Etikett: Fårösund

Kapten Carlstedt, hans audre man i befälet, löjtnanten Bäckman, och minörerna hade ett strängt arbete med att uti det kalla och nästan ständigt stormiga vädret utlägga sina förstörelseredskap, och folket slet stundom verkligen ondt. Men den svenske sjömannen har god vilja, är tålig och härdad. Snart spärrade 31 minlinier det eödra inloppet eller gattet.
Minbus eller sg. k. minkontor uppsattes iland och förskansades, De fruktansvärda elektriska batterierna ordnades, och snart var man redo att spränga iluften hvem det vara månde, som med våld ville trävga in i hamnen. Å landbatterierna arbetades dagen i ända, Matroser, båtsmän, artillerister och Gotlands allmoge vimlade här om hvarandra, upphackade den hårda steniga jorden, sköto den i skottkärror fram till förskansningarne; andra förfärdigade faskiner, skanskorgar och traverser. Befälet hade ett strängt göra att hålla tillsyn öfver alla dessa olika element.
På något afstånd tog det hela sig derborta vid förskansningarne ut som en stor myrstack.
Men visst är, att alla dessa om hvarandra krälande varelser af folk från många skilda provinser gjorde vackra och starka befästningsverk. Deras arbete försvårades mycket deraf, att matjorden var grund. Kalkstenshällen var öfverallt nära. Trakten ägde ej björkskog, hvarför materiel till flätverken måste anskaffas på ett afstånd af omuring 2 mil.
Å eskadern, som mörk och hotande låg i hamnen och vaktade de utlagda minlinierna, var man ej heller sysslolös. Som nämdt, var alla dagar manskap från flottan kommenderadt till befästningsarbetet, de öfriga exercerade, målsköto med handgevär och mitraljöser eller företogo andra öfningar; minbåtarne plöjde hamnen fram och åter med 20 knops fart, så att skummet yrde högt öfver deras bogar. Det liknade något snöplogar, som i ilande fart skjutas fram af lokomotiv å igenyrade banor. Så gick ett och annat af fartygen ur hamnen och målsköto med sina stora kanoner. Då blixtrade det vid horisonten, och allt arbete vid förskansningarne upphörde för några ögonblick. Alla ville lyssna till den skarpa åska, som rullade vildt öfver land och haft, höra projektilens underliga tjut och se de stora vattenkaskader, som den kastade upp från vågorna, och det väldiga hvita rökmolnet, som sakta fördes af vinden. Så bef det åter tyst utåt hafvet, tills ånyo ett skott dånade öfver dess böljor. En dag målsköto monitorerna från sin ankarplats i hamnen.
Eskaderns många små ångbarkasser gingo och kommo. TIsynnerhef var »traden» liflig mellan eskadern och Fårösunds by, å hvars gata det ofta vimlade af officerare, matroser och båtsmän och fram mot qvällarne äfven at artillerister. Det var ett rörligt och friskt lif som fördes derute den kalla våren 1885, ett lif som kanske mången, som deltog deri, gerna önskade sig än en gång tillbaka. En allvarlig prägel låg öfver det hela; känslan af stundens allvar trängde till allas sinne, ty ingen fans, som ej trodde på kriget, och att här gälde att mot hvem det vara månde isvatå landets neutralitet. Matroser och artillerister syntes stolta öfver uppdraget, och pliktens bud sveks aldrig. En frimodighet stod präglad i dragen, som ock gaf sig tillkänna i hållning och skick. Sådane har aldrig den, som skrifver detta, sett svenske värfvade soldater se ut som löjtnant Theoanders gossar vid Fårösund, och kanske får han det aldrig mera.
Många nöjen stodo ej manskapet till buds, Om vädret var vackert helgdagssftermiddagarne, så dansades efter tonerna af ett handklaver eller en flöjt en stuad å en liten öppen plats utanför telegrafstationen. Deaflandsens döttrar, som vågade sig med i yran, fingo nog sin danslystnad tillfredsstäld, ty en svensk inatros är mer än märklig att kunna hålla ut, väl en halftimme i taget om det gäller. Äfven sprang man mången gång enkleken i byns gator.
Kanonbåten Sigrid hade stött till eskadern.
Den medförde ytterligare minförråd. Kanonbåten Skuld inkom äfven från sin station vid Slite. Den 21 Maj om morgonen ångade den vackra korvetten Balder under musik in i bamnen. Man väntade äfven Vanadis och några pansarbåtar.
