påbörjades i går på öfligt högtidligt sätt.
Tidigt begynte klockorna ringa samman och klockan 9 samlades man till gemensam gudstjänst i domkyrkan, dit prestmötets medlemmar aftågade från biskopsgården.
Predikan hölls af kontraktsprosten Reuser i Stenkyrka, hvilken till till text hade valt Joh. 6:29 samt till ämne: »Tron på Jesus, Guds son, ett verk af den helige ande».
Klockan var 11, när man anlände till allmänna läroverkets stora sal, dit förhandlingarna äro förlagda. Snart var hvarje plats upptagen.
Biskopen besteg talarstolen. Man sjöng stående psalmen »Veni, Sancte Spiritusl», hvarpå biskopen höll ungefär följande hälsningstal:
Under nedkallande af nåd och frid från Honom, som är all god gåfvas gifvare, bjuder jag eder, älskade och efterlängtade bröder, välkomna, i det jag nu förklarar mitt andra offentliga prestmöte i Visby stift öppnadt i Guds Fadrens, Sonens och den Helige andes namn…
Vår tid är en allvarsam tidsålder. Visserligen är det sant, att hvarje tidsskede har sin karaktär, men det är ock sant att vid vissa tidpunkter dragen äro så blandade, att det är svårt att säga tidens signatur. Om det fans en tid, då pendeln uti historiens väldiga urverk gick med stadig gång, synes det, som om i våra dagar något kommit i olag vid densamma, den svänger och svänger utan något bestämdt mål. Det är dock ej så, ty ännu håller han, som är verldarnes herre, spiran.
Så oordnad är dock ej tidens art, att deri ej kan skönjas något utmärkande. Detta trodde talaren hafva tagit sin början just vid den tidpunkt, hvars minne vi nu firade, i det att då tyngdpunkten fördes öfver från det utommenskliga till det inom menniskan och naturen förhandenvarande. Detta framkallades af den öfverdrift hvarigenom, man trott menniskan bestämmas af utomvarande krafter. Besinningen kom, attäfven inom oss finnas sådana, som väcka de yttre. Men, som det ofta sker i utvecklingen, hvad som förut betonats för mycket, ringaktades nu. Så bröt fram det stora ordet upplysning och särskildt i vårt land tog upplysningen fart genom Gustaf Adolfs åtgöranden. Det borde ej heller förbises, att med Brömsebrofreden sammanfaller den svenska pressens upprinnelse, i det Post- och Inrikestidningar då började utgifvas, och pressen har sedan varit en verksam spridare af upplysning.
Hvad som i våra dagar utmärkte uppysningen var, att den blifvit folkets, och detta måste vara glädjande, likasom ock det öfver allt märkbara framåtskridandet. Men icke upplysning, icke framåtskridande allena kunde tillfredsställa menniskoanden. Stannade man här, blefve man icke lycklig, ty samvetet, hjärtat kunde ej finna frid med mindre än att Gud gjorde sig gällande i menskoverlden Likasom när pendeln svängt för långt öfver åt ena sidan, den vänder tillbaka genom verkets anordning, så upptager ock menniskoverlden ånyo det en tid åsidosatta Så begynner gudsbehofvet att i våra dagar ånyo göra sig kändt, vi kunna ej som menniskor, som svenskar varå utan Gud. Derför, hur mörkt det än månde se ut, skall ej den tiden komma, då ej andens kämpar behöfvas. Det har kommit derhän, att man ej trifs med det obundna skick, hvari den gudomliga kraften verkat i de lägre lagren. Svenskens behof af ordning gör sig här gällande Lika litet som det kan sägas, att svenskarne under de senaste årtiondena varit irreligiösa, lika litet har det under de senaste åren, ja dagarne utmärkt dem att vara okyrkliga.
