Dag: 11 juli 2026

Norra häradsrätten.
Rånet å Fårö. Vid igår hållen förnyad ransakning i detta mål — ett förhör som pågick från kl. 12-tiden på f. m. och till kl. 1/2 9 e. m. med ett par timmars afbrott — hördes en del af de personer med hvilka häktade Södergren haft större eller mindre affärsförbindelser.
Således hördes grosshandlandena Carl Degerman och Edv. Landberg, handlandena V. Gooes såsom prokurist för firman Gunnar Gooes & son, A. Bergström, alla från Visby, och Alfr. Lundqvist, Hemse. Af dessa vittnen förklarade de flesta, att de sält sina varor till den häktades fader, enär de ej känt Esra och sålunda ej kunnat lämna denne kredit. Hr Landbergs meddelande om det pris till hvilket han af Esra köpt spannmål ansåg åkl. bevisa att Esra ej, såsom han velat låta påskina, på den affären kunnat ha någon förtjänst, utan måhända snarare tvärt om. Den åsikten vitsordades äfven af hr Landberg.
Som vittnen hördes vidare:
Sergeant O, E. Löfgren. Detta vittne berättade, att Esra på hösten 1897 kommit upp till honom, med hvilken han var något bekant från beväringsexercison, för att lifförsäkra sig för 4,000 kr. Då det bolag vittnet representerade önskade sig en underagent å Fårö, vidtalades S. att åtaga sig denna syssla. Sedan hade vittnet och S. någon gång tillfälligtvis träffats. På dagen för Södergrens häktande hade denne uppsökt vittnet för att inbetala sin premie å lifförsäkringen med 32 kr. 42 öre. Vid betalningen framlämnade han en hundrakronosedel af riksbankens valör samt frågade dessutom, om han kunde få växla ännu en hundrakrona. »Ja bevars, t. o. m, två, om det behöfs», hade vittnet svarat. »Det var bra», sade då S., »ty det är så svårt att få växla på Fårö.» Härpå framtog Esra ännu två riksbankens hundrakronosedlar, som växlades. Vittnet och S. hade sedermera varit i sällskap ute i staden och på Adelsgatan mött stadfiskalen och länsman Jacobson, på hvilka vittnet hälsat. Då de passerat förbi hade Esra visat sig nervös och vändt sig om för att se på dem samt upptäckt att de vändt om. »Jag tror de vilja tala med oss», hade Esra häftigt utbrustit. »Ja, då vänta vi», svarade vittnet. De stannade, och länsman J. kom fram och bad att få tala vid Södergren. Därpå hade häktningen skett, och vittnet och S. hade sedan ej råkats. Vittnet tillade att det för omkr. 3 månader sedan från Esras far som premie å Esras lifförsäkring genom annan person mottagit en hundrakronesedel af riksbankens valör och vikt på samma sätt som de af Esra vid häktandet innehafda sedlarne. Sedeln hade lämnats kronofogde Cramér till inväxling.
Ynglingen Adolf Karlström hördes angående händelserna den mycket omtalade bröllopsnatten mellan 19 och 20 Nov. i fjol. Karlström hade då, enligt flera vittnens och äfven enligt egen utsago, varit i Esras sällskap. Som bekant ha fera vittner förut bestämdt påstått att Esra vid tillfället varit iklädd svart mask, och ett vittne, Mårten Broman, hade påstått, att Karlström till honom sagt, att Esra vid tillfället haft em mask, som sett ut som ett nät, för ansiktet. Detta bestreds på det allra lifligaste af vittnet, som hela tiden på kvällen och natten haft Esra i sällskap men ej sett någon mask för denne ansikte, Lika bestämdt bestred vittnet, att det fält de af Mårten Broman omvittnade orden. Dessa bestridanden vidhöll vittnet äfven sedan domaren upprepade gånger framhållit vikten af att tala öfverensstämmande med verkliga förhållandet. På grund häraf komma vittnena Karlström och Broman att vid ett följande ransakningstillfälle konfronteras med hvarandra för utrönande hur med denna sak förhåller sig. Södergren själf vidhöll som förr, att han ej haft mask för ansiktet.
Ynglingen Konrad Olsson berättade, att han på kvällen 2 Januari i år, i afsikt att besöka annan person, som han emellertid ej träffat, kommit till Esras hem och en stund varit inne i butikskontoret hos denne. Sedermera hade han på Esras uppmaning följt med denne på en promenad. Olsson hade först gått ut ur butiken och omkr. 5 minuter därefter hade Esra kommit ut, då iklädd öfverrock och filthatt samt med en s. k. nattsäck i handen. Hvad det var i denna visste vittnet ej.
— Hvad hade S i kappsäcken? sporde åkl.
— En butelj med litet konjak.
Härvid upplyste vittnet, att Esra inne i butiken sagt sig ej ha någon konjak. Då åkl. framhöll det märkvärdiga uti att man först och främst medtager en nattsäck för att bära en konjaksflaska i och för det andra det egendomliga i att midt i natten gå ut och medtaga konjak utan att ha något bestämdt mål för sin vandring, genmälde svar., att han medtagit konjaken i händelse han skulle träffa någon bekant. Olsson och Esra skildes emellertid vid Ringvide, hvarvid O. sett Esra fortsätta på vägen åt Butlex till. Här anmärkte åkl. att det just var vid detta tillfälle, som Esra nyss fått den första dyrken och att vandringen torde få anses vara företagen i afsikt att profva denna dyrk hos Berggren. Detta bestreds af svar., som sade gig rätt snart ha vändt om hem igen.
Drängen Mårten Nordström upplyste, att han den förut omförmälda bröllopsnatten varit ute, iklädd svart plyschmössa som han haft neddragen för ögonen och att han på vägen mött några flickor som han nypt i armarne. Trodde att detta åstadkommit att talet om masken kommit ut och att man förväxlat Södergren och honom med hvarandra.
Efter middagsrasten förekom en lång öfverläggning om Södergrens affärsställning. Åkl. hade på grund af de knappa anteckningar, som S. själf gjort om sin affär, uppgiort en tablå öfver dennes affärsställning, utvisande denna, att S. ej haft någon egentlig vinst af sin handelsrörelse och att han omöjligen kunde ha haft 2, 800 kr. i ren behållning. Södergren sökte med all energi bevisa motsatsen, frånmätande åkl:s tablå all betydelse. Och då åkl. påvisade, att tablån uppgjorts efter Södergrens egna anteckningar i handels böckerna, genmälde deune, att detta ej bevisade, att tablån var riktig.
— Men då har ni också gjort er skyldig till falsk bokföring.
— Ja, hvarför icke. Oriktig är tablån emellertid, svarade Esra frimodigt.
Hans sätt att uppträda emot åkl. i öfrigt var dessutom sådant, att denne fann sig föranlåten att yrka ansvar å honom för otillständigt uppträdande inför rätten.
Till sist kom Södergren med en högst öfverraskande upplysning. Hittills har han framhållit att han, dels hos personer å Fårö, dels i Visby tillväxlat sig hundrakronosedlarne och har haft mycken möda att erinra sig hur och hvar han fått en del af dessa sedlar sig tillväxlade. Och såväl åkl. som domare hafva försökt att uppfriska hans minne i den vägen men utan resultat. Nu meddelade emellertid S. att han i Oktober månad i fjol företagit en kort resa till Stockholm samt att han därvid — ?han trodde att det varit i Skandinaviska kreditaktiebolaget — tillväxlat sig 16 eller 17 hundrakronosedlar at riksbankens valör. På fråga, hur det kom sig att Södergrens minne af denna sak hittills och trots allt varit så totalt utplånadt, kunde han ej gifva något tillfredsställande svar. Om resan i öfrigt gaf han d upplysningarna, att han rest som däckspassagerare och att hans namn sålunda ej blifvit antecknadt ombord, att han ej mindes med hvilken båt han rest, att han ej besökt någon bekant eller någon affärsman i Stockholm utan att han gjort resan endast för nöjes skull.
Dessa uppgifter om hundrakronesedlarnes åtkomst förskaffade S. en allvarlig skrapa af domaren, som varnade honom för att inför rätten servera dylika, synbarligen hopgjorda, lögnaktiga historier. S. vidhöll dock denna nya uppgift.
Målet uppsköts härpå åter till 6 December.