Det var nu en verklig fägnad att se den samlade, rätt respektabla svenska Östersjöeskadern och veta, att den utgjorde blott en del af den svenska sjömakten, om hvilken man ju så ofta hört sägas, att den var så ringa och i ett så dåligt skick. Af alla de stora kanonbåtarne, som hafva pansarbrytande kanoner, funnos här blott 2, nämligen Rota och Skuld, af monitorerna endast Tordön och Tirfing och af de korvett- eller fregatt-riggade skeppen blott ett, nämligen Balder. Allt ombord var i ett prydligt och godt skick, och den svenska flottans befäl och matroser stå icke uti bildning och duglighet efter någon marins.
Fårösund och eskadern hade ofta besök uuder denna tid. Landshöfdingen å Gotland Poignant besökte den, äfven så militärbetälhafvaren å Gotland öfverste Hobenhausen.
Artilleri- och infanteriofficerare af alla grader kommo äfven till byn, och den lilla vänliga fra Sandström å värdsbusst hade ett grufligt besvär med att föda och skaffa logis åt alla.
En tysk sjöofficer gästade äfven Fårösund. Med märklig observationsförmåga tog han reda på allt. Som sig borde, bemötte officerarne med utmärkt artighet herr v. Bismarcks sändebud.
Efter Balders ankomst blef det lifligare i hamnen. Korvetten medförde en förträfflig musikkår. Intet af de öfriga fartygen ägde någon sådan. Musik-ns toner fördes så sköna och mjuka öfver vågorna. När aftonen kom och alla lanternor tändes och ljus tindrade från alla koj- och kajutfönster å eskadern, liknade denna en flytande stad. På slaget mio dånade afconskottet, och sedan begynte exercisen med blänk-signaler, som sändes ut från schefsfartyget och besvarades af alla de ötriga. Dessa öfningar kunde fortgå till långt fram på aftonen. På afstånd togo de sig vackrare ut än något fyrverkeri. Så genljödo i nattens stillhet i skön samklang timslagen från alla fartygen, ett underligt sällsamt klockspel å denna ensliga plats bland skogar och klippor, invid det vida, brusande hafvet.
Den starka spänningen mellan Eogland och Ryssland hade emellertid minskats. För att undslippa krig gaf ministären Gladstone vika i den beryktade gränsfrågan. Dagarne före pingsthelgen kallades schefen för svenska Östersjö-eskadern till Stockholm. Man stod »undrande och spörjande» vid Fårösund om, hvad denna färd skulle betyda. Mången antog för visst, att konungen skulle vara med, när Drott återvände. Visbybor, som på lusttur Pingstdagen besökte hamnen, visste med bestäridhet att berätta detta.
Annandag pingst om morgonen återkom Drott med amiralen. Som ingen salut eller flaggning ägde rum, förstod man, att konungen ej var med. Snart förnams af dem, som besökt schefsfartyget, att eskadern följande onsdag skulle afgå. En del af skeppen skulle gå upp till hufvudstaden, andra åter stanna i skärgården för att proviantera och fylla förbrukade kolförråd och derefter begifva sig ut på en expedition till nordligare farvatten.
Större delen af minafdelningen under kapten Carlstedt sknlle dock qvarblifva tills Vidare!
Om morgonen den 27 Maj lägrade sig en väldig stenkolsrök öfver hamnen. Eskadern redde sig till affärd. En af de mindra kanonbåtarne hade redan om natten begifvit sig af.
De mindre kanon- och minbåtarne styrde kosan genom norra gattet, de större genom det södra. Så följde Balder, monitorerna och sist schefsfartyget Drott, Det blef i en hast tomt i hamnen efter de vackra fartygen, och med verklig saknad blickade man från Fårösunds by bort mot det södra inloppet, der de nyss legat. Endast en minafdelning, bestående af tvänne åagkravpråmbåtar, en minbåt, en mineka och f. d. korvetten, numera logementfartyget Lagerbjelke, voro qvar.
Arbetet med de båda batterierna vid södra inloppet hade raskt framskridit. »Fyra 12-centimeters kanoner voro uti sina placementer veckan före [pingst och inskjatna. På öfriga 3 placementer arbetades träget för att få allt färdigt under första veckan af Juni, hvilket ock ekedde. Under veckan före pingst inspekterades arbetet at fortifikationsgeneralen Leijonhufvud.