Tiden är af ansvarsfull art. Arfvet skall tagas — af hvem? Det beror på oss. Derför att vi fått ämbetet att öfva andens verk äro folkets blickar riktade på oss, hur vi fylla vår plikt. Det går ej längre att verka godt endast genom att vara prest. Ämbetet snarare skadar än gagnar, men fylles det af en personlighet är ämbetets makt bland vårt folk ej förloradt
Huru fylla det? Hit hör ett omutligt bevarande af Guds gifna ord jämte aktgifvande på de kraf som tillhöra vår tid. Detta är af allra största vikt. Så måste man omsätta teori i praktik. Gör man detta, skall svenska kyrkan ej verka utan frukt. Tiden är beredd för henne. Nu beror det på om hennes prester gifva folket stenar i stället för bröd. Vi få ej vara modlösa, ej tro fienderna vara oss öfvermäktiga, Äro vi af Gud, bära vi i oss kraften att öfvervinna verlden . . .
I det inledningsföredrag, som biskopen sedan höll, hade han till besvarande uppställt denna fråga:
»Skall svenska folket blifva den rena evangeliska lifsåskådningen trogen eller äro vi på väg att återgå till de läror, hvilkas följdriktiga utveckling katolicismen är?»
Talaren kom härvid till det resultat att visserligen gör katolicismen sina starka anlopp, men vi sakna dock ej medel att stå den emot. Såsom sådana angaf tal. samverkan mellan presterna och folket, presternas trägnare brytande ur andens målmfyndigheter, upptagande af hvad godt katolicismen har i sig o. s. v. Dessutom såg tal. i de skandinaviska folkens lifsideal, så vidt skildt från katolicismens, samt i deras historia ett ytterligare stöd mot katolicismen.
Sjöngs ps. 224, 3 sista verserna.
På biskepens förslag afsändes till konungen i Marstrand ett så lydande telegram:
Hans Majestät Konungen.
Inför Eders Kongliga Majestät anhålla underdånigast Visby stifts presterskap och elementarlärarekår, som i samband med lagstadgadt prestmöte denna dag högtidligt begå minnet af Gotlands väsentligt oafbrutna 250åriga välsignelserika förening med det urgamla älskade moderlandet, få betyga sin undersåtliga vördnad, hängifna kärlek och orubbliga trohet.
Underdånigst
von Schéele.
Prestmötet utsåg till sekreterare konsistorienotarien N. F. Öfverberg.
Härpå lemnade biskopen katelern åt prestmötets preses, kyrkoherde J. Odin i Dalhem, hvilken i ett längre föredrag bad om ursäkt för alla de inre och yttre brister, som han vore öfvertygad vidlådde hans afhandling »Den individuella frälsningstillegnelsen inom kyrkan».
Så vidtog diskussion öfver denna.
Lektor Lemke komplimenterade preses för den i det stora hela förtjänstfulla athandlingen, hvaremot endast kunde anmärkas, att den syntes vara något för mycket utdragen på bredden och ordrik. Mot författarens uppfattning af den nya födelsen ville dock tal inlägga en bestämd gensaga. Denna nppfattning vore icke fast och stabil. Förf. tycktes ha följt den terminologi, enligt hvilken nya födelsen betecknas med trons upptändande (donatio fidei). Tal. ville deremot framhålla, att man hade både skrift och bekännelse på sin sida, om man bestämde nya födelsen som något annat och mera än upptändandet af tron.
Kyrkoh. Odin försvarade sin uppfattning.
Lektor Lemke vände sig derpå mot hvad som beträffade förhållandet emellan den rättfärdiggörande och den pånyttfödande tron Ansåg, att förf. dervidlag förväxlat grund och följd; Förf. skilde mellan en allmän och en individuel rättfärdiggörelse. Med hvad rätt? ”Pal. trodde, att detta kunde leda till stora förvillelser, beroende på huru man fattade denna allmänna rättfärdiggörelse.
Kyrkh. Odin bemötte de gjorda invändningarna och vågade påstå, att hans förklaringar hade hemul för sig och icke kunde befaras leda till nyevangelism.
