleri och våld mot person. Samma dag stölden skedde hade han nämligen kört vildt på Adelsgatan samt tilldelat skräddaren J. Pettersson några knytnäfeslag. Klint erkände att han varit berusad och kört fort, men påstod att han blifvit förfördelad af Pettersson. Emellertid erkände han att han slagit honom.
Klint är född 1863 i Lärbro och har aldrig varit straffad.
Åklagaren yrkade ansvar å honom för fylleri, våld mot person, överdådig framfart och för stöld från husbonde samt å Olsson för delaktighet i stölden genom att gå tjufven tillhanda. Detta yrkande grundade åklagaren på Olssons tillvägagångssätt att icke alls om brödkorgen och bröden underrätta Lyberg, hvilken saken dock närmast gälda. Olsson bestred detta yrkande.
Etter öfverläggning dömde rådhusrätten Klint att för första resan snatteri undergå en månads fängelse samt för de öfriga förseelserna till 60 kronors böter eller i ena bot till 1 månad och 9 dagars fängelse. Klint försattes genast på fri fot. Olsson deremot ansåg räten ej hunna mot sitt nekande fällas.
Gotlands Allehanda
Fredagen 28 September 1888
N:r 78.