Den 6 Juni om morgonen anlände med Drott krigsministern general Ryding, sjöministera v. Otter, fortifikationsgeneralen Leijonhufvud, schefen för generalstaben Rappe och öfversten i generalstaben Elliot till hamnen, togo den och befästningarne i skärskådande och höllo ett ordentligt krigsråd öfver, hura den lämpligast borde försvaras.
Att denna resa ej var »blot til lyast», kunde man taga alldeles för afgjordt. Och länge behöfde man ej vänta på visshet härutinnan. Den 27 Juni avlände kapten Munthe till hamnen i sällskap med tvänne andre fortifikations. officerare, kapten Brunius och löjtnant Poignant, och begynte genast utstaka nya batterier. Ett stort vinkelbatteri af sten med jordbeklädnad och bestyckadt med 6 svåra positionskanoner och 2 fältkanoner skulle uppföras ett stycke söder om de färdiga batterierna och så placeradt, att des3 kanoner kunde bestryka hela inloppet och närmaste delen af hafvet, hvarjämte ett batteri för 6 12-centimeters kanoner skulle uppföras vid norra gattet till minliniernas skydd. Hamnen skulle sålunda försvaras af landbatterier, bestyckade med 21 kanoner.
Sedan platserna blifvit bestämda och planen för arbetet uppgjord, lemnade kaptenerna Munthe och Brunius hamnen. Löjtnant Poignant skulle med legdt folk begynna och fullborda dessa befästningar, härvid biträdd af arbetsschefen vid Visby hamnbygnader Andersson, hvilken under arbetet på våren tjenstgjort som förman för de civile arbetarne.
Kapten Carlstedt, som allt sedan eskaderns afgång varit qvar i hamnen med en styrka af 89 minörer och matroser, erdöll den 3 Juli, sedan förhållandet mellan Eogland och Ry3asland artat sig ännu fredligare och sålunda ingen fara för fredsbrott längre var öfverhängande, order att upptaga minorna.
Samtidigt erhöll artilleriafdelningen order att hemvända. Den 9 Juli lemnade den, ombord på ångaren Visby, Slite och Fårösunds hamnar.
Den 6 Juli begynte minornas upptagning. De utgjorde ett antal af 59. Efter 14 dagars arbete kunde kapten Carlstedt inrapportera, att han var färdig att afgå. Tvänne af flottans kanonbåtar afhämtade då de af minafdelningens fartyg, som ej voro försedda med ångmaskiner.
Med undantag af de pågående batteribygnaderna vid Fårösund voro desvenska neutralitetsrustningarne å Gorland slutade. De torde haft sin stora nytta med sig; man erfor derunder mycket, som kunde blifva till gagn för framtiden. Synnerligast gäller detta Gotlands försvar. Man tyckes kommit till fall insigt om, att denna ö — »en märklig ledamot af det svenska riket» — som Gustaf Vasa yttrat — »den dyrbara perlan i Sveriges krona» enligt Oskar den I — är af synnerlig vigt för landets försvar, och att hon i en främmande makts våld blefve en grat för vår sjelfständighet, ty då först kunde sägas, att fienden stod utanför portarne. Vår ställning vid ett en gång utbrytande engelskt-ryskt krig är oberäknelig, och kanske var vårt uppträdande vid Fårösund våren 1885 endast ett kort, men lärorikt förspel.

Gotlands Allehanda
Fredagen 31 December 1886
N:r 105.

Helt visst finnes ingen svensk man eller qvinna som sedan nämda vår icke har namnet Fårösund i minne. I orostull tid stod det då så ofta i tidningarnes telegramafdelning och dess ledande spalter, att det icke kan glömmas så lätt.
Då spred det sig så underliga rykten öfver det gamla nordanlandet, Efter en sjattioårig fred talades knappast om annat än krig och örlig. Man såg huru det mulnade i öster och vid horisonten, och man kunde i hvarje stund vänta, att vinden skulle föra dem samman i form af främmande örlogsflottor med krigets bemska förstörelseredskap och härar ombord.
Den engelsk-ryska tvisten, närmast berörande den afganska gränsen, vållade all denna oro och fruktan, så att vårt land, beläget mellan de tvistande makterna, kunde blifva ett Afganistan i norden.
