De förlorade återfunna.

Glädjande nog kom icke den svaga skymt af hopp om fiskare Nygrens och hans sons räddning, som vi i går vågade hysa, på skam.
På eftermiddagen erhöll Gotlands Allehanda noderrättelse från Vestergarn, att Nygrenarnes båt varit synlig Iångt ute till sjös ntanför Gnisvärds fiskläge, men att utsigterna för dess bergning från land voro mycket ringa.
Så snart denna underrättelse också nådde vårt ångbåtsbolags direktör, tvekade han icke ett ögonblick att genast telefoniskt beordra den nyss till Klinte inkomna ångaren Klintehamn att utgå för att bispringa de nödstälda fiskarena.
Ångaren afgick också vid 5 tiden, men då voro Nygrenarne redan bergade af behjertadt folk från Gnisvärds fiskläge.
Hurna dervid närmare tillgått och rörande de båda fiskarnes ångestfulla öden, ha de sjelfva berättat oss vid ett besök vi i dag på f. m. gjorde dem.
Vi kommo dit vid 11-tilen, Jut då körde en skjuts upp till porten och i densamma beafunno sig fiskare Nygren, far och son, kommande från Tofta. De hade med sig sina stelfrusna nät, deri strömmingarne sutto glest och lika stelfrusna. Inne på gården stod hustrun och modren alldeles tillintetgjord, darrande och gråtande.
— Jag trodde aldrig att jag skulle få se dem annat än som lik — sade hon.
När de fått sina garn i förvar, berättade de:
— Vi gingo ut i går morgse kl. 6 för utt vittja näten, då vi öfverraskades af snöstormen, som gjorde det omöjligt för oss att komma in i hamnen. Just som vi kommo utanför inloppet, bröt isbandet, som låg der, loss och med det drefvo vi hastigt söder på. Det hjelpte ej, att vi arbetade emot af alla krafter.
Utanför Kopparsvik kommo vi in mellan två stora isflak, som bräckte in borden på båten.
Vi beslöto att söka arbeta oss ur isen och hålla sjön för att, sedan snöstormen bedarrat, möjligen kunna komma uppåt Visby, men när; vi nådde rent vatten, begynte båten sjunka så att vi skyndsamt måste ge oss af in i isen igen. Der kunde vi åter hålla båten läns.
Vi voro nu redlöst öfverlemnade i isens våld. Vi höllo oss i ytterkanten af det drifvande bandet. Det var bistert kallt och vi voro alldeles genomvåta. Vi sökte hålla oss någorlunda varma genom att ro, men årtullarne bräcktes snart af båten.
(Den yngre Nygren visade oss sina händer, som på innersidorna voro idel stora blodblåsor, ett stumt, men talande bevis på den förtviflade kamp de kämpat för lifvet).
Så drefvo vi hela dagen, förfrusna och utmattade och allt längre till sjös bar det. Någon räddning hoppades vi knappast på; sjelfva kunde vi ingenting verksamt göra för densamma och vi höllo för föga troligt att man från land skulle observera oss, än mindre kunna vidtaga några åtgärder för att hjelpa oss.
När vi drefvo förbi Visby hamn, hade man sett oss, och så fort sig göra lät utgingo, efter hvad vi sedan fått höra, lotsarns Thomsson, Puxon och Zetterqvist m. fl. med båt för att om möjligt hjelpa oss. Lotskapten Berggren var också med. Expeditionen gick utefter landfästet, släpande båten med sig. Men det var ingen möjlighet för dem att nå oss. Raketapparaten fans med, men den hada endast 50 famnars lina och vi voro mycket läsgre ut.
På e. m. afstodo alltså lotsarne från sina försök. Två af dem, lemnade båten hitom Fridhem, återvände till staden jämte lotskaptenen. Lotsen Thompson fortsatte jämte två andra vägen.
Vi hade nu hunnit utanför Gnisvärds fiskläge, sittande uti iskanten omkring två minuter till sjös.
Först genom lotsen Thompson blefvo Gnisvärds fiskare underrättade, att vi sväfvade i lifsfara derute, och genast iordninggjordes en båt jämte linor och nödig bergningsredskap, och i båten gingo bröderna Viktor och Nils Björkander, Johan Svensson och Knut Ekman.
Strax invid Gnisvärd låg ett bredt isband, sedan kom en bred vak och der utanför åter ett isband, på hvars yttre sida vår båt satt fast. Våra räddare drogo först båten öfver isen, rodde sedan genom vaken och så började en mödosam isvandring igen, till dess de ändtligen nådde oss. Vi voro då alldeles utmattade. Jag — sade den äldre Nygren — var både känslo- och sanslös; det hade svart varit ute med mig, och med sonen min atod det inte stort bättre till. Vår båt måste vi lemna qvar — den var ju alldeles förstörd för öfrigt — och vi blefvo släpade till våra räddares båt, der vi på allt sätt omvårdades.
När vi kommo iland vid 6-tiden blefvo vi med all möjlig vänlighet omhuldade.
Vi voro icke blott utfrusna utan äfven utsvultna, men vi hade ej makt att äta något. Man stoppade då några hvetebrödstuggor i munnen på oss, och så småningom qvicknade vi vid. Det är som ett underverk, att vi blefvo räddade, och vi äro mycken tack skyldiga både alla vänliga menniskor i staden och framför allt dem som räddade oss. Det var inte något lekverk, skall herra tro. De fingo alla våga lifvet många gånger för att kunna bistå oss. Om herrn skrifver något i tidningen, så tacka dem alla så hjertligt ifrån oss.
Lotsen Thompson har för oss berättat följande, som i någon mån korrigerar de ofvan lemnade uppgifterna:
Vid 1/2 8-tiden på morgonen i går hade han gått nedåt hamnen, då han af sjöman Nygren underrättades om, att fiskare Nygren och hans son troligen icke skulle kunna taga sig in genom isen, sedan de i snöstormen drifvit förbi gattet. Thompson fick genast bud till lotsarne Puxon och Zetterqvist för att få till stånd en räddningsexpedition. På en förfrågan ombord å Argo att derifrån erhålla ett par man till hjelp, gafs undvikande svar af styrmannen.
Emellertid infunno sig villigt som deltagare i expeditionen, utom de tre nämda lotsarne, sjöman Nygren och tullvaktmästare Bergström; de fingo med sig en båt och så började vandringen längs strandens is. Till en början hyste man hopp om att kunna nå de nödstälda ganska snart, men stormen tilltog i styrka och isen kom i rörelse, så att båten aflägsnade sig allt mer, dock ej ur sigte. För räddningsexpeditionen blef arbetet att draga på den medhafda båten allt besvärligare, och nedanför Vible lemnades den, i tanke att man på andra sidan Fridhem skulle kunna få annan båt.
Färden gick nu något raskare. Komna till Högklint, måste de behjertade männen upp i land och öfver klinten. Det blef en mödosam vandring genom obanad bygd i alnsdjup snö, och ett par af dem tröttnade också och måste stanna en stund att hvila sig.
Ingen hade mat med sig — affärden hade ju skett mycket hastigt. I en stuga köptes nu ett bröd, som skiftades i sju delar, af hvilka två sparades till Nygrenarne, om man skulle lyckas rädda dem.
Så fortsattes igen förbi Buske och Blåhäll.
Vägen togs nu något uppåt land, den enda möjligheten, då isen i landfästet var omöjlig att beträda. Men så fick man en vägvisare ner öfver skogen till Nyrefvet, och der fick expeditionen åter sigte på båten, som fortfarande dref med isen.
Utsigterna att från land rädda densamma blefvo allt mindre, då deremot bergningen från sjösidan varit ytterst lätt.
Först genom lotsarne och deras följeslagare fick man vid Gnisvärd underrättelse om att en båt ute i isen sväfvade i fara. Från fiskläget hade den ej synts till följd af den upptornade isen.
Genast voro alla villiga att våga allt för att rädda sina nödstälda yrkeskamrater, en båt gjordes i ordning och med den utgingo de här ofvan nämda männen.
Öfver den fasta isen gick det lätt nog, men i sörjan blef det besvärligt. En af karlarne satte sig i båtens för, sparkade med fötterna undan sörjan, hvarpå båten släpades fram med båtshakar.
Och så nåddes omsider Nygrenarne. Den äldre var ytterst medtagen, kunde ej känna igen någon.
På återvägen mötte räddningsexpelitionen från Visby, och de båda räddade ombuldades på allt sätt.
Såväl dessa modiga och ihärdiga män härifrån staden som ock de uppoffrande Gnisvärdsborna förtjena ett varmt erkännande för sitt behjertade handlingssätt, utan hvilket två menniskolif säkert gått förlorade i den qvalfullaste död, döden af hunger och köld.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Mars 1893
N:r 36

