Från landsbygden.

Hablingbo, 1 Juni.
Den våldsamma storm, som på torsdagen rasade, har vållat våra fiskare mycket bryderi. Från Nyårks fiskläge utgick på onsdags e. m. en båt, som af stormen drefs ända ned till Vamlingbo, derifrån fiskrarne idag återkommo landvägen, medförande båten, segel och inventarier.
Från Alsviks fiskläge utgingo på onsdagen två båtar. Den ene af dem höll upp under Karlsön hela torsdagen och återkom till hemmet först igår qväll. Den andra båten ansattes af stormen så hårdt, att garnen icke kunde dragas, utan måste qvarlemnas i sjön, hvaremot båten igår qväll landade i Hafdhem.
Alla dessa kommo alltså ifrån resan med lifvet. Hurnvida detta är fallet äfven med två man, som i onsdags utgingo från ett fiskläge i Hafdhem, men som sedan icke afhörts, känner man ännu icke med visshet.

Norra Gotland 1 Juli.
Qvinnoträta. I ett skolhus på norr bo såväl småskolelärarinnan som folkskoleläraren med familj. Den förra och den senares hustru ha aldrig kunnat komma riktigt omsams. Häromdagen började de åter gräla, då skollärarefrun som sista argument hälde ett spann kallt vatten öfver sin trätosyster. Denna måste skicka hem skolbarnen medan hon torkade.

Hangvar 1 Juli.
Laga skifte i Hangvar pågår nu, sedan efter att en begäran derom engång afslagits, förnyad sådan giorte. Jägmästare Sylvan och e. jägmästare Nyman äro sysselsatta dermed.
Skiftet i Othem har nu fortskridit så långt att endast gradering af jordarne återstår.

Vårsädet har nu repat sig efter senaste regnet och ser lofvande ut. Äpleskörden tycks blifva ovanligt riklig i år.

En vilsen flicka från Tingstäde, inhyst i fattighuset derstädes, förorsakar socken mycket besvär, enär 2 man från gårdarne dagligen få tura om att vakta henne. Hon utskrefs för ett år sedan som frisk från Kristinehamns hospital, men har nu återfallit i vansinne. Plats har blifvit begärd för henne i Visby, men har ej kunnat lemnas af brist på utrymme.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 1 Juli 1892
N:r 98

Drunknade under badning

gjorde i onsdags e. m. invid Ihre i Hangvar 21-årige artilleristen Oskar Andersson, hvilken deltog i artillerikårens förut nämda fältmarsch. Utan permission hade han begitvit sig ned till Ihre qvarn att bada jämte ett par kamrater. Dervid råkade han fastna i äfjan på bottnen, hvilken neddrog honom med sådan kraft, att hans kamrater icke mäktade rädda honom, utan kunde han upptagas först som lik.
Han forslades i går in till staden.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 1 Juli 1892
N:r 98

Fältmarsch

har i dag på morgonen anträdts af härvarande artillerikår under befäl af kapten Fahnebjelm. Batteriet bestod af 6 kanoner, 2 ammunitionsvagnar, 3 packvagnar och 73 hästar. Marschrouten är Visby—Ihre—Fårösund —Furubjers—Visby. Återkomsten hit sker om lördag.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 Juni 1892
N:r 97

Dödsfall Olof Niklas Anton Gardell

Tillkännagifves att Herren Gud i sin allvishet behagat hädankalla min ömt älskade make Målaren Olof Niklas Anton Gardell, som efter en flerårig tärande sjukdom, åtta dagar efter återkomsten från Amerika lugnt och stilla afled härstädes i sitt föräldrahem måndagen den 20 dennes kl. 5 f. m. i en ålder af 28 år, 7 mån. och 16 dagar; djupt sörjd och saknad af mig och tvenne minderåriga barn, föräldrar och syskon, en åldrig farfar samt slägt och en talrik vänkrets.
Kassle i Hangvar den 21 Juni 1892.
Julia Gardell.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 23 Juni 1892
N:r 94

