Etikett: Herlitz

Herlitz är ett släktnamn.

Publicerat

Rättegångs- och polissaker.

Visby rådhusrätt. För olaga affischering voro i dag instämda atleten Josef Möller och jägmästaren Dacker, förevisare af fonografen. Ingen hade anträffats med stämning.

För brott mot helsovårdsstadgan voro instämda J. Ahnell, Karin Viberg och A. Möller.
Ahvell dömdes för i olaga skick befintlig latrin att böta 5 kr., Karin Viberg för försummad rengöring af gata 5 kr. År Möller var instämd för olaglig latrin. Uppskof.

För förfallolös utevaro från rätten dömdes enkan Kristina Hallgren att böta 10 kr.

Till 8 månaders straffarbete för stöld dömdes drängen Lars Rudolf Herlitz.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 3 Juli 1893
N:r 101

Publicerat

Rättegångs- och polissaker.

Visby rådhusrätt.
För stöld häktade f. sjömannen Lars Rudolt Herlitz var i dag instäld inför rådhusrätten. Han vidhöll sina vid polisförhöret gifna uppgifter, atthan 8 d:e nere vid hamnen råkat i sällskap med drängen Frans Gustaf Rapp från Kronobergs län; att denne varit öfverlastad och lagt sig att sofva i gräset invid cellfängelset; att R:s portmonnä dervid fallit ur fickan och tagits al den häktade, som vid aflägsnendet äfven tillegnade sig havs klocka. Herlitz hade derefter gått ut på vågbrytaren och undersökt Keene hvarvid han funnit den innehålla 1 kr. 72 öre. Desse hade han tagit och kastat den tomma börsen i sjön, klockan hade Herlitz gömt i sin mors åkdon, der hon återfans af polisen.
Målsäganden uppgaf, att portmonnäen innehållit mellan 10 och 12 krovor, hvilket bastämdt förnekades af svaranden.
Herlitz är född 7 Sept. 1873 i Östergarn och straffades 1891 för första resans stöld.
Målet uppsköts för införskaffande af den anklagades prestbetyg.

Norra häradsrätten.
(Länsfängelset).
Ransakning ägde i går rum med för barnamord häktade ogifta Auna Maria Helena Ahlqvist från Enge i Bunge socken.
Af såväl polisrapporten som den tilltalades egen, lugnt afgifoa berättelse framgick att eng vid den hemska gerningen varit följande.
Helena Ahlqvist hade alltid sökt sorgfälligt dölja sitt hatvandeskap samt enständigt förnekat det, Redan från början hade hon beslutit att döda det foster hon skulle föda.
Datta beslut fattade hon af fruktan för sin faders vrede.
Pingstdagen på morgonen hade hon blifvit illamående och kl. 1/2 11 hade hon utan bjelp framfödt en ett flickebarn, som hon låtit ligga i sängen en timme utan att taga vård om det. Derpå steg hon upp, stoppade en sudd blånvor i barnets mun i afsigt att qväfva det, lindade in det i ett förkläde och bar ut det i ladugården, der hon i gödselstaden gräfde en grop, hvari hon nedlade det ännu qvidande barnet. Ännu sedan bon skottat gödseln öfver detsamma, hörde hon det qvida, men gick ifrån det.
På domarens fråga, om hon ej känt sitt bjerta vekna, då hon hörde detta, svarade hon lugnt nej. Hon hade ej ett ögonblick tvekat att utföra mordet, Utan omsvep medgaf hon, att barnet vid födseln haft lif och andats, att hon ej varit så sjuk, att hon icke kunnat egna barnet vård, men att hon ej gjort det, emedan hennes afeigt ju varit att döda det, att det var fruktan för fadren som drifvit henne härtill, men sade hon sig icke ha behöft stå värnlös äfven om han, som han hotat, drifvit henne ur huset. Med ett ord, här fanns icke en enda förmildrande omständighet vid den med kallt mod begångna ogerningen.
Ahlqvist dömdes af rätten till 5 års straffarbete.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 23 Juni 1893
N:r 96

Publicerat

Rättegångs- och polissaker.

Till länsfängelset bar länsman Boberg i går införpassat för stöld här istaden drängen Lars Rudolf Herlitz född 1873 i Östergarn och hemma i Gammelgarn. Herlitz har förut undergått bestraffning för 1:sta resan stöld.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 17 Juni 1893
N:r 93

Publicerat

Genom auktion,

som förrättas å egendomen Strands i Klinte socken fredagen den 7 instundande April från kl. 10 f.m., låter herr Gabriel Herlitz försälja hela sitt lösörebo, hvaraf här må nämnas: något arbetadt silfver, nysilfver, en ny jernspis med kokkärl af koppar och jern, en illuminationskamin med rörledning, diverse annat husgeråd, möbler af olikå slag och beskaffenhet till flere rum, sängkläder, linnevaror, gardiner, porslin och glasvaror, jagtredskap, ett par väl inkörda ponnies (ston), soltyg, 2:ne sadlar, en god kärra, kappsläde, hästfiltar m. m.
Godkände köpare erhålla betalningsanstånd till 1:sta Oktober detta år.
Klintehamn den 24 Mars 1893.
M. E. SVALLINGSON.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 27 Mars 1893
N:r 48

Publicerat

Rättegångs- och polissaker.

Södra häradsrätten.
Till fortsatt handläggning förekom målet mellan J. P. Jakobsson, Bockes i Fröjel, och sakförare C. E. Björkegren i Vestergarn angående redovisning för en kö, som B. på en auktion 1883 skulle ha sålt för kärandens räkning och fått 95 kronor för. Käranden företedde ett protokoll från auktionen, hvari en ko stod upptegen såsom såld för »annans räkning» för 95 kronor. Svaranden förnekade att detta vore samma ko, hvarom åtalet rör sig, hvilket dock intygades af två vittnen, f. skollärare Gottberg och hemmansägare Csdergrep. Skollärare Gottberg hade vid tillfället fört det ena auktionsprotokollet. Att Björkegren aldrig mottagit några 95 kr. för kon var han säker på, så mycket vissare som han var i stånd att förete en uppbördslista för medel från auktionen, indrifna af skoll. Gottberg, hvilka medel voro vederbörligen qvitterade af Jakobsson, och hvarest bland andra poster funnos 95 kronor för en ko. Utslag vid femte sammanträdet.

Redovisningsmålet mellan Anna Maria Siggelin och handl. Ant. Jakobsson, Fardhem, behandlades åter. Käranden medgaf att hon fått varor af Jakobsson, men påstod de åsctta prisen vara alldeles för låga, isynnerhet för vissa partier 4ed. Å båda sidor hade inkallats vittnen för att få utrönt berkaffenheten af det arbste (uppränsning af en hage), som Siggelin skulle utföra för rättigheten att få den mycket omtalade veden. Målet uppsköts ytterligare till femte sammanträdet.

Förnyad ransakning för inbrott skulle idag f. båtemannen Oskar Lindvall och Anna Hjertstedt undergå. De voro ålagde ivfiana sig vid hämtningsäfventyr, men uteblefvo likväl, Målet uppsköts till andra rättegångsdagen af nästa sammanträde, då de åtalade skola genom åklagarens försorg på egen bekostnad till rätten hämtas.