Den falska folkskolläraren Johansson-Bolmér ransakades i går ånyo å länsfängelset. Bolmér vidhöll fortfarande, att det ej var han som sökt plats i Halls församling. Äfven vidhöll han att hans tjänstgöringsbetyg från Gryteryd vore riktigt, hvarvid åkl. upplyste att den kommunalstämmeordförande, som utfärdat detta betyg, för detta blifvit af församlingen stäld under åtal, hvilket dock sedermera återkallades, samt skild från sin ordförandebefattning. Detta bestred Bolmér, påstående, att ordföranden blifvit skild från sin befattning vid ett helt annat tillfälle och för en annan sak.
Med afseende på tjänstgöringsbetyget från Hedstra hade kyrkoherden där upplyst på ämbetsed, att äfven detta var falskt. Bolmér påstod motsatsen, och nu hade till rätten inkommit ett bref från en urmakare Rask från Gryteryd, hvilken förklarade sig hafva stått bredvid kyrkoherden, då han skrifvit det nu af honom förnekade betyget. Åkl. bestred afseendes fästande vid detta bref, enär man ej visste hvilken det var som skrifvit det.
Här afbröts ransakningen för att invänta vidare upplysningar från kyrkoherde Beckman, hvilken ännu ej anländt. Då målet sedermera på aftonen påropades, företedde kyrkoherde Beckman ett bref från kyrkoherde Algulin, däri denne förklarade, att Bolmér äfvea ljugit, att han haft ondt i högra handen vid tiden för skrifvandet af ansökningarna till Hall och att han gått med handen i förband endast för att slippa spela orgel, som han ej kunde. Detta bestreds af svar. Äfven Bolmérs frejdebetyg skulle, enligt meddelande från Bolmsö pastorsämbete, vara förfalskadt.
Målet öfverlämnades med yrkande om ansvar å B. för förfalskning af ansökningshandlingarna till Hall, hvilket bestreds af svar., som sade sig skola väcka åtal mot kyrkoherde Broman för falska beskyllningar.
Efter hållen öfverläggning dömdes Bolmér för de inför Aska häradsrätt erkända förfalskningsbrotten till 21/2 års straffarbete samt 3 års vanfrejd. För förfalskning af ansökningshandlingar till lärareplatsen i Hall kunde B. icke till ansvar fällas, enär mot hans nekande full bevisning därom icke förebringats.