Hushållsgille

hölls i går i Lummelunda under landshöfding Poignants ordförandeskap. På tal bragtes dervid vägfrågan, hvarvid man uttalade sig för önskvärdheten af en ny väg genom Martebo.
I fråga om anläggning af sockerbruk framhöll ordföranden fördelen, enligt hans mening, af att äga en enda fabrik, som kunde upptaga betproduktionen äfven från norra Gotland, som då borde förbindas med Gotlands jernväg.
Torfströ hade enligt gillets erfarenhet befunnits mycket användbart som strö, i synnerhet för hästar. Som ett godt surrogat för torfströ hade man på sina ställen användt rapshalm.
I försvarsfrågan avslöt man sig till Oktobermötets beslut i Visby.
Vid den premiering, som vid tillfället ägde rum, hade endast ett fåtal djur anmälts. Af dessa prisbelönades:

Gotlands Allehanda
Fredagen den 17 Juni 1892
N:r 91

Visby stifts missionsällskap

höll hela dagen i går möte 1 och invid Stånga kyrka. Från staden voro deltagarne icke synnerligen många, men destofler från landsbygden, så att mötet på middagen torde ha räknat omkring 600 personer deribland ett tjugutal prestmän.
Kl. 10 f. m. hölls fullständig gudstjent i Stånga vackra kyrka. Biskop von Schéele predikade dervid, med afseende fäst på den yttre missionen, öfver ämnet »öarnes längtan» med text hämtad ur profeten Esaias 42 kap. Vid altartjensten begagnades för första gången härstädes på försök det nya bandboksförslagets ritual, hvilket bland annat skiljer sig från det ou brukade deri, att samtliga böner, som pläga följa efter predikan, äfven »Fader vår», nu lästes från altaret, samlade till en synnerligen väl genomtänkt och affattad bön, hvari vi särskildt lade märke till de förbönens ord, som gälde vårt broderland.
Efter den tämligen långa gudstjensten — den räckte i 2 timmar, — företog missionssälskapet till afgörande åtskilliga i stadgarne bestämda ärenden. At den upplästa revisionsberättelsen framgick, att 1891 ingick med en bebållniog af 1,452 kr. 4 öre, gom under året ökades genom ledamotsafgifter och frivilligt ivsamlade medel, tillhopa 1,194 kr. 10 öre, tillkr: 2,646:14. Samtidigt utgorde utgifterna 833 kr. 95 öre, deraf till svenska kyrkans missionsstyrelse kr. 360, Fosterlandsstiftelsen kr. 210, Santalermissionen kr. 50, Fjellstedtska skolan kr. 100 och diakonissanstalten kr. 50. Behållningen till 1892 blef alltså 1,812 kr. 19 öre.
Ansvarsfrihet beviljadens styrelsen och kassaförvaltaren för räkenskapsåret. I styrelsep omvaldes kontraktsprosten Budin och landskamrer Melin samt till revisorer handl. Wallér och redaktör Jeurling. Till revisorssuppleant efter afl. adjunkt Berglund utsågs boktryckare T. Norrty.
Ute i det fria vidtog nu öfverläggningarna rörande de på programmet stående ämnena, af hvilka det första lydde:
Huru skall missionssinnet kunna väckas och underhållas i våra församlingar?
Kyrkoherde Jacobsson i Grötlingbo inledde meningsutbytet med påpekande af missioreus stora uppgift att göra försoningen i Kristus bekant och lefvande för alla slägter, folk och tungomål. Att missionsarbetet vore slappt, berodde derpå, att man ej bade klart för sig att missionen vore en församlingens angelägenhet. Detta måste ställas iram för oss genom missionspredikningar, missionsböner, missionsmöten. Likaledes borde intresset för missionseaken, som vore lika mycket en rent mensklig som religiös angelägenhet, föras på tal fär barnen i folkskolan, i söndags- och nattvardsskolan.
