Kategori: 1940 07 juli

Den frivilliga luftbevakningen fungerar perfekt. — Vackra flickor och spänstiga pojkar vaka över ön.

Det finns väl snart sagt inte en enda människa i hela Sverige som inte på ett eller annat sätt inrangerats i den beredskap, som utgör vårt pålitligaste skydd mot att dragas in i storinaktskrigets malström. Tillhör man infe beväringen eller landstormen, så finns det många, många andra möjligheter att stödja sitt fosterland i en kritisk tid — man kan bli hemvärnsman, rödakorsman, husbrandvakt med mera dylikt och man kan numera också enrollera sig som frivillig vid luftskyddet, en gren av vårt försvar som just denna lilla epistel i all anspråkslöshet vill ägna några ord.
Sedan kriget i början av september förra året bröt ut ha längs våra kuster och inne i landet suttit tusentals landstormare och ett något mindre antal beväringsmän odh tittat intensivt mot skyn, spanande efter flygplan av alla de slag, telefonerna ha pinglat, luftförsvarssamtalen ha stoppat svadan även på den mest talträngda bland \”telefonhyenor\” och vid luftbevakningscentralerna har

sida efter sida, bok efter bok fyllts med rapporter om de iakttagelser mannarna på luftskyddsstationerna gjort. Deras arbete har under den stränga vintern förvisso icke varit någon sinekur men att det varit av en utomordentlig betydelse framgår icke minst av de många avvisade utländska flygplan, som — av misstag eller nyfikenhet — flugit över våra gräns. Det moderna krigets strategi mest blixtanfall som en mycket framträdande detalj pekar också direkt på det faktum, att utan en effektiv bevakning står sig också en trimmad och välrustad arme ganska slätt. Överraskningsmomentet har blivit en mäktig faktor i den nutida härförarens hand.
Det gäller alltså att i möjligaste grad reducera detta överraskningsmoment med andra ord att ge armén så många vaksamma och skarpsynta \”ögon\” som möjligt och detta har också vad Sverige beträffar skett genom upprättande av luftbevakningskompanier med tillhörande luftbevakningsstationer. Vi gotlänningar kunna ju över huvud taget inte vänta anfall annat än från sjön eller luften, varför följden här givetvis blivit ett synnerligen effektivt och välorganiserat bevakningssystem. Dess organisation och inre tjänst skall här givetvis inte avslöjas — det må räcka med omnämnandet att många vaka över oss både natt och dag från olika platser på vår ö, vilket man väl f. ö. inte kan undgå att observera vid en färd utåt landsbygden i dessa dagar. Här och där på fredliga ladugårdstak och andra upphöjda platser skådar man sålunda någonting, som påminner om storkbon i något förstorad skala, och över barriärerna där uppe i höjden kikar väl som oftast någon \”landstorms-gubbe\” fram.

Semester i fosterlandets tjänst.
Men nej! Det är visst inte alltid en landstormares väderbitna och kanske inte alltför snarfagra drag man ser, det kan lika gärna vara en yngling eller under över alla under — en vacker flicka, som döljer sina ostyriga lockar under kronans klädsamma \”båtmössa\” och som med bistert allvar under några veckor beslutat ägna sig åt krigarlivet. Det är som väl alla veta nämligen så, att de omfattande inkallelserna skapat ganska stora Svårigheter vid anskaffningen av arbetskraft till jordbruket, vilket faktum i sin tur gjort det nödvändigt att mobilisera även andra samhällsklasser än den jordbrukande för att sköta denna gren av näringslivet. Beredskapskårer ha satts upp, man har värvat skolungdom till lantarbete m. m., vilket allt givetvis gjort sitt till att lätta bördan. Men man kan inte begära att en skolyngling på femton, sexton år skall kunna arbeta som \”en hel karl\” i för honom ovana förhållanden, och man kom därför in på den synnerligen förnuftiga tanken att skicka hem så många som möjligt av jordbrukarna vid luftbevakningen för att i stället fylla de uppståndna vakanserna ur de frivilligas led. Luftbevakningsjobbet är som sagt visserligen ansvarsfullt men det är ingalunda kroppsligen betungande, och i synnerhet i vackra sommardagar kan några veckors vistelse vid en Ls-station betraktas som en idealisk form av senester, under vilken man utom det att man gör landet en tjänst och visar sin medborgerliga solidaritet även tjänar en hacka och lever billigt de veckor tjänsten pågår.
Så har tydligen det 120-tal flickor, pojkar och överåriga resonerat, som nu längs kusterna av vår ö och här och där inne i landet sköta den tjänst, som landstormen förut hade sig anförtrodd. Det finns emellertid plats för flera frivilliga, ity att det förvisso inte saknas militärer, som intet högre önska än att för någon tid få komma hem och se om sitt hus.
Hur har man det då ordnat på en Lsstation? Vågar en kärleksfull moder och fader skicka ut sin förhoppningsfulle telning eller sin icke mindre förhoppningsfulla dotter på ett, sådant äventyr, som att faktiskt värva sig vid unga år? Jadå, det vågar hon eller han visst det! Undertecknad kan med det renaste samvete intyga, att det inte går någon nöd på de unga fosterlandsförsvararna, att de själva trivas som fisken i vattnet och att befälet är både förstående och belåtet med de prestationer som åstadkommas. Genom vänligt tillmötesgående från de militära myndigheterna bereddes nämligen några representanter från den gotländska pressen härom dagen tillfälle att göra en rundtur till några dylika stationer, en tripp, som givetvis i mångt och mycket gick på \”förbjuden\” mark och därför icke i detalj kan beskrivas men från vilken några glimtar måhända skall ge en om ock obetydlig och vag föreställning om \”livet på taket\”. I fält kan man väl inte säga i detta sammanhang. En synnerligen sakkunnig ciceron stod också pressmännen till buds, i det att själve luftbevakningschefen, kapten G. Söderberg, tagit på sig bördan av att \”valla\” pressen i hemligsstitmplade hagar.