Klintehamn

är synlig! telefonerades i dag kl. 12,30 middagen från Klinte.
Allt sedan i tisdags morgse har, som bekant, ångaren varit borta, och man har hittills sväfvat i fullkomlig okunnigom hvar den befunnit sig. Dagligen ha telegram inlupit från ångarens möjliga angöringspunkter att den icke alls varit synlig.
Man började blifva orolig för fartyget, helst efter morgonens svåra nordliga storm.
Satt Klintehamn fast någonstädes? Var den i fara för isskjutningen? Det var derför med en suck af lättnad man mottog underrättelsen om att ångaren var syolig vestvart om Stora Karlsö, arbetande i isev, antagligen sökands att taga sig in till Klinte der rent vatten förefinnes.
Någon post har alltså icke kunnat aflemnas.
Just som tidningen presslägges, mottaga vi underrättelse om, att Klintehamn inkommit på Klinte redd. Ångaren har hela tiden sökt leta sig fram genom vakar i olika väderstreck och har senast uppehållit sig omkring 10 minuter vest från Karlsö.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Mars 1893
N:r 35

Klintehamn

ligger fortfarande qvar i Klinte. I dag vid 10-tiden på f. m. gick ångaren ut för att söka bryta sig fram till Visby, men måste efter ett par timmars tid vända, då ogenomtränglig is ligger åt alla håll så långt ögat når.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 25 Februari 1893
N:r 32

Rättegångs- och polissaker.

Svea hofrätt har stadfäst Visby rådhusrätts utslag, hvarigenom Lars Johan Klintberg för otukt med dotter dömdes till 12 års straffarbete.

Södra häradsrätten.
(Vårtingets andra sammanträde).
Utslag. För forsling af rapphöns under förbjuden tid dömdes Jonas Nilsson, Nasume i Tofta, att böta 25 kronor. Dessutom fick han plikta 40 kronor för oskickligt uppförande inför rätta.

— I barnuppfostringsmålet mellan Anna Bokström och Jakob Hägg, Klinte, blef käromålet såsom obestyrkt ogilladt.

Redovisning för försäljningssummab för ett kokreatur, som svaranden i April 1886 skulle afyttrat för käranden, yrkade J. P. Jakobsson, Bockes i Fröjel, utfå af C. E. Björkegren, Vestergarn. Målets uppsköts för utrednings vinnande till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

För utbekommande af 101 kr. hade Anna Maria Siggelin instämt ant. Jakobsson, Fardhem. Enligt kärandens påstående hade J. för hennes räkning uttagit medlen ur Alfva sparbank då sparbankens affärer afvecklades.
Svaranden förnskade krafvet och uppgaf att Siggelin blifvit godtgjord för penningarne med ved och varor m. m., Å kärandesidan hördes ett vittne, som skulle styrka, att veden m. m, bekommits såsom ersättning för af S. verkstäldt arbete. — Uppskof.