Ansvar för rån yrkade kronolänsman Svante Lindström å drängen Nils Pettersson från Kattunds i Grötlingbo, för delaktighet i rån ansvar å drängen Arvid Lindqvist, Roses i samma socken, och för öfverdådig framfart å allmän väg å arb. Johan Lindqvist, Domerarfve, och hemmansägaren J. Vestberg, Slees. — Anmälan hade nämligen inkommit från drängen Karl Lanrin, i tjenst hos kyrkoherden P. R. Kullin i Vamlingbo, att hav 17 Januari på aftonen under färd trån Hemse med troderlass blifvit uppbunnen af ett åkande sällskap om sju personer, af hvilka en, sedan de i förbifarten kört omkull i diket, sprungit fram och hållit in hans häst, hvarefter andra under hotelser aftvungit honom penningar. — Polisförhör hade. hållits med nu åtalade personer samt husbondesonen Johan Rondahl, Ravaldg, skräddaren Job, Hallgren, Norrqvie, och skomakarelärlingen Lars Olsson, Lunds, samtlige från Grötlingbo. Dervid hade Rondahl berättat: Det nämda sällskapet hade omstämda dag vid åttatiden på aftonen kommit åkande från Hemse, hvarvid ungefär vid Korsby i Hafdhem upphunnits ett större lass med trävaror, hvilket de utan att sakta farten gjorde försök att köra om, hvarvid deras åkdon for i diket. Sedan de kommit upp hade Jakob och Arvid Lindqvist, Nils Pettersson och Lars Olsson gensst sprungit fram till det på andra sidan hållande trod:rlasset, der Nils Pettersson och Jakob Lindqvist sport körsvennen om hans namn och hemvist hvarefter Pettersson i hotande ton uppmanat honom att genast utgifva 1:50 i ersättning för en butelj konjak, som han påstod hafva förlorats vid kullkörningen. Laurin sade sig ej hafva penningar för sådana ändamål, men hade sedan på upprepade hotelser gifvit P. en krona. P. var likväl ej nöjd utan hade prejat om ytterligare 50 öre. Laurin hade då svarat att ville han ha mera, så finge han vända sig till L:s kamrat, som kört i förväg. Nils Pettersson hade då gått afsides, tagit af sig rocken och kastat den i diket, hvarefter han återvändt till L. och fordrat betalning för rocken, som han ssde sig förlorat vid kullkörningen. Lanurin hade då ej svarat, men tydligen varit mycket förskräckt. Rondabl, Vesiberg, Hallgren och Olsson hade derpå fortsatt till Korsby, der de upphunno Lauring kamrat Adolf Andersson. Laurin med sitt lass kom efter och derpå det öfriga sällskapet. Laurin hade här ytterligare blifvit af Pettersson affordrad penningar, hvarvid Rondahl sett P. få en krona, den han sedan gifvit Arvid Lindqvist. Någon af sällskapet hade begärt 50 öre af Adolf Andersson. Kunde ej säga hvem det var, men Jakob Lindqvist och Nils Pettersson hade då stått närmast Andersson, Jaaob Lindqvist hade utfarit i grofva skällsord mot Andersson. Johan Vestberg hade vid kullkörningen sagt: »Slå ihjäl rackaren, sorkar». — Pettersson hade vid färden från Korsby sagt sig vara den, som hållit in hästarne. P. hade efter närmare undersökning i vagnen funnit den saknades buteljen. Vestberg och Petterssonivoro något druckna. — De öfriges berättelser voro af hufvudsakligen samma innehåll som Rondehls, Pettersson sade sig hafva fordrat ersättning för en liten flaska, värd 75 öre, och en knif, värd 1 krona. Han hade fått först en krona och derpå ytterligare en, som han gaf Arvid Lindqvist, emedan denne förlorat en konjaksbutelj. Han tillade, att han; ej fullt säkert kunde erinra sig huru allt tillgick.
Sedan protokollet öfver polisförhöret blifvit uppläst, framropades först Nils Pettersson. Han påstod nu, att han blott en enda gång begärde penningar och att de då gåfvos honom utan dröjsmål. Han hade aldrig hotat Laurin. Kom icke ihåg någonting angående rocken, som han skulle ha kastat i diket. Visste inte af att man hade hittat buteljen, Han hade betalat tillbaka penningarne åt Lanrin eå snart ban såg tilldragelsen omoämd i tidningarne, Han medgaf, att han varit drucken vid tillfället, hvarför länsman Lindström yrkade ansvar å honom äfven för fylleri å allmän väg. — Arvid Lindqvists berättelse öfverensstämde med hvad han sagt vid polisförhöret ; han hade funnit koojaksbuteljen i slädan och talat om det för alla, äfven för Pettersson. — Sedan de tre som vittnen nstämda deltagarne i äfventyret äfven fått bekräfta sina uppgifter, uppsköts målet till audra rättegångsdagep af femte sammanträdet, då slutpåståenden skola afgifvas. Nils Pettersson skall inställa sig vid äfventyr att hämtas på egen bekostnad, de öfriga vid vite af 25 kronor.

Norra häradsrätten.
Tredje sammanträdet.
13—15 Mars.
Auktionsredovisning. Målet emellan hemmansägaren Johan Källgren från Lilla Klintegårda i Veskinde och Ludvig Högberg från Vies i samma socken, ang. auktionsredovisning, hade uppskjutits till detta sammanträde för bevisning å svar:-sidan. Någon bevisning hade svar. ej att förebringa, men bestred käromålet såsom helt och hållet obestyrkt äfvensom de i målet afgifna vittnesberättelserna, för så vidt genom dem skulle anses bevisadt, att svar, å auktionen två gånger utropat det ifrågakomna hästkreaturet.
Kär. uppgaf, att den revers, som köparen af hästen lemnat kär. i liqvid för densamma, af kär. sedan lemnats till svar. såsom afbetalning å en skuld, som kär. haft till svar. samt ansåg, att svar. vore skyldig redovisa för hvad han å densamma uppburit.
Svar. medgaf, att han emottagit reversen.
Parterna öfverlemnade målet, svar. med yrkande om ansvar å kär. för obefogad rättegång.
Utslag å 4:de sammanträdet.

Kraf å skifteskostnad. Målet emellan landtbrukaren H. Landergren, Lunds i Martebo, och landtbrukaren Per S:are, Burge i samma socken, ang. ogulden utflyttningskostnad vid skifto, förevar nu ånyo. Svar. hade vid förra rättegångstillfället medgifvit krafvet) men yrkat qvittning för tomtbyra, som kär. vore skyldig svar.
Genom bandlingarne öfver ägoutbyte emel lan Martebo sockens 1:sta skifteslag och Lummelunda sockens 3:dje skifteslag skulle svar, kunna styrka sin rätt, men dessa handlingar innehades af kär. hvilken vägrat utlemna dem. Till bevis härom åberopade svar.
såsom vittne Otto Wallin från Lundbjers, hvilken berättade att vittnet tillsamman med en annen person besökt kär. för att för svarandens räkving söka utfå handlingarne;, Kär. hade då hänvisat vittnet till pastor Gutenberg, hvilken äfven skulle inneha nämda handlingar, och dervid yttrat: »ha ni lust att gurgla, så kan ni gurgla med pastor Gutenberg». Kär. hade visserligen framtagit handlingarne och låtit vittnet se dem, men vägrat att utlemna dem, ej ens mot borgen och qvitto.
Svar. begärde uppskof, hvilket kär. bestred.
Målet uppsköts till 5:e sammanträdet.

Åverkan. Målet emellan Klaes Andersson, Etebols i Lummelunda, och Oskar Nyström, Helvigs i Fole, ang. åverkan, uppsköts på kärandens begäran, i och för skogsvärdering, till 5:e sammanträdet.
Oloflig rapphövsjagt. Kronolänsman Johan Smedberg hade till tinget instämt drängen Emil Vessman från Lilla Bjers i Stenkyrka för oloflig jagt på rapphöns.
Srfar. erkände att hav under våren nästlidet år skjutit en reppböna och 2 Jan.
innevarande år likaledes en.
Åklag. hade emellertid hört uppgifvas, att svar. under förra året skulle ha skjutit flere stycken, hvilken genom annan persons försorg skickats till Stockholm. Detta bestred dock svar.; han hade endast skjutit två, hvilka han uppätit sjelf. Åklag. öfverlemnade målet och yrkade ansvar samt att svar. skulle ersätta de skjutna rapphönsen med 75 öre stycket.
Svar. medgaf ersättnipgen och öfverlemnade målet.
Utslag å nästa sammanträde.

