Gotländska bilder.
tecknade af
Osvald Stein.
10.
Konstapel Flink och Ytlings-Elias.
Det är nu mångs, många herrans år sedan, att ute vid Hästnäs en höst hölls ett pärongille, hvaraf minnet ännu lefver i sägnen.
En vacker höst var det och en härlig dag, en sådan som hösten kan bjuda på Gotland. Ute i en fager äng, der björkarne knappt hunnit gulna, samlades så en eftermiddag en skara af stadens ungdom. De hade »bjudit af» ungdomen i Tingstäde, Veskinde och Bro socknar. Ett våg skulle stånda.
Stadsborna hade kommit först till mötesplatsen. Det var unga, duktiga karlar, bland hvilka den starkaste och karskaste var en stolt artillerikonstapel vid namn Flink. Han var det, som skulle förskaffa staden seger öfver landtborna, ty ingen kunde som han skjuta till måls, störta stång eller kasta varpa.
De förstkommande kastade sig ned i gräset för att invädta sina motståndare. De hade ingalunda tråkigt, ty stadens vackraste och gladaste töser hade följt med dit ut för att åskåda täflingskampen. Snnart blef derute i Hästnäsängen en hel samling af folk.
Tingstädeborna, jemte de från Bro Veskinde kommo, efter förut skedd uppgörelse, på en gång till stridsplatsen. De åkte i stora, löfvade skrindor och helsade vid ankomsten stadsborna med lifliga hurrarop.
Snart var man i underhandling om våget. Detta skulle omfatta tre spel, som ou af »vågarne» bestämdes att denna gång blifva målskjutning med kula på svängande tafia, stångstörtning och varpa.
— Godt — sade konstapel Flink — då ska ni få valsa, och han tog sitt granna gevär från axeln med en viss stolthet och säkerhet, då det blef bestämdt, att han skulle skjuta för Visbyborna.
Och hvem välja ni? — sporde de tre utsedda prisdomarne — en handlande från staden och två hemmansägare— landtborna.
Ja, det hade de inte så noga tänkt på. Det kunde just göra detsamma. Men eftersom man måste bestämma sig för någon, så kande man ju godt ta Ytlings Elias från Bro.
Lugn och trygg trädde han fram och skakade hand med konstapel Flink. Denne såg på Ytlings-Elias’ bössa.
— Hör du den — sade han — den måtte du ha ärft efter farfar din.
Å, så gammal är den inte; har smidt den sjelf och känner henne från kolfven till mynningen. Inte är hon så vacker som din, men hon reder sig nog tänker jag.
— Nå hvem skjuter först? — fortfor konstapel Flink.
— Ära den som äras bör — svarade Ytlings-Elias — staden börjar.
På vederbörligt afstånd hängde den hvita trätaflan med den svarta pricken. Konstapel Flink stälde sig i postition och såg sig stolt omkring. Folket trängde på.
— Undan, gubbar, jag vill ha plats när jag skjuter! — skrek han.
Han lade ögat till sigtet, väntade till taflans svängningar blefvo jämna. Pangl Der föll skottet och på taflans plötsliga stannande med en knyck såg man, att Flink träffat. Det var till och med prick.
Ännu en gång smälde skottet och återigen prick, Stadsborna började hurra och skrika. Landtborna stode tysta med Elias i spetsen. Han log bara, der han stält sig med händerna i lommen.
Före det sista skottet pustade Flink. Han ville vara säker på det också. Slutligen gick det af. Folket stod i andlös väntan. Men deana gåvg stannade ej det svängande målet. Skottet hade gått »bumbel».
En ed frampressades mellan konstapel Flinks läppar och det var med några vreda, hånfulla ord han lemnade rum för Ytlings-Elias från Bro. Denne hade icke så vacker ställning på kroppon, när han sköt, som artillerikonstapeln, men man såg genast att han hade säker hand. Att han också hade säkert öga, det visade sig genast, ty så fort Elias hann ladda, stungade havs simpla bössa kulorna midt i pricken på det svägande målet.
Nu var det landtbornas tur att jubla.
Det gjorde de också med besked, så att stadsborna blefvo alldeles ursinviga. Värst var konstapel Flink. Han förklarade, att han skulle grundligt kringklappa dea fräcke Ytlingssmeden, och han for omkring som en skottspole för att söka honom.
Men Ytlings-Elias hade anat oråd, försvunnit ur virrvarret, satt sig upp på en häst och skumpat i väg till Bro. Prisdomarne fingo lugna de uppretade, och så öfvergick man till att »ställpa stang». Åter var det Fiink, som på Visbybornas sida trädde fram. Han kastade stången mycket vackert, så här skulle staden bli segrare. Men när sedan en jättelik Veskindebonde klef fram och med väldiga näfvar grep tag i stången, då steg folket ofrivilligt undan, och det var med häpnad man såg, hur han slungade den väl tre gånger så långt som konstapel Flink.
Stadsbornas förbittring kände inga gränser. De gitte rakt inte kasta varpa. Nu ville de slåss. Men då trädde genast fram samme bonde som nyss siörtat stången, kaflade opp tröjärmarna och förklarade, att han skulle ta hvilken som helst på rak arm. Dh besinnade sig stadsborna och ville draga sina färde.
Men nu fingo prisdomarne åter träda emellan. Man hade ju kommit hit för att leka och roa sig i all vänskap, icke för att byta ord och slåss. Och hur det var lyckades man med alla åskådarnes, icke minst tösernas, hjelp försona parterna. Man glömde svart all strid, och i den vackra ängen stäldes till ett lusteligt dansygille och under det man hvilade sig från de sprittande polskorna, smorde man kråset med läckra Hästnäspäron.
Och så slutade detta våg mellan stadsbor och landtbor Mikelsmässotiden för många tiotal af år sedan.
Ännu i dag ba idrottsmännen bland stadsborna mycket att lära af dem från landsbygden.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 20 Januari 1893
N:r 11