Målet Olof Isenberg mot Aug. Melin, Hemse, om jordafträdelse, för hvilket vi förut redogjort, öfverlemnades nu på båda sidor. Utslag faller vid nästa sammanträde.

För afvikande ur tjenst yrkade O. V. Ålander ansvar å drängen N. Söderberg, Stenstu i Hejde stadd af Ålanders rättare till tienst å Hesselby gård. Käranden begärde 200 kronor i skadeersättning. Svaranden medgaf att han aflägsnat sig ur tjensten 2 Jan., blifvit formligen afkörd af Ålanders rättare. Utslag afkunnas vid 4:e sammanträdet.

Ärekränkning. Johan Johansson, Friggårds i När, stämde husbondesonen Johan Gustafsson, Maldes i samma socken, med yrkande att han måtte dömas till »strängaste ansvar, som lagen stadgar» för att han förliden månad i flere personers närvaro sagt om kär. att han vore en tjuf. Svaranden medgaf genom ombud, att han en gång om J. sagt: »det var märkvärdigt att han kunde bli kyrkovärd, när han är en tjuf». Han trodde sig nämligen veta, att Johansson vid ett ägoskifte lagt embargo på ena tun. Utslag afkunnas å första dagen af nästa sammanträde.

För våld och ärekränkning yrkade arbetarne Timoteus Ekelöf ansvar å P. L. H. Schwan i Klinte, Den 14 Januari kl. 9 på qvällen hade 8. kommit till drängstugan och knackat upp Ekelöf. Då denne kommit ut på landsvägen, hade de råkat i delo om något arbete, som skulle utföras, hvarvid Schwan slagit till E. så att han ramlat omkull, Så hade han i hettan kallat honom »rackare» och »fähund», Svaranden erkände allt som lades honom till last. Ekelöf hade varit uppstudsig och olydig, hvarför han trott sig äga rätt taga honom i upptuktelse.

Johanna Lindgren hade instämt K. J. V. Karlsson med yrkande om utfående af barnuppfostringsbidrag. Två vittnen gåfvo hvad upplysningar de hade i saken. Målet uppsköta.

Norra häradsrätten.
(Vårtingets andra sammanträde vid Alleqvia 13 Februari).
Ed såsom stämningsman aflades af arbetaren Karl Anton Dahlgren från Lokrume annex.

Till 90 kronors böter för uteblifvande från tinget såsom svarande i åtskilliga mål dömdes handlanden Karl Eriksson å Kattham marsvik.

I målet mellan sjökaptenen O. N. Herlitz och hemmansägaren Alfred Pettersson Lilla Ryftes i Fole ang. klander af bouppteckning hördes vid detta tillfälle såsom vittnen Anton Ahlberg och hustru Katarina Hultqvist från Vägume i Lärbro, hvilket berättade, att svarandens fader Pettersson dagen före sin död sagt, att allt hvad som fans i boet skulle tillhöra svaranden.
Uppskof beviljades svaranden till sjette sammanträdet för att få som vittne höra riksdagsman Per Larsson.

För olofligt tillgrepp hade kronolänsman Arvid Jakobsson instämt pigan Karolina Eriksson, Hulte i Endre, på angifvelse af husbonden Adolf Englund, Lera i Endre och Vilhelm Karlsson. Tillgreppen skulle ha skett under 1891—92, då svaranden tjenat vid Lera.
Som vittnen hördes Johanna Södergren, Emma Erlandsson och Maria Otbberg, hvilka intygade att de vid olika tillfällen sett Karolina Eriksson tillegna sig ett afkoksbröd, en meter foderlärft, en lop rågmjöl, en korf, mjölk, hvetemjöl och ull, ett par stumpor och ett par trasiga kalsonger.
Svaranden bestred vittnesmålen för så vidt de skulle afse att hon tillgripit ofvannämda saker till egen nytta. Tillgreppen hade skett i närvaro af vittnena och hade de tillgripna sakerna användts för husbondefolkets del. Hon erhöll uppskof för motbevisning till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet, då hon ägde att inställa sig vid hämtningspåföljd.

I målet mellan hemmansägaren Johan Källgren, Klintegårda, och L. Högberg Viis angående oredovisad auktionsuppbörd för en häst, 165 kronor, hördes denna gång som vittnen Karl Vinberg och hans hustru från Lickershamn. V. hade köpt bästen under hand vid ifrågavarnde auktion, dervid K., enligt hustru Vinbergs utsago, sagt att hästen sålts för en skuld till Högberg. Vinberg hade scdan lemnat revers till Högberg för hästen och äfven infriat den. Detta medgaf Högberg, som påstod sig ha behållit penningarne för en fordran han haft på Hallgren. För att styrka er erhöll han uppskof till tredje sammanträdet.

Skollärare Pettersson i Buttle hade instämt Gustaf Andersson och Viktor Andersson, Stora Velinge i Buttle med yrkan om ansvar och ersättning för det de en natt i slutet af Oktober huggit ned skog å en hemmansdel, som han, med tillträdesrätt genast, i början af Oktober köpt af Viktor Andersson.
Svarandena bestredo genom Gustaf Andersson stämningen, enär det åberopade köpsaftalet ej skulle vara af giltig natur.
Käranden hänvisades på grund häraf, att innan detta mål kunde upptagas, genom rättegång mot Viktor Andersson visa sin bättre rätt till ifrågavarande hemmansdel.