Kyrkoherde Reuser i Stevkyrka ansåg att vilkoret för den yttre missionen vore den inre, särskildt den som började i menniskans bjerta, hvilken Herren sjelf utförde. Sedan skulle missionen börja bland de närmaste och derpå vidga sig utåt, allt enligt Jesu ord till apostlarae att först predika evavgelium i Jerusalem och Juda städer och sedan intill verldenz ände. Men ej blott missionsintresset borde lifvas, missionsarbatet borde ordnas i kristlig kärlek och frid. Nu vore det icke så. Nu sökte det ena partiet missionera på det andras område, man lät beklagligtvis paitisinnet råda.
Kyrkokerde Uddini Sanda: Missionen vore en Herrens rikesak, hvilken på senaste tiden omfattats med mycket större intresse än för 30—40 år sedan. Att än ytterligare lifva detta intresse bidrogo verksamt missionsböner, hvilka säkert, der de ej redan förekommo, villigt skulle af pastor anordnas på församlingenus begäran. Likaledes borde man skaffa sig en missionstidning och en missionshistoria för att få en inblick i förbållandena i hednaverlden, Det vore vigtigt påminna sig Herrens bud att älska sin nästa såsom sig sjelf, på samma gång ihågkommande, att alla menniskor, äfven mina fie der, vors min nästa.
Reseombudet Sandell ville återkalla i minnet det rop som en gång kom korsfararhärarne att resa sig: »Gud vill det» Detta borde, med afseende på missionen, ständigt ljada för oss. Att väcka intresse för missionssaken skulle nog flere missionsbesök af det goda slaget iförsamlingarne verksamt bidraga.
Biskop von Scheéle påpekade att missionsarbetet hade att rikta sig sig endast på de platser, utom. eller inom vårt eget län; der Guds rike ej ännu kommit till stånd. Hedningarne hade nit om Gud, men ovisligen. De längtade efter Gud, de lyddde honom, de offrade åt honom på ett sätt, som borde komma oss kristna att djupt blygas. Dot gälde för oss att icke förlora ur sigte, utan framställa för oss i våra kretsar genom ord och exempel, att äfven vi hade en religion, som lärde offor och lydnad och tjenande.
Sjöngs ps. 118, v. 2.
Andra öfverläggningsämnet var af följade lydelse: Betydelsen och inflytandet af familjeanden i våra hem.
Kyrkoherde Kalström i När framhöll inledningsvis betydelsen af ett verkligt hem.
Då samhället grundades på familjer vore det klart att samfundsandan stode i nära samband med familjeandan. Vore den senare god, medförde en känsla af enhet, samhörighet och kärlek, mellan familjemedlemmarne, då hade också sambället en fast grund att bygga på till Guds rikes förhärligande.
Pastor Lagerman i Hangvar. Om en familj besjälades af verldens eller Guds ande skulle visa sig i dess lif. Ty anden susade fram som ett väder. Men tal. fruktade att det vore korsdrag i många familjer, hvari barnen finge växa upp till andlig lungsot.
Skulle det vara korsdrag, ville talaren att detta blefve på sådant sätt att vinden drog från korset, så att Herren finge korsa verldsandens fåfängliga planer.
Kontraktsprosten Alfvegren: Bibelofdet »Vädret blåser hvart det vill och du hör dess röst och vet icke hvarifrån det kommer eller hvart det far» vore tillämpligt på familjeandan. En ande måste brusa genom hvarje familj och blifva den förherskande makten i hemmet. Är detta nu en solskens- eller en molnet ande? Hvarje hem vore ett litet samhälle, der kommande slägten fostrades och bereddes för lifvet. Detta måste ske planmässigt, hemmet måste väl kringgärdas med Herrens ord och sann gudsfruktan, Äfven på makarne bade familjeandan ett stort inflytande likasom ock på kyrkan och församlingen, då en rätt familjeanda födde en rätt kyrklig anda. Tider vore ond, onda strömmar brueade derigenom, Hvarifrån ledde de sitt ursprung? Jo, från de mångtuseende små onda rännilarne, som återigen mynna ut ur de onda hemmen.
Biskop von Scheéle. Vår tid vore mycket hotad. Men hvar vore den mest hotade punkten? Hemmet, familjeandan, Hvari låge då faran? Ej deri att menniskorna vore ondare nu än förr, men det visste talaren genom erfarenhet, att familjeandan och familjebanden vore lösare nu än förr, hemlifvet brakade i sina fogningar. Och detta vore en fara, som måste mötas med kraft.