Ingen fara på taket.
Damerna först heter det som bekant, och vad var därför naturligare än att rundturens första anhalt blev en Ls-station med idel kvinnlig besättning. Det var trots damernas krigiska utrustning — båtmössa och overall — en fredlig tavla som mötte besökarna. Runt en grammofon, som just exekverade den senaste schlagern sutto nämligen sex söta spanare och stickade strumpor, vantar m. m. som deras manliga kolleger kunna ha glädje av, om det blir en ny vinter-sejour för neutralitetsvakten. När kompanichefen närmade sig tystnade emellertid musiken, de unga ls-flickorna stodo i stram givakt och chefen på stället, gymnastikdirektören fröken Berggren, lämnade av med en militärisk pli, som för visso mången av hennes manliga yrkesbröder hade skäl avundas henne. Det var en stil över det hela, som ögonblickligen jagade bort alla misstankar, att flickorna enbart skulle ta denna tjänstgöring som. ett spännande tidsfördriv. En indiskret titt i förläggningen avslöjade samma strikta ordning och reda, och hos posterna på taket var även allting som det bör vara. På taket ja — dit hade de manliga företrädarna t. o. m. lyckats praktisera upp ett litet hus, som gav ett gott skydd mot hårda vindar, men som inte precis kan kallas reglementsenligt, då ju posten knappast kan höra och se tillräckligt noga från en inbyggd utkikspost. Därför måste också flygspanaren stå utanför, medan telefonposten satt inomhus.
Alla flickorna förklarade med en mun, att de intet hade att anmärka mot tjänsten och livet på landet över huvud taget. En närmare undersökning av saken bragte också i dagen, att det inom en icke alltför lång radie fanns icke blott en dansbana — där det visst är dans en gång om året, sade en sorgsen flickstämma — utan även kust- och annat artilleri med därtill hörande kust- och andra artillerister. Av allt att döma var förhållandet till främmande truppslag synnerligen gott.
Trots att pressen säkert inte haft något emot att utsträcka besöket på denna synnerligen trevliga station, manade den obeveklige färdledaren till uppbrott, och färden gick vidare till nästa anhalt, där spaningen sköttes av sju landstormsmän, varav en frivillig.

Även här hade man spetat upp en plattform på ett ladugårdstak, från vilket mannarna hade en vidsträckt utsikt. Tjänsten fullgjordes här i perioder om fjorton dagar, varefter följde fjorton dagars tjänstledighet. Under tjänsteperioden var man dessutom ledig var tredje dag, vadan just ingen hade anledning klaga på arbetstidens längd.

— Maten är bra, sängarna likaså, vad kan man mer begäras sade en av besättningen. Och det kan man kanske instämma i.

