Etikett: Alva

ett gotländskt företags historia.
Utställning 1904 märkesår för en av Gotlands ledande maskinfirmor.
Måndagen den 9 april år 1900 kunde man i Gotlänningen läsa en annons, vari Fritiof Pettersson i Havdhem tillkännagav att han tisdagen den 17 april 1900 ämnade öppna en järn- och redskapsaffär vid Korsby i Havdhem och rekommenderade sig i allmänhetens välvilliga hågkomst. Förhoppningarna hans har infriats. I dag står Bröderna Petterssons i Havdhem som en av de ledande firmorna i branschen på Gotland.

Gamle chefen har lämnat ledarskapet i brorsonen Bengts händer. Han kunde göra det med tillfredsställelse, då firman utvecklats stadigt och nu ytterligare befäst sin ställning som ett ansett företag på området.
När Gotlänningen häromdagen tittade in i bostaden, tog gamle chefen själv emot och strålade i hela sitt ansikte, när han visste att det skulle bli en pratstund om gamla tider.
— Hur kom det sig att Ni öppnade egen affär?
— Ja, det var ju så, att Valfrid dch jag — bondsöner från Överöstris i Alva — gick igenom ett par skolor. Jag själv gick igenom folkhögskolan och lantmannaskolan här hemma samt Kristinehamns praktiska skola. Valfrid gick igenom lantmannaskolan och så var han lantbrukselev i Skåne och då jag även praktiserat inom järnbranschen i stan i sex års tid, det var förresten hos Troed Pettersson, numera Visby Järn- och maskinaffär, var det kanske det lämpligaste för oss att öppna en egen affär.
Det var då mest småartiklar, som vi livnärde oss på. Det kom maskiner i handeln och vi började representera märket Marshall, dåtidens stora lokomobil-tröskverk. Medan Valfrid var ute i gårdarna och sålde maskiner skötte jag själv affären.
Man började vid sekelskiftet allmänt odla betor och boskapsskötseln utviridgades. Bönderna skulle ha större vagnar, plogar och redskap — jordbrukets modernise ring kan man tala om. Allt mer och mer maskiner och redskap kom till Gotland, och det gällde att välja de rätta märkena.

Kommersen större när järnvägen förlängdes.
1901 drogs järnvägen fram från Hemse till Havdhem och det var för oss ett ytterligare steg i utvecklingen. Då for bönderna hit till Havdhem, och köp gjordes upp. På den tiden var det minsann inga bestämda arbetstider. Ibland kunde det t.o.m. hända att man inte hann äta. Stängningstiderna var det heller inte bestämt med. Det var ju så, att tåget kom in vid 20.30-tiden på kvällen, och då fick man hålla öppet.

\”Bara inte Marshall får sälja…\”
1904 var det stor utställning vid Södra Byrummet i Visby, och det var på denna som vi fick upp ögonen för Munktells. Hur det nu var, så var det helsvenska av större värde. Vi blev förresten uppvaktade av en representant som talade om fördelarna med Munktells. Att det var konkurrens även då förstår man, då representanten svarade, när vi ställde oss fundersamma och sa att vi kanske inte skulle få sälja så mycket: »Det gör detsamma hur mycket ni säljer, bara inte Marshall får sälja något.» Det blev i alla fall Munktells, och detta märke har nu firman representerat i snart 50 år, och då man betänker att Munktells skördetröskor genom Bröderna Petterssons har den största spridningen på Gotland och Munktells-traktorerna ligger i toppen, förstår man att det blir fantastiska summor.
Havdhem var på den tiden inte något samhälle att tala om, det låg gårdar glest spridda ioch vad affärsverksamheten beträffar, var det inte stort mer än järn- och redskapsaffären vid Korsby. Det fanns förstås en diversehandel. Tiderna blev bättre, bönderna började bygga och odla mark och snart utvecklades Havdhem till ett samhälle. I den lilla järnaffären gick det även framåt, och fotogen- och luxlampor m. m. blev inte de huvudsakliga artiklarna.

Kreugerkraschen.
När världskriget kom, fick affärsmännen kanske det bättre ställt. Priserna åkte då upp oerhört och bönderna handlade som vanligt. Det blev mindre med varor, men då bönderna hade pengar länsades faktiskt affärerna på artiklar. De som skaffat sig stora lager fick känna på svårigheter när Kreugerkraschen kom. Det blev ett rentav förskräckligt prisfall, och särskilt inom järnbranschen stod de handlare där som hamstrat.
Det blev uppsving igen, bönderna började intressera sig för traktorer bl.a. och Munktellstraktorn, som kom till Gotland 1917 kom att bli ovärderlig och kär hjälp på flera av gårdarna. I början på 30-talet blev efterfrågan stor och man kunde märka en glansperiod fram till andra världskrigets början.