För åverkan hade Klas Andersson, Etebols i Lummelunda, stämt Oskar Nyström, Lilla Helvigs i Fole. Saken var den att Andersson hade intecknad nyttjanderätt i L:a Helvigs å s. k. Malmhagen, och der hade Nyström borthuggit skogen. Nyström bestred på det envisaste att han, trots det stod intaget i köpebrefvet, kände till någon intecknad nyttjanderätt. Han hade väl rätt att hugga skog på sitt eget hemman.
Hemmansägaren Lars Nordström vittnade, att enligt hvad han med bestämdhet antog Nyström huggit skogen i Malmhagen samt ansåg säkert, att Nyström afvetat den intecknade nyttjanderätten.
Nyström yrkade ansvar å käranden för falsk rare samt fordrade 1,000 kronor iskadestånd.
Uppskof till första dagen af tredje sammanträdet.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Februari 1893
N:r 26

Skolrådet i Klinte

har gjort ansökan om samundervisning vid högre folkskolan derstädes.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 8 Februari 1893
N:r 22

Nytt läkaredistrikt.

Meicinalstyrelsen har tillstyrkt tjenstårsberäkning för 5 år för en extra provinsialläkare med station i Klintehamn samt tjenatedistrikt af Klinte, Fröjels, Hejde, Väte, Sanda, Mästerby, Vestergarns, Eskelhems och Ejsta socksar, äfvensom antagandet al en styrelse af 5 personer, utsedda af ombud från samtliga socknarna. Till läkarens aflöning hafva kommunerna anvisat 1,500 kr. årligen.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 28 Januari 1893
N:r 16

Kronouppbörden

för året äger rum i norra fögderiet:
Januari 30 kl. 9 f. m. med Vänge pastorat i Bjerges jernvägsstationshus; 31 kl. 9 f. m. med Sjonhem pastorat dersammastädes;
Febrnari 1 kl. 9 f. m. med Östergarns pastorat vid Kräklings i Kräklingbo; 2 kl. 9 tf, m,. med Norrlanda svcken och Kräklingbo pastorat dersammastädes; 3 kl. 9 f. m. med Dalhem pasterst i Dalhem skolhus; 4 kl. 10 f. m. med Visby norra landsförsamling och Endre pastorat å kronofogdekontoret; 6 kl. 10 f. m. med Barlingbo pastorat dersammastädes; 7 kl. 10 f. m. med Roma pastorat dersammastädes; 8 kl. 10 f. m. med Follingbo pastorat tersammastädes; 9 kl. 10 f. m. med Fole pastorat dersammastädes; 10 kl. 10 f. m. med Veskinde pastorat dersammastädes; 11 kl. 10 f. m, med Martebo pastorat dersammastädes; 18 kl. 10 f. m. med Stenkyrka socken dersammastädee; 14 kl. 10 f. m. med Hörsne pestorat dersammastädes; 16 kl. 10 f. m. med Tingstäde socken vid Myrväller; 17 kl. 9 f. m. med Hangvar pastorat hos M.
Osterman, Snäckere; 18 kl. 9 f. m. med Lärbro socken bos handlanden H. Hägvall, Storunge; 20 kl. 9 f. m. med Fårö pastorat hos fru Sandström, Fårösund; 21 kl. 9 f. m. med Rute pastorat dersammastädes; 22 kl. 10 f. m, med Helvig socken vid Norrgårda; 23 kl. 9 f. m, med Boge och Gothem socknar i värdshuset vid Slitehamn; 24 kl. 9 f. m. med Othem socken dersammastädee; 25 kl. 9 f. m. år Källunge och Hejnum pastorater vid Gute;
Mars 3 kl. 10 f. m. med arrendatorerne af kronans domäner å kronofogdekontoret.

I södra fögderiet:
Februari 3 kl. 8 f. m. med Garda och Alskoga pastorater i Etelhems skolhus; 4 kl. 9 f. m. med Närs pastorat i Närs skolhus; 6 kl. 9 f. m. med Burs pastorat i Rone skolhus å hamnen; 7 kl. 9 f. m. med Rone pastorat å samma ställe; 8 kl. 9 f. m, med Hafdhems och Hablingbo socknar i Hafdhema skolhus; 9 kl. 9 f. m. med Öja pastorat och Fide socken i Öja sockens skolhus å Burgsvik; 10 kl. 9 f. m. med Vamlingbo pastorat i Vamlingbo skolhus; 11 kl. 9 f. m. med Grötlingbo och Näs socknar i Grötlingbo skolhus; 17 kl. 9 f. m. med Levide pastorat samt Fardhems och Löjsta socknar; 18 kl. 9 f. m. med Ejsta pastorat och Silte socken; 20 kl. 9 f. m. med Alfva pastorat och Linde socken, alla å Burge gästgifvaregård; 21 kl. 9 f. m. med Klinte pastorat i Klinte sockens skolbus å hamnen; 22 kl. 9 f. m. med Hejde pastorat i Hejde skolhus; 23 kl. 8 f. m. med Sanda pastorat i Sanda skolhus; 24 kl. 9 f. m. med Eskelhems pastorat i Eskelhems skolhus; 25 kl. 9 f. m. med Stenkumla pastorat i Stenkumla skolhus; 28 kl. 1/210 f. m. med Vall och Atlingbo pastorater i Vall skolhus;
Mars 15 kl. 5 e, m. med Visby södra landsförsamling och arrendatorerne af kronans domäner å södra kronofogdekontoret.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 18 Januari 1893
N:r 10

Rättegångs- och polissaker.

Norra häradsrätten.
(Vårtingets första sammanträde å Alleqvia 16—17 Jannari).
Edgång i det förut refererade målet rörande förrummadt underhållande af vinterväg var till detta sammanträde ålagd enkefru von Corswant, Stafva i Barlingbo, Hon uteblet.