Missbruk af rätt till samfäld skog. Efter angifvelse af hemmansägaren O. Arvidsson, Olsips i Ala, hade k. bfhde i länet förordvat kronolänsmannen G. Boberg, att anställa åtal emot hemmansägaren Oskar Nilsson, Oleips, för det denne under pågående skifte inom Ala sockens 1:sta skifteslag till afverkning försålt skog, oaktadt k. behde före skifteta början meddelat förbud i nämda hänseende.
I nämda skog hade angifvaren vid skiftesläggningen blifvit tilldelad ett skifte, hvarför han ansett sig bafva lidit skada genom afverkningev, hvilken redan till en del verkstälts.
Åklagaren upplyste, att angifvaren och svar. ingått förlikning, men när kongl. m:t och kronan för Ala annexhemman ingin e såsom delägare i skifteslaget, fullföljde åklag. å tjenstens vägnar åtalet, Svar. medgaf, att han för 3,000 kr. sålt afverksningarätten till en skog, hvilken före skiftet varit hans enskilda egendom, han visste nämligen icke, att de i skiftet ingående ägorna från och med skiftets början ansåges sisom gemensamma för alla skiftesdelägarne, hvarför han ej trott, att han genom sitt förfarande gjort något orätt. Försäljningen hade han måst göra för att skaffa pengar tlll skifteskostnaden, och mycket skog funnes ännu qvar å svar:s hemman.
Målet öfverlemnades, Utelag å nästa sammanträde.

Stämningsmannen aflades af hemmansägaren Otto Vallin från Lundbjers i Lummelunda, hvilken af häradsrätten förordnats till stämningsman inom nämnda socken.

Barnaföda. Uti målet emellan pigan Selma Johansson, Smiss i Sjonhem, och maskinisten Magnas Johansson, Tule i Ganthem, angående barnuppfostringebidrag, hördes såsom vittnen förut afhörda arbetaren Olof Bingström och tågaren Fredrik Jacobsson, hvilka båda intygade att svar. 8 Maj 1891 kl. 9—10 på aftonen, i vittnens sällskap befunnit sig vid Ljungby i Ala, omkring 1 mil ifrån den af kär. uppgifna platsen, Målet öfverlemnades af parterna. Yttrande meddedelas å femte sammanträdet.

Ärekränkning. Målet emellan hemmansägarea Johan Pettersson, Medebys i Hall, samt arbetaren Johan Oskar Lundberg och hustru Elisabet Carlsson, derstädes ang. ärekränkning, hvilket hvilat alltsedan 8 Sept. 1891 i afbidan på utgången af ett emellan Lundberg och Pettersson anhängigt mål om ansvar för olofligt tillgrepp, hade på anmälan af kär, utstälts till detta sammanträdet.
Kär. företedde nu Svea Hofrätts utslag, hvarigenom Lundbergs kärandetalan ogillats, äfvensom bevis, att besvär ej anförts emot utslaget, samt öfverlemnade målet.
Svarandena vidhöllo beskyllningen emot kär, men öfverlemnade målet. Utslag å femte sammanträdet.

Oloflligt afvikande ur tjenst. I O. V. Ålanders mål emot statdrängen K. F. Eriksson ang. ansvar för afvikande ur tjenst kunde icke någon handläggning företagas. Kär: handlingar hade för vittnesförhörs anställande vid Stockholms R. Rätt afsändts till Stockholm, derifrån de till följd af binder i postgången ännu ej återkommit.
Uppskof beviljades till tingets femte sammanträde.

Oloflig jagt. Uti målet mellan Ludvig Högberg, Vies i Veskinde socken, och Johan Källgren Klintegårda i samma socken, ang. ansvar för oloflig jagt på kär:s arrenderade jagtmark förekom intet väsentligt, Två vittnen, som hördes, hade visserligen en dag hört, att skott aflossats å kär:s mark, och äfven på afstånd sett en karl, som de tyckte likna svar., bära en hare, men kunde ej taga på eden, att denne person varit svar.
Svar. bestred, att det varit han. Utslag å femte sammanträdet.

Olofligt borttagande af stängsel. Uti målet emellan Per Stare vid Burge kär., och Herman Landergren vid Lunds, svar. båda i Martebo, ang. ersättning och ansvar å svar.
för det denne olofligen borttagit två kär. tillhöriga grindar och en del af en gärdesgård, instälde sig parterna genom ombud, kär, genom kronolänsman Smedberg och svar. genom sakföraren Stenmark.
Efter något ordande af båda ombuden, afstod kär. ombudet från all talan ang. grindarne samt en del af gärdesgården, och fordrade för den del af gärdesgården, hvarom talan ännu fördes, ersättning med 10 kr.
Svarandeombudet medgaf ersättningen.
Ansvarsyrkandet vidbölls deremot af kärandeombudet, som härpå öfverlemnade målet.
Svarandeombudet bestred ansvarsyrkandet.
Utslag å femte sammanträdet.

KKKK och SSSS. Det under denna rubrik förnt refererade målet emellan grosshandlaren H. H. Kristensen i Göteborg och Johanna Hök vid Kappelshamn handlades nu åter.
Två af kär. åberopade vittnen, tunnbindaren Hansson och poliskonstapeln Larsson, båda från Visby, berättade att de för kär:s räkning besigtigat sillpartiet vid Kappelshamn och hade de dervid funnit sillen i alla 15 faten fullt duglig med undantag af de öfre lagren, der sillen förstörts dels till följd af luftens inverkan och dels emedan kärlen voro sönderbrutna, så att laken utrunnit. Vittnena ansågo, att sillen behandlats oriktigt efter framkomsten och i följd deraf förderfvats.
På svar: sidan intygade två vittnen sjökaptenerna O. Gottberg och A. P. Öman från Kappelshamn, att sillen redan vid framkomsten varit mobränd, d. v. s. oduglig.
Kär. erhöll härpå för vidare bevisning uppskof till tingets femte sammanträde.

Misshandelsmålet emellan t. f. kronoläneman A. Jacobson, åklag., samt kanalarbetarne Björklund och Johansson från Martebo myr afskrefs, emedan förlikning ingåtts emellan målsäganden Svensson och svarandena.

Uti ärekränkningsmålet emellan August Björklund och Isak Svensson meddelas yttrande å fjerde sammanträdet.

Ansvar för olofligt tillgrepp Målet emot pigan Karolina Eriksson från Lilla Hulte i Endre, förevar nu ånyo.

Hustru Auna Oihberg från Stenstu, hvilken af svar. åberopades såsom vittne, berättade, att svar. och Maria Othberg, som samtidigt med svar. tjenat hos målsäganden Englund, en dag i Jan. år 1891 kommit in till vittnet, medhafvande 1/2 lisp. hvetemjöl, samt bedt vittnet att i och för en danstillställning baka af mjölet, hvilket vittnet äfven gjort. Vittnet kände ej till, om mjölet ver ärligt åtkommet eller ej. Åklagaren, t. f. kronolärsman Jacobsson yrkade härefter ansvar å svar. för stöld från husbonde samt för snatteri och öfverlemnade målet.
Svar. bestred ansvarsyrkandet. Utslag femte sammanträdet.

Förskingring af anförtrodt gods. Till tinget hade hem.-ägaren Lars Nordström, Lilla Råby i Hejdeby, instämt enkan Johanna Carlsson vid Kappelshamn. Nordström hade under mannen Carlssons lifstid gjort lösöreköp med makarna Carlsson rörande en del af deras lösörebo, hvarom afhandling äfven upprättats.
Efter mannens död hade hustru Carlsson emellertid föreålt nämda lösören, hvarför Nordström nu fordrade ersättning och yrkade ansvar.
Svar. erkände. Utslag å tingets femte sammanträde.

Bättre rätt till utmätt gods. Efter hänvisning af länsstyrelsen hade Anders Herlitz i Östergarn instämt sin son Johan Herlitz och Lars Olsson, enär vid utmätniog hos Johan Herlitz för Lars Olssons fordran en del kär, tillbörig lösegendom blifvit tagen i mät. Nämda egendom skulle utgjorts at en ko, en dragkärra och en arbetsvagn. För att styrka sin rätt ingaf kär. åtskilliga intyg och lät såsom vittne afböra fjerdinsmannen Johan Södergren i Östergarn.
Svar. Herlitz vitsordade riktigheten af intygen och medgaf vittnesmålet, hvaremot Olssons ombud bestred såväl käromålet som den åberopade bevisningen.
Uppskof till femte sammanträdet.