Sedan ryssarne plötsligt den 30 Mars brutit den med engelsmännen nyss förut ingångna öfverenskommelsen om att ej vidare rycka fram och i en blodig batalj slagit deras allierade, afganerna, ur fältet, kunde man efter alla traditionella begrepp vänta ett stort krig när som helst, och visst är, att, om gamle Beaconsfield lefvat och styrt Enoglavds öden eller en om dess ära mån toryministär varit vid makten, det ej låtit vänta påsig i många dagar. Nu styrde ivrikespolitikern den fredsälskande Gladstone det stolta Britannia, men faran var öfverhängande i alla fall. Öfverallt inom vårt land insågs detra; och vår regering Var af samma tanke. Vår neutralitet måste ekyddas och vara så mycket ske kunde väpnad, – Det gick ej an att denna gång göra som under det förra orientaliska kriget, då den ena stridande parten utan motstånd tog den utmärkta hamnen vid Fårösund till operationsbas för sina företag i Östersjön. Skedde detta utan kraftigt motstånd nu, kunde ett fredsbrott med Ryssland väntas, och, man vill veta, att antydningar om detta från det hållet lemnats vår regering.
Samma dag som underättelsen om slaget vid Kursk-floden anlände till Stockholm, den 9 April, sändes derifrån order till Karlskrona om utrustandet af fartyg och till Karlsborg om en artilleri-afdelnings mobilisering, permitteradt manskaps inkallande m. m.
Vid flottans stationer i Stockholm och Karlskrona blef hastigt lif och verksamhet. Man arbetade snart sagdt part och dag, och när underrättelserna blefvo än mer hotande, ångade kanonbåtarne Rota, kapten Barklay, och S&uld, kapten Brusevitz, båda fartygen försedda med pansarbrytande 27 centimeters kanoner, ut i Östersjön och bort till Gotlands farvatten. Skuld tog posto vid inloppet till Slitehamn och Rota vid Södra inloppet till Fårösund. Till sistnämda ställe anlände omsider från Karlskrona och Stockholm monitorer, kanonbåtar, minfartyg, så att derstädes i början at Maj var samlad en eskader under v. amiralen Virgins beföl, sammansatt at följande fartyg: schefstartyget Drott, monitorerna Tirfiog, kommendörkapten Lind af Hageby, och Tordön, kommendörkapten Ulft, kanonbåtarne Rota, Alfhild och Astrid, minfartyget Ran, minbåtarne Sejd och Rolf, två ångkranpråmbåtar för minors pedläggning, en mineka, en mindre minbåt och fem logement-fartyg för minafdelningen, f. d. korvetten Lagerbjalke.
I slutet af April hade artilieri-detachementet från Karlsborg, 100 man under betal af kapten Bratt vid Göta artilleri-regemente och löjtnanterna Theander och Bruno, blitvit överfördt.
Kapten Bratt och löjtnant Bruno stannade med 65 man som garnison å Enholmen vid inloppet till den berömda Slite hamn, der befästningar, 2 kassematterade verk af sten, blifvit anlagda under senaste kriget i Östersjön, bestyckade med hvardera 12 kanoner.
Sålunda var Enholmen bestyckad af tilllsammans 24 kanoner, deraf 8 granatkanoner och resten slätborrade bombkanoner.
Löjtnant Theoander med 35 artillerister och 2 underofficerare detacherades till Fårösund, hvarest ej tans ett spår till befästningar.
Ännu tidigare hade mobiliseringsorder ut färdats till Gotlands natlonalbevärings norra bataljon. Så fort fara Hotade, skulle uppbrottstecken gilvas medels ringniug från kyrktornen, en del kompanier marschera till Fårösund och ställas under msjir Carlstedis betäl, de öfriga till Slite under majoren frih. Kruses kommando. Alla från ön permitterads oficerare vid beväringen voro inkallade till tjenstgöring.
Så saart minafdelnivgen unger den i yrket skicklige kapten Herman Caristedt anländt, begyute den genast spärra hamnens södra inlopp med sina hemska förstörelsemaskiner, och offierarne vid fortifikationen kapten Munthe och löjtnanten frih. Leijonhufvud begynate samtidigt med all flit å gotländska stranden uppföra batterier vid detta inlopp till miuliniernas skydd. Härtill kommenderades manskap fråu flottan ; artilleristerna gjorde god vytta, kunnige som de voro uti att förfärdiga flätverk samt torfsätta skyddsvallar, och från trakten samlades allmoge enligt pålysning i kyrkorna, dock ej i så stort antal som arbetsscheferna önskat.
Men iunau det vidare ordas om dessa neutralitetsrustningar och det säregna lif de medförde å denna bland berg och böljor aflägsna vrå af verlden, vore det ej utan intresse att först nämna något om den utmärkta hamnen, som af mången anses som den bästa i Östersjön.