Kyrkh. Sik hade känt sig synnerligen tilltalad af afbandlingen, som vore redigt uppstäld, med väl grupperade moment och skrifven i ett klart och lättfattligt språk. I likbet med d:r Lemke ansåg dock tal., att förf.
dragit ut för mycket på bredden och sväfvat ut ibland till saker som egeutligen icke hörde till ämnet. Så i fråga om döpelsen, och vidare i fråga om härliggörelsens stadium, der förf. upptagit och utförligt behandlat äf ven frågan om döden och dödsriket, som näppeligen hörde dit Det ville synas tal. som om afhandlingen skulle vunnit på att förf. mera än hvad han gjort iakttagit begränsning.
Preses hänvisade, såsom förklaring af den klandrade vidlyf:igheten, till hvad han förut i inledningen yttrat om hvad han i sin afhandling ämnat gifva. Genomförandet af den uppstälda planen hade med nödvändighet kräft de af åen föregående tal. vidrörda frågornas behandling.
Kyrkoh. Gradelius ville fästa sig vid hvad lektor Lemke först yttrat om nya födelsen. Tal. anslöte sig till förf:s uppfattning, att tron föregår nya födelsen. Af största vigt vore emellertid att be:tämma hvad tron är. Den mest omfattande definition syntes tal. vara den af förf. gifna: tron är lif. Lif måste föregå rättfärdiggörelse.
Biskop von Schéele stälde sig i fråga om vya födelsen på lektor Lemkes sida. Framhöll nödvändigheten för förf. att se till att de bibelställen som anförts af opponeaten icke stode i strid med hvad i afhandlingen anförts, Tron måste uppfattas dels såsom fides ad Christum tendens och dels som fides Christum apprehendens och fides in Christo operans.
al. ville nu ställa till förf. 2 frågor: en formel, angående förhållandet till skriften, och den andra, reel eller matriel, ang. de olika uppfattningar, hvari tron får fattas.
Prceses framböll till svar härpå bl. a., att i skriften icke skiljes emellan tro och ny födelse, samt att biskoparne Heurlin och Ullman, bland andra, omfattat samma åsigt som den i athandlingen framstälda.
Efter ytterligare ett replikskifte mellau biskopen och preses lemnades ordet åt utn. kyrkohb. Hedgren, som anhöll om närmare precisering af förf:s ståndpunkt i fråga om graden af den arfsynd som hvart och ett hit till verliden födt barn för med sig.
Præses ville, ehuru han icke kunde till förbinda sig att svara på alla möjliga frågor, gerna svara på den senast framstälda, enär den vore lätt att besvara. Såsom barn födas med olika anlag, så vore det väl ätven klart att den arfsynd de förde med sig till verlden skulle hos olika barn vara till graden olika.
Biskopen: Ej berömligt att författaren synes syfta till nådens erbjudande så, att det mera får karaktären af underrättelse, att menniskan sålunda, när bon ej af omständigheterna anammat den i lifvet, skulle kuuna göra det eftter döden. Man får ej förringa allvaret i Guds frälsningsanbud derhän att det ej blir ett direkt meddelande. Ansvaret af dess ickeemottagande är oundvikligt. Dock ansåg han ej förf. stå på apokatastasis ståndpunkten.
Præses hoppades att ingen fattade honom så, att ej Guds ord hade tillräcklig kraft till menniskans omvänd«lse. Han hade endast velat säga att hvarje menniska på hvarje tid ej vore egnad att fatta frälsningstillbudet.
Biskopen preciserade genom exempel ur afhandlingen sin i förra anförandet framstälda uppfattning af omhandlade punkten.
Præses medgaf att särskildt ett anfördt uttryck vore oförsiktigt och mindre väl valdt.
Kyrkoherde Hedgren: Författaren bar framhållit att äfven menniskokroppen ingredierar i gudsbelätet. Då måste väl ock i gudsbe lätet det kvinliga elementet vara representeradt, åtminstone i änglaverlden? Men vi veta ju, att änglarne äro könlösa.
Præses: Ansåg det berättigadt att räkna kroppen till gudsbelätet; att menniskan skapades man och kvinna berodde på förhandenvarande förhållanden. För öfrigt fiunes en hel religionsåskådning, den katolska, som vill ha det kvinliga representeradt i gudomsväsendet — jungfru Maria. Paludan-Müller ansåg att denna princip kunde representeras af den helige ande.
