Dag: 15 juni 2026

Biskop von Schéele höll i går middag den sista föreläsningen i den serie föreläsningar i religionshistoria, som han med sällspordt tillmötesgående åtagit sig att hålla vid de nu pågående feriekurserna. Omedelbart efter det föreläsaren slutat sitt lärorika och af det talrika auditoriet med lifligaste intresse åhörda föredrag, begärde direktör T. Holmberg ordet samt yttrade ungefär följande:
Herr biskop! Mina herrar och damer!
Innan ai, herr biskop, lämnar denna sal, som edra religionshistoriska föredrag gjort till en andens festsal, och innan ni med denna dag om ock för en kort tid lämnar er idylliska stiftsstad. må dat förlåtas mig, om jag, äfven enaf edra tacksamme åhörare, dristar att göra mig till tolk för de känslor och tankar som. tvifvelsutan behärska de här församlade.
Jag nämnde er stiftsstad, detta underbara Visby, där man med hvarje steg möter så dödens som lifvets vittnesbörd, där man skådar dels förgängelsens ruiner, dels fornåldriga, men ännu brukbara bygnader, dels nutidens egna verk och skapelser; detta underbara, lockande Visby, med så många ofta trånga, krokiga, villsamma, men alltid intressanta, ej sällan pittoreska gator och gränder, detta Visby, där själfa stenarna tala sitt tysta men mäktigt gripande språk.
Men, herr biskop, mig tyckes, som vi äfven då vandrat i en gammal stad, när vi följde edra religionshistoriska föredrag, ty då skådade vi också ett om jag så får säga andligt Visby, rikt på ruiner af forna tanketempel, som människoanden på sin mångtusenåriga utvecklingsbana skapat och fyllt en tid med sin tillbedjan och därefer öfvergifvit till glömskans och förgängelsens makter.
Denna vandring, som vi gjort med er, ner biskop, som vår sakkunnige och af skådespelet själf gripne förare och ledsagare, skulle kanske i våra sinnen efterlämnat det vemod, som födes, då man ser ruiner, dödens märken, då man ser människoandens ofta krokiga och villsamma led. Men dock är det ej så, ty vårt öga har skymtat, huru mellan seklernas grusade byggnadsverk ett tempel sakta och majestätiskt, efterhand och stycke för stycke reser och formar sig — sanningens tempel där Gud själf bor, där mänsklighetens tillbedjan aldrig skall afstanna, det tempel, som aldrig skall trätas af tidens tand. Vi hafva sett och förmärkt, att människoanden på sin långa vandring ej blott skapar för att åter i grund förstöra, men att den i hvarje sitt utvecklingsskede intager åtminstone någon fast och hållbar sockel- eller mursten i detta’ sanningens tempel. Ni, herr biskop, har låtit oss skåda och glädjas af denna lyftande syn — haf vårt varma tack därför!
Men äfven ett tack för en annan sak!
Ni, herr biskop, är den förste af den svenska kyrkans högste styresmän, som direkt och med själ och hjärta deltagit i det folkbildningsarbete, som heter feriekurser, deltagit i dess utförande här i Visby denna sommar.
Detta arbete har vuxit nedifrån uppåt och är därför ett sundt arbete, som bådar godt. Det har ej satts i gång ofvanifrån på myndigheters bud, men af frivilliga krafter, och äfven är det just af fri tillskyndan, som hundratals kvinnor och män deltaga i dessa feriekurser.
Jag är emellertid lifligt öfvertygad om, att den svenska folkanden ej i sitt djup kan lösas och frigöras blott af vare sig vetenskap eller folkupplysning; jag är viss om, att därtill kräfves också religionens hjälp. Men denna hjälp måste komma från en kyrka, där ej räddhågans ock klagans ande för ordet, men modets, frimodighetens och tillförsiktens ande.
Och när så sker, då skall ett frivillighetens samarbete uppkomma mellan religion och human bildning, mellan kyrka och skola, ett samarbete, som skall bereda åt Sverges folk en ny storhetstid på bredare och djupare grund valar än i Gustavers och Karlars tid. Ty folklyckans paradis ligger ej bakom, men framom oss.
Ni, herr biskop, har sett detta mål, ni har upptagit det i er kärlek och ni har med ungdomlig lust och kraft härför arbetat.
Och därför må ni, herr biskop, icke lämna denna sal, förr än ni mottagit från här församlade kvinnor och män våra hjärtans lefvande tack!

Gotlands Allehanda
Lördagen den 20 Augusti 1898
N:r 127