Fårösunds hamn skiljer Fårön från det gotländska ölandet eller, som det af Fåröbor benämnes, storlandet, Man skulle tro, att Fårön erhållit sitt namn af dess rikedom på får.
Men så är ej förhållandet. Namnet härleder sig af Farö — de sjöfarandes ö — och Farösund — de sjöfarandes sund. Hamnen håller från Bungeör å yttre redden tlll norra inloppet 1 1/2 sjömil i längd och har en ovanlig rymd. I södra inloppet ligger Skartgrundet. – Mellan detta och Fårön är segelleden 22 fot djup. Mellan grundet och storlandet är sundet icke farbart till följd af grundt vatten. Redden mellan grundet och Bungeör är 30—36 fot djup. Vid lastbryggan framme vid Fårösunds by är 18 till 20 fots vatten. Det norra inloppet har deremot högst 11 fots djup. Segelleden der är endast några få famnar bred. Ioloppeat är dock djupt nog för mindre örlogsfartyg. Hawnens bredd är mycket olika; närmast södra inloppet är den 1,600 fot. Dess största bredd är nåra 13,000 tot. Vid färgstaden vid byn är den omkr. 4,500 fot bred.
Hamnens längdlinie går i norr och söder. Anukarsättningen är den utmärktaste, och oaktadt sin ofantliga vidd och det på tvänne sidor omgifvande hafvet ligger dock hamnen lugnt, till följe deraf att, dess stränder öfverallt äro skogrika, Norra Gotland och Fåröna äro knappast annat än stora skogsbygder. Fåröns s\’rand är flack. Den gotländska deremot höjer sig ej så obetydlist från hamnstranden upp åt den 1/4 mil från denna belägna, många sekler gamla Bunge kyrka.
Från höjderna vester om Fårösunds by är en härlig utsigt ötver den sällsynt ståtliga hamnen, den omgifvande mörka skogsbygden och hafvet så i norr som söder. Å Fåröstranden synas några få bygnader vid färgplatsen. Eljes är stranden obebodd. Det lilla Fårösunds samhälle ligger så soligt mellan hamnen och landthöjden der bakom. Den har väl omkring 100 invänare. Trenne handelsbodar och ett värdshus för resande finnas dock. Posttelegrafstation finnas äfven, hvilka .båda till följd af »kriget» stego för en kort tid betydligt i rang och värdighet. Posten kom ock gick denna märkliga tid 4 gåvger i veckan mot 2 gåvger, och telegratstationen uppflyttades från 8:dje klass till 2:dra. Byns befolkning består nästan uteslutande at sjömän, fiskare och lotsar, Vester om byn ligger en samliog gårdar, Stucks, och närmare södra inloppet gårdarne Utbunge. HEljest är äfven denna strand ödslig och obebodd.
Befolkningen, i denna trakt, synnerligast å Fårön, är ett sparsamt, gästfritt och vänligt folk. Deras kroppsbygnad är hög och stark, deras språk och lefnadsvanor erinra om ett oförderfvadt slägte. Det är en karlayulenhet i deras skick, som antyder något storslaget och genomfriskt. Det rinner ännu vikingablod i ådrorna hos många af dessa oförfärade fiskare och jägare. Språket är ett genljud af »norrena tunga» och lär myeket närma sig isländskan. Många af ortnamnen hafva bibehållit sig oförändrade sedan hedenhös, såsom Hanureflan, Marpes, Siglefs, Ala, Misslauper, Aurgrund m. fl.
Det gamla fornspråket är dock ej godt för fastländingen att förstå. De hitkommenderade artilleristerna visste nog, att Gotland tillhörde Sveriges krona, men funno förhållandet ändå något oklart, De hade blifvit föria hit öfver vida hafvet; landet var olikt hemorten, bygnadssätt och seder andra och i all synnerhet språket så främmande. Under första tiden satte de derför alltid under adressen på sina afsärda bref helt betecknande namnet Sweden, i likhet med hvad de sett antecknadt å från Amerika anlända skrifvelser.

*) En af »krigskorrespondenterna» från i fjor, hr Gustaf Thorsander, har utsändt »En knippa minnen från krig och fred», hvari han jämväl egnar en uppsats åt det militära lifvet vid Fårösund på våren 1885. De välvilliga omdömena jämte en och annan hittills mindre beaktad upplysning i sak torde motivera uppsatsens införlifvande med Gotlands dagskrönika.

Gotlands Allehanda
Fredagen 24 December 1886
N:r 103.