Etikett: Hangvar

öppnades i dag härstädes i stora salen i nya folkskolehuset med predikan af utn, kyrkoherden i Hörsne Sigge Jacobsson.
Med anslutning till skriftspråket »Gudsfruktan är vishetens begynnelse» tog talaren till utgångspunkt för sin betraktelse korinterbrefvets 3 kap. 11 och följ. verser: »En annan grund kan ingen lägga än den som lagd är o. s. v.
Tal. liknade i sitt föredrag skolläraren vid en byggmästare, som har det stora och ansvarsfulla värfvet att bygga de ungas sinnen och själar. Liksom en byggmästare framför allt måste se till, att han har en god grund att bygga på, så måste ock skolläraren se till, att han alltid bygger på den enda gruuden Kristus. En skola skild från kyrkan blefve ingen god skola. Så måste man bygga långsamt och samvetsgrannt. Lika litet som en byggmästare vid en husbygnad kan hoppa öfver ett hvarf i muren, lika litet kan skolläraren vinna några goda resultat, om han ej samvetsgrannt använder de pund, som blifvit honom anförtrodda. Ytterligare bör skolläraren om möjligt bygga så, att hans hem kan bestå i lifvets svåra eldprof och så, att han en gång vid det sista stora eldprofvet, på domens dag kan säga: »Herre, här är jag och barnen du gaf mig». Men har läraren en svår lifsgärning och ett stort ansvar, så har han också löfte om en stor lön. Och den lönen måste hägra för läraren för att göra honom desto trognare i kallet. Dock att plantera och att vattna, det är menniskans verk, men aposteln säger, att det är Gud, som gifver växten.
Efter predikan sjöngs ps. 45, 8 vers.
Omedelbart efter predikans slut öppnades mötet af skolföreståndaren O. N. Ljungberg, hvilken i ett kort hälsningstal erinrade mötet om de förändringar som under tiden, sedan senaste mötet timat inom skolkretsen på Gotland.
Till ordförande utsågs kontraktsprosten Uddin och till vice ordförande skolföreståndare Ljungberg samt till sekreterare skollärare Lyth i Hangvar och Gardell i Lye.
Den första till diskussion uppstälda frågan var: »Är krafvet på en mera etisk kristendomsundervisning i folkskolan i våra dagar berättigadt?»
Den inleddes af skollärare T. Erlandsson i Bunge.
Talaren ns till en början olikörs nära samband med religionen. Krafven kunna ej gå ut på att utbyta religionen mot sedelära, ty den förra är den senares ursprung och grund. Det måste vara fråga om att på kristendomens grund leda folket till en för sedlighetens kraf sig böjande nation. Erfarenheten lär oss, att hvarje ensidig utveckling af barnets naturgåfvor icke leder till önskadt mål. Man får icke låta kristendomen i skolan blifva en blott minnessak, utan söka att göra religionssanningarnas meddelande väckande för barnens andliga jag. Dit endast kan man komma i skolan i vår ofullkomliga verld.
Fröken Nanny Rydberg ville framhålla vigten af att vid kristendomsundervisningen framställa för barnet ur den heliga historien mäktiga exempel på hög sedlig halt hos personer. Detta måste verka lyftande och välgörande.
Hr Lagerblad, Tumba, trodde att vår lutherska kyrka vore väl egnad att uppfylla alla de etiska kraf, som kunna ställas på kristendomsundervisningen i skolan. Det vore tacknämligt att införa redan det späda barnet i kyrkans bekännelse och ordning. Derigenom tillgodosåg man det etiska momentet i religionen, derigenom gjorde man kyrkan kär för barnen och bevarade dem, måhända för separationen. Rekommenderade att dagen före helgdag med barnen genomgå följande dags kyrkotexter.
Hr Erlandsson instämde på det lifligaste häri.