Hvarför är jag en evangeliskt-luthersk kristen? lydde nästa fråga, som inleddes af
reseombudet Sandell, hvilken, sedan han förklarat sig. vilja fatta frågan så »>hvarför är jag en evangeliskt-luthersk kyrklig kristen?» — besvarade den i korthet sålunda.
Jag är en evangeliskt-luthersk kyrkligt kristep, 1) emedan vi äga bibeln inom vår kyrka; 2) derför att vi hafva inom vår kyrka en på Guds ord grundad bekännelse; 3) derför att vi inom kyrkan hafva de heliga sakramenten oförfalskade efter Kristi ord och instiftelse; 4) derför att intet annat samfund har en så biblisk bekännelse som vår kyrka; 5) derför att Herren, trots alla kyrkans brister, lifväl sjelf fortfarande bor och verkar sitt verk inom vår kyrka; 6) emedan Herren hittills vårdat och bevarat mig inom denna kyrka; 7) derför att jag boppas att Herren derinom skall, eniigt sitt löfte, äfven framdeles bevara och bjelpa dem, som af bjertat hålla sig till honom, så att de ej skola förlora utan: vinna derpå; 8) emedan vår kyrka lemnar mig full frihet att på alla lofliga sätt med hand och mun, med ord och vandel bekänna Kristus och slutligen 9) emedan kyrkan lemnar mig fritt utrymme till bedrifvande af inre och yttre missionsverksamhet.
Biskopen afslöt äfven här med att uttala, att icke vore den evangeliskt-lutherska kyrkoordningen den bästa, men inom denna kyrka funnes dock den evangeliska sanningen i sin renaste och fullaste form.
Den senare delen at förhandlingarne hade hållits i kyrkan på grund af det blåsiga vädret. Klockan hade nu hunnit 3,15, hvadan man efter afsjungandet af ps. 118 vers 3 tog sig en timmes middagsrast.
Kl. 4,15 samlades man ånyo, ute i det fria. Sjöngs ps. 121 vers 5.
Den fråga, som nu skulle tagas under öfverläggning, lydde: Hvilken ställning böra evangeliskt-lutherska kristna intaga till de utomorden liga medel, som i vår tid så lifligt anbefallas för främjande af Guds rike på jorden?
Inledare af frågan var
kontraktsprosten Alfvegren, hvilken fattade begreppet utomordentliga medel såsom sådana medel, hvilka voro utom de vanliga nådemedlen, Herrens ord och sakrament. Det vore ett dåligt tecken, när man började kasta sig in på allehanda nya vägar, hvilket visade att man kommit långt bort från tron på sanningens egen makt. Man borde gifva akt på Jesu egen ställning till de utomordentliga medlen. Han ville aldrig begagna sådana för att tillfredsställa skådelystnaden och det andliga njutningsbegäret. Och hans apostlar följde sin mästares fotspår. Så borde ock vi afhålla oss från de utomordentliga medlen såsom skadliga och ej befrämjande Guds rike.
Talaren öfvergick härefter till exempel på sådana utomordentliga medel, dervid anknytande sig till historien om den vilde höfdingen, som ville hafva medicin, mycket medicin för att få sitt hjerta omskapadt. Så vore det: man ville ha medicin. De gamla salighetsmedlen kunde ej användas, Nu skulle det vara ett utvärtes påhäng, menskliga tillställningar, förlustelser och resor för kristliga ändamål, kaffe- och téfester, genom hvilka Herrans gårdar ofta förvandlades till marknadshus. Det hade uppstått en vild andlig konkurrens, man gjorde rent af affärer i menniskosjälar. Det hade dragit in i Guds rike ett amerikanskt puff- och knuffväsen. Någonting nytt och märkvärdigt vore nu de utbasunade qvinnopredikningarna, vid hvilka man glömde skriftens ord att qvinnan skall tiga i församlingen. Hit hörde syföreningsauktionerna, visserligen i och för sig ej förkastliga, men ytterst betänkliga på den grund att de narrade folk att köpa, hvad de ej behöfde eller betala högre pris än hvad en sak vore värd, hvilket sedan, såsom man ofta finge höra, användes och omtalades såsom bevis på kärlek till Herren. Frestelsen låge nära till hands att på detta sätt skaffa sig beröm. Allt ansåges lämpligt till mutor i proselytmakeriets tjenst. Varan, hvarmed man handlade, vore ofta de små barnen. Det gälde hvem som kunde locka dem med de vackraste julgranarne, de piffigaste julkorten. Barnen hade också begynt uppträda såsom offentliga bedjare.
