Kategori: 1938 11 November

Av Knut Ekman.
Förre lotsförmannen på Fårösund J. N. Stuxberg har berättat mig en del av sina många äventyr på sjön, däribland en lustresa till Gotska Sandön sommaren 1891. Rickard Löfvenberg, sedermera rektor vid folkhögskolan i Hemse, var då som yngling hemma i Fårösund.
Som alla pojkar, vilka växa upp vid havet, äro mycket begivna på segling så var även Rickard Löfvenberg, helst som fadern, hovrättsnotarie Löfvenberg, när han flyttade till Fårösund hade med sig en liten lustkutter.
Ovannämnde sommar föreslog Rickard Löfvenberg Stuxberg, att de skulle göra en lustresa till Gotska Sandön.
Resan företogs med Karl Fr. Smitterbergs kutter, vilken Löfvenberg fått låna — deras egen kutter var då såld. Utom Löfvenberg och Stuxberg var det två unga pojkar i 14-årsåldern med.
Till Sandön var det god vind och fint väder. De ankrade under Bredsand och Bingo i land.
Dagen därpå hade vinden dragit sig över till full västlig och då beslöto de, eftersom det fortfarande var fint väder, att segla ut till fyrskeppet \”Kopparstenarna\”.
Komna ombord i fyrskeppet blevo de på det hjärtligaste mottagna, ty besök där hörde inte till det alldagliga. Och som de hade en del lektyr med sig blev deras besök dubbelt kärt.
De blevo nu bjudna på middag och skulle även stanna till kaffet, men det stod tydligen i stjärnorna, att det skulle de inte få där ombord.
En av fyrskeppets besättning kom helt plötsligt och rapporterade, att kuttern slitit sin förtöjning — en grov nästan ny hamptross — och drev nu rätt ned mot trefotsgrundet. Nu blev det liv ombord. Fyrskeppets livbåtar hängde i däverterna insvängda i sina båtskrån, men det tog endast några minuter att få din ena utsvängd och sjösatt. \”Det hela gick\” — säger Stuxberg —\”med en sådan precision som jag knappt tror någon örlogsman kan prestera maken till\”.
Snart hade de rott ned till kuttern innan den hunnit \”trefotan\”, fått segel satta och kryssade så upp till fyrskeppet, där de avlämnade fyrskeppets båt och besättning, varefter de, utan att mera gå ombord i fyrskeppet, fortsatte återresan till Sandön där de åter gick i land vid Bredsand.
Dagen därpå lättade de åter och sedan de med ett slag rundat Bredsandsudde sattes kurs på Fårösunds norra gatt.
De fingo en passagerare med från Sandön, jägmästare Sylvan, som varit på ön och inspekterat planteringen, samt hans två hundar. Jägmästaren inlogerades i kajutan, under det att hundarna och de båda pojkarna placerades i lastrummet, fast där var inte mycket plats, ty rummet var fullt av slipers, vilken last låg i när de startade resan från Fårösund. Vinden, som var full västlig med i början lagom bris, ökade stadigt under resan och övergick från kuling till halv storm.
De båda ungdomarna, som voro överspända och djärva, tänkte, att nu skulle de segla riktigt, styv som kuttern var — den hade förut varit lotskutter och varit stationerad i Visby och därförut lotskutter i Fårösund. F De förde därför fullt storsegel och stagfock. Men de togo inte med i beräkningen, att det här ombord inte fanns sådana grejor att fresta med som i lotskuttern i Fårösund.
Komna så långt att Långhammarshammaren skulle krypa in för \”Fåröbjerget\”, började stående mastliket på storseglet gå, på samma gång sprang litslinan till seglet.
Nu måste de fira storseglet och hålla av för endast stagfocken åt Ekeviken.
Under det de länsade för stagfocken lagade de provisoriskt storseglet och tog in två rev i det. Komna in under Norsholm en fingo de slätt vatten och kunde nu sätta storseglet och kryssa upp i viken till ankarplatsen.
Jägmästaren förklarade nu, att han ville gå i land och fara landvägen till Fårösund, varför de hissade lotsflagg. Snart kom en båt ut och tog honom och hans hundar med i land.
Pojkarna och hundarna, som legat i storluckan, voro mycket sjö sjuka, och som de inte kunde ha luckan på blevo de alldeles genom-våta av det ständigt överrykande vattnet. När nu jägmästarn gått i land fingo pojkarna, vilka voro alldeles förfrusna, komma ner i kajutan där de kläddes av sina våta kläder och sveptes in i filtar, varefter de satte full fräs på spritköket och drogo över kappen. Kaminen kunde de ej få eld i, ty röret hade sprungit av.
Blåsten tilltog under natten och dagen därpå blåste det full storm, varför de tillsvidare blevo liggande i Eekeviken. När de legat där ett och ett halvt dygn började han mojna, men vinden stod fortfarande full västlig, alltså stick i stäv för dem.
Provianten började nu tryta, varför de höllo skeppsråd om, hur de skulle göra. Därvid blev det beslutat att de skulle gå till segels. Strax efter midnatt satte de tvårevat storsegel och full stagfock, lättade ankar och började kryssa för hemfärden. Vinden var alltjämt ganska frisk, lagom för de segel de nu förde.
Då de kommit så långt väst över som på höjden av Långhammarshammaren, ett par distansminuter nord om denna, fingo de, i det klara månskenet, se föröver en ofantlig jättevåg komma rätt emot dem.
De måste givetvis sticka kuttern med förstäven rätt upp emot den förfärliga jätten. Just när stäven kom upp emot den bröt den över däcket och sopade akteröver, varvid den väldiga vattenmassan slog upp kappen till kajutan så att vattnet forsade ner. Även styrhålet fylldes med vatten. Men en tur för dem var, att luckorna till rummet var på och försäkrade. \”Ja det var en egendomlig sjö\”, säger Stuxberg, \”helst som där vi då befunno oss inget grund finnes, utan djupet är mellan 80 och 100 famnar\”.
Sedan gick resan utan vidare äventyr och till Fårösund anlände de i god tid på söndagsförmiddagen efter fem dagars resa.
Fröken Elisabeth Löfvenberg hade utkik efter dem, ty hon fruktade att maten tagit slut. När hon fick se kutterns segel innanför norra gattet gick hon hem och lagade en stabil frukost till de unga vikingarna, vilken anrättning de gjorde all heder åt.