Lägerliv och ferieläsning.
Nästa etapp! Här härskade magister Dahne — i det civila den stränge läraren, just nu den kanske inte fullt så stränge landstormsfuriren — över en skara ungdomliga krigare. Det är brunbrända och spänstiga läroverksynglingar, som bevaka denna del av den gotländska kusten, och man såg genast, att här härskade trivseln och det därav följande goda humöret. Det måste ju också bra nära närma sig varje normal pojkes ideal detta att så här få idka ett friskt lägerliv inte bara för lägerlivets egen skull utan så att säga \”på allvar\”, att få känna sig inrangerad bland \”de stora grabbarna\” i svenska armen och att bli fullkomlig specialist på att känna igen de olika flygplanstyperna. Det råder inte heller något tvivel om att man med allvar och nit gick upp i sin tjänst — att det betraktades som en hederssak att lämna lika korrekta som snabba rapporter om vartenda plan, som behagade komma inom synhåll. Och bara ett par hundra meter från förläggningen ligger havet med ty åtföljande bad och segling m. m. På fristunder gör också magistern-furiren sitt bästa att i en improviserad ferieskola fylla eventuella luckor i sina underlydandes kunskapsförråd — en detalj i dagens program, som i popularitet väl inte kan mäta sig med övriga punkter men som dock åtminstone inte ännu åstadkommit något som helst knot. För den lekamliga spisen svarar lottachefen fru Ulla Melin, som residerar ett stycke från förläggningen. Här trivas pojkarna som sagt, och kapten Söderberg framhåller också, att just denna kategori av luftbevakare visad sig synnerligen väl fylla sina uppgifter.

Muntra fyrar på fyren.
Icke blott hos ungdomen finner man emellertid den rätta livsbejakelsen. Ute vid en fyr på en högt belägen klint har sedan början av september anno 1939 —så när som på femton dagar i november — krigsfrivillige 7413 Jacobsson fört spiran över sju stycken likaledes frivilliga, lugna och säkra gotlänningar, som alla för flera eller färre år sedan lämnat den ålder bakom sig, då man är skyldig axla kronans rock. Två av dem ha ännu inte hunnit de femtio — de övriga ha passerat denna milstolpe, och den äldste, som just går på post högst uppe i fyrtornet vid pressbesöket, är 68 år fyllda. Det är s. k. krutgubbar allihopa, som här slagit sig ned i fyrvaktarböstaden, där de inrättat det så trevligt som helst för sig. Väggarna prydas av karikatyrer av styrkans medlemmar, ty befälhavaren är konstnärligt lagd och har under långa vinterkvällar roat sig med att fästa sina underlydandes drag på papperet. På gårdsplanen promenerar tre tama kråkor kring — alla lystrande till namnet Krax, ty de äro trillingar och gå icke att skilja från varandra, förklaras det. På den sedvanliga frågan om trivseln upplyses, att man har det utmärkt, men att det var litet besvärligt i vintras, då snön isolerade förläggningen en längre tid.
Att det goda humöret finns i rikliga portioner framgår f. ö. allra bäst av den \”Dagordning\”, som finnes anslagen på väl synlig plats inom förläggningen. Punkt 1 har följande lydelse: Vakten indelas i två matlag, \”körkstöitars\” lag (styrbords vakt) och \”körkvärdars\” lag (babords vakt). Punkt 2: I körkstöitars lag ingå lschefen, Ole, Fridolf och Janne. I körkvärdars lag ställföreträdaren Oskar-Arvid, menige körkvärd Hjalmar, körkvärd Tedor och Tyko. I punkt 3 angives, att ett matlag vaktar ett dygn. Det andra dygnet är anslaget till skötsel av hustru, barn och affärer (omsättning av växlar). Punkt 4: Varannan söndag skall ett matlag besöka sockenkyrkan under pågående gudstjänst i full uniform. 5: Allt till ls hörande befäl och manskap skall iakttaga ett värdigt och rättskaffens uppförande samt vid alla tillfällen övertyga de övriga sockenborna hur olämpliga de äro för sådant arbete. 6: Vid kaskanskaffning skall värden på stället undfägnas med minst en kask ur varje liter. 7: kortspel får spelas från skymningen till kl. 22, då tystnaden går. 10: Spottning på golvet förbjudes, helst bör ett större papper utbredas för tillvaratagande av snus.
Besöket hos dessa till mogen ålder komna men ungdomligt glada och skojfriska ynglingar får tjäna som avslutning på denna lilla rundtur på ett krigiskt Gotland. Det ungdomsläger, som ännu besöktes på vägen till staden, bjöd icke på några nya erfarenheter. Det var samma sorts hurtiga skolynglingar här som i det förut besökta ungdomslägret, och chefen, tandläkare Felix Eriksson, hade bara beröm för sitt manskap, som inom parantes givetvis hade skjutning som en viktig punkt på övningsprogrammet.
Ännu finns det som nämnts plats för många flera frivilliga inom luftbevakningen — i synnerhet sedan, när de nuvarande måste återgå till sitt civila värv. Det är därför att hoppas, att det nog tydligt framgått av dessa rader hur trevligt och gemytligt lägerlivet kan gestalta sig, när alla ta med sig sitt ypperligaste humör och ha den rätta ambitionen att göra sitt bästa. Det är för

fosterlandet dessa frivilliga offra tid och krafter, och man vill gärna tro, att många flera under sommarens lopp känna sig manade att göra samma offer. Det torde inte vara alltför tungt.
Mac Duff.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 8 Juli 1940
N:r 154