yttrande sig bland annat uti en mängd mera eller mindre omfattande nyodlingsarbeten. Gifvetvis har under detta arbete blicken vaknat för behofvet af en förbättrad samfärdsel inom ön förmedels järnvägar och det ena förslaget i sådant syfte dyker upp efter det andra. Sådant är ju en företeelse, eom skulle vara oblandadt glädjande, om icke – tecken skönjdes till att ifvern fått delvis feberns, icke den kloka beräkningens karaktär. Tv såsom ett utslag mera af en förhoppning än af en visshet på realitetens grund måste vi anse den tanke, som genomgår särskildt ett par bansträckningar, den nämligen att Roma bör företrädesvis väljas till angöringspunkt vid anslutningen till den gotländska stambanan, som vi ju kunna benämna den äldre järnvägen. En hvar känner det betryck, som för närvarande och för en obestämbar framtid hvilar öfver sockerindustrien, enhvar känner ock att förnämsta orsaken till denna industris onaturliga uppsving grundar sig på det rikliga understöd, som staten lemnat och som närmast kan jämföras med drifhusvärmen i ett orangeri, och all erfarenhets vittnesbörd lär oss slutligen också, att öfverhufvud taget all industri är underkastad växlingens lag; uppkomma, växa, frodas, aftaga och gå under i konkurrensen med samma eller snarlika industrier i andra af naturen mera gynnade länder.
Det är med dessa faktiska erfarenhetsrön för ögonen mera än oklokt att i fråga om sträckningen af järnvägar inom Gotland göra denna så uteslu tande beroende på trafik i samband med sockerindustrien, utan tanke på att, om denna skulle råka i lägervall, banan det oaktadt må kunna påräkna en skälig trafik i öfrigt.
Det synes oss ifråga om huru det gotländska järnvägsnätet bör byggas vara två synpunkter, som i första hand springa i ögonen. Först och främst den, att vi icke här såsom på de danska öarna, där banorna i regeln utmynna vid kusten, kunna påräkna någon transitotrafik öfver Gotland, hvarken till eller från Ryssland eller det svenska fastlandet. Vi få nog nöja oss med trafiken inom Gotland och det gäller därför att ordna denna så, att den lemnar kortast möjliga afstånd till den punkt inom ön, som kan kallas landets hjärtpunkt. Och vi äro därmed inne på den andra bestämmande synpunkten. Ehuru vi visserligen icke äro alldeles säkra, att den uppfattningen delas af alla höga vederbörande, våga vi dock hoppas och tro, att staden Visby skall äga bestånd långt efter det Roma sockerbruks verksamhet upphört, och vi vilja förmoda, att staden då såsom nu skall vara den brännpunkt, där intressena, de må nu vara andliga eller materiella, koncentreras. Ty det är och blir nog så för både ett och annat århundrade, att Visby behåller ledningen af ortens rörelse, ehuru — det må bekännas — vi skulle önska se en något ökad kraftutveckling från stadens affärsmäng sida. Och det dröjer nog i alla bändelser en bra rundlig tid, innan vi få se den tanken förverkligad, som nu lär föresväfva vår högsta civile vederbörande, att se borgmästare regera i Klinte, Slite, Rone och Burgsvik. Det är väljsatt sådana tankar måste hänvisas till de yppiga fantasiernas område, ty skulle någon olycka hända Gotland, så vore det att se uppkomsten af dessa små stadssamhällen på 1000—-1500 invånare, som äro mera tillskada än till gagn för landet.
Till större gagn för orten vore det därför att allt det arbete, som nu användes på att kringskära stadens handelsområde, användes på att utvidga detsamma, så att staden blefve stark nog att gå ispetsen för länets utveckling. Och den har ännu få de senaste årtiondena visat, att den därutinnan något förmår, då staden på 1870-talet ansåg tiden mogen att slå ett stort slag och genom en järnväg vid sig närmare knyta hela mellersta Gotland. Utan denna järnväg hade sockerindustrien med allt hvad däraf följt helt enkelt varit en omöjlig tanke. Så att hedern af det uppsving, som nu röjes, bör nog till stor del tillskrifvas den omständigheten, att vi en gång ägt en stadsfullmäktig majoritet med vyer på framtiden.
