höllos i går inför Gotlands norra häradsrätt under ordförandeskap af häradshöfdiog Nordenström, hvilken nu efter slutad – tjänstledighet, åter inträdt i tjänstgöring. De tre rannsakningarna togo tillsammans en tid af 7 timmar, hvaraf 5 1/2 timmar kommo på den sista rannsakningen, som rörde sig om rånet å Fårö. Sessionen började kl. 11 f. m. och pågick sedan utan afbrott till kl. 1/2 5 e. m. då middagsrast hölls till kl. 6, hvarefter den fortgick till kl. omkr. 1/2 8 e. m.
Första rannsakningen rörde sig om
våld och hemfridsbrott,
begångna vid olika tillfällen och mot olika personer af kanalarbetaren Per August Olsson.
Den 17 Juni detta år hade Olsson å allmän väg dels med flata handen, dels med en tom literbutelj slagit en sin kamrat. järnvägs arbetaren P. L. Johansson i hufvudet, så att blodvite uppstått, samt därefter inträrgt i J:s bostad, där han fortsatt misshandeln. Vidare hade han en dag i midten af Juli månad misshandlat en annan kamrat, järnvägsarbetaren Karl Johansson, hvilken varit på besök i hans hem, så att denne fått näsblod samt ena ögat rödt och uppsvullnadt.
Olsson vidgick delvis hvad som lades honom till last, men sökte göra troligt, att han själf först i ena fallet blifvit förfördelad samt att orsaken till misshandeln mot L. P. Johansson haft sin grund däri, att denne brutit ett mellan honom och svaranden m. fl. gjordt aftal om arbete.
Vidare var Olsson angifven för att hafva begått hemfridsbrott hos en handlande i Alfva, inom hvilken socken samtliga brotten för öfrigt begåtts, men då handlanden i fråga ej fullföljt sin ansvarstalan mot O., afstod åklagaren äfven därifrån.
Ett rätt obebagligt uppträde inträffade inför rätten vid detta måls handläggande, i det ene målsägaren, P. L. Johansson, uppträdde berusad iuför rätten och till följd af denna sin belägenhet föll handlöst i golfvet och slog sig rätt försvarligt i hufvudet samt måste afföras ur rättssalen.
Svaranden Olsson är född 1861 i Kalmar län samt förut dömd för knifskärning till 6 månaders straffarbete.
Då O:s prästbetyg ej ännu kunnat anträffas uppsköts målet för sagda betygs anskaffande till 13. September.
Den andra rannsakningen var med
den falske folkskolläraren Johansson-Bolmér.
Som bekant är denna man straffad för förfalskning at afgångsbetyg från Vexiö seminarium och af tjänstgöringsbetyg, hvarigenom det lyckats honom att förskaffa sig plats vid en del folkskolor på fastlandet: Och nu senast har han vid Aska häradsrätt rannsakats för liknande brott samt hit förvisats för rannsakning därför att han fortfarande på falska betyg sökt och erhållit vikariat vid. Halls folkskola, ehuru han ej af vissa orsaker kom att tillträda sagda plats.
Johansson-Bolmér — hans riktiga namn är Magnus Julian Erik Johansson-Bolmér — har verkligen vistats en termin vid Vexiö seminarium men därefter afbrutit sina studier. Han är född 1861 samt har hustru och tre barn. Under stundom lär han äfven ha uppträdt under namnet Branting. Hans meritlista i öfrigt är ej särdeles vacker. Så har han varit skäligen misstänkt för mordförsök mot två stämningsmän samt dömd för tvegifte. Och hans uppträdande beskrifves från orter, där han förut ransakats, som mycket listigt och förslaget.
Hans utseende är ej osympatiskt och hans uppträdande lugnt och behärskadt. Han talar lågt men k’art och distinkt och tyckes ha ett ypperligt minne samt god förmåga att trassla in och resonera bort för honom obehagliga saker.
Vid rannsakningen förelågo Bolméers 1 afskript till skolrådet i Hall sända falska betyg, hans ansökan till platsen, ett bref till skolrådet med begäran om 25 kr. i resebidrag från Ljungby till Gotland samt en annan skrifvelse i samma sak. Domaren förevisade först Bolmérs ansökan till platsen.