En sådan jättevåg som den ovannämnda träffade Fårösunds lotskutter en höstnatt då den, på hemgående från Sandön, låg och höll utanför \”bjergen\”. Det var västlig storm och som de i det rådande mörkret inte kunde se att komma in genom norra gattet, måste de hela natten hålla sjön utanför Fårö. Denna jättevåg var om möjligt ännu svårare än den Stuxberg och Löfvenberg träffade, ty då Anders Stuxberg, som hade rodret, körde stäven upp emot den, tog brottet den stora, tunga kuttern med sig i sin vilda fart akter över, varvid akterstäven skar under och styrhålet fylldes med vatten. Men förifrån kom knappast en droppe vatten över, ty förstäven pekade nästan upp mot zenit.
Ja det var många äventyr lotsarna den tiden fingo vara med om mellan Fårösund och Gotska Sandön.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 26 November 1938
N:r 275

Lärarinnan på Gotska Sandön fröken Karin Jansson står inte ut med isoleringens prövningar, och folkskolinspektör Linnman förordar därför hos regeringen, att hon flyttas till en ny ledig ordinarie folkskollärarinnetjänst i Huddinge skoldistrikt.
Hr Linnman framhåller, att fröken Jansson med ungdomens iver kastat sig in i sin uppgift och att hon skött den lilla skolan på ett i alla avseenden mönstergillt sätt. Trots god hälsa och likaså utmärkta förutsättningar i övrigt har hon dock nu kommit till den punkt, då hon på grund av vad som populärt men träffande benämnes \”holmsjuka\” när som helst kan vara färdig att ge upp den ojämna kampen.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 24 November 1938
N:r 273