Ärekränkning. Hemmansägaren Olof Johansson, Butrefs i Norrlanda, hade till tinget stämt Johan Larsson i Norrlanda för det denne beskylt kär. att ha stått i brottsligt förhållande till en annans hustru. Svar. bestred.
Uppskof för bevisning till femte sammanträdet.

Fordringsanspråk. Slagtaren J. Vahlbäck i Visby hade till detta sammanträde uttagit stämning på P. A. Persson i Bara med yrkande, att enär ett af svar. till kär. försåldt kokreatur vid slagtningen befonnits vara sjukt samt köttet derför måst nedgräfvas, svar.
skulle återbetala kär. hvad han vid försäljningen erhållit för kon.
Svar. bestred, att kon varit sjuk, då svar.
sålt den eller någonsin derförat. Uppskof till femte sammanträdet.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 17 Mars 1893
N:r 43

Publicerat

Enkespanmålen

för året har domkapitlet tilldelat åt enkorna efter H. G. Bergman, J. Lutteman, H. P. Gustafsson, S. D..Gren, M. Hägg, J. Fehling, E. G. Alfvegren, J. P. Hägström, J. F. Appellöf, P. A. Gardster, L. Bolin och A. J. Lyth med hvardera 2 1/2 tunnor eller 30 kr., samt åt enkorna efter P. H. Eneqvist, J. Collberg, O. Laurin, B. N. Sandahl med hvardera 2 tunnor eller 24 kr. och åt enkorna efter L. H. Lytb, G. T. Romdahl, V. Moberger, K. F. Herlitz, K. M. Molér, J. Svensson och K. J. Berglund med 1 tunna eller 12 kr.
Enkepenningarna ha tillfallit enkorna efter J. Lutteman, J. Fehling, H. P. Gastafsson (15 kr.) M. Hägg, H. G. Bergman, O. Laurin, S. D. Gren (10 kr.) E. G. Altvegren (6: 50) K. F. Herlitz, V. Moberger, J. F. Appellöf, J. P. Hägström, P. H. Eneqvist, P. A. Gardsten, A. J. Lytb, L. Bolin, J. Collberg, L. H. Lyth, B. N. Sundahl, K. M. Molér, J. Svensson, G. T. Romdahl och K. J. Berglund (3 kr.)

Gotlands Allehanda
Fredagen den 27 Januari 1893
N:r 15

Publicerat

Rättegångs- och polissaker.

Norra häradsrätten.
(Vårtingets första sammanträde å Alleqvia 16—17 Jannari).
Edgång i det förut refererade målet rörande förrummadt underhållande af vinterväg var till detta sammanträde ålagd enkefru von Corswant, Stafva i Barlingbo, Hon uteblet.

Landtbrukaren Per Stare, Burge i LummeIunda, hade instämt Landrbrukaren Herman Landergren, Lunds i Martebo, med yrkan om ersättning af 85 kr. för en gärdesgård och ett par grindar som svaranden skulle ha bortfört från Burge ägor. Svarinden nekade icke för att ha tagit bort den ifrågavarande tunen äfvensom flyttat ett par grindar, men ansåg sig ha haft rätt dertill, enär den jord, hvarpå da befunno sig, föret genom skifte tilldelata Burge från egendom, hvaröfver svaranden rådde, hvadan de voro hans tillhörighet såsom varande lösegendom, Två vittnen hördes å kärandesidan, som intygade att svaranden bortfört tunen och grindarne samt att destått på Burge hemmans jord. Uppskof för vidare bevisning till tredje sammanträdet.

Målet mellan hemmansägarne Oskar Nyström, Helvigs i Fole och Karl Larsson, Bondarfve, dersammastädes,rörande srsättning för det Larsson såsom syssloman vanskött Nyströms utmätta gård Lilla Helvigs, förekom. Käranden hörde nu två vittnen, Karl Nilsson och Elof Östergren, hvilka varit närvarande då Karl Larsson för Nyström uppläst sitt förordnande som syssloman, vid hvilket tillfälle Larsson också, enligt deras uppfattning, förbjudit Nyström att taga nåzon befattning med egendomen. Svaranden bestrad detta; han hade endast förbjudit Nyström att förskingra något från hemmanet. Käranden erhöll uppskof för vidare bevisning till första rättegångsdagen af andra sammanträdet.

Dålig hushållning. Handlanden Karl Eriksson å Katthammarsvik var till detta sammanträde instämd att svara I åtskilliga skuldfordringsmål. Enär han uteblef utan visadt förfall dömdes han till sammanlagt 80 kronors böter.

Om en ko, som han förvärfvat af ett fattighjon i Roma, har sakföraren A. K. Stenmark nu en längre tid legat i tvist med Roma fattigvårdsstyrelse, som ansett sig på grund af till fattighjonet utgifna försörjningsbidrag, ha bättre rätt till kreaturet. Till detta rättegångstillfälle hade svaranden, Roma fattigvårdsstyrelse, genom nämdeman P. Johansson, Vellarfve, inkallat fyra vittneo, af hvilka dock tre förklarades jäfviga, enär de voro jordägare inom Roma kommun. Det fjerde hade bevittnat köpeafbandlingen mellan fattighjonot och käranden men hade ej fått någon uppfattning om huruvida det gälde ett verkligt eller blott fingeradt köp såsom svaranden ville anse det. Efter ömsesidiga slutpåståenden öfverlemnades nu målet, hvari utslag faller vid tredje sammanträdet.

I målet mellan kapten Frang Claassen och verkstadsägaren J. Vigström i Fole, angående den förut vidlyftigt omtalade förlagsinteckningen och bankaktien hördes vid detta sammanträde å Vigströms sida såsom vittne ingeniör O. Johansson från Visby, hvilken berättade, att major Olaassen vid ett tillfälle till honom sagt att Vigström ibland plägade låna penningar å växlar på hans, Claassens namp, samt att han för dessa affärstransaktioner hade af Vigström såsom säkerhet mottagit en förlagsinteckning. Yttrande i saken meddelas vid tredje sammanträdet.

För ärekränkning hade pigan Karolina Eriksson, nu tjenande vid Hulte i Bare, iastämt husbonden Adolf Englund, Lera i samma socken. Hon yrkade 100 kr. i skadestånd.
Ärekränkningen skulle ha bestått deri, att svaranden beskylt käranden för att under de två sista åren ha från honom, under det hon var i hans tjenst, stulit åtskilliga saker. Svaranden ersände och anhöll att detta mål måtte få hvila, till dess utslag hunnit falla i det mål, hvari Eaoglund just till åtal anmält Karolina Eriksson för de åsyftade stölderna, hvilket af rätten medgats.
— Samma kärande hade också instämt drängen Vilhelm Karlsson med yrkan om ansvar och 100 kronors ersättning för ärekränkviog, bvilken bestått deri, att svaranden i försegladt bref till käranden beskylt henne ör att ha: tagit ett par strumpar och en blå näsduk. Äfven han erkände beskyllningen och fick målets behandlivg uppskjuten iör att under tiden hinna stämma käranden för den påbördade stölden.

Fattigvårdsmål. Efter medgifvande af kammarrätten hölls vid detta rättegångstillfalle, på begäran af Visby fattigvårdsstyrelse, vittvesförhör med åtskilliga personer för att få utrönt, hurnvida icke f. fältmusikanten målaren Ferdinand Lundgren, som åtrvjutit fattigunderstöd af Visby stad haft hemortsrätt i Othems eller Lärbro kommuner. Då vittnen, som bördes voro handl. J. N. Myrsten, sjömännen Ludvig Hammarström och Karl Ruthström samt arbetaren Johan Edberg, alla å Slite, hvilka meddelade, att Lundgren visserligen under sitt kringstrykande lif de senaste tjugu åren då och då några dagar eller någon dag uppehållit sig å Slite, dit han mest kommit för att supa upp sina slantar, men att han aldrig haft någon som helst stadigvarande bostad derstädes. Uppskof för hörande af änan ett på annan ort vistande vittne.