När självgående lokomobilen rullade fram…
Innan traktorerna kom, var det den självgående lokomobilen som var den stora schlagern på maskinmarknaden.
Men hur fraktade ni ut dessa?
— Det var besvärligt många gånger, säger gamle chefen. De gick ju inte med så förfärligt stor hastighet. Men hade man fått sälja, måste den ju fraktas, och det kunde bli många episoder kring dessa. Det kunde ibland ta ett par tre dagar för att få iväg den till köparen någonstans på norra Gotland. Karlarna som fraktade dem var kanske inte alla gånger så noggranna. De måste in i gårdarna och hämta vatten, och när vidundret rullade sakta fram på vägarna, där folk väntade, fick väl tunarna bidra som bränsle.
Stillestånd i jordbruket blev det, när andra världskriget bröt ut Det blev självfallet många bönder som fick ta på sig vapenrocken, och därmed märktes också en försämring på maskinmarknaden. Fram till krigets början levererades maskiner av olika slag på löpande band, under kriget blev det besvärligt med oljan och det var ju en ytterligare orsak till att bönderna inte kunde använda traktorer i samma omfattning.

Bönderna skeptiska mot skördetröskan.
Folk såg skeptiskt på nästa stora nyhet — skördetröskan — som kom hit i början av 40-talet. Men man förstod att det måste vara en tillgång, och tröskföreningarna upphörde också efter hand. Ett bevis för att nyheten var en god sådan, var att vi levererade den första tröskan till Rosendal 1941 och man ansåg där att den var så bra att de köpte ytterligare en 1943. Bönderna fick upp ögonen, och nu kan vi ju räkna in inte mindre än 209 skördetröskor av Munktells sedan 1944 på Gotland.
Sedan 1920 levereras också för International Company Harwester över hela Gotland, självbindare, såmaskiner, konstgödselspridare m.m., allt detta vittnande om att Bröderna Petterssons är en ihågkommen och ansedd firma.
När Fritiof Pettersson berättar, är det roligt att lyssna. Även om man har svårt att sätta sig in i affärslivet förr, får man i varje fall en känsla av att det var något av rejäl hederlighet. Man vill riktigt se framför sig hur det såg ut i den gamla affären, när Fritiof tog emot. På disken stod den präktiga snusdosan, fotogenlamporna eller luxlamporna spred ett romantiskt sken över butiken.

\”Vad får det vara — en kaffebrännare kanske\”?
Vad får det vara? En handseparator — det var en fin affär —, kanske en kaffebrännare, eller en besparingsspis. Borta inom skåpfönstren blänkte nickelserviserna, de finns säkert ännu som kära klenoder från »den gamla goda tiden».
Man gjorde upp köpen, utan konster. Det var heller inte så noga med kontantbetalningen. Bönderna fick vad de ville ha och i de flesta fall gjorde man upp notan en gång om året och då kunde det bli stora pengar.

En förtroendeman.
Vid kaffetåren blir det mera berättande av den vitale 83-åringen, och när inte gamla tider rullas upp diskuterar han lika väl om senare tiders världshändelser och är intresserad av det mesta. Man förstår att Fritiof Pettersson i sin krafts dagar vid sidan av affärslivet tagits i anspråk för många kommunala m.fl. uppdrag. Han har under årens lopp fått pröva på så gott som alla sysslor inom kommunen, och alltid gjort sig uppskattad som en uppslagsrik, energisk och dugande man, och säkert har hans arbete varit till stor nytta för kommunen. Numera har han med ålderns rätt dragit sig tillbaka, men han har kanske svårt att helt lämna affärslivet. Ibland tittar han ner i affären, kanske träffar han på någon gammal vän, de flesta är väl borta, och pratar om svunna tider.

Ett märkesår.
1932 var både ett sorger och märkesår i firmans historia. Då avled nämligen brodern Valfrid och hans son Bengt Walleberg var 17 år då, och anställdes som springpojke i firman efter slutad skolgång på läroverket i Visby. Han var ett år hemma i affären, varefter man tyckte att Bengt skulle få utbilda sig, och det blev Palmans i Stockholm 1933 —1934. Sedan ett år tillbaka är Bengt nu firmans chef, en gladlynt och gemytlig herre, som genom sitt rättframma väsen vunnit stort förtroende inte bara inom branschen, utan även inom kommunen. Firman har genom honom utvidgats, och att det är mycket att styra och ställa med förstår man då i affären finns åtta fast knutna, två försäljare en i Havdhem och en i Lau — samt en resemontör. I Klintehamn har firman samarbete med Cedergrens mekaniska verkstad, som har 10-14 man anställda.
Bengt Walleberg är en uppskattad man bland Havdhems idrottsungdomar och själv idrottsintresserad har han fått förtroendet som ordförande i Havdhems idrottsförening — en förening på stadig frammarsch.
Vad jag önskar, säger den stronge chefen, är att förtroendet sedan firman startades skall bibehållas. Jag hoppas även vid sidan om företaget att idrotten som ligger mig varmt om hjärtat skall skjuta fart och skapa trivsel och glädje bland socknens ungdom.
ELLDE.

Gotlänningen
Lördagen 25 oktober 1952
Nr 248