På grund af kungörelse i Posttidningen 1 December 1881, afinnehåll att skolläraretjonsten i Dalhem vore ledig till ansökning samt att med denna tjenst vid ordinarie innehafvares afgång komme att förenas organist- och klockaretjensterna på så sätt att, när skollärarebefattniogen lemnades, dermed skulle följa afgång äfven från de båda andra tjensterna, hade skolläraren Hjalmar Olsson sökt och erhållit sagda befattningar. Då Olsson ej kunde till belåtenhet leda kyrkosången inom församlingen, ålade honom kyrkostämma 20 Maj 1889 attskaffa kantorsvikarie. Den 24 i samma mbnad begärde då Olsson hos kyrkorådet att få afsäga sig kyrkotjensterna, dervid tillkännagifvande, att denna anhållan ej vore ovilkorlig. Kyrkostämma 17 Juni förklarade emellertid Olsson entledigad från alla tre befattningarna.
Häröfver besvärade sig Olsson hos dom: kapitlet och anförde som stöd för besvären hufvudsakligen:
Klaganden ansåg sig på grund af ansökningskupgörelsens form icke förmenad rätt att ej blott begära utan jämväl erhålla entledigande från kyrkotjensterna med bibehållande af läraretjensten. Från den sistnämda hade aldrig begärt afsked, hvarmed skulle följa förlust af de båda andra.
På grund häraf anhöll klaganden, att domkapitlet måtte upphäfva såväl det kyrkostämmans beslut, hvarigenom han blifvit skild från tjensterna, som det, hvarigenom han ålagts att hålla kantorsvikarie.
Hörda öfver besvären, ha kyrko- och skolråden förklarat, att Olsson vid flere tillfällen erkänt sig. sakna röst och öra för musik, att han ej kunnat leda försången i kyrkan samt att han i regsl ej tjenstgjort vid begrafningar, barndop m. m., utan sändt sin klockarevikarie, som ej kunde upptaga psalmmelodierna. Dessutom hade Olsson mycket väl haft känne:dom om alla tre tjensternas permanenta sammanslagning, evär den ytterligare betonats af en kyrkstämma 1882, då Olsson tjenstgjorde som vikarie inom församlingen.
På dessa grunder hade stämman ansett sig äga laglig rätt, att när Olsson begärt afsked från en af tjensterna, entlediga honom äfven från de båda andra.
Vid föredragningen af dessa Olssons besvär inför domkapitlet antörde rektor Jacobson, med hvilken lektorerna Lemke och Fagerholm instämde: När ej i ansökningskungörelsen sagts något om följderna för lemnandet af klockare- eller organisttjensterna, torde ej komma Olsson något vid, om vederbörande dervidlag gjort sig skyldiga till ett förbiseende af några vigtiga ord. Likaledes vore ej styrkt, att Olsson förklarat sig villig att underkasta sig det kyrkostämmobeslut, hvarigenom de tre tjensterna gjordes oupplösliga från alla sidor. Under sådana förhållanden hade kyrkostämman saknat all befogenhet att taga ifrån Olsson lärareplatsen och såsom kyrko- och skolråden handlat, får det hela smak af en afsättning, hvarför domkapitlet borde till all kraft och verkan upphäfva det gjorda entledigandet.
Lektor Höjer, med hvilken biskopen instämde, anförde: Ehuru i ansöknings: kungörelsen oupplösligheten mellan tjensterna angifvits blott från ena sidan, torde dock ej derför tillräcklig gruvd finnas för upphäfvande af kyrkostämmans beslut, så mycket mer som Olsson måste, då han begärde entledigande från kyrkobefattningarne, anses ha ägt kännedom om det ofvan nämda stämmobeslutet om oupplösligheten från alla sidor. Stämman hade alltså varit i sin goda rätt att afskeda honom. Men då afsägelsen af kyrkotjensterna ej var ovilkorlig, instämde de sistnämda med domkapitlets majoritet, hvadan Olssons entledigande sålunda blifvit af kapitlet upphäfdt.
Vid besvären angående åläggandet att skaffa kantorsvikarie fäste domkapitlet ej något afseende.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 25 September 1889
N:r 110