För att erhålla redovisning för en å auktion hösten 1889 försåld häst hade hemmansägaren Johan Källgren, Klintagårda instämt hemmansägaren L. Högberg, Viis i Veskinde. Svarandén medgaf att han verkligen på auktion försålt en häst för Källgrens räkning, men att käranden sjelf ropat in den, hvadan ingen redovisning kunde ifrågakomma. Något yrkande derom hade ej heller gjorts förrän nu. Käranden bestred att ha inropat hästen, utan hade den af Högberg sålts till en person å Lickershamn. För att styrka detta erhölls uppskof till första rättegångsdagen af andra sammanträdet.

Med yrkan om äktenskapsskilnad på grund af horsbrott hade laxfiskaren Karl A. Hövqvist i Visby instämt sin hustru Anna Maria Högqvist, hvilken vid brottets beså ende vistats i Endre, Svaranden erkände hvad som lades henne till last och medgaf skilsmessan, — Utslag afkunnas vid andra sammanträdet.

Klander af bouppteckning, Sjökaptenen O. N. Herlitz, nu boeode i norra Amerika, hade instämt sin svåger hemmansägaren Alfred Pattersson, Lilla Ryftes i Fole, enär denn» ej uppgifvit allt i boet efter sin aflidne fader Mårten Pettersson, utan undangömt och förtegat åtskilliga saker, såsom 8 1/2 aktier i Gotlands enskilda bank, en at Alfred Petterson till fadern utgifven köpeskillingsrevers å 4,750 kr., 1/6 i en vatterqvarn, ett par vagnar, en bäst, en oxe, ett par kor och åtskilligt bohag dessutom. Svarandsn redogjarde för saken sålunda: han hade af sin pu aflidne fader köpt 2 gårder för sammanlagdt 10,000 kronor, hvilka skulla gäldas så, att sonen öfvertog en skuld å 1,000 kr. till Visby stads drätselkammare oeh lemnade köpeskillingsrevers å det öfriga, 9,000 kr. Denna vore för länge sedan infriad dels genom be talning af, dels genom öfvertagandet af ansvarighet tör fadrens skulder och hade denne rédan 1889 årerstält reversen till sonen, hvilken då förstört den, Rörande aktierna och det öfriga ingafs ett skriftligt intyg från rikedagsman P. Larsson, hvaraf framgick, att de omhandlade 8 1/2 aktierna ej varit inbetalta utan öfverlemnats till sonen såsom valuta för en inteckning i egendomen å 4,250 kr., som fans såsom säkerbet för da samma. Lösegendomen hade Mårten Pettersson till största delen redan under sin lifstid fördelat mellan sonen och dottern, så att vid hans död fans ej qvar att dela annat än hvad som upptagits vid bouppteckningen. Af den ifrågavarande vattenqvarnen hade fadren ägt 1/3, hvaraf han sålde hälften till sonen. Återstoden tog aldrig fadren bsfattning med, utan sköttes den af sonen, som skattade för den, på grumi hvaraf han ansett sig vara des3 ägare, helst fadren sagt, att sonen gerna kunda taga den andra sjettedelen också. Svaranden tillade att det bohag, som anmärkts icke vara iofördt i bouppteckningen hade ansetts vara hans moders, enkan Mårten Pettersons, enskilda egendom.
Kärandens ombud anmärkte, att Alfred Patterson köpt gårdarne af fadern genom att öfvertaga en inteckning å 4,250 kr. (säkerheten för aktierna) samt en skuld å 1,000 kr. till Visby drätselkammare, hvarjämte han utgifvit köpeskillingsrevers & 4;750 kr. HEaligt hans åsigt hade svaranden genom att jämte inteckvingen öfvertaga aktierna erhållit dubbel valuta för detta värdepapper, som ju dock ytterst grundade sig på jordegendomen. Äfven bestred han Alfred Petterssons rätt till den omhandlade sjettedelen af qvarnen.
Svaranden förklarade sig villig att genast beediga bouppteckningen med tillägg af ifrågavarande qvarndel, men kärandeombudet anhöll om, för att bereda svaranden tillfälle att betänka sig, om uppskof till första rättegångedagen af andra sammanträdet, hvilket beviljades.

»KKKK—SSSS». Norske göteborgsgrossbandlaren hr H. H. Christensen hade i höstas rest omkring i våra bygder och kommersat bort norsk fetsill af prima qvalitet med de välkända märkena 3 öch 4 K sam! 48. Dervid hade han också besökt handelsidkerskan Johanna Hök å Kappelshamn, hvilken gifvit bonom en order på 15 tunnor af varan, hvilka skulle kosta 178 kronor. När hr Christensen sedan gaf sig af märkte fröken Hök att han gjorde sin affärsresa tillsammans med en person, med hvilken hon haft något affårskrångel. Detta gjorde, att hon drog öronen åt sig och skref till hr Christensen, att hon icke ville ha hans sill, då hon hört att den ej skulle vara så bra som han uppgitvit. Härpå svarade hr Christensen, att han icke ville veta af någon »kontramendation». Fröken Hök vidblef ytterligare i ett annat bref att hon ej komme att mottaga sillen. Då blef br Christensen rasande. Han skref: »De skal have silden. Det anstår ikke et menneske at fragå sine handlingar og allra minst en fröken. Jeg vil absolut, at ret skal vare ret, og vil de ikke betale deres sild, skal jeg have domslut i höjeste instance, inden jeg gir mig.» Så kom sillen med skonerten »David» till Kap pelshamn 21 Oktober förlidet år, slogs upp och befans vara oduglig till menniskoföda, hvilket under edlig förpliktelse intygades af 5 personer. Detta intyg delgafs br Christensen. Då svarade han: »Iatet srligt menneske vil kuvne sige, att de ej fået prima vare og jeg godkjender ikke nogot indtyg om motsatsen. De personer forstå sig slet ikke på sidt».
Svaranden hörde som vittnen två personer; särskildt den ena intygade att sillen i alla femton tunnorna varit oduglig, både som rå och kokt. Den var rutten, röd och svart in vid benen. Kärandeombudet bestred svarandens rätt att kontramendera sin order äfvensom vittnesmålen och intyget om sillens oduglighet samt förvisade ett annat intyg om att varan vid inlastningen varit utmärkt, Detta intyg bestreds af svarandeombudet. För ytterligare bevisning erhöll käranden uppskof till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet.

Ärekränkning. Hemmansägaren Johan Flodman, Nors i Veskinde, hade instämt skomakaren O. Sjögren, Klintegårda och t. f. kronolänsman Arvid Jacobsson för det de ärekränkt honom, den förre genom att utsprida, att Flodman mot honom en afton förötvat groft våld å Lummelundsvägen samt fråntagit honom en rulle läder, den senare, emedan han på grund af avgifvelse från Sjögren, hållit polistörbör med Flodman om der påstådda stölden, Länsman Jacobsson bestred åtalet, då han endast gjort sin plikt och fick uppskof i målet, intill dess hans åral mor Flodman för våld å Sjögren blifvit utageradt.

För oloflig jagt hade landtbrukarne L. Högberg, Viis och A. Hoffman, Norrgårda i Veskinde instämt hemmavsägaren J. N. Källgren för oloflig jagt å deras marker. Källgren jämte en del andra jordägare i Veskinde ha enligt kontrakt upplåtit jagträtten i socknen åt kärandena, Dock skulle upplåtarne äga rätt att sjelfva parsonligen jaga å sina egna marker, Kiillgren sade sig ej ha förstått kontraktet så, utan att han hade haft lof att personligen jaga på alla de andras mark också. Doek hade han ej gjort det mer än två gånger i sällskap med Högberg och dennes dräng, För att styrka, det svaranden flara gånger jagat ensam, fick kårandeombudet uppskof till andra rättegångsdagen at tradja sammanträdet.

För stöld hade t. f. kronolänsman Arvid Jacobsson, efter angifvelsa af husbonden Adolf Englund Lera i Endre, instämt pigan Karalina Eriksson med påstående att hon måtte ställas till ansvar derför att hon under de senaste två åren, då hon varit i Englunds tjenst frånstulit honom åtskillig ull, mjölk, kaffa, socker, korf, lärft, hvetemjöl och afkokebröd, Karolina Eriksson bestred angifvelsen. Uppskof för bevisning.