Folkskolinspektoren Odin, Dalhem, instämde på det hjärtligaste med inledaren, men undrade om man fått ett sådant svar på frågan, som klargjorde den ställning lärarne borde intaga till våra dagars kraf på borttagandet af dogmatiken ur undervisningen. Man borde särskildt fösta sig vid sådana stycken i katekes och biblisk historia som gifva osökt anledning till att fördjupa sig på det etiska området och mera förbigå andra af rent dogmatisk natur. Häraf följde ock en inskränkning af katekesutanläsningen, Herr Bäckström: Så länge det lägges så stor vigt vid katekesutanläsningen som ännu är fallet, får man icke tid att sysselsätta sig vare sig med det religiösa eller etiska i religionen.
Hr Hartman, Endre: Tiden och läsordningen är för knapp för tillgodoseende af den etiska kristendomsundervisningen, men vår katekes är ganska god att följa, Vore böjd för att låta ett annat ämne maka åt sig för att få mera tid till religionsundervisning.
Hr Pettersson, Vestergarn: Man måste ha ett underlag att bygga den etiska undervisningen på och detta underlag måste vara våra trossanningar, och så äro vi inne på det dogmatiska. Kastar man detta underlag åsido, kan undervisningen blifva ganska godtycklig.
Hr Herlitz, Halla: Man behöfver ej vara så särdeles känslig för att gallra ut ett eller annat stycke ur katekesen. Derpå skulle visgerligen ej kristendomsundervisningen lida till omfattning och djup. Att i minnet inplugga stycken som man ej kan få in i barnahjärtat kan vara mera till skada än gagn. Hemstälde till presterskapet, om ej en inskränkning kunde ske i katekesläsningen, eller till densamma anslås dubbel tid; som den nu bedrifves, är den förfelad.
Hr Dahlström, Hejde. Man måste svara ja på frågan.
Ordföranden gjorde en sammanfattning af den förda diskussionen och framhöll att derunder svaret på frågan blifvit ja. Men det hade framhållits att vi redan nu hafva i kristendomskurserna tillräckligt med sedelära utan inskränkning af det dogmatiska; dock borde den etiska undervisningen fördjupas.
Diskussionen fick utgöra svar på frågan.
Nästa fråga, som inleddes af skollärare P. J. Gerdén, Visby, lydde:
»Till hvilket omfång bör den grammatiska undervisningen i folkskolan meddelas?»
Inledaren höll ett synnerligen sakrikt föredrag i ämnet, dervid han åskådligt framstälde de olika åsigter i frågan, som inom lärarekretsar gjort sig gällande. Sin egen åsigt framlade han i nedanstående resolutionsförslag:
Enär den korta lärotiden och de många ämnen, som finnas upptagna på folkskolans läroplan kräfva, att endast sådant, som äger direkt betydelse för språkets uppfattning och användning i skrift, medtages, anser mötet, att följande delar af språkläran företrädesvis böra blifva föremål för teoretisk behandling:
1) satsens hufvuddelar och i samband dermed substantiv och verb;
2) af satsens underordnade delar attribut (utan angifvande af olika slag), objekt och adverbial samt i förening dermed adjektiv och pronomen jämte mera i förbigående räkneord, adverb och prepositioner; (grunderna för bruket af komma);
3) kännedom om satsinnehållet, såsom påstående-, fråge-, önske-, utrops- eller uppmaningssatser jemte interjektioner; (grunderna för bruket af de större skiljetecknen);
4) satsernas inbördes förhållande till hvarandra, såsom samordnade eller öfver- och underordnade, och i samband dermed konjunktionerna;
5) direkta och indirekta anföringssatser; (grunderna för bruket af kolon och semikolon);
6) någon kännedom om satsförkortningar, särskildt de s. k. fristående och attributiva; (ytterligare grunder för bruket af komma).
I skolor med mindre gynnsam anordning än normalplanens litt, E. må man dock inskränka sig till behandling af satsens hufvuddelar jämte substantiv, verb och adjektiv (särskildt dessa ordklassers böjning till numerus äfvensom verbens tempus).
Diskussionen om denna fråga pågår, när tidningen lägges i press.
Mötet är synnerligen talrikt besökt af lärare och lärarinnor både från orten och fastlandet. Flere af våra prester deltaga ock. KI. 4 idag intager mötet gemensam middag.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 6 Juli 1896
N:r 101