Etikett: Eksta

År 1838 befans koret i Ejsta kyrka vara i så förfallet skick, att det behöfde repareras. Prosten P. Vallgren, som då var församlingens herde, lär hafva varit en kraftfull och tilltagsen man, som hade stort inflytande på sina församlingsbor, ja så att han helt och hållet kommenderade dem efter sin egen åsigt i saker och ting som gälde hela församlingen.
Bygnadskonsten låg den tiden ännu i förfall, så att icke ens denna konst högsta auktoritet, k. öfverintendentsembetet, hade begrepp om huru med ett gammalt konstverk vid ett sådant tillfälle skulle förfaras. Den mest förfarne i arkitekturen, som på Gotland då fans att tillgå, var bygnadsinspektoren i Visby, lektorn J. G. Klingvall, sedan kyrkoherde i Roma och Björke. Han uppgjorde ritningar och förslag till våra kyrkoreparationer den tiden, sorgliga i åminnelse. Utan känsla för både konstvärde och ålder, bortref man de gamla fönstren af sten med dråpliga rosverk och poster, för att icke tala om de ovärderliga glasmålningarna, och nya fönster af trä, med stora, hvita, fyrkantiga rutor insattes i stället, oftast i murens utkant.
Bland de många gotländska konstverk, som fått vidkännas den tidens vandalism, är onekligen Ejsta kyrka att ställa i första rummet. Som sagdt, koret behöfde repareras, enär, enligt hvad kyrkostämmoprotokollen för den tiden utvisa, i hvalfvet funnos stora remnor och ett groft murstöd var uppfördt mot södra väggen. Lektor Klingvall uppgjorde en förslagsritning, som icke tycks af öfverintendentsembetet blifvit godkänd, men vid reparationens utförande efterföljd och hvarigenom kyrkan blifvit, såväl utifrån som inifrån sedt, till oigenkänlighet förändrad och helt och hållet beröfvad den liturgisk-symboliska, estetiska och arkitektoniska samstämning, som oafvisligen fordrar rummets fördelning och användning på ett visst sätt, för att de särskilda delarne af den antagna religionsbekännelsen må få sitt fullständiga uttryck vid våra gudstjänster.
Före denna reparation bestod kyrkan af:
eft lågt skepp med platt trätak, låga skråkantiga socklar, tvänne små rundbågiga ingångar, en från söder och en från norr, antagligen ett eller två snå rundbågiga fönster åt söder med höga bröstningar samt triumfbåge mot koret, hvilken vid korets ombygnad blifvit förstorad och fått spetsbågig betäckning;
ett vida högre kor med korshvalf, tämligen höga socklar, bestående af skråkant och derpå en öfverfalsad rundstaf, en stor spetsbågig ingång från söder, en mindre sådan till sakristian, ett enkelt spetsbågigt fönster åt söder, samt ett stort tredeladt sådant, med spetsig betäckning, åt öster;
en sakristia norr om koret med korshvalf, låga socklar samt antagligen ett litet fönster åt öster;
ett ganska högt torn i vester med Tyra spetsiga rösten och en åttkantig spira, socklarne högre än skeppets, men för öfrigt likadana, en rundbågig ingång från vester med halfcirkelformigt dörrfält, nedre afdelningen täckt med tunnhvalf, i öfversta afdelningen tre stycken rundbågiga gluggar å hvarje sida, som varit prydda med midtkolonner. Med all säkerhet kan man säga, att förrän det spetsbågiga koret kom till, fans ett mycket mindre kor, troligen med ett korutsprång i öster, Koret hade då antingen korshvalf eller tunnhvalf, och utsprånget bjälmhvalf. Att skeppet deremot hade platt trätak bevisar att det tillkommit under den tid, då ännu hvalfbygnadskonsten icke var allmän på Gotland; det är således ganska gammalt, har antagligen tillkommit mot slutet af 1100-talet. Tornet är deremot säkerligen ett femtiotal af år yngre än skeppet, hvilket synes dels af dess större och högre socklar, dels af den rikare dörromfattningen. Tunnhvalfvet och de rena. rundbågarne bekräfta deremot att det är snart 700 år gammalt, men trots detta, har det ännu samma raka och ungdomlig hållning, som innan det fylde sitt första århundrade.
I öfver sex hundra år hade Ejstaborna söndagligen samlats i sin gamla helgedom, då prosten Vallgren genomdref detta för Ejsta kyrka så ödesdigra kyrkstämmobeslut om kyrkans reparation, hvilken kostade församlingen mycket penningar — summan minnes icke antecknaren häraf nu — och arbete, utan att kyrkan derigenom blifvit på minsta sätt utvidgad, men deremot alldeles ’beröfvad sin kyrkliga prägel. Utan minsta aktning för de ålderdomliga, de sköna, de symboliska och de traditionella anordningarna, skulle allt omhvälfvas och förändras. Skeppets båda ingångar tillmurades, äfvenså fönstren, det platta taket borttogs. Triumfbågen med det derpå hvilande gafvelröstet, samt korets takhvalf och den gamla sakristian bortrefvos. Skeppets och korets vattentak nedtogos. Korets sidomurar afrefvos lika mycket som skeppets förhöjdes, så att lika höjd uppkom. Derigenom att det gamla skeppet och det nya koret hade samma bredd uppkom genom denna förändring, af dessa båda bygnadsdelar, ettenda långhus hvarpå ett nyttkroppåstak, med stora taklister af trä, upplades. Korets stora portal öfverflyttades åt vester så mycket, att den kom attintaga murens midt. På hvarje sida om dörren och på lika afstånd från densamma insattes, i murens ytterkant, ett fönster af trä med vanliga hvita glasrutor. Inorra långväggen insattes tre likadana fönster, midtemot de södra fönstren och dörren. Ur det stora tredelade altarfönstret, som ännu hade lemningar af måladt glas kvar, bortrefvos både karmar, poster och bågverk; största delen af öppningen tillmurades och i öfversta delen deraf insattes ett rundfönster, som intendenten P. A. Säve, i förtrytelsen häröfver, kallat, »fru Vallgrens spinnrockshjul», och i midten af detta fönster finnes infattad en kvarlefva af det stora fönstrets sköna glasmålningar.