Samme åklagare hade justämt hemmansägaren Joban Flodman, Nora i Veskinda med yrkande om ansvar för det han aftonen 2 December 1892 på Lummelundsvägen öfverfallit och misshandlat skomakaren O. Sjögren samt fråntagit honom en läderrulle.
Sjögren berättade att han sagde dag varit inne i Visby, der han blifvit varnad för Flodman, hvilken blifvit förargad på Sjögren emedan denne ej kommit och arbetat hos honom.
Flodman skulle ha sagt, att Sjögren skulle få så mycket, att han måsta ligga lika länge som han låtit Flodman vänta på arbete, Då han på aftonen gedan befann sig på hemvägen och bunnit Stenkrogen, fann han Flodmans skjuts stående der. För att undvika bråk, fortsatte Sjögrom vägen, men då Flodman, som gick bredvid sin skjuts, kom strax efter, gaf han Sjögren ett slag med piskskaftet i hufvudet. Sjögren började springa, tills han föll omkull, då han fick ytterligare slag och sparkar. Derpå for Flodman sin väg, medtagande läderrullen.
Sjögren gick då in till hemmansägaren Olof Pettersson, Bläsnungs. Han var då blodig och sönderrifven omtalade öfvervåldet och bad Pettersson jämte dennes måg Oskar Nybarg att följa bonom ut och leta efter läderrullen, som också mycket riktigt fans jämte mössan.
Derpå fortsatte Sjögren sin väg, under tiden letande efter en knif, som han tappat, Då kommer Flodman ånyo jämte sin dräng för att öfverfalla honom, men dålemnade Sjögren sin läderralle i sticket och gat sig på schappen, Flodman hade tagit läderrullen och kastar in den i skogen. Sjögren hade aldrig återfått den.
Svarandens ombud bestred alltsammans. Hade Sjögren den 2 Dec, varit ute och fått stryk, inte hade det varit af Flodman.
Nu hördes vittnen. Ludvig Högberg, som hört att Sjögren skulle ha fått stryk af Flodman, hade tillfrågat denne derom, men han hade nekat på det bestämdaste, Olof Pettersson hade ej sett att Flodman mis-handlat Sjögren, endast att denne varit blodig. Detsamma vittnade Oskar Nyberg. Arbetaren Joban Martellör hade den omstämda aftonen jämte Flodman hållit utanför Stenkrogen, der Sjögren bedt Martellör att få åka, hvilket, denne dock, på inrådan af Flodman, vägrat. På vägen hade han sedan kört förbi Sjögren. Strax efter hade Flodman kommit, Något skrik eller väsen hade Martellör ej hört.
För vidare bevisning fick åklagaren uppskof. Hans yrkande om svarandene personliga inställelse bifölls ej.

För våld mot arbetsförmannen Isak Svensson, Martebomyr, hade åklagaren instämt arbetarne Aug. Fredr. Björklund från Visby och P. L. Johansson från Hangvar. De hade dels knuffat omkull, dels inne i »Heitmans fort» med näfvarne trumfat på Svensson.
Björklund uteblef och Johansson nekade samt yrkade ansvar å Svensson för falsk angifvelse.
För vidare bevisning och Björklunds inställelse uppsköts målet till första rättegångsdagen af andra sammanträdet.

Södra häradsrätten.
Vårtingets första sammanträde öppnades i måndags. Tingspredikan hölls af v. pastor Lindforss, hvarefter tingsfrid pålystes af domhafvanden och vårtinget förklarades öppnadt.

Jonas Nilsson, Nasume, Tofta, skulle i dag med ed fria sig från åtalet om oloflig jagt, men uteblef. Utslag afkunnas vid nästa sammanträde.

För utfående af undantag hade J. P. Jakobsson, Bockes i Fröjel, instämt sin måg Lars Nyman, Nymans i samma socken. Käranden företedde en lång lista på hvad han ville ha, men medgaf på samma gång att »di kastar på mi så mycket, att jag inte vet hvar jag skall göra af ’et». Svaranden medgaf en del af de gjorda yrkandena, men bestred de flesta. Fem vittnen hördes för att få utredt huru mycket rätteligen tillkom gubben. Utslag afkunnas å första dagen af tredje sammanträdet.

Rest å utflyttningsbidrag, 18 kr., hade Jakob Vesterlund, Mafrids i Vestergarn, yrkat utfå af Kristian Hansson, Krokstäde. Svarande nekade betala, emedan vissa bygnader, hvilkas uppförande varit vilkor för utflyttningsbidragets utbetalande, ännu ej blifvit uppförda. Utslag vid tredje sammanträdet.

Ärekränkning. Viha förut nämt, att Petter Lydahl. Mannnegårda i Lye, instämt hustru Tina Westberg med yrkande om ansvar för att denne skulle utspridt ett rykte att Lydahls hustru å en torsdag i Hemse stulit ett par kardor. Till i dag voro två vittnen inkallade, men de hade ingenting hört Svaranden begärde 50 kronor i ersättning för hvad hon utstått till följd af åtalet. Utslag vid tredje sammanträdet.

Afträda de af jord. Målet Olof Isenberg, Hemse, mot Aug. Melin om afträdande af s. k. Tingsåker under Likmide hemman, hvilket mål vi förut omnämt, förevar idag. Svaranden erhöll ytterligare uppskof för att genom utdrag af lagfartsprotokollet styrka, att uti Isenbergs köpebref uttryckligen säges, att vid köpet Tingsåker undantagits.

Slagsmål. Kronolänsman Lindström hade, såsom vi förut omtalat, yrkat ansvar i Arvid Lindqvist, Roos i Grötlingbo, för att denne vid ett bröllop i socknen med öppen knif tilldelat Axel Pettersson ett hugg öfver näsan och på annat sätt våldfört sig mot Axel Larsson. Läkares intyg om omfånget af Petters sons skador företeddes. Å svarandesidan hördes fyra vittnen, som skulle intyga att Pettersson först retat Lindqvist och att denne huggit till för att värja sig. Johan Hallgren, Norrqvie, Joh. Romdahl, Rofvalds, och Niklas Pettersson, Kattlunds, berättade att Pettersson på ett våldsamt sätt tagit Lindqvist i hakan och nacken samt kört honom upp mot en tun. De hade för resten ej sett hura vid slagsmålet tillgick. Lars Olsson hade dessutom hört P. säga till L: »kom hit, så vill jag vrida nacke af dig, din d-l» och sett honom tilldela Lindqvist tre slag i hufvudet med handen. Målet öfverlemnades å båda sidorna. Utslag afkunnas vid tredje sammanträdet.

Barnuppfostringsmålet mellan Anna Bokström, Klinte, och Jakob Hägg, Loggarfve, behandlades åter. Käranden framhade två vittnen, men de kunde inte annat upplysa i saken, än att Anna och Jakob »gått i sällskap». Som dessa voro de bästa vittnen, hon kunde förete, öfverlemnades målet. Utslag faller vid nästa sammanträde.