Detta vore icke att följa Jesu exempel, som vid 12 års ålder satt i templet hörande och frågande. Utomordentliga medel vore allt som användes för att kittla nyfikenhenten och sätta massorna i rörelse, Sådant funnos delvis hos metodismen och framför allt hos frälsningsarmén med dess bullrande upptåg, dess teatraliska hockuspockus med militäriska klingelikang. Deras tidning vore fylld af svulstiga meddelanden. När folk läste detta, sade de: »Ja se det är något! Sådant har man aldrig hört förr», Detta rus till kropp och själ kunde ej ha något g-mensamt med den helige andes sakta susande, Frälsningsarmén skulle på det verdsliga området vara höjdpunkten af humbug; på det religiösa området vore den en hädelse.
Teal. slutade med att med afseende på den föreliggande frågan säga, att dervidlag helgar ic ej ändamålet medlen, icke ens de utomordentliga.
Pastor Lagerman hade ett anförande isamma riktning, hvari han till slut betonade, att frälsningsarmén genom sitt förakt för nattvarden beginge högförräderi mot Kristus.
Biskopen påpekade, att faran af de utomordentliga medlen vore tvåfaldig: fölkets smak blefve förskämd och Herrans egna nådemedel ringaktade. Ansvaret för dem, som gåfve stöd åt och arbetade härpå, vore fruktansvärdt.
Nästa fråga: Ligger det någon behjertansvärd sanning i den utsagan, att pastorn är sådan, som för:amlingen vill hafva honom, och församlingen sådan, som pastorn vill kafva henne?
inleddes af kyrkoherde Gadd, som beto nade att pastorn borde arbeta på att i sin församling få ett bjerta och en själ. Han skulle möta sina församlingsbor i kärlek, söka hyfsa dem, borttaga de råa sederna, vara de fattigas vän och i gengäld skulle församlingen bära sin pastor på bönens armar. — Kolportör Björkdahl påpekade vigten af en troende församlingslärare, prosten Ålfvegren ville på den uppttälda frågan svara ja och biskopen framböll att här låge vigten på ordet vill. När en prest fördömde sin församling, dömde han sig sjelf och tvärtom.
Till sist sökte skollärare Fredin i Linde besvara frågan: Hvad är att taga vara på med hänsyn till vår tids djurskyddssträfvanden, och hvad är att taga sig till vara för Det som det tycktes väl genomtänkta föredraget gick dock till stor del förloradt för referenten till följd af den rådande starka blåsten. Talaren framhöll emellertid, att man i djurskyddssträfvandet borde taga vara på dess kraf på barmbertighet mot djuren, som vi vore skyldiga kärlek och vård i öfverensstämmelse med hvarts och etts art och natur, men taga sig till vara för att glömma menniskorna för djuren.
Sedan pastor Lagerman haft ett kortare anförande i samma riktviog, och kyrkoh. Eneqvist påmlnt om prinsessan Engenies djurskyddsvänlighet afslutades dagens förhandlingar med afsjungande af Ps. 403 vers 3.
Kl. 7 e m. höll v. pastor Lagerman (prosten Ötfverberg var nämligen af sjukdom hindrad) afslutningsgudstjenst i kyrkan med hänsyn till den inre missionen ock med text ur 2 Kor. 10 kap.
Kollekt upptogs vid både för- och eftermiddagsgudstjensterna och inbragte 81 kronor.
Nästa års möte lär komma att hållas i Tingstäde eller Bro.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 17 Juni 1892
N:r 91