Landtbrukaren Per Stare, Burge i LummeIunda, hade instämt Landrbrukaren Herman Landergren, Lunds i Martebo, med yrkan om ersättning af 85 kr. för en gärdesgård och ett par grindar som svaranden skulle ha bortfört från Burge ägor. Svarinden nekade icke för att ha tagit bort den ifrågavarande tunen äfvensom flyttat ett par grindar, men ansåg sig ha haft rätt dertill, enär den jord, hvarpå da befunno sig, föret genom skifte tilldelata Burge från egendom, hvaröfver svaranden rådde, hvadan de voro hans tillhörighet såsom varande lösegendom, Två vittnen hördes å kärandesidan, som intygade att svaranden bortfört tunen och grindarne samt att destått på Burge hemmans jord. Uppskof för vidare bevisning till tredje sammanträdet.

Målet mellan hemmansägarne Oskar Nyström, Helvigs i Fole och Karl Larsson, Bondarfve, dersammastädes,rörande srsättning för det Larsson såsom syssloman vanskött Nyströms utmätta gård Lilla Helvigs, förekom. Käranden hörde nu två vittnen, Karl Nilsson och Elof Östergren, hvilka varit närvarande då Karl Larsson för Nyström uppläst sitt förordnande som syssloman, vid hvilket tillfälle Larsson också, enligt deras uppfattning, förbjudit Nyström att taga nåzon befattning med egendomen. Svaranden bestrad detta; han hade endast förbjudit Nyström att förskingra något från hemmanet. Käranden erhöll uppskof för vidare bevisning till första rättegångsdagen af andra sammanträdet.

Dålig hushållning. Handlanden Karl Eriksson å Katthammarsvik var till detta sammanträde instämd att svara I åtskilliga skuldfordringsmål. Enär han uteblef utan visadt förfall dömdes han till sammanlagt 80 kronors böter.

Om en ko, som han förvärfvat af ett fattighjon i Roma, har sakföraren A. K. Stenmark nu en längre tid legat i tvist med Roma fattigvårdsstyrelse, som ansett sig på grund af till fattighjonet utgifna försörjningsbidrag, ha bättre rätt till kreaturet. Till detta rättegångstillfälle hade svaranden, Roma fattigvårdsstyrelse, genom nämdeman P. Johansson, Vellarfve, inkallat fyra vittneo, af hvilka dock tre förklarades jäfviga, enär de voro jordägare inom Roma kommun. Det fjerde hade bevittnat köpeafbandlingen mellan fattighjonot och käranden men hade ej fått någon uppfattning om huruvida det gälde ett verkligt eller blott fingeradt köp såsom svaranden ville anse det. Efter ömsesidiga slutpåståenden öfverlemnades nu målet, hvari utslag faller vid tredje sammanträdet.

I målet mellan kapten Frang Claassen och verkstadsägaren J. Vigström i Fole, angående den förut vidlyftigt omtalade förlagsinteckningen och bankaktien hördes vid detta sammanträde å Vigströms sida såsom vittne ingeniör O. Johansson från Visby, hvilken berättade, att major Olaassen vid ett tillfälle till honom sagt att Vigström ibland plägade låna penningar å växlar på hans, Claassens namp, samt att han för dessa affärstransaktioner hade af Vigström såsom säkerhet mottagit en förlagsinteckning. Yttrande i saken meddelas vid tredje sammanträdet.

För ärekränkning hade pigan Karolina Eriksson, nu tjenande vid Hulte i Bare, iastämt husbonden Adolf Englund, Lera i samma socken. Hon yrkade 100 kr. i skadestånd.
Ärekränkningen skulle ha bestått deri, att svaranden beskylt käranden för att under de två sista åren ha från honom, under det hon var i hans tjenst, stulit åtskilliga saker. Svaranden ersände och anhöll att detta mål måtte få hvila, till dess utslag hunnit falla i det mål, hvari Eaoglund just till åtal anmält Karolina Eriksson för de åsyftade stölderna, hvilket af rätten medgats.
— Samma kärande hade också instämt drängen Vilhelm Karlsson med yrkan om ansvar och 100 kronors ersättning för ärekränkviog, bvilken bestått deri, att svaranden i försegladt bref till käranden beskylt henne ör att ha: tagit ett par strumpar och en blå näsduk. Äfven han erkände beskyllningen och fick målets behandlivg uppskjuten iör att under tiden hinna stämma käranden för den påbördade stölden.

Fattigvårdsmål. Efter medgifvande af kammarrätten hölls vid detta rättegångstillfalle, på begäran af Visby fattigvårdsstyrelse, vittvesförhör med åtskilliga personer för att få utrönt, hurnvida icke f. fältmusikanten målaren Ferdinand Lundgren, som åtrvjutit fattigunderstöd af Visby stad haft hemortsrätt i Othems eller Lärbro kommuner. Då vittnen, som bördes voro handl. J. N. Myrsten, sjömännen Ludvig Hammarström och Karl Ruthström samt arbetaren Johan Edberg, alla å Slite, hvilka meddelade, att Lundgren visserligen under sitt kringstrykande lif de senaste tjugu åren då och då några dagar eller någon dag uppehållit sig å Slite, dit han mest kommit för att supa upp sina slantar, men att han aldrig haft någon som helst stadigvarande bostad derstädes. Uppskof för hörande af änan ett på annan ort vistande vittne.

För att erhålla redovisning för en å auktion hösten 1889 försåld häst hade hemmansägaren Johan Källgren, Klintagårda instämt hemmansägaren L. Högberg, Viis i Veskinde. Svarandén medgaf att han verkligen på auktion försålt en häst för Källgrens räkning, men att käranden sjelf ropat in den, hvadan ingen redovisning kunde ifrågakomma. Något yrkande derom hade ej heller gjorts förrän nu. Käranden bestred att ha inropat hästen, utan hade den af Högberg sålts till en person å Lickershamn. För att styrka detta erhölls uppskof till första rättegångsdagen af andra sammanträdet.