Kronolänsman Svallingsons åtal mot P. Pettersson, Nasume i Tofta, för olofligt skytte, förklarades på grund af svarandens frånvaro från orten hvilande och beroende på ny anmäan.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 18 Januari 1893
N:r 10

Publicerat

En treflig dag

var det i går vid Viis i Veskinde, der bollspelare från socknen då sammandrabbade med ett bollag från Visby idrottsförening. Oaktadt vädret ej var vidare gynsamt, gick dock spelet med lif och lust. Icke mindre än 9 pärkar spelades af hvilka visbyborna vunno 6 och Veskindeborna 3. De senares pärkkarl var den bepröfvade hemmansägaren Danielsson; bland Visbyborna turade hrr Ljuogberg, Bachér, Stålhandske och Herlitz om att stå i pärken. Man roade sig också flitigt med varpkastning.
Bland Visbyborna fans en sångqvartett som flitict Jät höra den ena visan efter den andra, till stort nöje för samtliga de i lekarne deltagande.
Vid 1/2 8-tiden på aftonen, då det började skymma, tackade Visbyborna sina värdar för visad gästfrihet samt begåfvo sig åter till staden.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 Augusti 1892
N:r 132

Publicerat

Visby stifts skolläraremöte

har i dag öppnats härstädes med predikan i folkskolesalen af kyrkoherde Olofsson i Levide, som dervid till text bade valt 2 Kor. 4: 6—7 hvarvid han utvecklade ämnet »Gud såsom den sanna upplysvingens ljus».
Kl. 1/2 12 tog sedan sjelfva mötet sin början. Å bestyrelsens vägnar helsade skoll. Dahlström i Follingbo de talrikt församlade mötesdeltagarne välkomna, hvarp& till ordförande att leda förhandlingarne utsågs biskop von Schéele, hvilken härpk höll ett kort inledningstal hvari han vidrörde den ej oberättigade klagan, som hos skollärarekåren höjts på ökad lön och ökådt erkännande för sitt arbete. Och detta kraf fick större betydelse genom att samfäldt uttalas, men vore dock af underordnad betydelse. Vigtigare vore att kåren visade sig känna det ansvar, som ligger på kåren och att den anda, som derinom verkar, är sådan, att den kan göra kåren förtjent af hvad den fordrar, För sin del ansåg talaren att kåren på ett aktningsvärdt sätt lagt i dagen dessa egenskaper. Måtte Gotlands lärarekår fortgå på denna väg. I samma mån som menniskan bestämdes af höga ideer, blefve hennes verksamhet större. Kärleken till Gud, till fosterlan:det och till medmenniskorna, till. barnen, till sanniogen och naturen voro oeftergifliga vilkor för ett framgångsrikt arbete i upplysningens tjenst. Måtte Herren gifva oss alla denna kärlek i rikt mått.
Härpå valdes till mötets v. ordförande kyrkoherdarne Uddin och Odin, till sekreterare skollärarne Gardell i Lye och Andersson i Tofta med skoll. Pettersson i Vestergarn till ersättare.
Företogs härefter till behandling den första på mötesprogrammet stående frågan: »Huru böra frukterna af svenska folksk.lans 50-åriga verksamhet rättvis ligen bedömas?»
Frågan inleddes af folkskollärare Fredin, Linde, hvilken till en början betonade att folkskolans frukter ej borde vara endast de bibringade kunskaperna, utan i främsta rummet en uppfostran i anda och sanning till gudsfruktan, tukt och rena seder. Under skolans första årtionde hade jordmånen varit hård att bearbeta, skörden derför ej heller stor. Nu vore det bättre. Men då folkskolan endast skötte sådden och sällan hade tillfälle att följa växten till fruktens mognad, kunde denna förderfyas at mångt och mycket, hvartill skolan ej vore skulden. Såge man på hur vårt folk i vår tid vore beskaffadt, måste medgifvas, att på såväl timligt som andligt område det vore bättre stäldt än för 50 år sedan och det torde kunna sägar, att den enskilde nu bättre än då fyller sin plats isamhället. Detta hade folkskolan stor del i och derför borde dess frukter bedömas såsom välsignelsebringande. — Skollärare Pettersson, Vestergarn, framhöll att folkskolan ej alltid haft så goda krafter att förfoga öfver samt att lärarekåren länge nog saknat det anseende den behöfde för att kunna föra sitt arbete till ett godt resultat. Nu började såväl i det ena som det andra fallet bättre förhållanden inträda. I betraktande af arbetets, arbetsmännens och arbetsmaterialets art kunde med fog folkskolans frukter betraktas såsom goda, om ockeå ej lysande. — Folkskoleinspektören Uddin ville rättvisligen erkän a, att folkskolan ej ensam hade heder af framåtskridandet. Dertill hade samverkat kyrkans större lifaktighet, den kristliga lekmannaverksamheten, spridningar af goda böcker och tidningar. Dock hade skolan varit en alldeles nödvändig faktor. Orättvist vore det att påstå, att den burit äfven onda frukter. Man förbisåg då, att källorna till tidens lyten ej äro folkskolan. Sådana voro deremot den dåliga, upproriska tidsandar, dåliga böcker och tidningar, dåliga hem och splittrade religiösa förhållanden. Kunskapens träd vore alltid på godt och ondt. Skrifkonsten vore förträfflig och finge ej fördömas derför att man tack vare densamma kande fabricera falska växlar. Folkskolans frukter med hänsyn till själsförmögenheterna vore, att folkets förstående blifvit uppodladt, omdömet sundare och skarpare, iakttagelseförmågan större, lika så färdigheten att uttrycka sina tankar. Den sedliga känslan bade blifvit ömtåligare; stöld bedrefves oj så ofta nu som förr, processystnaden hade aftagit. Med hänsyn tillkroppen hade skolan haft det goda med sig, att man blifvit renligare, börjat förstå värdet af den friska luften, Nu hade man ej längre fönstren i stugorna tillspikade, Nu brukade man sin jord bättre än förr, hade bättre redskap, bygde bättre hus. Råheten i sederna hade ock försvunnit, snperiet, oförskämdheten voro betydligt förminskade. Att folkskolan kunnat bära sådana frukter, berodde derpå att den hvilat på kristlig grund. Utan kristendom skulle folket fostras till barbari. — Folkskoleinspektör Odin ansåg, att folkskolan under sin 50-åriga verksamhet gått stadigt fram mot sitt mål: kristlig uppfostran och duglig medborgarlik uppfostran, isynnerhet sedan kompetensfordringarne på lärarne blifvit skärpta och seminariekursen satts till 4 år. Som ett stort steg framåt kan man också nämna inrättandet af ökadt antal småskolor, hvilket i så hög grad underlättar folkskolans arbete, samt slöjden, som sedan 1877 införts i skolorna.
— Biskopen sammanfattade i ett kort anförande den förda diskussionen. Han ansåg, att i det hela hade folkskolan utvecklats, det vill säga gått framåt i anslutning till det föregående, det måste tacksamt medgifvas. Och ser man på den andliga delen af folkskolans arbete, nämligen undervisning, organisation och föredöme, så kan man ej neka att bjertat fylles med tacksamhet. Men vänder man blicken till den kroppsliga delen af utvecklingen, så återstår ännu mycket att önska. Slöjden och gymnastiken har ej kommit till sin rätt. Dessutom bör vid betraktandet af folkskolans resultat ej glömmas att förberedandet till skolan är utomordentligt vigtigt. Det goda kan med många medel af hyfsning förbättras, det onda förmildras.
Andra frågan: »Då strafflagen så tillämpas, alt den kommer i strid med folkskolestadgan och gällande skolregle menten rörande kroppsagan i skolan, hvad har då lärarekåren att inför detta faktum iakttaga?» inleddes af kyrkoherden Uddin. Han ansåg att man kunde fordra, att folkskolestadgan och strafflagen skulle öfverensstämma, då de gifvits af samma myndighet. Att så icke alltid är förhållandet ha vi sett af tidningarna i ett par notiser, den ena från Gotland, der en lärare för aga af en gosse, af hvilken aga ringare skada följt, dömts att böta bortåt 70 kr., den andra från Kalmar, der en lärare för en ännu mindre förseelse i angifna riktning fick böta 20 kr. Men skall förvildningen bland de unga stäfjas, då får läraren ha något friare händer och ej utsättas för möjligheten att för en småsak dragas iuför domstol och man skall ej skatta åt den dåliga tidsandan, som vill att slynglar och kanaljer skola gå fria.
Att lagen låter tolka sig olika synes af ett domsmål i Norrland nu i dagarne, der en lärarinna af öfverrätterna frikänts för en förseelse lika stor som den, för hvilken de ofvanstående fått sota.
Innan diskussionen började belyste biskopen värmare ett par af referentens yttranden.
Derefter begärdes ordet först af skoll. L. W. Andersson i Tofta, som ville, för att nå got skydda läraren, göra skolrådets besök i skolan obligatoriska, eller rättare att rådet helt enkelt gjorde sin plikt. Man får icke vara för len. Det heter: böj vidjan medan bon är grön, så blir hon både fager och skön, — F. skoll. L. N. Enderberg tackade inledaren för hans utmärkta anförande och ville att alla lärare skulle skaffa sig en afskrift deraf. Han blott ville i st. f. inledarens käpp använda riset, såsom mera verksamt. — Skoll. Hartman instämde och ville att man skulle laga, att tidningarne intogo inledarens anförande, — Notarien Max Wedburg gaf mötet pågra upplysningar i fråga om tolkningen at lagens yttranden i denna fråga.
Skoll. Herlitz i Halla ansåg att man bör låta agan följa så omedelbart efter förseelsen som möjligt och ej vänta tills man kunnat få ihop skolrådet. Hj heller delade han inledadarens uppfattning att afstraffningen aldrig bör appliceras på barnets hufvud, ty ett kraftigt slag på kinden är stundom af stor verkan. — Inspektör Uddin replikerade ett par af da föregående talarne. — Skoll. Bäckström, Tingstäde: Det är nog lärarens moraliska rätt att betala, om han t. ex. agar så, att sjukdom deraf blifvit följden, ty vanligen är det så, att de varartigaste barnen äro de fattigaste. — Skoll. L. W. Andersson, instämde med skoll. Herlitz att agan är nödvändig, men skiljde sig från honom deruti, att han ansåg, det agan ieke bör ske snart. Lärarens sinne uppröres stundom af barnens tredska, han blir vred. Har han då att göra förberedelser till straffet, så hinner han dervid lugna sig. Ett slag på kinden är dessutom aldrig lämpligt. Bättre då rottingen. — Kyrkoh. Olofsson ansåg att skolrådet aldrig kunde handla på annat sätt än se till att skolstadgan följes. Skolläraren bör laga så, att han ej kommer i strid med straftlagen. Läraren får ej vara för het, han får förat lugna sig. Barnen böra dessutom agas hemma och ej vänjas att strax efter agan springa hem och tala om det.
Skoll. Stengård, Klinte, höll före, att det ej blott var de fattigare barnen som voro ostyriga, utan låge adamsnaturen lika pa hos alla. Ansåg att kroppsaga är nödvändig, då det endast sällan händer, att läraren här en så öfverlägsen personlighet att ej aga behöfves — skoll. Gardell, Lye: nog bshöfs det att läraren har i sin hand ett aktivt medel att göra sig åtlydd. Han borde ilagen skyddas för att t. ex. blifva förolämpad af oförståndiga föräldrar, då han varit nödsakad att straffa deras barn. Föreslog att mötet ville anmoda någon riksdagsman väcka motion vid riksdagen om lag till skydd för läraren mot föräldrarne. — Skoll. Herlitz utvecklade närmare sitt föregående anförande, som han faun blifvit i någon grad missförstådt.
Inspektor Uddin påpekade att reglementet innehölle bestämmelser om att vissa förberedande åtgärder måste företagas, innan kroppsagan får gifvas. Detta ansåge han vore en brist i lagstiftningen och borde ändras.
Likaledes borde lagen förbjuda föräldrar att komma upp i skolan och inför alla lärjungarne förebrå läraren en aga. Kunde ej öfverensstämma med hr Olofsson i att barnen borde tiga med hvad som försiggår i skolan, I stället skulle man önska- att barnen omtalade allt, som försigginge i skolan och att föräldrarne ville så sympatisera med skolan, att då ett barn fått aga i skolan, det äfven skulle få sig en afbasning hemma.
— Skoll. Qviberg, Garda, Sjelfva kärnpunkten i frågan är ännu icke vidrörd, nämligen hur långt man enligt Igen får gå. Skulle önska att någon sakkunnig person nu ville gifva de närvarande upplysning om denna sak, så att ej frågans behandling lemnar lärarne ävnu mera tveksamma än förut, — Skolföreståndaren Ljungberg ville mot en föregående talares yttrande invända, att skolan ej bör gå för långt in på hemmets område, ty då förrycker man hemmets verk, Läraren bör ej åläggas att öfvervaka barnet då det icke till.
hör skolan, t. ex. under ferierna; då han ej kan öfva någon kontrol!, bör han heller ej bestraffa. Instämde med herr Herlitz att straffen bör följa så fort som möjligt, ty allt, som har utseende af juridisk procedur, försvagar barnets ambition.
Kyrkoherde Odin sammanfattade det sagda, och apgaf som sin åsigt att icke skolrådet bör meddela agan och ej heller bör den gifvas ioför de andra barnen. Den bör gifvas af läraren enskildt, men alla barnen böra derom ha vetskap; och agan bör ske så fort läraren känner sig så lugn att han kan straffa i kärlek. Ty det är vår rätt, ja, vår plikt att aga de felande barnen om vi än skola möta motstånd och trakasserier öfverallt, blifva dragna för domstol eller hvad som helst. (Allmänt rop af: instämmer!) Och så länge öfverrätt så ofta upphäfver hvad underrätt dömt kunna vi ha rätt att utan Sveriges domarekår uttala oss såsom vi i dag gjort. — Skydd mot vredgade föräldrar har läraren nog, men dertill fordras skäl och bevis, här som alltid.
Mötet beslöt att låta den förda diskussionen utgöra svar på frågan.
Mötet är talrikt besökt. Omkring ett 100-tal af lärarekåren och presterna deltaga. Gemensam middag intages kl. 3—5.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Augusti 1892
N:r 117