— Har ni skrifvit denna ansökan? — sporde domaren.
— Nej — svarade B. efter en flyktig blick på papperet.
— Jaså inte. Men hvem har då gjort det?
— -Det har en skollärare vid namn J. E. Johansson gjort.
Handlingen var äfven undertecknad J. E. Johansson.
— Hur vet ni det och hvarifrån har han fått dessa betyg.
— Han vistades i slutet af Januari eller i början af Februari månad i år i mitt hem. Då skref han en handling åt mig, som var sjuk, samt fick då vetskap om att jag hade de falska betygen i en skrifbordslåda.
— Hur kände denna person er och hvarför besökte han er.
— Vi hade blifvit bekanta på en teknisk skola i Helsingborg, och han kom på resa från Halmstad till Vexiö och hälsade på mig i mitt hem.
— Har ni se heller gjort afskrifterna af betygen.
— Nej, äfven dem har han tagit ur min låda. De äro för öfrigt olika mina falska betyg, för hvilkas användande jag en gång straffats, i flera afseenden, såsom t. ex. i fråga om betygsgraderna i ett par fall samt med afseende på dato. Dessutom kan det ej vara jag, som underskrifvit betygen, ty jag heter äfven Magnus, men under betygen står endast J. E. Johansson.
— Hvar vistas denna Johansson, som användt edra betyg.
— Det vet jag f. n. ej.
Då en skrifvelse från länsmannen i Vestbo om Bolmérs mordförsök mot stämningsmännen etc. föredrogs, syntes han ganska nervös och generad men var eljest hela tiden mycket lugn och sökte att åt sina uppgifter ge största möjliga sannolikhet.
Enär åkl. för dagen ej var beredd att ingån å närmare utredning och då en del till saken hörande upplysningar saknades, uppsköts målet till samma dag som ofvanstående mål, och skall Johansson-Bolmér fortfarande ihäktet kvarhållas.
Den tredje och sista rannsakningen för dagen rörde sig om
rånet å Fårö.
Den som misstänkt för detta brott häktade f. handl. Esra Södergren fick därvid undergå en särdeles långvarig men i själfva verket föga utredande ransakning. Ej mindre än 6 vittnen, hvaraf 4 voro inkallade af åklagaren och 2 af svaranden. hördes för dagen.
Först tillfrågades S. om han ej vidginge, att han idkat oloflig handel med dynamit. Härpå gaf han ett nekande svar. Då åklagaren sporde, huru det då kom sig, att åtskilliga personer af S. i hans handelsböcker blifvit debiterade för dylik vara, förklarade han detta så, att nämda personer fått lånat dynamit af hans far. För att denne skulle minnas hur mycket han lånat ut, hade posterna blifvit på fadrens begäran i Esras böcker antecknade.
Härpå afhördes vittnena.
Fjärdingsmannen Söderdahl, som varit med vid undersökningarna vid Friggårds och Butlex, underkastades ett mera än timslångt förhör om de omständigheter, som därvid kommit i dagen, och bekräftade han punkt för punkt allt hvad som i dessa saker förut framkommit. Tillfrågad om fröken Maria Bromans sinnesförfattning, sade han sig själf anse — och denna åsikt delades af många på Fårö — att hon ej vore fullt normal. Hon lede af förföljelsemani och inbillade sig, att man sökte förgifta henne.
Vid förra rättegångstillfället företeddes en bräda, å hvilken S. anstält försöksborrningar med den borr, som sannolikt sedermera användts vid öppnandet af fyrmästare Berggrens dörrar. S. förnekade då, att han borrat de å brädan befintliga hålen. Vittnet Söderdahl var den, som hittat brädan och nu konstaterade, att den legat bland Esras saker på vinden till hans handelsbod. S. förnekade nu ej heller längre, att det var han som borrat och jämväl med sticksåg sågat brädan, tilläggande att detta skett för att se, om borr och såg voro skarpa nog. Han skulle nämligen använda de båda verktygen vid tillverkning af den förut ofta omtalade ställningen för järnupplaget.