Med yrkan om äktenskapsskilnad på grund af horsbrott hade laxfiskaren Karl A. Hövqvist i Visby instämt sin hustru Anna Maria Högqvist, hvilken vid brottets beså ende vistats i Endre, Svaranden erkände hvad som lades henne till last och medgaf skilsmessan, — Utslag afkunnas vid andra sammanträdet.

Klander af bouppteckning, Sjökaptenen O. N. Herlitz, nu boeode i norra Amerika, hade instämt sin svåger hemmansägaren Alfred Pattersson, Lilla Ryftes i Fole, enär denn» ej uppgifvit allt i boet efter sin aflidne fader Mårten Pettersson, utan undangömt och förtegat åtskilliga saker, såsom 8 1/2 aktier i Gotlands enskilda bank, en at Alfred Petterson till fadern utgifven köpeskillingsrevers å 4,750 kr., 1/6 i en vatterqvarn, ett par vagnar, en bäst, en oxe, ett par kor och åtskilligt bohag dessutom. Svarandsn redogjarde för saken sålunda: han hade af sin pu aflidne fader köpt 2 gårder för sammanlagdt 10,000 kronor, hvilka skulla gäldas så, att sonen öfvertog en skuld å 1,000 kr. till Visby stads drätselkammare oeh lemnade köpeskillingsrevers å det öfriga, 9,000 kr. Denna vore för länge sedan infriad dels genom be talning af, dels genom öfvertagandet af ansvarighet tör fadrens skulder och hade denne rédan 1889 årerstält reversen till sonen, hvilken då förstört den, Rörande aktierna och det öfriga ingafs ett skriftligt intyg från rikedagsman P. Larsson, hvaraf framgick, att de omhandlade 8 1/2 aktierna ej varit inbetalta utan öfverlemnats till sonen såsom valuta för en inteckning i egendomen å 4,250 kr., som fans såsom säkerbet för da samma. Lösegendomen hade Mårten Pettersson till största delen redan under sin lifstid fördelat mellan sonen och dottern, så att vid hans död fans ej qvar att dela annat än hvad som upptagits vid bouppteckningen. Af den ifrågavarande vattenqvarnen hade fadren ägt 1/3, hvaraf han sålde hälften till sonen. Återstoden tog aldrig fadren bsfattning med, utan sköttes den af sonen, som skattade för den, på grumi hvaraf han ansett sig vara des3 ägare, helst fadren sagt, att sonen gerna kunda taga den andra sjettedelen också. Svaranden tillade att det bohag, som anmärkts icke vara iofördt i bouppteckningen hade ansetts vara hans moders, enkan Mårten Pettersons, enskilda egendom.
Kärandens ombud anmärkte, att Alfred Patterson köpt gårdarne af fadern genom att öfvertaga en inteckning å 4,250 kr. (säkerheten för aktierna) samt en skuld å 1,000 kr. till Visby drätselkammare, hvarjämte han utgifvit köpeskillingsrevers & 4;750 kr. HEaligt hans åsigt hade svaranden genom att jämte inteckvingen öfvertaga aktierna erhållit dubbel valuta för detta värdepapper, som ju dock ytterst grundade sig på jordegendomen. Äfven bestred han Alfred Petterssons rätt till den omhandlade sjettedelen af qvarnen.
Svaranden förklarade sig villig att genast beediga bouppteckningen med tillägg af ifrågavarande qvarndel, men kärandeombudet anhöll om, för att bereda svaranden tillfälle att betänka sig, om uppskof till första rättegångedagen af andra sammanträdet, hvilket beviljades.

»KKKK—SSSS». Norske göteborgsgrossbandlaren hr H. H. Christensen hade i höstas rest omkring i våra bygder och kommersat bort norsk fetsill af prima qvalitet med de välkända märkena 3 öch 4 K sam! 48. Dervid hade han också besökt handelsidkerskan Johanna Hök å Kappelshamn, hvilken gifvit bonom en order på 15 tunnor af varan, hvilka skulle kosta 178 kronor. När hr Christensen sedan gaf sig af märkte fröken Hök att han gjorde sin affärsresa tillsammans med en person, med hvilken hon haft något affårskrångel. Detta gjorde, att hon drog öronen åt sig och skref till hr Christensen, att hon icke ville ha hans sill, då hon hört att den ej skulle vara så bra som han uppgitvit. Härpå svarade hr Christensen, att han icke ville veta af någon »kontramendation». Fröken Hök vidblef ytterligare i ett annat bref att hon ej komme att mottaga sillen. Då blef br Christensen rasande. Han skref: »De skal have silden. Det anstår ikke et menneske at fragå sine handlingar og allra minst en fröken. Jeg vil absolut, at ret skal vare ret, og vil de ikke betale deres sild, skal jeg have domslut i höjeste instance, inden jeg gir mig.» Så kom sillen med skonerten »David» till Kap pelshamn 21 Oktober förlidet år, slogs upp och befans vara oduglig till menniskoföda, hvilket under edlig förpliktelse intygades af 5 personer. Detta intyg delgafs br Christensen. Då svarade han: »Iatet srligt menneske vil kuvne sige, att de ej fået prima vare og jeg godkjender ikke nogot indtyg om motsatsen. De personer forstå sig slet ikke på sidt».
Svaranden hörde som vittnen två personer; särskildt den ena intygade att sillen i alla femton tunnorna varit oduglig, både som rå och kokt. Den var rutten, röd och svart in vid benen. Kärandeombudet bestred svarandens rätt att kontramendera sin order äfvensom vittnesmålen och intyget om sillens oduglighet samt förvisade ett annat intyg om att varan vid inlastningen varit utmärkt, Detta intyg bestreds af svarandeombudet. För ytterligare bevisning erhöll käranden uppskof till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

Ärekränkning. Hemmansägaren Johan Flodman, Nors i Veskinde, hade instämt skomakaren O. Sjögren, Klintegårda och t. f. kronolänsman Arvid Jacobsson för det de ärekränkt honom, den förre genom att utsprida, att Flodman mot honom en afton förötvat groft våld å Lummelundsvägen samt fråntagit honom en rulle läder, den senare, emedan han på grund af avgifvelse från Sjögren, hållit polistörbör med Flodman om der påstådda stölden, Länsman Jacobsson bestred åtalet, då han endast gjort sin plikt och fick uppskof i målet, intill dess hans åral mor Flodman för våld å Sjögren blifvit utageradt.