Publicerat

Rättegångs- och polissaker.

Visby rådhusrätt.
Sjökapten O. H. Kihlberg, förande skonerten Amfitrite hade till i dag instämtsa för det han vid insegling till Visby för lotsen uppgifvit fartygets djupgående till 11 fot i st. f. verkliga 12 1/4, hvilken uppgift orsakat fartygets grundstötning. Svaranden erkände och dömdes att böta 20 kronor.

För tillgrepp af en rock från enkan Kristina Hallgren dömdes skräddaren J. N. Hallgren att böta 30 kronor.

Södra häradsrätten. (Slutsammanträdet.)
För olaga vinförsäljning dömdes handlanden O. Jacobsson i Garda att böta 10 kronor.

Till edgång dömdes arbetaren Gustaf Östman, Tjengdarfve i Träkumla i målet angående misshandel mot A. Byström dersammastädes.

Ogilladt blef pigan Maria Petterssons i Sanda talan mot drängen Johan Lyberg i Vestergarn angående barnuppfostringshjelp, likaså Kristina Nordströms i Etelhem yrkande om barnaföda af L. P. Nygren dersammastädes.

I målet mellan arbetaren Karl Hejdenberg å Klintehamn, kärande, och handl. K. L. Krokstedt, svarande, ang. beskyllning för tillgrepp ådömdes Krokstedt edgång.

Till 800 kronors böter för öfverträdelse af skogsförbud å egendomen Hesselby i Linde dömdes landtbrukaren A. A. Johansson.

L. Jakobsson, Mårtens i Garda, instämd för misshandel mot sin fader, kunde ej, till följd af bristande bevisning, fällas till ansvar.

Att fria sig med ed från åtalet för åverkan dömdes Jakob Rondahl, Rangsarfve i Alskog.

Målet mot fru Ferdinanda Dehling, barnmorska i Öja, angående försummelse i tjensten, hvarigenom otillräcklig hjelp skulle hafva lemnats en hustru Sandsjö, som aflidit, remitterades af rätten till medicinalstyrelsen för utlåtandes afgifvande.

Norra häradsrätten.
För olaga maltdrycksutskänkning dömdes hemmansägaren Jakob Olsson att böta 60 kronor.

Edgång ådömdes drängen K. J. Lundqvist i ett barnupptostringsmål, instämdt af pigan Anna Rosvall.

I ärekränkningsmålet mellan lotsåldermannen L. Olsson i Östergarn och fiskaren Johan Herlitz derstädes, förut flere gånger refereradt, dömdes svaranden att böta 10 kronor.

Skollärare L. P. Höggren i Ganthem dömdes för misshandel å gossen Gunnar Andersson, hvaraf lindrigare sjukdom följt, att böta 30 kr. samt utgifva ersättning för läkarevård med 40 kr.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 18 Juli 1892
N:r 108