Hemmasonen William Nordström hördes om det här ofvan omtalade brädet. Han hade varit hos Södergrens far på bjudning samt på kvällen anmodats af Esra att hålla i brädet, medan denne borrade. 9S. sade sig skola se, om det gick an att borra ut en bit ur en bräda. Sedan han borrat, hade han försökt såga, därvid sägande, att han tyckte att det frasade för mycket. Han hade därpå försökt att medels flera tätt vid hvarandra placerade borrbål få ut en bit ur brädan.
Detta hade skett på natten 5 Januari.
Husbondedöttrarna Hulda och Ester Ekström hade samma natt rånet begicks passerat förbi Berggrens bostad samt mött Olsson i Afva då denne var på väg hem. De upplyste att hos Berggrens intet ovanligt var att se. Intet ljus lyste där, men de vitsordade, att natten var så Jjus, att man kunde se att röra sig i rummen utan lyse.
Pigan Maria Brolund berättade: Natten till den 7 Januari hade hon vid Träska sammanträffat med Esra. De hade följts åt på vägen därifrån, hvarvid Esra sport henne hvad tolket sade om hans affärer. »De säga, att Esras affärer äro dåliga», hade hon svarat. »Åb», hade Esra genmält, »det är väl inte så farligt heller. Jag har ett par skogs- och spanmålsaffärer, som jag förtjänat bra på. Och så har jag nu en större penningaffär i kikaren, som snart skall klareras. Lyckas den, så blir det mycket bättre.» Härefter hördes de af Södergren inkallade vittnena pigan Emma Nygren och drängen Mårten Nordström, hvilka vitsordade att de, som sett och sammanträffat med S. den mycket omtalade bröllopsnatten 19 Nov. i fjol, ej då sett S. hafva mask.
Deras saromanträffande med S, skedde dock på andra tider och ställen än de vittnens, hvilken samma natt sett S. iförd mask, hvadan åklagaren bestred afseendes fästande vid dessa vittesmål.
Mäårten Nordström berättade dessutom en rätt betecknande episod från ett sammanträffande med Esra något före rånets begående.
De hade sammantalat om ett och annat, då Esra plötsligt sagt till vittnet: »Hör, du, vet du någon som har godt om pengar, så att man kunde knycka litet af honom.» »Nej,» hade Nordström svarat. »Den där gubben Berggren har ju godt om penningar; sade Esra.
»Ja, det har han nog», svarade N., »men han är så snål, så han ligger visst på dem, kan jag tro.» »Ja, det betyder ingenting, det vore en lätt sak att knycka dem ändå» — genmälde Esra.
Sedan handl. Arweson haft företräde och förklarat sig afstå från ansvarsyrkande å Södergren för stöld, men åklagaren förklarat sig å tjänstens vägnar upptaga och fasthålla detta yrkanda, afbröts rannsakningen vid 1/2 5 tiden nå e. m. under en och en half timmas tid.
Då rätten sedermera åter satte sig, Inlämnade Esra en skrifvelse, däri han på vissa anförda skäl anhöll att blifva frikänd samt att penningarna, som vid hans häktande togos i förvar, åter måtte till honom aflämnas. Då Arweson förklarat sig ingå på förlikning, yrkade han vidare, att hans mellanhafvande med denna ej måtte af rätten till pröfning upptagas. Däremot vidgick han, att han idkat olaglig bränvinshandel.
Härpå följde en långvarig utredning af vissa oklara punkter i protokollet, hvilka nu justerades.
Åkl. företedde ett på Södergrens faders begäran upprättadt, delvis ofullständigt inventarium, åt hvilket åkl. ej ville gifva något vitsord. Detta inventarium visade emellertid, att Södergren i sin butik icke ägt det min sta af verkligt kuranta varor vid tiden för rånets begående. Kaffe saknades fullständigt, af socker fans mellan 4 och fem kilo o. s. v. Däremot fans en del inkuranta varor, såsom gammalt porslin, leksaker o. d. akl. ansåg, att detta bevisade, att svaranden varit totalt utan kredit och saknat alla tillgångar.
Målet uppsköts härpå till 13 September, sedan Södergrens yrkande att blifva försatt på fri fot af rätten ogillats.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 Augusti 1898
N:r 129