Biskopen: En betänklig tanke, en teosofisk åskådning. att anse det kroppsliga representeradt i Gud. Står nära rationalismen, att beröfva Gud hans genomgående andlighet.
Kyrkoherde Lagerman: Hvad menar: författaren med att särskilja person- och natursida hos menniskan? Förf. syntes honom bra mycket rationalisera.
Præses försvarade sin åtskilnad i berörda afseende: Den hade sitt fulla berättigande just i fråga om det späda barnet, der det personliga ännu ej kommit till sin utveckling. Barnet är person blott potentiellt, icke aktuellt.
Sedan diskussionen afbrutits strax före kl. tre och mötet beslutat, att närvarande hospitas skulle få i morgondagens diskussion deltaga, sjöngs en vers af ps. 199 hvarpå mötet åtskildes för dagen.
Till middag i biskopsgården samlades prestmötets deltagare jämte hospites och andra inbjudna kl. 3,15 e. m, Derifrån gingo gästerna sedan i procession till domkyrkan för att öfvervara minnesgudstjänsten.
Andra dagen.
I morgse kl. 8 hölls gudstjänst i domkyrkan, hvarvid kyrkoherdarne Gadd och Ekman förrättade altartjänsten samt kyrkoberde P. R. Kullin predikade, mid anledning af Apg 9: 15—17, om »Guds nåd mot hans tjänare och Guds nåd genom dem».
Kl. 10 började sedan å läroverkssalen förhandlingarna med afsjungande af en vers af ps 316, hvarefter biskopen meddelade början till sin öfversigt af kyrkans ställning inom stiftet under tiden efter senast hållna prestmöte. Vi skola i ett kommande nummer meddela ett och annat ur den intressanta redogörelsen, något som utrymmet i dag ej tillåter.
Efter ytterligare psalmsång, ps. 304, fortsattes diskussionen från gårdagen öfver Præses afhandling.
Ordet erhölls först af Augustanapastorn J. Seleen, som höll ett längre anförande; vidare yttrade sig kyrkoherde Lagerman i Gällared, kyrkoherde Gadd, som hufvudsakligen var af samma åsigter som den föregående talaren, biskopen, kyrkoherde Gutenberg i Martebo, kyrkoherde Hulteman i Klinte, som i ett synnerligen ledigt och talangfullt anförande aforistiskt, men med skärpa Kritiserade preses. Anmärkningar, varmt framförda och på sak gående, gjordes ock af kontraktsprosten Uddin i Sanda, ehuru Præses fann desamma vara i mycket en strid mot väderkvarnar.
Sedan diskussionen definitivt afslutats omkring kl. 2, höll kontraktsprosten Uddin minnestal öfver de under den nuvarande biskopens ämbetstid aflidne prester och elementarlärare.
Klockan 6 i afton håller kyrkoherde K. O. Söderström i Rone å läroverkssalen föredrag »Om predikoämbete och församlingsföreståndare och kl. 7 e. m. är sångföredrag af »Kyrkosångens Vänner» i domkyrkan samt derefter bön.
Prestmötet är ovanligt talrikt besökt.
Af stiftets prester saknas endast några få, som af sjukdom hindrats infinna sig.
Såsom hospites deltaga: biblioteksamanuensen grefve E. Lewenhaupt och docenten Classon, båda från Upsala, Augustanapastorn J. Seleen, lektor K. M. U. Eggertz, doktor R. V. Molér, kyrkoherden J. Österberg i Hjorted, brukspredikanten J. Kaldén, komminister Rydén, pastor Petri från Vestmanland, komminister J. O. Bergklint-Hyllengren från Misterhult, komminister Lagergren, teol. kandidat A. Hauffman, teol. kandidat Fritjof Hall, komminister Andersson från Strengnäs stift samt professor Norrby, som dock anländer först i morgon.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 14 Augusti 1895
N:r 124