Knifskärningen i Väskinde. Med den för våld och knifskärning mot ladugårdskarlen Karl Nilsson vid Skäggs i Väskinde häktade arbetaren Albert Holm från samma gård har i dag hållits ransakning å länsfängelset.
I målet förekom intet utöfver hvad vi förut meddelat, utom det att svarandens fader meddelade, att Nilsson först slagit Holms mindre broder samt sedan, efter gräl med Albert, gripit denne i strupen, och skulle detta ha varit anledningen till att Holm tagit till knif Svarandens far påstod vidare, att Nilsson vid tillfället varit berusad.
Målet öfverlämnades af åkl. med yrkande om ansvar å Holm för det skedda våldet.
Nilsson yrkade att få 15 kr. för sveda och värk, för hinder i arbete 24 kr. 50 öre, för läkarevård 5 kronor och för inställelsen 3 kr.
En annan vid Skäggs bosatt arbetare intygade emellertid, att Nilsson redan trelje dagen efter knifskärningen åter varit i arbete, ehurn han ej skött alla sina sysslor utan haft biträde därtill.
Albert Holm dömdes till tre månaders fängelse och att ersätta målsägaren med 50 kr.

Hemfridsbrottet i Ala. De för detta brott åtalade, af hvilka arbetaren Reinhold Johansson; från Hörsne vistades på fri fot, ransakades i dag å länsfängelset.
Johansson, som först hördes, sade sig endast ha varit inne vid Gyle men sedan hade han på tillsägelse af husbonden på stället aflägsnat sig utan att göra något förfång. Målsägaren däremot påstod, att J. varit i spetsen för fridsstörarena, då dessa inträngt hos honom såväl första gången som sedan, då våldshandlingarna vidtogos. Vid detta senare tillfälle hade de sprängt dörrarne och trängt in i rummet, hvarvid häktade Norberg slagit och misshandlat husbonden Karl Larsson. Norberg utfördes af; en annan innevarande person, samtidigt med att tilltalade Johansson sökte lugna Norberg. Nämdeman Edmark hade då i sällskap med andra personer trängt in i huset för att hjälpa Larsson. Under tumultet kom an stor sten inflygande i rummet och träffade Edmark på benet. Man lyckades äfven få dem ut på gården men de listade sig åter in och fortsatte sitt vilda lif.
Ute på gården förstördes grindar och gärdesgårdar och allt löst som fans därute.
Arbetaren Johan Altred Larsson—Lindqvist från Angerum i Blekinge har vistats här sedan 1896.
Om sitt deltagande i här ifrågavarande våldsbragder berättade han, att han på Norbergs uppmaning följt med till Gyle; där de ville tala vid en dräng vid namn Hjalmar Gardell. hos hvilken de söpo bränvin. Han hade blifvit så berusad, att han fallit sanslöst på golfvet och hade ej minsta aning om hvad han gjort. Målsägaren sade också att Larsgon yvarit redlöst öfverlastad. : Han sade sig dock vilja ta det straff man kunde ådöma honom, ehuru han ej visste om han gjort något.
Arb. Adolf Nordberg, född 1877 i Östergarn, berättade om uppträdet vid Gyle, att han vid tillfället varit nästan nykter, att han varit med om att spränza dörren och att han slagit till Larsson, »ty han skälde på oss, och det tyckte jag kunde vara öfverflödigt», sade Norberg. Det var äfven han, som kastat stenen, hvilken träffat nämdeman Edmark.
Den fjärde deltagaren i brottet, arbetaren Frans Berg, har rymt och har ej kunnat anträffas.
Som vittne hördes hemmansägaren Jakob Larsson, Gyle, hvilken kommit till platsen just som bråket var i full gång. Vittnet berättelse bekräftade till alla delar Larssons och Edmarks uppgifter i målet.
Då emellertid de svarande sade sig ej minnas hvad de gjort, uppsköts målet för anskaffanda af bindande bevisning till 2 December och skall äfven Johansson under tiden hållas i häkte.

Häktad. Förre plåtslageriarbetaren Viktor Wilhelm Qviberg, född 1877 i Othem, har i Stockholm häktats för stöld. Han har erkänt, att han i ett stall vid Hjernegatan tillgripit en skinnväst, värd 5 kr., hvilken han innehade vid anhållandet, och i en bostad vid Fleminggatan tagit en korg, värd 14 kr., gom han sedermera pantsatt.

Faststäldt utslag. Svea hofrätt har nu i likhet med rådhusrätten i Visby dömt arbetaren Peter Johan Gustafsson från Follingboväg till en månads fängelse för det han 1 September 1898 i sitt hem misshandlat sin hustru.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 16 November 1898
N:r 177