Etikett: Hellvi

Fardume träsk och näktergalen.
Bland de många rätt vackra landskapsstycken, Gotland har att uppvisa, intager det träsk, som utbreder sig mellan Rute och Helvi socknar, det s. k. Fardume träsk, onekligen ett af de första rummen. »En vrå af verlden», kunde man säga, ligger det nästan gömdt mellan omväxlande, på sina ställen ganska täcka stränder — gömdt, ty med undantag af några puokter i Rute och den sluttande vägen förbi Helvi kyrka, från hvilka ställen man har en präktig utsigt öfver träsket, döljer det sig ivom sin ram för främlingens blickar. Icke blott den, som, ostörd af det mångahanda, hvari verldslarmet och jordiska bestyr gifva sig form, vill hängifva sig åt betraktelser, sådana till hvilka naturens helgedom ensam kan stämma sinnet, bör uppsöka denna »vrå», äfven för den, som önskar mätta ögat med tjusande bilder ur naturens panorama, lönar det mödan att söka sig väg hit. Inbjudande som det vid denna årstid alltid är, snart sagdt hvilken tid på dygnet man än väljer, bör man dock helst se det i morgonbelysningen, eller då attonsolen kastar sina strålar deröfver. Man bör ro ut på den vid minsta vindfläkt lätt krusade vattenytan för att få se, huru de små vattentopparne glittra i skenet af den väldiga glödlampan der uppe i rymden, återkastande i flere skiftningar hennes strålar; för att få höra samma »våror» plaska emot båten; höra den egendomliga subsningen af vindens lek i vassen, som nästan öfverallt, hvar den lilla farkosten går fram, stält sig i hans väg; höra bymnerna från stränder och holmar. Vill man närmare orientera sig härute, kan man styra färden genom »Kalmarsund», ett smalt vatten mellan »Storholm» och en annan mindre holme, ett »Öland», om man så vill, hvilket i sin ordning har andra holmar omkring sig. Här, i dessa sund, slösar blomstergudinnan med sina skönaste håfvor. Hon har utbredt en enla stor duk, sammanvirkad af stora runda blad, på hvilken de friskaste näckrosor äro uppdukade. Men det är ej blott på denna ena sida om nämua holme, de omtyckta näckrosorna utbreda sig på vattnet. Under en färd kring honom skall man finna, att han är helt och hållet infattad i en krans af sådana smycken. Ur dennna praktfulla garnering reser sig den löf- och barrskogsklädda holmen. Med undantag af granen, som här tyckes hafva kommit på en olämplig plats, visa träden en frisk, saftig grönska. Särskildt om alen gäller det, att hon, såsom någon sagt, står väl försörjd vid sitt lugna vatten. Sedan man stigit iland, har man från skilda punkter utsigt öfver träskets omgifningar. I en enda vy ser man på samma gång stycken af den allvarliga norden och den leende södern. Det vackraste strandpartiet, kronan i vattenspegelns ram, är utan jämförelse Facrdume gård i Ruts, efter hvilKen också träsket med rätta synes hafva fått sin benämning. Beläget på östra stranden, som här djerft uppstiger till en för våra förhållanden icke så obetydlig höjd, presenterar det sig särdeles väl från vår holme eller ute från träsket. Bakom eller öfver den rätt väl bebygda gården synes den barrskogklädda höjden och nedanför ett stycke äng, värdigt representerande de beprisade gotlandsängarne. Den mörka furuskogen, de täta hasselbuskarne och de lummiga björkarne upplåta här sina tempelportar för skogens och ängens sångare. Också hafva de här ett älskadt tillhåll. Till och med Nordens mest berömde sångare, näktergalen, har sedan i fjor värdigats uppträda här för att låta höra sig. Ryktet om denna sångares ankomst har, säges det, i år lockat många kringboende till Fardume. En af de vackra aftnarna i förra månaden var eder brefskrifvare, i sällskap med några andra, inbjudna till en roddfärd öfver träsket till denna vallfartsort. Vi landade ett godt stycke från stället, der han uppehö!l sig, och redan der tyckte vi oss höra hans toner, som med väldig styrka fördes genom skogen. Ankomna till stället, erforo vi, att han denna afton ej sjöng med samma liflighet, som han eljes lät höra. Utan att hvarken kunna eller vilja försöka en beskrifning på deuve sångare, vilja vi blott gifva dem rätt, som tillerkänna honom första rammet bland Nordens bevingade sångare, på samma gång vi kunna intyga, att talltrasten, »nordens näktergal», gör skäl för detta träffande svenska hedersnamn; han kommer den förre ganska nära att döma af bådas prestationer vid detta tillfälle. Skönt var att höra, huru trasten från furuskogen täflade med näktergalen från löfbuskarne, dock ej samtidigt. Såsnart den ene slutat en längre strof, inföll nästan omedelbart den andre. Näktergalens kända äregirighet i sångtäflan med såväl sina likar som andra sångfåglar tycktes den gången sålunda ej göra sig gällande uti försöket att öfverrösta den andre, men väl dernti, syntes det oss, att han ville, så att säga, hafva sista ordet. Klockan var 11, och sångaren i tallskogen hade tystnat och var måhända redan vaggad till sömn af den sakta gungande furaus krona, medan de sista tonerna klingade från näktergalen i den täcka löfdungen. Han har väl för i år tystnat; måtte hans toner dermed ej för alltid förklingat bland stränderna vid Fardume träsk !

Gotlands Allehanda
Fredagen 9 Juli 1886
N:r 55.