Hela långhuset täcktes med ett förtryckt trähvalf, och har å båda långväggarna stora gesimser, Den gamla sakristians ingång tillmurades och i stället genombröts altarväggen på norra sidan af altaret, för att få genomgång till en sakristia, som uppfördes utanför denna sistnämda vägg. I den nyupptagna ingången till den nya sakristian insattes en vanlig boningsrumsdörr, och till råga på eländet sattes en likadan blinddörr på andra sidan om altaret. Den gamla hvälfda sakristian, hvars hörnstycken, socklar och fönster. troligtvis voro af huggen sten, bortrefs, icke till följd af att den var bristfällig, utan derför att man i korets norra mur skulle kunna insätta ett fönster som kom att sitta midt emot fönstert å södra sidan samt befrias från den lilla sakristidörren som icke hade någon motsvarighet på den södra sidan.
Den nya sakristian, som är en mycket simpel och vanlig bygnad, med fyrkantiga fönster af träoch som fått det ganska träffande epitetet »drängstugan», har. varit orsaken till, att det stora, sköna, dominerande fönstret öfver altaret måste förvandlas till ett spinnrockshjul. -’Den-vestra dörren, som i öfver sexhundra år hade varit stor nog att passera igenom, utvidgades nu, genom att i det närmaste borthugga sidoporterna samt borttaga både dess tröskel och det på posterna hvilande dörrfältet. Ja man gick ännu längre: man formligen greps af en förstörelsemani, ty, som ofvan blifvit sagdt, bestod korets sacklar af en hög skråkant med en derpå liggande öfverfalsad rundstaf, men deremot bestod skeppets sacklar af små, låga skråkanter. För att nu få så stor likhet som möjligt emellan dessa båda bygnadsdelar, skepp och kor, som genom den skedda förändringen skulle sammansmältas till ett, bortslog man rundstaflisten å korets södra och norra väggar, men behöll den kvar å den östra, enär den till största delen täckes af den nya sakristia.
I kyrkan fans en altartafla af sandsten från midten af 1600-talet. Denna tafla lära åtskilliga af församlingsboarne önskat skulle få kvarstå, men prosten Vallgren hade annorlunda beslutit. Han fattade själf järnspettet och i arla morgonstund, med egen hand, nedbröt han altarprydnaden, så att när arbetarne på morgonen skulle börja sitt dagsarbete i kyrkan, lågo altartaflans bildverk, sirater och drufklasar vräkta huller om buller.
En altartafla af trä jämte predikstol inköptes från en kyrka på fastlandet (Upland?) Altartaflan, som har tre goda målningar, hvilka dock göra ringa eller ingen eftekt på det stora afstånd de skola ses, är utförd i rococomanér liksom predikstolen. På ett altare af trä, som stäldes intill östra väggen, uppsattes den ganska höga och smala altartaflan och ofvanför denna, på något sätt, upptornades predikstolen. Men hur det var, så passade icke denna upphöjda plats, der så att säga presten trampade Herrens altare under fötterna, herr prosten riktigt väl, hvadan predikstolen efter någon tids förlopp åter nedtogs och uppsattes utmed norra långväggen. Om denna kyrkans förändring säger professor Brunius i sin »Gotlands konsthistoria»: »Det väcker förvåning att man föreslagit denna förstöring af ett forntida konstverk, och derpå användt en dryg kostnad, ehuru ej kyrkan derigenom blifvit utvidgad».
Förliden torsdag 21 dennes hölls kyrkostämma med Ejsta församling, då meningen var att så långt möjligt vore utplåna minnet af 1838 års förstörelseverk å Ejsta kyrka. Till församlingens heder kan omtalas, att kyrkostämman beslöt att i sin gamla kyrka återgifva de traditionella dragen af en gotländsk kyrkas inre genom att åter insätta en triumfbåge af huggen sien, inslå nya takhvalf af tegel, att rifva den nuvarande sakristian och uppföra .en ny på den gamla platsen mot korets norra vägg, att återställa östra korfönstret, samt utbyta träfönstren mot sådana af sten med glasfyllnaderna af katedralglas infattade i bly, att återställa vestra dörrorafattningen genom att inlägga ett nytt trebladigt dörrfält och ny tröskel af sten, att insätta nya dörrer af ek med medeltidsbeslag, att inlägga nytt golf af trä under bänkarne, samt af cement och sten i gångar och öppna platser, att insätta nytt altarskrank af ek och ny bänkinredning med gaflar och skärmar, äfven af ek, samt att i hvalfkuporna anbringa dekoreringar, med motiv härtill tagna från någon gotländsk kyrka, allt för en beräknad kostnad af 11,000 kr.
Förslagsritningar med kostnadsförslag äro uppgjorda af byggmästare N. Pettersson i Visby.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 27 Februari 1895
N:r 33