För oloflig jagt hade landtbrukarne L. Högberg, Viis och A. Hoffman, Norrgårda i Veskinde instämt hemmavsägaren J. N. Källgren för oloflig jagt å deras marker. Källgren jämte en del andra jordägare i Veskinde ha enligt kontrakt upplåtit jagträtten i socknen åt kärandena, Dock skulle upplåtarne äga rätt att sjelfva parsonligen jaga å sina egna marker, Kiillgren sade sig ej ha förstått kontraktet så, utan att han hade haft lof att personligen jaga på alla de andras mark också. Doek hade han ej gjort det mer än två gånger i sällskap med Högberg och dennes dräng, För att styrka, det svaranden flara gånger jagat ensam, fick kårandeombudet uppskof till andra rättegångsdagen at tradja sammanträdet.

För stöld hade t. f. kronolänsman Arvid Jacobsson, efter angifvelsa af husbonden Adolf Englund Lera i Endre, instämt pigan Karalina Eriksson med påstående att hon måtte ställas till ansvar derför att hon under de senaste två åren, då hon varit i Englunds tjenst frånstulit honom åtskillig ull, mjölk, kaffa, socker, korf, lärft, hvetemjöl och afkokebröd, Karolina Eriksson bestred angifvelsen. Uppskof för bevisning.

Samme åklagare hade justämt hemmansägaren Joban Flodman, Nora i Veskinda med yrkande om ansvar för det han aftonen 2 December 1892 på Lummelundsvägen öfverfallit och misshandlat skomakaren O. Sjögren samt fråntagit honom en läderrulle.
Sjögren berättade att han sagde dag varit inne i Visby, der han blifvit varnad för Flodman, hvilken blifvit förargad på Sjögren emedan denne ej kommit och arbetat hos honom.
Flodman skulle ha sagt, att Sjögren skulle få så mycket, att han måsta ligga lika länge som han låtit Flodman vänta på arbete, Då han på aftonen gedan befann sig på hemvägen och bunnit Stenkrogen, fann han Flodmans skjuts stående der. För att undvika bråk, fortsatte Sjögrom vägen, men då Flodman, som gick bredvid sin skjuts, kom strax efter, gaf han Sjögren ett slag med piskskaftet i hufvudet. Sjögren började springa, tills han föll omkull, då han fick ytterligare slag och sparkar. Derpå for Flodman sin väg, medtagande läderrullen.
Sjögren gick då in till hemmansägaren Olof Pettersson, Bläsnungs. Han var då blodig och sönderrifven omtalade öfvervåldet och bad Pettersson jämte dennes måg Oskar Nybarg att följa bonom ut och leta efter läderrullen, som också mycket riktigt fans jämte mössan.
Derpå fortsatte Sjögren sin väg, under tiden letande efter en knif, som han tappat, Då kommer Flodman ånyo jämte sin dräng för att öfverfalla honom, men dålemnade Sjögren sin läderralle i sticket och gat sig på schappen, Flodman hade tagit läderrullen och kastar in den i skogen. Sjögren hade aldrig återfått den.
Svarandens ombud bestred alltsammans. Hade Sjögren den 2 Dec, varit ute och fått stryk, inte hade det varit af Flodman.
Nu hördes vittnen. Ludvig Högberg, som hört att Sjögren skulle ha fått stryk af Flodman, hade tillfrågat denne derom, men han hade nekat på det bestämdaste, Olof Pettersson hade ej sett att Flodman mis-handlat Sjögren, endast att denne varit blodig. Detsamma vittnade Oskar Nyberg. Arbetaren Joban Martellör hade den omstämda aftonen jämte Flodman hållit utanför Stenkrogen, der Sjögren bedt Martellör att få åka, hvilket, denne dock, på inrådan af Flodman, vägrat. På vägen hade han sedan kört förbi Sjögren. Strax efter hade Flodman kommit, Något skrik eller väsen hade Martellör ej hört.
För vidare bevisning fick åklagaren uppskof. Hans yrkande om svarandene personliga inställelse bifölls ej.

För våld mot arbetsförmannen Isak Svensson, Martebomyr, hade åklagaren instämt arbetarne Aug. Fredr. Björklund från Visby och P. L. Johansson från Hangvar. De hade dels knuffat omkull, dels inne i »Heitmans fort» med näfvarne trumfat på Svensson.
Björklund uteblef och Johansson nekade samt yrkade ansvar å Svensson för falsk angifvelse.
För vidare bevisning och Björklunds inställelse uppsköts målet till första rättegångsdagen af andra sammanträdet.

Södra häradsrätten.
Vårtingets första sammanträde öppnades i måndags. Tingspredikan hölls af v. pastor Lindforss, hvarefter tingsfrid pålystes af domhafvanden och vårtinget förklarades öppnadt.

Jonas Nilsson, Nasume, Tofta, skulle i dag med ed fria sig från åtalet om oloflig jagt, men uteblef. Utslag afkunnas vid nästa sammanträde.

För utfående af undantag hade J. P. Jakobsson, Bockes i Fröjel, instämt sin måg Lars Nyman, Nymans i samma socken. Käranden företedde en lång lista på hvad han ville ha, men medgaf på samma gång att »di kastar på mi så mycket, att jag inte vet hvar jag skall göra af ’et». Svaranden medgaf en del af de gjorda yrkandena, men bestred de flesta. Fem vittnen hördes för att få utredt huru mycket rätteligen tillkom gubben. Utslag afkunnas å första dagen af tredje sammanträdet.