Om det således redan var ett roissgrepp att draga Klintebanan till Roma i stället för till Barlingbo, så skulle det vara ett ännu större missgrep att genom en bana Slite-Roma tvinga invånarne i Othem, Boge, Bäl, Källunge m. fl. socknar att vid ombesörjandet af sina ärenden i staden taga vägen öfver samma Roma.
Vill Othems kommun, som hufvudsakligast skulle bestå medlen för Saplöida bansträckning, verkligen offra en så stor summa som 80,000 kr. för en järnvägsförbindelse med staden, så är riktningen för den samma klart angifven i det väl genomtänkta förslag till ett järnvägsnät på Gotland, som förelåg år 1875.
Då gick järnvägen från Slite till Visby öfver Tingstäde och där bör den väl ännu gå.
Oklokt handla därför Othems socknemän, om de af en tillfällig spekulation, blandad med storhetsfantasier, låta locka sig att offra sina medel på en järnväg med den sträckning, som nu är föreslagen. Dock, vilja nyss nämda socknar själfva helt bekosta sin bana, må de ju bygga den buru som helst. Annorlunda ställer sig saken, om statens bistånd i någon form skulle påräknas. Svårligen kunna vi tänka oss, att k. m:ts regering skulle på sådant sätt använda de af riksdagen anvisade medlen, att någon del af desamma lemnades som lån till banor så beskaffade och med så ytterst liten bärighetsförmåga som den mellan Slite och Roma, hvilken väl till 1/3 genomlöper en nästan fullkomligt steril trakt. Bättre användning kunna statens medel få, än att tjäna som underlag för en bana, som nu, pär betodlingen måst inskränkas, sannolikt icke kommo att lemna inkomster till trafikens uppehållande.
Nej, skall den mycket vanlottade och af vederbörande mycket försummade porra delen af ön upphjälpas genom statslån för järnvägar, så bör sådant ske genom understöd åt en bana öfver Tingstäde till Fårösund med bibana från Tingstäde till Slite. Därigenom tillgodoser staten bäst sina egna intressen ur försvars- och befästningssyppunkt.
Det lyster oss att se, om statsrådet v. Krusenstjerna, heltvisst den kunnigaste järnvägsbyggare, som på länge setat i konungens råd, skall kunna vilseledas derhän, att han lemnar ur sigte dessa synpunkter, då fråga kan bli om statslån för järnvägsbygnader på Gotland.
Detta om den norra delen af vårt län. Hvad angår södra delen af ön, äro där ifrågasatta järnvägar dels Rone—Hemse —Hafdhem, dels Hemse—Hafdhem—Burgsvik, dels Hemse—Hafdhem, den sistnämda banan till sin anläggning under vissa vilkor beslutad af Gotlands järnvägsaktiebolag utan auspråk på statslån. Det skall nu bli af intresse att se, om koncession på någon af de förstnämda två linierna beviljas och om regeringen sedan anser sig kunna använda de af riksdagen för järnvägsbyggande anslagna medel så, att lån anvisas äfven för järnvägar, hvilka såsom Hemse—Hafdhemsbanan kunna komma till stånd utan att staten behöfver ikläda sig någon risk.
Vi hafva trott oss fått anledning att just nu, då landets civilminister gör oss äram af ett besök, påpeka hvad vi här yttrat i fråga om järnvägsplanerna, särskildt manande att med stor försigtighet mottaga en hel del af de uppgifter, som i dessa dagar lemnats honom, och med framhållande att hvad från statens sida göras kan göres så, att våra järnvägar må byggas med tanke på en mångsidig och bestående verksamhet, icke på en ensidig och tillfällig, såsom fallet blir om de byggas på den med ett sjunkande betpris, här såsom i Skåne, snabbt aftagande sockerbetsodlingen.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 2 Augusti 1897
N:r 118