Från landsbygden.

Hangvar 11 Juni 1892.
Olyckshändelse. Häromdagen då f. d. båtsman Nyströms hustru vid vid Nystu i Tingstäde skulle köra till Furubjers qvarn för att mala, råkade hästen i sken hvarvid vagnen stjälpte med den påföljd, att hustru Nyström kom under lasset och afbröt sin ena arm.
Nämnas kan att hon för ett par år sedan afbröt samma arm.

På tal om olyckshändelse kan äfven nämnag att hemmansegaren H. Olsson vid Kumla i Lärbro 6-åriga son råkade komma under ett troderlass, som kullstjelpte, med den påföljd att han afbröt sin högra arm. Gossen vårdas i sin faders hem.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 13 Juni 1892
N:r 89

Från landsbygden.

Hangvar, 8 Juni.
Eldsvåda utbröt pingstdagens morgon hos hemmansägaren R. Jakobsson vid Vestöös i Hall, då en s. k. statbygnad till grunden nedbrann. Elden hade uppkommit genom en gnista, som fastnat på det med spån belagda taket. I huset boendes befintliga saker räddades. Huset var brandförsäkradt.

En känbar förlust gjorde hemmunsägaren V. Valin Stenstu i Othem häromdagen då hans ett kokreatur framfödde två tvillingekalfvar. Både kon och kalfvarne dogo innan man hann nedslagta dem.

Höstskörden sath fodervallarne se lofvande ut i år, men vårsädet är klent på sina ställen, t. o. m. på höga och torra jordar har det gulnat, men upphjelpes, om vi blott snart få ett godt regn.

Höskörden på ängsmarkerna ser lofvande ut och säges på många år ej varit så vacker vid denna tid som just i år.

Vamlingbo, 9 Juni 1892.
Arbetet med det nya småskolehuset härstädes har i denna vecka tagit sin början. Apropå detta bygge kan följande vara af intresse att antecknas. En hemmansägare hade i samråd med en byggmästare åtagit sig bygnadens uppförande för en summa af tolfhundra kronor, hvarom kontrakt med vederbörande skolråd äfven upprättades. Så förgick en liten tid, hvarefter de tvänne kompanvjonerna kommo i tvist med hvarandra, hvilket hade till följd att byggmästaren (som ej stod i kontraktet eom entrepenör) fann för godt att »strejka». Nu stod hemmansägaren der rådvill. Dock lyckades han omsider att få fatt i en annan byggmästare, som nu på egen hand uppgjorde ackord med skoirådet om utförandet af detta arbete för en summa af 1,100 kr.

Vidskepelse råder ännu här och hvar i socknarne, En bonde från trakten, som fått i sitt hufvud att hans kreatur voro förtrollade, d. v. s. »skämda» som det på bygdespråket heter, af någon illasinnad person, lät häromdagen hämta en s. k. klok gumma trån en granngocken, för att få bot för kreaturen och på samma gång en ljuf hämd på den förmente trollkonstmässiga personen som »förgjort» kräken. Gumman som dock var klokare än bonden föreskref som läkemedel bland annat kraftig föda och foderbenmöl, alldenstund nämda kreatur undergått en grundlig kur i svält. Nog af kuren, den föreskrifna, lär visst ha haft god verkan, ty ett, tu, tre, blefvo hästarne så ystra att de föllo i aken med vår bonde som, för att sjelt slippa helskinnad från affären, måste ge dem fria tyglar, hvarefter de ramponerade åtskilligt af gel- och vagnstyg.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 Juni 1892
N:r 87

Till kyrkoherde

i Hangvars och Halls pastorat valde församlingarna i går innehafvaren af andra förslagsrummet, vice pastor H. Beckman i Veskinde med 2,698 röster. Första förslagsrumsinnehafvaren, komminister M. A. Lindfors i Lojsta, erhöll 45 röster, och v. pastor N. A. Younberg fick 12 röster.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 30 Maj 1892
N:r 82

Kyrkoherdevalet

i Hangvar om söndag kommer att förrättas af kyrkoherde Nyberg i Rute, enär ordinarie valförättaren, kontraktsprosten Gustafsson, anmält förhinder på grund af sjukdom.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 23 Maj 1892
N:r 78