Rest å utflyttningsbidrag, 18 kr., hade Jakob Vesterlund, Mafrids i Vestergarn, yrkat utfå af Kristian Hansson, Krokstäde. Svarande nekade betala, emedan vissa bygnader, hvilkas uppförande varit vilkor för utflyttningsbidragets utbetalande, ännu ej blifvit uppförda. Utslag vid tredje sammanträdet.

Ärekränkning. Viha förut nämt, att Petter Lydahl. Mannnegårda i Lye, instämt hustru Tina Westberg med yrkande om ansvar för att denne skulle utspridt ett rykte att Lydahls hustru å en torsdag i Hemse stulit ett par kardor. Till i dag voro två vittnen inkallade, men de hade ingenting hört Svaranden begärde 50 kronor i ersättning för hvad hon utstått till följd af åtalet. Utslag vid tredje sammanträdet.

Afträda de af jord. Målet Olof Isenberg, Hemse, mot Aug. Melin om afträdande af s. k. Tingsåker under Likmide hemman, hvilket mål vi förut omnämt, förevar idag. Svaranden erhöll ytterligare uppskof för att genom utdrag af lagfartsprotokollet styrka, att uti Isenbergs köpebref uttryckligen säges, att vid köpet Tingsåker undantagits.

Slagsmål. Kronolänsman Lindström hade, såsom vi förut omtalat, yrkat ansvar i Arvid Lindqvist, Roos i Grötlingbo, för att denne vid ett bröllop i socknen med öppen knif tilldelat Axel Pettersson ett hugg öfver näsan och på annat sätt våldfört sig mot Axel Larsson. Läkares intyg om omfånget af Petters sons skador företeddes. Å svarandesidan hördes fyra vittnen, som skulle intyga att Pettersson först retat Lindqvist och att denne huggit till för att värja sig. Johan Hallgren, Norrqvie, Joh. Romdahl, Rofvalds, och Niklas Pettersson, Kattlunds, berättade att Pettersson på ett våldsamt sätt tagit Lindqvist i hakan och nacken samt kört honom upp mot en tun. De hade för resten ej sett hura vid slagsmålet tillgick. Lars Olsson hade dessutom hört P. säga till L: »kom hit, så vill jag vrida nacke af dig, din d-l» och sett honom tilldela Lindqvist tre slag i hufvudet med handen. Målet öfverlemnades å båda sidorna. Utslag afkunnas vid tredje sammanträdet.

Barnuppfostringsmålet mellan Anna Bokström, Klinte, och Jakob Hägg, Loggarfve, behandlades åter. Käranden framhade två vittnen, men de kunde inte annat upplysa i saken, än att Anna och Jakob »gått i sällskap». Som dessa voro de bästa vittnen, hon kunde förete, öfverlemnades målet. Utslag faller vid nästa sammanträde.

Kronolänsman Svallingsons åtal mot P. Pettersson, Nasume i Tofta, för olofligt skytte, förklarades på grund af svarandens frånvaro från orten hvilande och beroende på ny anmäan.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 18 Januari 1893
N:r 10

Den arktiska kölden fortfar

icke blott, utan synes vilja blifva allt skarpare. I natt har termometern I Visby visat — 16 grader, i Rone 22, i Klinte 23, i Lärbro 27, i Etelhem 31,5 och i Buttle — 32 grader.
I dag ha vi på middagen haft 9 grader härstädes.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 18 Januari 1893
N:r 10

Rättegångs- och polissaker.

Visby rådhusrätt. (Länsfängelset)
Ransakning har i dag hållits med kakelugnsmekeriarbetaren Emil Dufverg, hvilken i lördegs afton å torget med knif stack arbetaren O. R. Johansson. Polisrapporten, hvilken ej innehöll annat än hvad vi i måndagsonsaret meddelade, upplästes och dess riktighet erkändes af Datberg, med den ändrinngen, ett Johansson vid första sammanträffandet äfven sparkat honom samt att han, utom sig ef vrede endast stött med kvifven, hvilken då träftat Johansson. Tillika påstod han sig icke ha varit vid normal sinnsstämning, enär han jämte två kamrater på e. m. urdruckit en liter vin.
Företedt läkarebetyg öfver Johanssons befinnande meddelade, att knifven genomträngt bröstsäcken och lungväggen samt att tillståndet f. n. vore tillfredsställande.
I afvaktan på utgången af den Johansson tillfogade skadan uppeköts målet. Dufbergs begäran om att bli satt på fri fot afslogs.

— För stöld ransakades f. båtsmannen Karl Petter Alfred Jansson Pettersson Fulltupp. Fulltupp, som är född i Klinte 1844 och varit båtsman 1863—68, erkände att han en dag inne på handl. Lindgrens gård ur en lantbrukaren T. Pettersson, Etebols i Lummelunda, tillhörig skjuts tillegnat sig en gossöfverrock, som han för att tå penningar till föda försökt sälja, ehuru han dervid anhållits och lemnat rocken åter. På fråga af åklagaren, om Fulltupp icke i somras stulit jerntackor från hamnen, tillhörande hr Vigström i Fole, nekade han. En hel och två halfva tackor hadehansjelt fiskat upp or muddret i hamnen och gifvit åt fiskare Nygren till barlast i dennes båt. Åklagaren afstod t. v. från något yrkande i denna sak.
Fulltupp hvilken är gift och har två barn samt 1886 blifvit dömd för andra resans snatteri och 1887 för första resans stöld, dömdes nu till 5 månaders straffarbete.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 14 Januari 1893
N:r 8